Det gick fort att läsa memoarerna. Språket flyter bra och spänningen hålls vid liv. Det händer oerhört mycket dagligen på Livets Ord under åren 1983-1994. Dessa år råkar sammanfalla med vår tid i Hjälmseryd. Jag blev kyrkoherde där i mars 1983 och lämnade tjänsten i april 1994. Som ni kanske vet samlades tusentals människor i Hjämseryd under dessa år och det är för mig tydligt att Guds Ande gjorde något alldeles unikt under 1980-talet. Den karismatiska väckelsen hade verkat under hela 1970-talet och nu var det dags för nya gemenskaper.
I Uppsala hade hundratals kommit till tro på Jesus och jag tror mig veta att Ulf tyckte bildandet först av bibelskolan och stiftelsen och sedan av församlingen var helt nödvändig.Det framgår av memoarerna att han också efter konverteringen anser det. Och jag tror han har rätt i det. Den för svenska förhållanden stora numerära tillväxten tycker jag också talar för det. Idag har församlingen cirka 3500 medlemmar och mycket talar för fortsatt tillväxt.
Men det gick verkligen inte utan smärts. Ulf ger flera exempel på ren mobbning och förföljelse. Mobbning när vuxna spottar barn i ansiktet och förföljelser när hus bombas. För att inte tala om allt förtal och alla tidningsskriverier. Men fanns det inte skäl att kritisera? jo, men det är väl något annat.
Ulf skriver på flera ställen att han inte vill eller kommer att försvara sig men att han vill förklara dig. Det är hans grundhållning även om han också ber dem som farit illa om förlåtelse. Det är nog en klok hållning.
Det är begripligt att han aldrig tog några djupare samtal med sina kritiker även om det är lätt att vara efterklok. Det hände ju så otroligt mycket varje dag under dessa år.
Memoarerna är innehållsrika och bjuder på många upplysningar. Det var särskilt intressant och imponerande att läsa om den kamp Livets Ord kämpade för att få acceptans för sin och senare sina skolor.
Jag får nog läsa del 3 också. När kommer den ut? Memoarerna är utan tvekan ett stycke kyrkohistoria.
I Uppsala hade hundratals kommit till tro på Jesus och jag tror mig veta att Ulf tyckte bildandet först av bibelskolan och stiftelsen och sedan av församlingen var helt nödvändig.Det framgår av memoarerna att han också efter konverteringen anser det. Och jag tror han har rätt i det. Den för svenska förhållanden stora numerära tillväxten tycker jag också talar för det. Idag har församlingen cirka 3500 medlemmar och mycket talar för fortsatt tillväxt.
Men det gick verkligen inte utan smärts. Ulf ger flera exempel på ren mobbning och förföljelse. Mobbning när vuxna spottar barn i ansiktet och förföljelser när hus bombas. För att inte tala om allt förtal och alla tidningsskriverier. Men fanns det inte skäl att kritisera? jo, men det är väl något annat.
Ulf skriver på flera ställen att han inte vill eller kommer att försvara sig men att han vill förklara dig. Det är hans grundhållning även om han också ber dem som farit illa om förlåtelse. Det är nog en klok hållning.
Det är begripligt att han aldrig tog några djupare samtal med sina kritiker även om det är lätt att vara efterklok. Det hände ju så otroligt mycket varje dag under dessa år.
Memoarerna är innehållsrika och bjuder på många upplysningar. Det var särskilt intressant och imponerande att läsa om den kamp Livets Ord kämpade för att få acceptans för sin och senare sina skolor.
Jag får nog läsa del 3 också. När kommer den ut? Memoarerna är utan tvekan ett stycke kyrkohistoria.
2 kommentarer:
Jag tycker nog att det finns en inkonsekvens i Ulfs tänkande: å ena sidan komma fram till kritik av sitt eget bidrag till den protestantiska fragmentisringen av kristenheten och samtidigt tycka att det bidraget var riktigt.
Ännu en tänkvärd tanke, ett konstaterande. Men är det inte sådana vi är?
Skicka en kommentar