Det är alltid känsligt att tala om eller försöka att visa på vem som är en riktig kristen. Lika svårt är det att tala om den sanna församlingen. Om människor som inte själva bekänner sig till Jesus Kristus, och det är väl ändå de flesta, tycker att frimodiga kristna är självgoda, exkluderande och högmodiga kan jag förstå det. Det är väl snarast ett gott betyg från de icke-kristna eftersom de noterar skillnaden mellan dem och de kristna. Däremot är det inte lika enkelt att förklara vari skillnaderna består. De sitter ju inte främst i det yttre. Kristna skiljer sig inte från icke-kristna genom att de i sig skulle vara bättre på något sätt. Skillnaden är Jesus Kristus! Denna enkla sanning gäller också den kristna gemenskapen.
Naturligtvis tror jag på "en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka", men lika sant som att församlingen är en rättfärdig gemenskap i Kristus, lika sant är att den är syndig i sig. Det riktigt stora är emellertid att också det syndiga förts in i Kristi kropp och lagts under hans herravälde. Det är också detta faktum att vi lever av förlåtelsen som vi kristna vill ska ta gestalt ibland oss. Så det blir synligt i vardagens realiteter.
Jag plockade ner Bok 6 - Bröders gemenskap från bokhyllan. Den ingår i C-O Rosenius samlade skrifter. I den beskriver han så underbart den sanna församlingen. Det utmärkande kännetecknet hämtar han från den himmelska visionen i Joh Upp 14. Det är den nya sången, en sång som bara de som hade Lammets och Faderns namn skrivna på sina pannor kunde lära. Sången handlar om Lammet som blivit slaktat och som köpt oss med sitt blod. Det är vad som präglar de pånyttföddas gemenskap. Den kristna gemenskapen vilar på syndernas förlåtelse.
Det här är inte platsen för bibelförklaringar men det måste ändå sägas i sammanhanget att de som har fått mycket förlåtet och också fått sina liv förvandlade. De har fötts på nytt, blivit Guds barn och detta nya liv sätter sin prägel på gemenskapen. Samtidigt är det så att ingen i den kristna gemenskapen behöver värdera någon annan. Vi behöver inte se in i varandras liv för att försöka bedöma vem som är en riktig kristen. Gemenskapen kännetecknas av att vi ser in i Jesus Kristus. Och alla är välkomna in i den gemenskapen. Det är en inkluderande gemenskap.
Det finns många fördomar om den lilla gemenskapen, till exempel att den är eller måste bli sekterisk, bli hård ellet tvärtom bli urvattnad och ointressant. Fördomarna är legio, men hur var det då med att samlas runt Herren Jesus? Kanske är det just han som är räddningen? Inte "bara" från synd, död och evig förtappelse utan också från sekterism, tråkiga möten och likgiltighet..
Jag önskar att den gemenskap jag faktiskt lever i skulle präglas av den nya sången, syndernas förlåtelse och den överflödande nåden. Det finns många gemenskaper som saknar det mest grundläggande och det finns alltid en risk att sådana gemenskaper skadar mer än de bygger upp. En kristen gemenskap är inte fullkomlig eftersom den består av människor, men den kan ha Jesus Kristus i centrum, han som förändrar allt.
Naturligtvis tror jag på "en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka", men lika sant som att församlingen är en rättfärdig gemenskap i Kristus, lika sant är att den är syndig i sig. Det riktigt stora är emellertid att också det syndiga förts in i Kristi kropp och lagts under hans herravälde. Det är också detta faktum att vi lever av förlåtelsen som vi kristna vill ska ta gestalt ibland oss. Så det blir synligt i vardagens realiteter.
Jag plockade ner Bok 6 - Bröders gemenskap från bokhyllan. Den ingår i C-O Rosenius samlade skrifter. I den beskriver han så underbart den sanna församlingen. Det utmärkande kännetecknet hämtar han från den himmelska visionen i Joh Upp 14. Det är den nya sången, en sång som bara de som hade Lammets och Faderns namn skrivna på sina pannor kunde lära. Sången handlar om Lammet som blivit slaktat och som köpt oss med sitt blod. Det är vad som präglar de pånyttföddas gemenskap. Den kristna gemenskapen vilar på syndernas förlåtelse.
Det här är inte platsen för bibelförklaringar men det måste ändå sägas i sammanhanget att de som har fått mycket förlåtet och också fått sina liv förvandlade. De har fötts på nytt, blivit Guds barn och detta nya liv sätter sin prägel på gemenskapen. Samtidigt är det så att ingen i den kristna gemenskapen behöver värdera någon annan. Vi behöver inte se in i varandras liv för att försöka bedöma vem som är en riktig kristen. Gemenskapen kännetecknas av att vi ser in i Jesus Kristus. Och alla är välkomna in i den gemenskapen. Det är en inkluderande gemenskap.
Det finns många fördomar om den lilla gemenskapen, till exempel att den är eller måste bli sekterisk, bli hård ellet tvärtom bli urvattnad och ointressant. Fördomarna är legio, men hur var det då med att samlas runt Herren Jesus? Kanske är det just han som är räddningen? Inte "bara" från synd, död och evig förtappelse utan också från sekterism, tråkiga möten och likgiltighet..
Jag önskar att den gemenskap jag faktiskt lever i skulle präglas av den nya sången, syndernas förlåtelse och den överflödande nåden. Det finns många gemenskaper som saknar det mest grundläggande och det finns alltid en risk att sådana gemenskaper skadar mer än de bygger upp. En kristen gemenskap är inte fullkomlig eftersom den består av människor, men den kan ha Jesus Kristus i centrum, han som förändrar allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar