Den dåliga arbetsmiljön

Det är inte första gången det rapporteras om utköp av präster. Det är tråkigt att inse att arbetsmiljön är så dålig att Svenska kyrkan sett sig nödgad att köpa ut personal för 115 miljoner på fem år. För några år sedan rapporterades i Kyrkans Tidning om utköp för 80 miljoner och det skrevs om den dåliga arbetsmiljön. Tydligen har det inte blivit bättre utan medlemsavgifterna fortsätter att användas till utköp och för närvarande ser vi ingen förändring. Den läsare som vill läsa mer om eländet ska klicka sig fram till Anders Brogrens hemsida eller varför inte till Dag Sandahls blogg. De har god koll på läget.

Jag har en tes som försöker förklara den dåliga arbetsmiljön inom Svenska kyrkan som jag kan dela med mig av och som ni gärna får kommentera. Den bygger på den förvandling Svenska kyrkan genomgått under några decennier. I den vill jag påstå att Svenska kyrkan upphört att vara en, helig, allmännelig och apostolisk det vill säga, i min terminologi, kristen kyrka. Eftersom jag själv varit anställd i 37 år och kunnat följa utvecklingen på nära håll, tror jag mig ha fog föt tesen. Det går inte att göra några längre utläggningar på en blogg och jag har ingen lust att skriva om detta i 10-15 delar utan nöjer mig med det stora svepet.

Det är 33 år sedan jag första gången kom till Värnamo. Då var kyrkoherden Sigfrid Allgulin fortfarande i livet och han deltog i en av våra prästsamlingar. Frågan gällde om vi inte borde schemalägga våra lediga dagar. Det hör till saken att de flesta av oss tyckte det var helt onödigt. Om vi bara hade ordning på predikoschemat och när vi skulle sitta på expeditionen, kunde det väl ordna sig med ledigheter. Det måste väl ligga i vars och ens intresse att se till att man kunde vara ledig ibland. Ungefär så gick diskussionen som avslutades med att f Sigfrid sa: "Äsch, jag arbetar alla dagar - fast långsamt. "

Före år 2000, innan staten ändrade relationerna till oss präster var vi ämbetsmän. Vi innehade ett kyrkligt ämbete och förvaltade det på eget ansvar med den stora räkenskapsdagen för ögonen. Biskopen i Växjö stift var min arbetsgivare. I sakristian hängde en tavla som påminde oss om räkenskapsdagen och uppmuntrade oss att predika som vore det vår sista predikan. När jag senare själv blev kyrkoherde 1983 fick jag till och med en fullmaktstjänst, det vill säga en statlig garanti för livslång tjänst. Den kunde inte göras om  intet, - sades det. Men 10 år senare när ledningen ville förflytta mig mot min vilja fick jag ge dem min tillåtelse att återkalla fullmakten. För det krävdes ett emellertid ett riksdagsbeslut. Mitt uppdrag var att predika Guds Ord såsom det framgår av Bibeln, en normativ helig Skrift och såsom våra Bekännelseskrifter vittnar. Bibelns texter läses fortfarande i gudstjänsterna även om det sker i urval och även om inte alla avslutar läsningen med orden "så lyder HERRENS ord". Till denna läsning skulle fogas en predikan, det vill säga en förklaring och möjlig tillämpning av texten. Vidare hörde till tjänsten att förvalta sakramenten och att bedriva konfirmandundervisning.

När åren sedan gick förändrades tjänsten alltmer. Tillbaka i Värnamo 1998 var den första uppgiften att lägga ut ledigheterna. Två dagar i veckan, senare varannan helg, 15 prostdagar och 7 veckors semester, sammanlagt cirka 150 dagar. Nu skulle det f Sigfrid gjort sakta men säkert under veckan klämmas in på 40 timmar. Jag har idag ingen expeditionstid men ska vara anträffbar dygnet runt på min tjänstemobil. Jag har sedan några år inga konfirmander. Konfirmandarbetet sköts nu av så kallade arbetslag och präglas knappast av prästens uppdrag. Biskopen är inte längre min arbetsgivare utan det är det lokala och politiskt tillsatta kyrkorådet. Detta är i sin tur underordnat kyrkomötet vars ledamöter, med undantag, drivs av parti- och kyrkopolitiska program. Kyrkorådet har tillsatt en kyrkoherde att vara min chef. Biskopen och min kyrkoherde har nu som uppgift att "utöva tillsyn" över mig så jag inte beter mig på oönskat sätt.

För att återgå till tesen och sammanfatta menar jag att präster och andra anställda inom Svenska kyrkan befinner sig i en annan värld än före år 2000. Eftersom många inte verkar ha förstått det och därför inte kunnat anpassa sig far de illa, mycket illa. Den nya världen ser inte alls ut som det var tänkt vid anställningen.

För Svenska kyrkans del kanske det kan lösa sig genom att ytterligare tajta till utbildningsväsendet och genom att också fortsättningsvis driva en alldeles bestämd utnämningspolitik. Kyrkopolitikerna behärskar ju för närvarande scenen fullständigt. Till detta kommer naturligtvis att många av oss strax går i pension, konverterar eller köps ut.

Jag tror ändå fortfarande på Gud och att Gud har en plan.

Koinonians svagheter (Den lokala visionen, del 10)

Det är klart det finns svagheter men om vi är medvetna om dem kan vi kanske både förebygga och hantera dem på tillräckligt bra sätt. Varje små-grupps rörelse är barn av sin tid, resultatet av ett samspel mellan sociala, historiska och teologiska faktorer. När jag studerade Cellkyrkan fann jag och bearbetade jag även kritiska punkter. Jag tog bland annat del av Tricia Tillins skoningslösa kritik. Jag tyckte mig se att den i mångt och mycket rymde hennes egna rädslor. Dessa tycks i sin tur grunda sig på följande insikt:

There´s a transition taking place and hardly anyone is noticing. The model of the church is being changed, from a single-building/church-programs model to a home-based/body-ministry cell-structure.

Det gäller att våga gå in i gemenskapen trots hotande faror från såväl egna brister som andras hån.

Här följer nu fyra kritiska områden:

1. Dålig teologi
Det finns en sorts postmodern längtan att vilja göra sig av med "det gamla". Den dåliga teologin är ofta a-historisk och utan sammanhang. Men varje sådan böjelse rymmer i sig ett mått av sekterism. Det ger näring åt den köttsliga naturen och leder till högmod och förakt. Det är inte för intet ordspråket säger att högmod går före fall. Här gäller det att se upp.

Livet i gemenskap med Jesus Kristus innebär att lära sig vad en, helig, allmännelig och apostolisk Kyrka betyder för att i möjligaste mån undvika fallgroparna.

2. Vi-och-dom-tänkande
När människor gör något som skiljer sig från det normativa är risken stor att de samtidigt får en känsla av att vara "rättare" än andra. Hur många gånger har det inte hänt att andra människor blivit objekt som ska vinnas med missriktat nit. Men risken att objektifiera andra gäller om möjligt i än högre grad för de som inte delar gemenskapen i det att de känner sig just utanför vilket de också är. Sådana människor frestas att peka finger åt de små gruppernas gemenskap samtidigt som de kan uppleva sig själva som andra klassens kristna fast det inte finns sådana.

Livet i gemenskap med Jesus Kristus innebär att vara insatt i ett historiskt sammanhang, att se varje människa som subjekt och inte låta gemenskaperna bli till isolerade öar.

3. Bristande ledarskap
Med bristande ledarskap tänker jag främst på teologiska brister. Starka personligheter som inte är teologiskt tränade blir auktoritära och riskerar att vilseleda många. Det har alltför ofta hänt att ungdomlig entusiasm fått vara vägledande. Om till exempel gemenskapens inriktning varit eller är numerär tillväxt blir tonen gärna triumfatorisk och lämnar inte utrymme för misslyckanden. Till bristande ledarskap räknar jag också dem som på olika sätt utövar otillbörlig kontroll istället för att främja frihet under ansvar.

Livet i gemenskap med Jesus Kristus innebär att koinonian lyder under en biskop, har dennes beskydd och välsignelse för att så bevaras i den allmänneliga gemenskapen.

4. Splittringstendenser
Tyvärr är inte alla människor lika glada över att leva och arbeta på nya sätt. Om det bildas koinonior får man nog räkna med att inte alla tycker om det. Risken för "splittring" i församlingen är därför stor. Enklast vore därför att inte försöka med nya sätt. Men är det verkligen den väg HERREN visar det folk som sakta men säkert går ut i sekulariseringens mörker? Jag tror inte det. Men jag tror mig idag bättre förstå apostelns ord:

Partier måste finnas ibland er, för att det skall visa sig vilka det är som håller provet.

Livet i gemenskap med Jesus Kristus innebär att inte blanda samman Kyrkans väsen och mänskliga, föränderliga organisationer.

Den välkände anglikanske prästen och teologen Michael Green (1930–), är redaktör för boken Church Without Walls – a global examination of cell church. I boken medverkar tio teologer, åtta anglikaner, däribland biskopen Moses Tay som var biskop i Singapore under åren 1982–2000, men också Neighbours medarbetare Bill Beckham. I det avslutande kapitlet ”Cell Church: Its Strengths and Dangers” framförs farhågor sn sorteras in under mina fyra områden, men han skriver också

”But there are great advantages too, which you may feel outweigh the dangers”.

och avslutar boken på följande inspirerande sätt:

There is nothing faddish about cell church. It is not the latest bandwagon to climb on to. It is nothing less than original Christianity

Koinonians styrkor (Den lokala visionen, del 9)

Tänkte visa på några av koinonians fördelar. När jag skrev avhandlingen om Cellkyrkan försökte jag definiera vad en cellstrukturerad församling är. Det gällde att hitta identitetsmarkörer och att värdera styrkor och svagheter. Och dessutom att bestämma lämpliga kriterier. Men innan jag visar på några styrkor vill jag repetera själva grunden.

Ingen människa kan lägga grunden eftersom den redan är lagd. Det är Guds eget försoningsverk som utgör grunden för (den eskatologiska) församlingen. Paulus varnar dem som bygger för att använda sig av hö, halm och strå. Varje kristen både kan och ska bidra, men med silver, guld och ädla stenar. Den kristna gemenskapen är byggd på försoningens grund och vi bidrar till Guds tempelbyggnad med syndernas förlåtelse,  nåd och tro. Det är därför inte särskilt svårt att känna igen Guds församling som vi ibland gör gällande. Den präglas av den nya sången, den som riktar sig till det slaktade Lammet.

När det viktigaste är sagt kan jag peka på fyra mänskliga fördelar.

1. Djup och äkta gemenskap
I en koinonia förenas man på djupet. De som delar vardagens liv med varandra delar både glädje och sorg. Under de 20 år Kari och jag levt celliv har vi fått vara med om mer än vi kunnat drömma om. Jag minns hur jag tidigt lärde mig att ska vi dela liv med andra måste vi lära oss att älska var och en. Det är helt omöjligt att baktala sin nästa och tro att den cellen ska bestå. Det finns inget annat än äkthet som gäller.  Det betyder inte att vi alltid är överens,  tycker lika eller vill samma sak. Men det betyder att vi måste lära oss vad respekt,  tolerans och omsorg är för något - på riktigt. Kriser, inte minst, men också det gemensamma syftet förenar som inget annat.

När vi möts i söndagens högmässa och bryter brödet förenas på ett än djupare sätt.

2. Taxonomin
Kanske ett okänt ord för många men det betyder ordning,  bruk eller system. Till Cellkyrkans upplägg hör en väl genomtänkt plan för undervisning, samtal och mognad. Det handlar om att växa till mognad till sin inre människa,  att gå från A till B. De som varit med ett tag får vara mentorer för de ny-kristna. Genom att ta ansvar för nya växer och mognar de som varit med samtidigt som de repeterar vad de själva tidigare gjort.

3. Det gemensamma syftet
I en cell liksom i en koinonia delar man värderingar, spiritualitet, livsrytm och målsättningar med varandra. Delad glädje är ofta dubbel glädje. Mission är ingenting annat än att lämna sitt hem för att möta grannar, arbetskamrater, göra ärenden på affären, resa på semester eller undervisa i Nepal. Vi delar livsrytmen med varandra. Högmässan, mötet med andra cellmedlemmar eller andra. Kanske är vi medarbetare i någon av församlingens verksamheter. Tänk så många gånger vi har tackat Gud för människor som kommit med i en Alpha-grupp eller börjat gå trons väg. I en koinonia tror jag vi kan finna nya vägar att missionera och evangelisera.

4. Evangelisation bland vänner
Evangelisation är för många kristna något skrämmande. Vi behöver få erfara att evangelisation inte är en tung plikt. Evangelisation är något vi gör tillsammans och de första som uppmärksammar vår uppriktighet är våra närmaste. Det är ett känt faktum att om någon börjar följa Jesus följer gärna andra efter.  Ett sant evangelium smittar, sprider sig som ringar på vattnet.

Det finns många andra styrkor men kanske är dessa uppenbara. De visar på sådant som inte är lätt att förverkliga som privat-kristna eller genom att bara delta i kyrkokören. Men finns det då inte svagheter också? Självklart gör det det. Vi är människor, men också svagheter, rätt hanterade, tjänar sitt syfte. Men det får bli nästa blogg.

Att leva i en koinonia (Den lokala visionen, del 8)

Jag hade tänkt skriva något mer om kyrkomötet men blev så trött när jag tänker på det att jag hoppar det. Kanske kan jag återkomma i saken när jag läst protokollen. I stället vill jag fortsätta på temat Guds vision för oss.

Det gäller att få tag på Guds vision för de kristtrogna i till exempel Värnamo. Guds vision är stor och omfattande så det går inte att tillgodogöra sig, bara delar. Och det kan säkert se olika ut för olika individer. När jag läser min Bibel, som måste vara relevant i sammanhanget, upptäcker jag olika bilder. Här talas bland annat om att vi är upptagna som bröder och systrar i Guds hushåll. Jag tycker om den beskrivningen och tror att den kan lära oss något om vårt sätt att umgås med varandra. Vi har talat med varandra i den gemenskap jag levet med och nu har jag skickat ut ett underlag för fortsatta samtal i cellerna. Du får del av det här. Kanske vill du ta upp ett samtal i saken dina vänner? Jag tror ganska säkert att det kommer att uppstå koinonior lite varstans i landet, särskilt inom Svenska kyrkan. Hoppas du kan ha glädje av och använda utkastet nedan.

Vad är en koinonia?

Apg 2:42, 2 Kor 8:4, 13:13, Gal 2:9, Fil 1:5 (se förra bloggen)

Koinonian är en gemenskap mellan människor som delar liv och uppdrag med varandra. Den består av 20-35 människor som samlas en gång i månaden i hemmen parallellt med pastoratets gudstjänster och cellmöten.

Vad vill en koinonia?

• Målet är att vi tillsammans ska gestalta Kristi kropp i ömsesidig kärlek och praktiskt arbete
• enkelt och innerligt ska kunna välkomna nya människor ska erfara nytestamentlig gemenskap
• träna nya ledare på alla nivåer

Vad kan jag förvänta mig av en koinonia?

Samlingarna äger rum en gång i månaden och varar normalt två timmar 18.30–20.30. Vi börjar alltid med mingel och enkel förtäring. När tiden är mogen sjunger vi lovsång och ber. Vi förväntar oss att Jesus är närvarande och verkar genom evangeliets ord och genom den Helige Ande, såsom det berättas i Nya Testamentet.

Som medlem i en koinonia delar jag livsrytm med övriga medlemmar och utrustas för tjänst.

Vad gör en koinonia utöver sig själv?

De som lever i en koinonia utrustas för sin tjänst i vardagen, uppmuntrar till bildandet av nya koinonior och någon gång varje år tjänar vi tillsammans för samhällets bästa.

Vem får vara med i en koinonia?

• lever i en gemensam livsrytm 
• står under en biskop (Denne svarar för lärjunge- och ledarträning, tillsyn, sakramentsförvaltning) 
• har ett mål (Spiritualitet, apostolisk tjänst och gemenskap) 

Så ser med andra ord utkastet ut. Det kommer säkerligen att uppstå en del frågor i saken eftersom detta slag av gemenskaper i stort lyser med sin frånvaro inom Svenska kyrkan. Jag kommer att följa upp dessa bloggar och fortsätta försöka vara praktisk.

Guds vägar

Nu har betänkandet om Guds vägar och Kairosdokumentet diskuterats i kyrkomötet.  Det tog sin lilla tid eftersom det var ganska många talare. Men jag tycker det blev en förvånansvärt bra debatt. Bakgrunden är som bekant den att ett tidigare kyrkomöte antagit dokumentet Guds vägar. Jag tror det var år 2001. Det har Svenska kyrkan som avsändare och målsättningen var att bekämpa den så kallade "ersättningsteologin" som menar att kristendomen ersatt judendomen. Eller mer rakt på sak Gud har övergivit det judiska folket och gått över till de kristnas sida, en lika vanlig som befängd idé. Men dokumentet kom att läggas till handlingarna som det heter. Det försvann helt enkelt.

År 2009 kom sedan ett dokument från palestinska kristna kallat Kairosdokumentet. Som alla förstår innehåller det en hel del ersättningsteologi och kom i den meningen att till stor del också att ersätta Guds vägar. Dokumentet trycktes upp, spreds, anbefalldes för studier i församlingarna och lades ut på Svenska kyrkans hemsida trots att Svenska kyrkan inte är avsändare. Till årets kyrkomöte kom så tre motioner med sju förslag som alla handlar om att rätta till saken.

Jag är glad att Svenska kyrkans sätt att hantera saken inte passerade obemärkt. Till stor del kan vi tacka prästen Annika Borg för det men också biskopen Åke Bonnier. När jag för några timmar sedan lyssnade till debatten förstår jag att en svängning har skett. De ansvariga,  vilka de är,  försvarar sig med att dokumenten inte ska spelas ut mot varandra. De tillhör olika genrer sägs det. Och det är nog sant. Guds vägar är närmast ett bekännelse dokument, ett försök att rensa ut ersättningsteologin medan Kairosdokumentet är ett politiskt nödrop.

Saken är emellertid så teolgiskt viktigt att biskop Bonnier inte vill nöja sig med att Guds vägar nu också ska tryckas, spridas och studeras utan det ska också införlivas i Svenska kyrkans utbildningar och leda till en granskning av Evangelieboken. Här stod debatten.  Betänkandet föreslår bifall till spridning, men avslag på de senare förslagen. Imorgon tas beslutet och utgången är inte alldeles given. Det ska bli spännande att se hur det går.

Dag Sandahl försökte vidga debatten genom att fråga hur Svenska kyrkan ställer sig till den moderna staten Israel men av begripliga skäl var det ingen som orkade ta sig an den frågeställningen.  Ändå bra att frågan ställdes. Det ger ju anledning till att återkomma i saken.

Aposteln Paulus talar förvisso om det gamla respektive nya förbundet, men hur det ska förstås är en annan om än en närliggande sak. Det finns naturligtvis orsaker till ersättningsteologin men så djupt går knappast att gå på ett Svenska kyrkans kyrkomöte.

Tänk om också en sådan sak som den nya födelsen kunde bli föremål för debatt i kyrkomötet?!

En fantastisk kallelse

Idag har vi varit i högmässan, söndagen före Domsöndagen.  Där lästes det texter ur Bibeln. Episteltexten är från Fil 3:20 ff. Texten börjar: "Vårt hemland är himlen och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss,  herren Jesus Kristus." Ja,  det står faktiskt herren med litet h. Där har nog kommissionen missat något väsentligt eftersom vi talar om universums Herre. Men, men det kanske kan bli en motion till kyrkomötet om en ny bibelöversättning så småningom.

Episteltexten blir extra intressant om jag läser den med det eskatologiska perspektivet. Vårt hemland är himlen,  - redan nu. En kristen längtar dit och koinonians uppgift blir att utgöra detta hemland redan här i tiden. I denna koinonia väntar vi på Herrens ankomst. Och Han är inte långt borta därför att i evangelieläsningen fick jag höra att Guds rike är mitt ibland oss. Eller som det står i översättningen "i er".

Som kristna har vi en fantastisk kallelse,  - i tid och evighet.

Imorgon ska jag försöka lyssna till kyrkomötets ledamöter via webben. 

Koinonia (Den lokala visionen, del 7)

Nu har jag i ett antal bloggar försökt göra gällande att vi behöver visionen,  men också att jag inte förstår visionen som en mänsklig idé. Jag är övertygad om att Gud har en vision för oss och att vi kan se den. Det behöver inte alls vara särskilt märkvärdigt om det nu inte är märkvärdigt att Gud är/finns och faktiskt intresserar sig för oss. Denna tro är inte utmärkande särskilt för mig utan måste förstås som allmän-kristen tro. Men det finns en grundförutsättning och det är att bara Gud själv kan ge liv, åstadkomma växt det vill säga bygga församling. Han gör det genom att evangelium förkunnas och tas emot i trogna hjärtan och varför skulle inte det kunna ske?

För att bloggarna inte ska framstå som tomma ord behöver de med andra ord knytas till människor av kött och blod, till grupper och relevanta strukturer inom vilka Gud verkar. Jag har låtit bloggarna förenas under rubriken Den lokala visionen och till och med åtminstone till dels landa i Värnamo pastorat. Jag tycker själv att det är ganska djärvt, men vad har jag att förlora? Här finns redan en gemenskap värd namnet om minst 30 gudstjänstfirare. De samlas i sina celler varje vecka året runt och varje månad till gemensam samling i hemmen. Det finns därför anledning och underlag för att se närmare på det bibliska begreppet grekiska koinonia. Jag hittar det på fem olika ställen.

I 2 Kor 13:13 kan ordet vara en subjektiv genitiv, en objektiv genitiv, eller kvalitativ genitiv. I det första fallet kommer gemenskapen från Anden. I det andra fallet är Anden gemenskapens mål, det vill säga gemenskap i Anden och i det tredje fallet är gemenskapen i sig andlig, en andlig gemenskap. Bibel 2000 har valt att förstå orden som vore de en subjektiv genitiv, medan Giertz översätter den som vore den en objektiv genitiv. Han skriver gemenskapen med den Helige Ande. FB, som vi använt i denna kommentar, har som många andra översättningar valt en tvetydig översättning. Orden den Helige Andes gemenskap kan förstås på olika sätt. 

I Apg 2:42 översätts ordet koinonia med gemenskapen (FB) OCH i 1917 med brödragemenskapen, eftersom det syftar på en mycket konkret verklighet. 

I 2 Kor 8:4 användes översätts ordet koinonia med orden "hjälpen åt de heliga”. Genom penninginsamlingen blev korintierna och församlingen i Jerusalem ”delaktiga” i varandra. 

I Gal 2:9 räcker att apostlarna Paulus handen som ett tecken på gemenskap. De fördelade arbetet, så också i Fil 1:5. 

Ordet koinonia kan förstås som delaktighet. Vi kan med andra ord använda ordet koinonia om de heligas gemenskap. Det betyder då att vi delar liv med varandra – i den Helige Ande. Denna gemenskap som vi också idag vill leva i kommer från Anden, är i Anden och är därför andlig och kommer till uttryck i ömsesidig kärlek och praktiskt arbete. Jag tycker plötsligt att begreppet är både tydligt och praktiskt,  men hur skulle det kunna landa i ett pastorat som Värnamo år 2015? Det kan man fråga sig och därför får det bli några bloggar till på temat.

Kännetecken (Den lokala visionen, del 6)

Det är alltid känsligt att tala om eller försöka att visa på vem som är en riktig kristen. Lika svårt är det att tala om den sanna församlingen. Om människor som inte själva bekänner sig till Jesus Kristus, och det är väl ändå de flesta,  tycker att frimodiga kristna är självgoda, exkluderande och högmodiga kan jag förstå det.  Det är väl snarast ett gott betyg från de icke-kristna eftersom de noterar skillnaden mellan dem och de kristna. Däremot är det inte lika enkelt att förklara vari skillnaderna består. De sitter ju inte främst i det yttre. Kristna skiljer sig inte från icke-kristna genom att de i sig skulle vara bättre på något sätt. Skillnaden är Jesus Kristus! Denna enkla sanning gäller också den kristna gemenskapen.

Naturligtvis tror jag på "en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka", men lika sant som att församlingen är en rättfärdig gemenskap i Kristus, lika sant är att den är syndig i sig. Det riktigt stora är emellertid att också det syndiga förts in i Kristi kropp och lagts under hans herravälde. Det är också detta faktum att vi lever av förlåtelsen som vi kristna vill ska ta gestalt ibland oss. Så det blir synligt i vardagens realiteter.

Jag plockade ner Bok 6 - Bröders gemenskap från bokhyllan. Den ingår i C-O Rosenius samlade skrifter. I den beskriver han så underbart den sanna församlingen. Det utmärkande kännetecknet hämtar han från den himmelska visionen i Joh Upp 14. Det är den nya sången, en sång som bara de som hade Lammets och Faderns namn skrivna på sina pannor kunde lära. Sången handlar om Lammet som blivit slaktat och som köpt oss med sitt blod. Det är vad som präglar de pånyttföddas gemenskap. Den kristna gemenskapen vilar på syndernas förlåtelse.

Det här är inte platsen för bibelförklaringar men det måste ändå sägas i sammanhanget att de som har fått mycket förlåtet och också fått sina liv förvandlade. De har fötts på nytt, blivit Guds barn och detta nya liv sätter sin prägel på gemenskapen. Samtidigt är det så att ingen i den kristna gemenskapen behöver värdera någon annan. Vi behöver inte se in i varandras liv för att försöka bedöma vem som är en riktig kristen. Gemenskapen kännetecknas av att vi ser in i Jesus Kristus. Och alla är välkomna in i den gemenskapen.  Det är en inkluderande gemenskap.

Det finns många fördomar om den lilla gemenskapen, till exempel att den är eller måste bli sekterisk, bli hård ellet tvärtom bli urvattnad och ointressant. Fördomarna är legio, men hur var det då med att samlas runt Herren Jesus? Kanske är det just han som är räddningen?  Inte "bara" från synd, död och evig förtappelse utan också från sekterism, tråkiga möten och likgiltighet..

Jag önskar att den gemenskap jag faktiskt lever i skulle präglas av den nya sången, syndernas förlåtelse och den överflödande nåden. Det finns många gemenskaper som saknar det mest grundläggande och det finns alltid en risk att sådana gemenskaper skadar mer än de bygger upp. En kristen gemenskap är inte fullkomlig eftersom den består av människor,  men den kan ha Jesus Kristus i centrum, han som förändrar allt.

Vision och verklighet (Den lokala visionen, del 5)

Det står klart för mig att vi behöver visioner och som kristen ser jag efter den himmelska visionen. Den som kommer från Gud. Gud visade Noa hur arken skulle byggas och Noa gjorde så. Gud visade Moses hur tabernaklet skulle sättas upp och Moses handlade helt efter instruktionerna. På samma sätt lydde Paulus den himmelska synen och den bar honom särskilt under motgångarna. Hur han annars skulle ha orkat blir obegripligt. Johannes fick en syn på ön Patmos och skrev Uppenbarelseboken just som han blev tillsagd.

Politiker, ekonomer och andra ledare frågar efter visioner och jag är lätt förundrad över det faktum att ledarskapet inom Svenska kyrkan sällan eller aldrig berättar vart och hur de vill leda organisationen. Antingen döljer de sina politiska motiv eller så saknar de visioner. Tyvärr gissar jag på det senare. Inte underligt att så många anställda är uppgivna.

Har Gud några tankar för de kristna i Värnamo?  Några önskemål? Finns det några löften knutna till dessa? Det måste, menar jag,  vara prästernas och pastorernas angelägenhet att veta. Då måste det också vara min sak om än inte helt och hållet.

Under de år jag varit i Värnamo har jag lärt mig att det finns en spänning mellan vad vi kan kalla ideal och verklighet. Den tyske teologen Karl Rahner (1904-1984) och den amerikanske, jesuiten Avery Dulles (1918-2008), påpekade inte sällan detta eftersom de båda var intresserade av pastoral teologi. Rahner skilde mellan två former av ekklesiologi, domatikens och den praktiska teologins. Varje församling har dels sin institutionella form som struktur och organisation och dels det levande fromhetslivet som en del av det kristna livet. Dulles talade till exempel om att kyrkan som institution sällan eller aldrig berörde människors vardag. Därför behöver vi modeller för lärjungaskap. Den svenske professorn i kyrkovetenskap, Sven Erik Brodd (1949 - ) skriver att:

... det uppstår en frustration när teori och praxis skiljs åt. Praxis lever då ett okontrollerat egenliv genom impulser från spontana insatser eller stimuli från församlingens sociala omgivning.

Min fråga är inte längre om Gud har en vision för oss i Värnamo utan hur den bäst kan beskrivas, förmedlas  och förverkligas. Skyndsamt vill jag stryka under att jag inte i första hand talar om nya sätt att organisera. Det gör jag gärna,  men i andra hand. För som det har sagts i tidigare kommentarer så börjar Guds rike, gestaltandet av Kristi kropp och vandringen i lydnad med den nya födelsen.

Jag känner många i Värnamo som bekänner Jesus som Herren. De lever i olika hushåll. Ingen präst eller pastor, allra minst jag, kan eller behöver göra dem mer kristna eller placera dem i hushåll. Men kanske det är en del av Guds vision för dem, för oss, att mötas i vardagen, äta tillsammans,  dela vardagens möda och, naturligtvis, tacka Gud. Jag skulle här kunna citera många bibelord men väljer istället att avsluta bloggen med att citera biskopen Sven Thidevall:

Det är i spänningsfältet mellan vision och verklighet,  mellan idé och struktur,  som en förändrade dynamik uppstår. Idéerna och visionerna saknade betydelse så länge de inte kunde kopplas till konkreta människor,  grupper och strukturer.

Husförsamlingar (Den lokala visionen, del 4)

De första kristna hade inga byggnader att gå till. De hade med andra ord ingen kyrka att gå till heller. Förklaringen är enkel. De själva utgjorde kyrkan,  Kristi kropp på jorden. Kyrkan eller församlingen var och är en helig gemenskap. Jag tror att denna enkla sanning behöver återerövras och att den bara går att återerövra i hemmet,  i vardagsmiljön. Observera att detta inte betyder att vi måste göra oss av med kyrkbyggnader eller präster.

När jag har förstått att de första kristna samlades i hemmen blir Nya Testamentet som nytt. Praktiskt taget hela NT utspelas i hemmiljö. Om jag hoppar över evangeliernas berättelser om Jesus och hans hem och går till Apostlagärningarna och Paulus-breven ser jag först att lärjungarna tillsammans med bland andra Maria höll ihop under ständig bön. Förmodligen var de samlade  hemma hos evangelisten Markus vars mor som också var moster till Barnabas sålt hemmet på Cypern och köpt ett ganska stort hus i Jerusalem. Där samlades de första kristna.  Där var Petrus och där hade nog också Paulus och Lukas vistats bland många andra.

När Paulus på sin andra missionsresa kom till Filippi mötte han Lydia. Hon var den första som tillsammans med sitt hushåll kom till tro på Kristus. Hennes hem blev basen för församlingen i Filippi och tänker jag mig; det var där Filippebrevet lästes för första gången.

I Korint träffade Paulus Akvila och Priscilla. Han bodde hos dem och där började församlingen bli till. Eller var det hemma hos synagogföreståndaren Crispus som kom till tro med hela sitt hushåll? Eller var det hemma hos Stefanas och hans hushåll församlingen samlades? Jag tror de samlades på alla tre ställena och senare i ännu fler hem eftersom församlingen växte numerärt. Vad de gjorde när de samlades? Det kan du läsa om i 1 Kor 10-14. När Paulus och hans medarbetare var på väg hem stannade de i Troas där de träffades i ett hem. Paulus undervisade till midnatt, så länge att Eutychos somnade och föll ut genom fönstret. Där firade de också mässan.

När jag läste Michael Breen var han mån om att vi inte tänker oss ett hushåll som vi tänker hushåll idag. Vi ska inte tänka oss en kärnfamilj eller ens en utvidgad sådan till 10-15 människor,  utan vi ska tänka oss ett hushåll med 20-70 människor. För min del betyder det en förskjutning från cell till zon. Zonen består av 3-6 celler. Den har olika namn i olika sammanhang,  som till exempel pastorate, cluster, koinonia, kommunitet, missional community med mera. Eller varför inte husförsamling? 20-40 människor,  inte fler än att de kan samlas i ett hem.

När vi kommer till Romarbrevet vet vi att församlingen bestod av flera, rent av många, husförsamlingar. Dessa firade mässan var för sig i olika hem. Låt säga 50 ellet kanske 60 människor i varje hem, då inklusive kvinnor och barn. Hur hörde dessa olika församlingar samman? De delade tron på Herren Jesus. De var förenade genom dopet. De lyssnade till Guds Ord, firade mässan eller tillbad i den Helige Ande oavsett om de var hemma hos Akvila, hos Febe, Andronikus eller någon av alla de andra Paulus nämner vid namn. Av slutversarna i Apostlagärningarna förstår vi att många också senare firade hemma hos Paulus.

Av bland andra de brev Paulus skriver till Timoteus verkar det som att det fanns en biskop i varje stad, en i Korint, en i Rom och så vidare. Sedan hade biskopen en präst till varje husförsamling. Så förutom att de var förenade genom den gemensamma tron, liturgin i den Helige Ande var de också förenade genom det apostoliska ämbetet!

Varför skulle inte vi i Värnamo kunna ha det på samma sätt? 

Den lokala visionen, del 3

Lennart Schön, professor emeritus i ekonomisk historia uttalade sig i SvD, 31 oktober, om sänkningen av räntan till 0 %. "Om vi har en kris i Sverige är det i vilket fall inte en kris som kan lösas med hjälp av en nollränta", sa han. Professorn menar att det snarare handlar om en strukturkris som skapar osäkerhet om vart hela samhället är på väg. De enda som kan ta oss ur den krisen är politiker med visioner om hur vi ska gå oss vidare, säger han. Och återigen hör jag vad jag vill höra nämligen att vi är så beroende av visioner.

Sedan några år tillbaka brottas jag och andra med mig med visionen och särskilt med den lokala visionen och dess förverkligande. Det måste höra till ett av organisationen Svenska kyrkans riktigt stora problem att den saknar identitet, vision och därmed sammanhängande strategier. Och lika säkert som vattnet alltid rinner neråt tar sig förvirringen, håglösheten och likgiltigheten ner i organisationen. Det ska därför ganska mycket till för att bygga församling lokalt.

För att det ska vara möjligt att bygga församling behöver jag till en början definiera själva begreppet församling. Den kristna Kyrkan och församlingen är Kristus själv tillsammans med alla de som tillhör honom. Den är till sitt väsen osynlig men blir till dels synlig genom människor som tar emot Kristus. Det är avgörande att Ordet förkunnas och blir mottaget i trogna hjärtan.

Tidigare och fortfarande menar många att det räcker med att vara medlem i organisationen
eller åtminstone med att vara döpt och helst konfirmerad. Men i det bibliska perspektivet handlar det om att leva sin vardag med Kristus vilket förutsätter att vi äger det livet. Eftersom begreppet församling används på flera olika sätt gäller det att förstå vad vi menar när vi använder det. Det kan inte vara någon nyhet för er som läser denna blogg att jag tror på de många små gemenskapernas förening och tillhörighet till den lokala församlingen och den ena, heliga, allmänneliga och apostoliska Kyrkan. Men kanske det förvånar någon om jag slår ett slag för den territoriella församlingen.

Kanske är det till och med så att den territoriella församlingen mer eller mindre sammanfaller med begreppet den lokala församlingen? På detta territorium ingår alla människor som bor där oavsett trosuppfattning. Om vi placerar Jesus Kristus i centrum har alla människor, döpta eller inte, en relation till Kristus. Och det tänkvärda blir plötsligt att människor i periferin som inte känner honom ändå kan vara på väg mot honom. Samtidigt kan det motsatta vara sant att människor som är nära honom kan  vara på väg bort från honom. Min fråga bli då: Vart är du på väg? Och frågan blir densamma oavsett om min medmänniska kallar sig muslim, ateist eller kristen. Och frågan till mig själv blir om jag på något sätt kan bidra till att min medmänniskas vandring genom livet.

Den gemenskap jag längtar efter är en gemenskap som består av människor som till vardags delar livet i och tron på Jesus Kristus. Denna gemenskap är inte långt borta.  Den är närmast ett faktum där jag lever,  men jag önskar att den blir än mer synlig, - som husförsamlingarna under de första århundradena. Detta kunde vara en grundläggande uppfyllelse av den himmelska synen. Först därefter tycker jag vi ska tala om uppdraget och strategierna. I en del 4 ska jag närmare presentera vad jag menar med husförsamling.

Fyra Domkapitel

Det finns anledning att försöka följa Domkapitlens förehavanden. Det går visserligen att begära ut handlingar från stiftskansliet men det är väl mycket begärt av vanligt folk. Själv läser jag Anders Brogrens blogg, Dag Sandahls blogg och Torbjörn Lindahls. Dessa goda bröder missar inte utan vidare domkapitlens många gånger rättsosäkra möten.

Just nu registrerar jag fyra intressanta ärenden i fyra olika stift. Det är Dag Sandahls ärende i Växjö. (Du har väl överklagat också det senare beslutet?). Det är Olle Fogelqvists avkragning i Göteborg. Den som är lite intresserad av att se hur ärendet sköts hänvisas till hemsidan Kyrklig Dokumentation. Där hittar vi skrivelser i ärendet,  dels från advokaten och dels från professor Bengt Holmgren och Doktorn Rune Imberg.  De senare har skrivit expertutlåtanden. När jag läser dessa förstår jag inte hur domkapitlet ska kunna hålla kvar sitt beslut om avkragning.  Det måste väl ändå finnas en gräns för dumheten?

Det tredje domkapitlet finns i Skara. De lyckades klämma åt Peter Artman efter hans uttalanden om Uppdrag Granskning.  Men inte helt. De lyckades i moraliskt hänseende pricka honom. Peter hade slarvat med den absoluta tystnadsplikten, sade man. Men inte tillräckligt för att prickas formellt. Hur den ekvationen går ihop vet jag inte,  men den som vill kan som sagt läsa beslutet på den välsignade hemsidan Kyrklig Dokumentation.

Slutligen läser jag på Torbjörn Lindahls blogg att en kvinnlig präst anmält ett tillsynsärende till domkapitlet i Luleå. Anmälan gäller hennes kyroherde Mats Rohndal. Torbjörn skriver att om domkapitlet ens tar upp anmälan till behandling riskerar det att Torbjörn förlorar det lilla förtroende han fortfarande har för domkapitlet. Det låter allvarligt.

Plötsligt ser jag att den gemensamma nämnaren är manlig högkyrklig präst. Har domkapitlen kommit överens om att jaga dessa? Kan det verkligen vara så illa? Eller har gränserna för kyrklig tro förskjutits så att de högkyrkliga prästerna utan egen förskyllan hamnat utanför? De har under decennier marginaliserats. Är nu tiden inne att eliminera de som finns kvar?

Det är en skrämmande tanke att biskopar och domkapitlen skulle samspela som ohelig allians,  men det är klart jag undrar när jag själv, som det femte exemplet på kort tid, lurades att bekänna mig som illojal mot Svenska kyrkan. För övrigt har jag om än på lite avstånd också följt debatten om tystnadens kultur inom Svenska kyrkan. Det är klart att särskilt de yngre prästerna skräms till tystnad. Det är inte läge att vara vare sig kvinnoprästmotståndare, homofob, främlingsfientlig eller fundamentalist. Bättre att vara tyst. Vart ska detta ta vägen?

Bajen forever

Underbart!!!

Härligt!!!

Fantastiskt!!!

Nej, jag reagerar inte på att Gud har uppväckt Jesus från de döda även om jag har firat det tidigare idag. Jag firar att Hammarby just har gått upp i Allsvenskan i fotboll.

Vi kan alltid fira att Jesus har uppstått från de döda - varje dag, men att Hammarby vinner Superettan sker inte varje år. Det blev fem säsonger i Superettan och nu hoppas vi att det dröjer till nästa gång.

Hammarby fansen stormade planen i glädje trots att det var en minut kvar av matchen. Det får man inte göra men frågan är om inte jag gjort detsamma om jag varit där. Det finns förvisso regler,  men det finns också undantag.

Jag glömde skriva att vi slog Jönköping Södra med 5-0.
Som om inte detta räcker fyller kung Kennedy, Bajens lagkapten 34 år just idag. Undrar just skrivande stund om han inte också vann skytteliga. Vilken dag!!! Grattis till Kennedy.

I morse kom SvD som vanligt och där läste jag att en av Hammarbys ledare fick frågan

- Har ni lagt champagnen på kyla
- Champagne? I Bajen dricker vi bärs!

Länge leve Kennedy och länge leva Bajen.