Elva veckor

Det är ofrånkomligt att olyckan tar mycket av min uppmärksamhet och av min kraft. Under de första veckorna hände det att jag fick frågan om hur jag upplevde än det ena, än det andra. Men sanningen var den att jag vare sig följt med eller reflekterat. Allt handlade om skador, medicin och läkning. Till dels är det fortfarande så, men inte helt.

Idag är det elva veckor sedan olyckan hände och idag har jag gått igenom vilka som mailat mig, skickat blommor, besökt mig eller på annat sätt kontaktat mig och jag är överväldigad och vill säga

ett stort tack

till alla er som på något sätt hört av er, som har bett förböner eller på annat sätt visat er omtanke. Jag har som sagt gått igenom och skrivit upp er alla vid namn. Ikväll utgör ni min tack- och förbönslista. Ni är 215 stycken!!! Och då är inte hela styrelser, organisationer eller församlingar räknade. Jag kommer inte att höra av mig till var och en av er men vill därför här tacka er var och en. Ganska många av oss kommer också fortsättningsvis att ha naturlig kontakt.

Idag är också första gången jag skriver bloggen med egen hand. Tidigare har Kari skrivit vad jag dikterat. Det blir lite besvärligt med pekfingervalsen särskilt när det ska vara stor bokstav. Och efter ett tag får jag ont i nacken, men det går som ni ser. Skadebilden? Nacken opererades i Nepal som ni vet och läkningen har gått jättebra. Nu har jag kragen som stöd några gånger per dag eller så lägger jag mig och vilar. Nacken är stelopererad och jag kommer därför knappast att få tillbaka full rörlighet.

Värre är det för tillfället med vänsterarmen som fortfarande är helt ur bruk. Jag fick en spricka i axeln som självläker och bröt armen på två ställen som inte verkar vilja självläka. Läkarna vill operera, men kan inte på grund av två sår på armen som fortfarande vätskar. På måndag ska jag till Infektionskliniken i Jönköping så får vi se vad de säger. Samtidigt ska jag genomgå en EMG-undersökning. Den mäter hur skadade nerver och muskler är i armen. Det bestämmer ju i sin tur hur mycket jag kan träna upp armen och framförallt handen och fingrarna. Viss rörelse har jag redan. Så ni får mer än gärna fortsätta att be om läkedom när ni tänker på mig.

Till sist konstaterar jag att jag skulle haft det betydligt mycket svårare om jag inte hade haft Kari hos mig. Det är just idag 43 år sedan vi möttes första gången ute på piren i Vadstena. I dessa dagar får hon inte bara laga maten och skjutsa mig till sjukhuset varannan dag för omläggning av såren. Hon måste fortfarande tvätta mig och klä mig. Hon organiserar också dagen för övrigt. Igår var vi för första gången i mässan i Värnamo kyrka. Och den kärlek och tacksamhet jag känner till henne är svår att uttrycka i ord.

Avkragad

Nu har jag blivit avkragad!
Äntligen!
Det var bara en tidsfråga innan det skulle ske.
Om jag är ledsen? Nej, inte särskilt.
Det var väntat att det skulle ske och faktum är att det närmast känns som en befrielse. Sanningen är4 att jag inte är helt avkragad, men fortsättningsvis är kragen mest ett stöd. Här nedan ser du en bild där jag är utan krage.

Tidigare denna dag var det läkaren som avkragade mig och här är det kyrkvärden och frisören Thomas Borglin som gjort detsamma.
Det är alltså inte Domkapitlet som gjort det!

Ämbetet

Idag är det Apostladagen. Det betyder att den kommande veckan handlar om ämbetet, det särskilda prästämbetet. Det gläder mig att tro att ämbetsfrågan kommer upp på nytt. Därför att det är en så grundläggande och central fråga i kyrkan. När frågan kommer till ytan i våra sammanhang handlar det ofta om kvinnliga präster eller beslutet 1958, men sakfrågan är bibelteologisk. Innan vi kommer till 1958 måste frågan diskuteras ur ett bibliskt perspektiv. Har Jesus instiftat ett ämbete? Jag tror visst att Han har gjort det,och i den allmänneliga kyrkan är prästvigningen ett sakrament. 

När Paulus i 1 Korinthierbrevet skriver att kvinnan ska tiga i församlingen skriver han också att det är ett Herrens bud. När jag kommenterade kapitlet i mina Bibelförklaringar betonade jag skapelseperspektivet. Men idag anser jag att jag borde ha utvecklat uttrycket Herrens bud bättre. Vad betyder det? Här kommer i all korthet fem nytestamentliga argument som visar att Jesus har instiftat ett särskilt prästämbetet. 

1. Han utvalde, bland många lärjungar, 12 till apostlar. De skulle till fullo representera honom och gå i god för fortsättningen. Det betyder att inte vem som helst kan bli apostel. Ingen har rätt till ämbetet, vare sig någon man eller kvinna. Det är Herren Jesus själv som utväljer, utrustar och bekräftar ämbetet.

2. Jesus säger till Simon Petrus att han och hans bekännelse är den klippa på vilken Jesus ska bygga sin församling. Detta förstår jag som ämbetets instiftelseord och det knyts till en bestämd person. Jesus gör ämbetet till kyrkans grund och centrum eftersom han själv är verksam genom det.

3. När Jesus instiftar nattvarden säger han till apostlarna: så ofta ni, det vill säga apostlarna, gör detta ... Apostlarna får i uppdrag att leda nattvardsfirandet och hålla samman kyrkan och församlingen.

4. När Jesus uppstått från de döda andades han på apostlarna och sa: om ni, det vill säga apostlarna, förlåter synder så är de förlåtna. Förlåtelsen ger apostlarna på Guds uppdrag, i Guds namn, på försoningens grund.

5. De första kristna tog emot detta ämbete som en gåva från Herren Jesus. Det står att de höll fast vid apostlarnas undervisning   Detta är sannolikt en självklarhet för de första kristna och självklarheten gick i arv från generation till generation. Därför kom det att heta i trosbekännelsen, hundratals år senare, att vi håller oss till en apostolisk kyrka. 

Detta är verkligen något att tänka på under veckan som kommer, kanske samtala med någon om det, innan man börjar prata om kvinnliga präster eller kvinnoprästmotståndare. Är det för mycket begärt? 

Sjukkommunion

Det händer att dagarna blir långa. Även om det alltid sker något. Idag har kyrkoherden Pär-Magnus kommit med nattvarden till mig.

Det var nu tredje gången jag fått nattvarden sedan jag kom hem till Sverige, d v s inte så ofta som annars. När jag firar Herrens nattvard tycker jag mig vara intagen i den allmänneliga Kyrka. Det berör mig djupt. Nattvarden är central i en kristens liv.

Jag läste på Dag Sandahls blogg att han inte har fått celebrera mässan sedan den 23/10 20013, då han gick i pension. Ingen på stiftet eller pastoratet har tydligen frågat efter honom eller hans tjänster. Dag kommer naturligtvis regelbundet till nattvardsbordet men att vara prästvigd är att få leda och gå i god för nattvardsfirandet, något som är en livsuppgift.

 Det finns som ni vet olika förståelser av prästämbetet, men i den allmänneliga Kyrkan är det sammanhållande. Jag har själv inte så många år kvar till pension och har svårt att tänka mig att sluta celebrera mässan. En livsuppgift tar inte slut därför att anställningen upphör. 

Här tornar nu ett nytt problem upp sig. Min första tanke är att införskaffa ett resealtare, invigt av en biskop med apostolisk succession,som ger mig möjlighet att leda nattvardsfirandet närhelst.  Det kan inte vara en självklarhet i framtiden att jag ens får tillgång till nattvardsbordet med tanke på det stora avfallet. Jag undrar vilken biskop som vill hjälpa mig med detta? Har ni tips?

När jag ändå funderar över ämbetet slår mig ett annat problem. På medeltiden kunde prästen vara ensam vid nattvardsfirandet utan att det blev mässfall. Det har tydligen ändrats så nu krävs en närvarande församling. Men är det inte så att Kyrkan är närvarande i ämbetet? En präst som ensam firar mässan är inte ensam, om ni förstår vad jag menar.

Det är med glädje jag har noterat att samtalet om prästämbetet på nytt får liv. Vi vet alla att beslutet 1958 inte var grundat i de teologiska frågeställningarna. Kanske kommer det samtalet  inom överskådlig tid?

Vävarnas barn

För några veckor sedan såldes föräldrahemmet i Katrineholm. Mor och far, 92 år gamla, har fått en servicelägenhet. Det betydde också att vi fick ta över en del grejer och till min glädje fick jag ta emot tre böcker av Per Anders Fogelström (1917-1998). Trots att jag bara kan använda bara en hand har jag nu läst den första av de tre, Vävarnas barn, en berättelse om urbefolkningen på Södermalm. Även om jag inte har vuxit upp på Södermalm har jag bott där i två omgångar och har en stor del av mitt hjärta där, dess folk och historia. 

Visst känner jag till en del av Södermalms geografi. Vävarnas barn utspelar sig på den östra delen av Södermalm.Visst känner jag till Kanalplan, Vita Bergen och Danvikstull. Och visst har jag ofta promenerat på Erstagatan,vi bodde på Folkungagatan 127 och Bondegatan, men boken utspelade sig öster om dessa platser ner mot Hammarby Sjö, på en plats kallad Barnängen. Förlåt min okunnighet men jag hade ingen aning om att det kända varumärket härstammade därifrån. 

Boken handlar om Johannes och Maja Kron och deras barn. Familjen kom till klädesfabriken 1749 och levde under svåra förhållanden. Fogelströms ingående beskrivningar drabbar läsaren med kraft. Det var hemska förhållanden för de fattiga för att inte tala om de som straffats med arbete på Spinnhuset vid Långholmen eller Tukthuset på Kungsholmen. Johannes och Maja har två barn, Per och Sofia. Sofia tillbringade tre hemska år på Tukthuset. Till skillnad mot många andra överlevde hon trots att de ofta behandlades sämre än djur.

Det är underbart att följa barnen Per och Sofia genom boken, eftersom de båda gör något av en klassresa. Per blir tjänsteman och Sofia finner sin frihet som tvätterska. Boken slutar med år 1779, de båda barnen har nu egna familjer och bättre förutsättningar inför framtiden än föräldrarna. 

På den hör tiden fanns inte Sofia församling som bildades först 1917 utan hela området sorterade under Katarina församling. Katarina kyrka byggdes redan 1695, brann 1723 men återuppbyggdes och finns på plats i boken. Kyrkoherden Lars Portuan var en av de första i staden som lät bygga ett fattighus (1752). När Per och Sofia skulle gifta sig fick de ta ut lysning hos prästen efter att först ha fått redogöra för sina kristendomskunskaper. Det var en annan tid.

Det här är ingen recension men jag är både intresserad och tagen av Fogelströms förmåga att berätta. Det finns ytterligare två böcker i denna trilogi Krigens barn och Vita Bergens barn. Trilogin föregår och knyter an till serien Mina Drömmars Stad. Sammanlagt blir det åtta volymer som spänner över 200 år av Södermalms historia. Jag kan varmt rekommendera böckerna för dem som har något historiskt intresse. Nu ser jag fram emot nästa bok: Krigets barn. Jag har ju tid att läsa nu när jag orkar.

VM-final i fotboll

Genom stormen

Vi har fortsatt med högläsning, gumman och jag. Härom dagen kom Ulla och Stig på besök och de hade med sig Hans Weichbrodts bok Genom stormen. De tyckte väl att den passade bra. Och det gjorde den. Weichbrodts bok är speciell. Det är inte ofta man får del av allegoriska bibelutläggningar, men det fick vi här. Jag kan inte minnas att jag någonsin läst något liknande.  Här är det berättelsen om hur Paulus och Lukas led skeppsbrott i Apg 27-28 som utgör bakgrunden. Det är en lång berättelse och Weichbrodts grundhållning är den allegoriska. Det betyder självklart inte att han förnekar den historiska händelse.  Tvärtom är det den historiska händelsen som ligger till grund för allegorin. Boken består av tio kapitel och vi tyckte bäst om de två första och de två sista kapitlen. I dessa kapitel förmedlar Weichbrodt en hel del historiska fakta med den frommes ton. Näst intill gripande var det att läsa om officeren Julius förhållande till Paulus som kom till uttryck flera gånger under den stormiga resans gång.  Eller om hur Paulus kunde hälsa på de kristna som han tidigare förföljd i Sidon. Det fick han med Julius goda minne. Det kan också berott på Julius att Paulus väl i Rom fick egen bostad.

När det kommer till det mer allegoriska utläggningarna, som till exempel att båten är Kyrkan, att måltiden närmast var sakramkental eller att räddningen upp på stranden skulle kunna vara eskatologisk blir vi mer osäkra. Det är aldrig fel att sväva ut med bibliska utläggningar så länge de inte upphäver texten, enligt rabbinerna. Åtminstone så länge utläggningarna är uppbyggliga. Jag håller med dem om det. Men ibland blir det svårt att följa med när tolkningarna övergår i pastoral teologi, själavård eller dogmatik. 

Det var kyrkofadern Origines (185-254 e Kr) som introducerade den allegoriska bibeltolkningen, men den används numera sällan. 

I de två sista kapitlen får vi läsa om Paulus ankomst till Rom. Det var ett antal etappers vandring innan de nådde Rom. Lukas berättar att de långt innan de nådde staden möttes av kristna bröder och systrar. Paulus hade stor kärlek till de kristna i Rom, något som blivit klart för mig i mina förberedelser av Bibelförklaringarna till Romarbrevet. I Rom kom den kristna församlingen skilts från den judiska befolkningen något som Paulus gjorde allt vad han kunde för att förhindra. Paulus kallar till sig de judiska ledarna och talar med dom om Israels hopp, Apg 28:20, en angelägenhet för alla judar för att så förmå dem att ta emot evangelium. Weichbrodt avslutar boken med att redogöra för de olika teorier som finns angående det abrupta slutet av Apg. 

Vi uppskattar att han genomgående redogör för olika alternativa tolkningar och inte bara slår fast vad han själv tror.

När vi efteråt samtalade om boken frågade jag Kari om Paulus, som avrättades med svärd, verkligen tog sig igenom stormen?! Det gjorde han naturligtvis i en mening eftersom han räddades till evigheten. Men var det så vi skulle uppfatta Weichbrodts bok ?  Jag får fråga honom då jag träffar honom.

Sju veckor

I torsdags var det sju veckor sedan olyckan skedde och på fredagen vaknade jag upp på B&B Hospital i Kathmandu. Här ser vi ingången till detta privatsjukhus byggt 1983. Det är Victor som har tagit korten.

I Nepal får patientens anhöriga själva fixa med mediciner och inköp av mat. Här är listan på vad Victor behövde skaffa till operationen av min nacke.

Om jag är rätt informerad är jag här på väg ut från operationen.

Några dagar senare kom den svenske konsuln G.B. Schrestna och hälsade på. Han hade med sig lite japansk mat.

Här är Victor hos konsuln och samtalar om och ordnar med visum, transporten hem med mera. Till höger är pastor M. Det var alltid ett antal nepalesiska vänner hos oss.

William, 4 år

Ett av våra barnbarn heter William. Han är 4 år och har lärt sig att säga emot. Häromdagen berättade hans mor följande:

- William, drick upp din mjölk.
- Nej, det gör jag inte. Jag tål inte mjölk.
- Det gör du visst. Drick nu.
- Nej. Jag kan få ont i magen och kräkas.
- Du pratar. Drick nu upp din mjölk.
- Har du laktosfri?
- Nej.
- Då tar jag vatten.

Inget för någon

Den som läste den förra bloggen fick veta att kyrkokritikern Dag Sandahl är en i raden av många kyrkokritiker. I boken Inget för någon analyserar eller blottlägger Dag vad som har hänt SvK under 1900-talet. Så får kapitel tre rubriken "Omgörningen" och kapitel fem "Utskåpningsprocessen". De avslutande kapitlen bär rubriken "Sammanbrottet" och med ett citat från Olof Hartman, " Det går åt helvetet,begriper du väl". Under de år jag själv tjänstgjort inom SvK har det stått allt klarare för mig hur organisationen blivit överordnad, eller glidit ifrån, organismen. Jag tänker på SvK dels som en tjänstemannaorganisation med statligt uppdrag och dels på henne efter sin bekännelse, som en del av Kristi Kyrka. Den förra är inte i sig kristen utan att förstå som vilken arbetsplats som helst. Den senare är kristen. Det har varit plågsamt att se de båda glida isär, men insikten befriande.

Vad säger då Dag Sandahl ? I kapitel åtta, "Sammanbrottet", frågar han: Var SvK en annan kyrka då jag prästvigdes 1971?  Och han svarar med både ja och nej.

Vad jag förstår skulle han kunna hålla med mig i min förståelse och ändå inte. Att han inte tydligare skiljer mellan organisation och organism är enligt min mening hans dilemma. Dag skriver att SvK styrs av en oförändrad bekännelse (?), men samtidigt att bekännelsen inte styr. Han skriver att Bibeln fortfarande läses i gudstjänsterna, men att förkunnelsen förändrats från att ha Gud i centrum till att ha människan i centrum. Från tydliga gränser till gränslöshet o.s.v. Hur har det blivit så här?

Dag lyfter särskilt fram en orsak. När debatten mellan socialetiker och högkyrkliga förgiftades uppstod en tydlig spricka, ett vi och dom. Det var denna oförsonlighet som fick Olof Hartman att utbrista "Det går åt helvete, begriper du väl!" Det var "folket", liberaler och politiker som stod bakom socialetiska  delegationen, som gick i bräschen för den "demokratism" som ledde till en förödande splittring inom SvK. Medkristna blev motkristna när enheten sprängdes sönder. Att kyrkosplittringen aldrig ledde till bildandet av en ny kyrka menar Dag Sandahl till stor del berodde på biskop Bo Giertz.

Det finns dock en skrämmande logik, fortsätter Dag. När minoriteten börjar definieras bort, dröjer det inte heller särskilt länge förrän den ska bort. Det var detta Olof Hartman förstod när han utbrast: Det går åt helvete. Hans syns få rätt.

Här slutar boken. Dag presenterar ingen lösning utan sista meningen blir en fråga: "Så vad bör göras?"  

Jag tror själv inte det finns någon lösning. Organisationen har redan blivit dominant över organismen. Om organismen ska överleva ska de som vill finna varandra, bilda nya gemenskaper och fortsätta troget gå till mässan där så är möjligt. Om det inte skulle vara möjligt att gå till mässan kan de nya koinoniorna kunna ansluta sig till SvK sådan hon är enligt sin bekännelse, d.v.s. Missionsprovinsen.