Tänkte visa på några av koinonians fördelar. När jag skrev avhandlingen om Cellkyrkan försökte jag definiera vad en cellstrukturerad församling är. Det gällde att hitta identitetsmarkörer och att värdera styrkor och svagheter. Och dessutom att bestämma lämpliga kriterier. Men innan jag visar på några styrkor vill jag repetera själva grunden.
Ingen människa kan lägga grunden eftersom den redan är lagd. Det är Guds eget försoningsverk som utgör grunden för (den eskatologiska) församlingen. Paulus varnar dem som bygger för att använda sig av hö, halm och strå. Varje kristen både kan och ska bidra, men med silver, guld och ädla stenar. Den kristna gemenskapen är byggd på försoningens grund och vi bidrar till Guds tempelbyggnad med syndernas förlåtelse, nåd och tro. Det är därför inte särskilt svårt att känna igen Guds församling som vi ibland gör gällande. Den präglas av den nya sången, den som riktar sig till det slaktade Lammet.
När det viktigaste är sagt kan jag peka på fyra mänskliga fördelar.
1. Djup och äkta gemenskap
I en koinonia förenas man på djupet. De som delar vardagens liv med varandra delar både glädje och sorg. Under de 20 år Kari och jag levt celliv har vi fått vara med om mer än vi kunnat drömma om. Jag minns hur jag tidigt lärde mig att ska vi dela liv med andra måste vi lära oss att älska var och en. Det är helt omöjligt att baktala sin nästa och tro att den cellen ska bestå. Det finns inget annat än äkthet som gäller. Det betyder inte att vi alltid är överens, tycker lika eller vill samma sak. Men det betyder att vi måste lära oss vad respekt, tolerans och omsorg är för något - på riktigt. Kriser, inte minst, men också det gemensamma syftet förenar som inget annat.
När vi möts i söndagens högmässa och bryter brödet förenas på ett än djupare sätt.
2. Taxonomin
Kanske ett okänt ord för många men det betyder ordning, bruk eller system. Till Cellkyrkans upplägg hör en väl genomtänkt plan för undervisning, samtal och mognad. Det handlar om att växa till mognad till sin inre människa, att gå från A till B. De som varit med ett tag får vara mentorer för de ny-kristna. Genom att ta ansvar för nya växer och mognar de som varit med samtidigt som de repeterar vad de själva tidigare gjort.
3. Det gemensamma syftet
I en cell liksom i en koinonia delar man värderingar, spiritualitet, livsrytm och målsättningar med varandra. Delad glädje är ofta dubbel glädje. Mission är ingenting annat än att lämna sitt hem för att möta grannar, arbetskamrater, göra ärenden på affären, resa på semester eller undervisa i Nepal. Vi delar livsrytmen med varandra. Högmässan, mötet med andra cellmedlemmar eller andra. Kanske är vi medarbetare i någon av församlingens verksamheter. Tänk så många gånger vi har tackat Gud för människor som kommit med i en Alpha-grupp eller börjat gå trons väg. I en koinonia tror jag vi kan finna nya vägar att missionera och evangelisera.
4. Evangelisation bland vänner
Evangelisation är för många kristna något skrämmande. Vi behöver få erfara att evangelisation inte är en tung plikt. Evangelisation är något vi gör tillsammans och de första som uppmärksammar vår uppriktighet är våra närmaste. Det är ett känt faktum att om någon börjar följa Jesus följer gärna andra efter. Ett sant evangelium smittar, sprider sig som ringar på vattnet.
Det finns många andra styrkor men kanske är dessa uppenbara. De visar på sådant som inte är lätt att förverkliga som privat-kristna eller genom att bara delta i kyrkokören. Men finns det då inte svagheter också? Självklart gör det det. Vi är människor, men också svagheter, rätt hanterade, tjänar sitt syfte. Men det får bli nästa blogg.
Ingen människa kan lägga grunden eftersom den redan är lagd. Det är Guds eget försoningsverk som utgör grunden för (den eskatologiska) församlingen. Paulus varnar dem som bygger för att använda sig av hö, halm och strå. Varje kristen både kan och ska bidra, men med silver, guld och ädla stenar. Den kristna gemenskapen är byggd på försoningens grund och vi bidrar till Guds tempelbyggnad med syndernas förlåtelse, nåd och tro. Det är därför inte särskilt svårt att känna igen Guds församling som vi ibland gör gällande. Den präglas av den nya sången, den som riktar sig till det slaktade Lammet.
När det viktigaste är sagt kan jag peka på fyra mänskliga fördelar.
1. Djup och äkta gemenskap
I en koinonia förenas man på djupet. De som delar vardagens liv med varandra delar både glädje och sorg. Under de 20 år Kari och jag levt celliv har vi fått vara med om mer än vi kunnat drömma om. Jag minns hur jag tidigt lärde mig att ska vi dela liv med andra måste vi lära oss att älska var och en. Det är helt omöjligt att baktala sin nästa och tro att den cellen ska bestå. Det finns inget annat än äkthet som gäller. Det betyder inte att vi alltid är överens, tycker lika eller vill samma sak. Men det betyder att vi måste lära oss vad respekt, tolerans och omsorg är för något - på riktigt. Kriser, inte minst, men också det gemensamma syftet förenar som inget annat.
När vi möts i söndagens högmässa och bryter brödet förenas på ett än djupare sätt.
2. Taxonomin
Kanske ett okänt ord för många men det betyder ordning, bruk eller system. Till Cellkyrkans upplägg hör en väl genomtänkt plan för undervisning, samtal och mognad. Det handlar om att växa till mognad till sin inre människa, att gå från A till B. De som varit med ett tag får vara mentorer för de ny-kristna. Genom att ta ansvar för nya växer och mognar de som varit med samtidigt som de repeterar vad de själva tidigare gjort.
3. Det gemensamma syftet
I en cell liksom i en koinonia delar man värderingar, spiritualitet, livsrytm och målsättningar med varandra. Delad glädje är ofta dubbel glädje. Mission är ingenting annat än att lämna sitt hem för att möta grannar, arbetskamrater, göra ärenden på affären, resa på semester eller undervisa i Nepal. Vi delar livsrytmen med varandra. Högmässan, mötet med andra cellmedlemmar eller andra. Kanske är vi medarbetare i någon av församlingens verksamheter. Tänk så många gånger vi har tackat Gud för människor som kommit med i en Alpha-grupp eller börjat gå trons väg. I en koinonia tror jag vi kan finna nya vägar att missionera och evangelisera.
4. Evangelisation bland vänner
Evangelisation är för många kristna något skrämmande. Vi behöver få erfara att evangelisation inte är en tung plikt. Evangelisation är något vi gör tillsammans och de första som uppmärksammar vår uppriktighet är våra närmaste. Det är ett känt faktum att om någon börjar följa Jesus följer gärna andra efter. Ett sant evangelium smittar, sprider sig som ringar på vattnet.
Det finns många andra styrkor men kanske är dessa uppenbara. De visar på sådant som inte är lätt att förverkliga som privat-kristna eller genom att bara delta i kyrkokören. Men finns det då inte svagheter också? Självklart gör det det. Vi är människor, men också svagheter, rätt hanterade, tjänar sitt syfte. Men det får bli nästa blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar