Kyrkan är praktik

Här kommer så ytterligare några tankar om vårt tänkta motstånd. Det finns naturligtvis mycket att säga i detta ämne och mycket är nytt också för  mig och därför inte färdigt. Men sådan är vår tid. Det går säkert att börja resonemanget i olika ändar. Det finns många perspektiv, aspekter och dimensioner när vi talar om vår syn på kyrkan och om hur kyrkan ska gestaltas i vår tid. Några tycker att det blir alltför teoretiskt men teorin kan vara avgörande för utformningen så låt oss vara öppna och modiga.

Jag har läst färdigt boken Efter Folkkyrkan av Patrik Hagman och tänkte försöka ge en resumé, men inser att det blir alltför omfattande. Hur som börjar han med en bakgrund där han beskriver folkkyrkans prekära situation och försöker beskriva folkkyrkans position. Sedan kommer en grundlig uppgörelse med den så kallade tvåregementsläran. Jag tycker att han skjuter den läran i sank. Och detta är uppgörelsen med en lära som håller oss fångna och som vi därför måste göra upp med. Kritiken går i korthet ut på att kyrkan under långa tider definierat sig själv i förhållande till staten. Detta har varit fallet sedan kejsar Konstantins tid då kyrkan gick från att vara förbjuden till att bli påbjuden. Kyrka och stat har "använt varandra" till bådas gagn. Han gör en ganska utförlig genomgång av detta. Grundskottet är det att vi inte längre kan tala om vare sig kyrka eller stat i den gamla meningen. Kyrkan på 2000-talet ser inte ut som kyrkan under tidigare gjorde och inte heller staten fungerar som den gjorde förr. Staten har förändrats så till den grad att man kan ifrågasätta om det verkligen är staten som regerar i nationalstaten. Är det inte lika mycket marknaden som styr? Påverkar inte medierna i allmänhet och de social medierna i synnerhet utvecklingen lika mycket? För övrigt bekänner sig inte staten längre som kristen utan som sekulär. Och ändå försöker folkkyrkan förstå sig själv som den stora enheten i förhållande till den andra stora enheten, staten.

Så visar Hagman hur Bonhoeffer försökte tackla problemet genom att hävda att Kristus regerar över dem båda. Men Hagman menar uppenbarligen att Bonhoeffers resonemang är otillräckligt. I stället tar han hjälp av två andra teologer, mennoiten John Howard Yoder och den numera romersk-katolske teologen Stanley Hauerwas. De är båda stora och erkända teologer som är relativt okända i våra nordiska sammanhang av det enkla skälet att de inte utan vidare passar in i folkkyrkans självbild och därför har vi inte tagit till oss dem. Yoder som kommer ur en anabaptistisk tradition behandlar staten som en enhet bland andra. Kyrkan har att relatera till staten men lika mycket till företagsvärlden eller föreningslivet med flera. Här gör Hagman en särskild utläggning av Rom 13 som handlar om hur vi ska lyda överheten. Sammanhanget visar att Paulus menar att vi ska övervinna det onda med det goda och plötsligt är det inte lydnaden per se som är viktigast utan hur vi övervinner. Lydnaden kan vara en del i vårt sätt att göra motstånd eller kämpa. Kyrkan lever förvisso i världen men inte av världen. Kyrkans kallelse är i stället att återspegla Guds rike eller Guds närvaro och endast när kyrkan strävar efter att göra Guds rike på jorden fyller hon sitt givna uppdrag, att vara just kyrka. Detta är vad vi ska arbeta mot och med för att vara trovärdiga och för att alls kunna fungera. Därför kan vi inte låta oss begränsas av tvåregementsläran. Vårt anspråk är både större och viktigare. Plötsligt är kyrka-stat-frågan en liten fråga.

En annan direkt avgörande aspekt är att kyrkan är gemenskap. Den består av människor som delar berättelsen om Jesus med varandra, som har erfarit berättelsens giltighet i sina liv och som därför organiserar sig utifrån detta enkla faktum att berättelsen (ordet) blir kött. Om det inte framstår som kött som kropp finns den inte. Hagman visar också hur just begreppet Kristi kropp förskjutits från att syfta på Jesu Kristi historiska kropp till att vara just en gemenskap. Hos Paulus är församlingen Kristi kropp. I den fortsatta utvecklingen kom begreppet att knytas till brödet och vinet. I urkyrkan, hävdar Hagman, hölls dessa tre aspekter samman och det är dit vi måste komma igen. Och det är här Hauerwas kommer in i bilden.

Hauerwas började läsa teologi på grund av sin otro, skriver Hagman. Han var sedan barndomen förtrogen med metodisterna men började som student och forskare besöka olika församlingar. Först den lutherska församlingen och senare den romersk-katolska. Här upptäckte han hur församlingen levde av nattvarden. Nattvardsfirandet var deras sätt att uttrycka sin tro så genom att "göra" nattvarden åstadkoms vad de trodde. Tron synliggjordes i liturgin och liturgin var trovärdig. Hagman tycks ansluta sig till dessa båda teologer och plötsligt äger en osannolik kombination rum mellan anabaptismen och högkyrkligheten. Nu känner jag att vi är på rätt spår.

Både Yoder och Hauerwas uppfattar kyrkan som en reell existerande enhet, men den är eskatologisk till sin natur. Den är redan och ännu inte. Den himmelska gudstjänsten - nattvarden - gemenskapen är nyckelorden. Här ser vi kyrkan och ur denna verklighet följer den kristna livsstilen mer eller mindre, beroende av nåden.

Det Gud har börjat göra med, i och genom kyrkan vill Han göra med hela sin skapelse. Härav följer tillämpningen i den öppna folkkyrkan.

Bäste bloggläsare märker att detta kan vara djupsinnigt och att jag tvingats förklara mig mycket kort. Det är trots allt en blogg det handlar om. Jag kan emellertid se en ny syn på kyrkan växa fram för mitt inre som påminner ganska mycket om vad jag upptäckte när jag studerade Paulus breven till församlingen Korint. I Korint handlade det just om realiserad eskatologi i gemenskapen med kerygmat (berättelsen) och liturgin/diakonin (förverkligandet) i centrum. Till saken hör också att det var cellerna eller kanske bättre husförsamlingarna som utgjorde den praktiska grunden för liturgin. Relationen till staten, avgudarna och köttmarknaden (sic) var alla underordnade det enda nödvändiga. Nu känner jag igen mig och boken har gett mig kraft att gå vidare med just det som är det viktiga. Och det viktiga är inte tjänstemannaorganisationen SvK utan hur de kristtrogna förverkliga sin kallelse. Kyrkan är praktik.  

Vårt motstånd

Nu börjar jag återhämta mig efter eländet i Uppsala. På förmiddagen var Kari och jag i Högmässan. Det är inte ofta vi kan sitta tillsammans men idag har jag varit predikoledig. Det är underbart att få kunna vistas i en gudstjänstfirande församling. Lyssna gärna till kyrkoherdens predikan, en uppgörelse med helvetet och ett tröstens ord från vår Gud. Det visade sig också att vi har förlovningsdag idag, en 39-årig sådan.

När jag fortsätter att reflektera över SvK tycker jag mig inse att organismen Kristi kyrka liksom rinner ur organisationen SvK. Saltet mister sin sälta och organisationen duger inte till annat än att tjäna som hedningarnas dörrmatta. Det är trist men det går inte längre att bara trösta sig med att "det är så bra i vår församling" eftersom vår syn på kyrkan inte är kongregationalistisk. SvK har inte fallit direkt från himlen utan härstammar från apostlarna. Den har formats genom historien, men nu förskingras arvet med hast.

Den ena metaforen efter den andra blir till. Det är kanske 20 år sedan jag för första gången  hörde  att SvK nu "faller sönder i sina beståndsdelar". För kanske 15 år sedan menade någon att SvK "befinner sig i fritt fall" och häromdagen sa någon att "SvK är som en ballong ur vilken luften nu pyser ut". Bilderna talar för sig själva. Nu har vi kommit en bit på väg. Om något ska kunna behandlas framgångsrikt krävs först en rätt insikt. Analysen måste få leda till en riktigt diagnos även om diagnosen är ond. Det är i det perspektivet jag måste fråga mig om det är möjligt att fly enligt orden "bättre fly än illa fäkta" eller om det tvärtom kräver att jag som "kapten på den sjunkande båten" är nödgad att stanna kvar.

Det var uppmuntrande att finna ett citat från bloggen Stefan Olsson i senaste numret av SPT, nr 24/13. Olsson skriver:

Jag vet att flera av biskoparna inte tror på jungfrufödelsen, att de inte tror att Jesus verkligen gick på vattnet, att han inte alls botade sjuka. Men kyrkan tror det, och kyrkan är större än biskoparna, och jag kommer att vara kvar i kyrkan av just den anledningen. Jag tillhör motståndsrörelsen i det här fallet, och jag kommer att vara precis så jobbig som motståndsrörelser brukar vara. Jag tänker inte ändra uppfattning och jag tänker inte flytta på mig.

Är det inte underbara ord! Jag kände inte till bloggen tidigare men har nu lagt till honom i min högra spalt.

Det viktiga förefaller mig nu inte vara vad som händer med organisationen inklusive kyrkbyggnader och de anställda, utan vad händer med organismen? Vad händer med, vad framlidne professorn Anders Nygren, kallade "andelivet"? Eller annorlunda uttryckt: Hur ser motkraften till förfallet ut? Hur organiserar de kristna sig? Vilket är deras sätt att uttrycka tron? Hur lever de frimodigt i vardagen? Plötsligt känner jag mig hemma. Ni som läser denna blogg vet att jag vurmar för celler som samlas i mindre och större hem. Om detta kan jag skriva mycket.

Ett annat sätt är just att fungera och aktivt verka som en motståndsrörelse. Jag läser nu boken Patrik Hagmans bok Efter folkkyrkan och den ger mig ammunition och jag ber att få återkomma till den. Eller kanske ska vi, som någon föreslog mig, vända folket mot folkkyrkan? Kanske lite för revolutionärt för min smak, men inte helt främmande. Vad händer om vi fortsätter att undergräva kyrkopolitikernas orättfärdiga ställning? Vad händer om vi tipsar journalisterna om prästernas löner? För att inte tala om alla utköpen som kostat medlemmarna miljoner och åter miljoner. Som sagt lite väl revolutionärt men tror ni journalisterna på kvällstidningarna bryr sig om det? Eller ens dem på SvD och DN?

Se, där har vi redan två förslag:

1. organisera oss i celler
2. göra revolution?

Det har hänt förr i kyrkans historia. Det kallas oftast för reformation. De kristtrogna har gett upp, hållit ut, växt till och reformerat. Det är knappast möjligt för någon människa att åstadkomma en andlig sådan, men den Helige Ande har gjort det förr.

Tänk om vi skulle sluta tala om väckelse och i stället tala om vårt motstånd.

Kyrkomötets grund, innehåll och form

Jag försöker smälta min upplevelse av årets andra session av kyrkomötet. Vad är det jag ser? Hur tänker jag om detta? Det är ganska många tankar som ska bearbetas eftersom det finns många skäl, inte bara att vara kritisk mot kyrkomötet, utan faktiskt att underkänna det. Jag har försökt att inte bara hålla mig kritisk till det sådant som är uppenbart tokigt utan också vara konstruktiv, men undrar om det gör någon skillnad. Jag tror inte det.

Det finns ett problem som kyrkomötet till varje pris tycks vilja undvika. Det kallas verkligheten. Biskopar och ledamöter döljer verkligheten genom att inte lyssna, genom att stå emot, förtränga och ivrigt försöka hålla fast vid en annan grund än Kyrkans. Det kommer inte att lyckas eftersom Kristus är Sanningen, den sanning som kommer att bestå och slutligen visa sig i härlighet. En del av massproblematiken i kyrkomötet är att det har förlorat sitt rättesnöre, sin kanon. Det finns ingen given norm och utan norm blir debatterna värdelösa. Vi vet inte längre vad som är rätt eller fel. Debatterna går runt, runt och runt som i en evighetsmaskin. Maskinen spottar ut pengar som håller igång dem som debatterar och ger dem kraft att fortsätta. Det är riktigt tragiskt att se på nära håll. 

Allt står väl till! Allt står väl till, ropar lögnprofeterna. Men allt står inte väl till. Kyrkomötet är byggt på en annan grund än den som Gud lagt en gång för alla. Jag tror inte att merparten av ledamöterna har en susning om den grunden. Inte av debattinläggen att döma i varje fall. Det hela blir därför ett spel för gallerierna. Jag har inga problem med att förstå hur bokstav och ande hänger ihop. Jag vet att organismen behöver en organisation och att en organisation aldrig kan bli perfekt. Det är inte det. Men här syftar den människogjorda organisationen inte längre till att underlätta för eller gagna organismen, utan den har blivit bokstaven som dödar. Det räcker inte med att vänta på förnyelse för det finns ingenting att förnya i en organisation som i sig blivit grunden, innehållet och formen. Organisationen är tom och ligger som en tung blöt matta över de kristtrogna inom Svenska kyrkan. Men detta är ledamöterna främmande för. De vill naturligtvis inte lyssna till sådant prat som detta. Tvärtom vill de tysta munnen på dem som försöker göra sig till tolkar för Herren ord. Kyrkomötet saknar, förstår inte eller vill inte veta av Kyrkans tro i sin historiska tappning.

I dagens SvD (pappersbilagan sid 8-9) ifrågasätts regeringens utnämningspolitik. Det visar sig att en allt större del av de statliga toppjobben går till personer med politiskt förflutet. Detta har, menar jag, också bärighet inom SvK. Nu väljs Karin Perers till ordförande i kyrkomötet därför att hon är (C). (S) går med på detta därför att de hellre vill ha toppjobben inom kyrkostyrelsen där det egentliga arbetet äger rum. Då ryktas det i korridorerna att partistyrelsen (!) har bestämt att förre LO-chefen Wanja Lundby Wedin (S) ska ha den platsen. Så får Levi Bergström (S) istället bli förste v ordförande i kyrkomötet. POSK (politiskt obundna!) hade den största valframgången i kyrkovalet och därför är det inte oriktigt att Carina Etander Rimborg får bli andre v ordförande. Så går det till när vi sugs in i maskinen. Men lika illa tycker jag det är att KR (Kristdemokraterna) som förlorade stort i valet och som ville bli opolitiska väljer att samverka med de borgerliga partierna därför att de på det sättet får bäst utdelning. För att få bättre platser i kyrkomötet närmar de sig politiken och fjärmar sig från de opolitiska grupperingarna. Nåja, jag kan inte se att det gör någon större skillnad om man flyttar runt ledamöterna. Det förändrar inte särskilt mycket.

Men hur är det då med den andliga ledningen? Som sagt biskoparna tycker att vi ska hoppas på framtiden och ledamöterna att vi ska inkludera. Det är emellertid ingen som mer direkt adresserar problemet. Då ser jag att en fantastiskt intressant och viktig debatt blossat upp i Kyrkans Tidning (KT) eller är det bara reaktioner jag ser, typ dödsryckningar? Biskopen KG Hammar hävdar att Kristus är en tankekonstruktion och får mothugg. Det är bra, men i själva verket borde han ställas inför Domkapitlet för att sedan avkragas. Men vad är det djupare problemet med hans förnekelse? Sannolikt att han går i täten för en postmodern epistemologi. Han har tillägnat sig ett postmodernt sätt att tänka. Jag minns för många år sedan när jag läste hans bok, den som användes i prästutbildningen, hette den Det som hörs? Här förstod jag för första gången att den postmoderne konstruktivisten bygger på vad han hör och förstår. Det viktiga är då hur jag hör, uppfattar och förstår verkligheten. Det är på så sätt "jag" bygger "min värld". Hur det sedan var i verkligheten kan ingen veta. Det får vi lämna till Gud. Den postmoderne tänkaren agerar helt utifrån sin egen hjärna och i bästa fall med sannolikheter. Och det är knappast sannolikt att Jesus föddes av en jungfru. Men de som tror så får tro så bara det inte stör andra människors tänkande. Därför kan vi inte ha skolavslutningar i kyrkan. Problemet är därför inte jungfrufödseln, Jesu gudom eller uppståndelsen från de döda utan tankemönstret. Paulus upplevde detsamma och skriver i 2 Kor 10:3ff:

Jag lever i världen, men strider inte med världsliga varpen. 

Ty de vapen jag brukar i min kamp hör inte denna världen till utan får kraft av Gud att bryta ner starka fästen. Jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud ...

Som kristenhet måste vi hjälpa varandra att strida som Paulus. Det finns ingenting som tyder på att kyrkomötets ledamöter vare sig tänker eller agerar som Paulus. Det kommer heller aldrig att nå de resultat Paulus nådde.

Vår blivande ärkebiskop Antje Jackélen verkar också höra till den postmodernistiska konstruktivistiska skolan. Därför kommer hon knappast att sätt ner foten vare sig det gäller jungfrufödseln eller Jesu gudom. Hon kommer fortsätta att säga ungefär som KG Hammar. Men kunde hon inte begripa att hon är den historiska kyrkans högste representant? Nej, det är inte säkert.

Det är en tröst, om än klen sådan, att vi i eländet får höra biskopen Ragnar Persenius säga:

Inkarnationen äger inte rum i våra egna tankar utan i historien

Inget gott att säga

Så har det gått ännu en dag, - nästan. Och vi har beslutat och behandlat. Besluten gick i förväntad riktning och det är inte så mycket att säga om. Lite tråkigt att inte Bert Lönndahls tilläggsyttrande om att kyrkostyrelsen skulle förtydliga kyrkans grundläggande uppdrag inte gick igenom. Inte heller blir det några kyrkliga begravningsbyråer framöver. Frågan hänger ihop med huvumannaskapet. Så länge SvK är huvudman för begravningsverksamheten anses det olämpligt att bedriva begravningsbyråer. Möjligheten att själv välja vilken församling man ska tillhöra försvann också. Men FK tycks mena att frågan som drivits under många år nog får anses överspelad. På sikt blir det så ialla fall. När vi får en gemensam begravningsavgift över hela landet och sedan en gemensam kyrkoavgift för hela landet (?) försvinner behovet att hålla medlemmarna inom en ett visst territorium. Den som lever får se. Ärendet gick till röstning och 135 bejakade utskottets avslag, 96 protesterade och 8 avstod att rösta.

Men det fanns ändå anledning att göra några reflektioner. Igår diskuterades huruvida biskoparna skulle vara med i kyrkomötet, det vill säga ha rösträtt. Självklart kan man tycka i förstone. Men vid närmare eftertanke kan jag förstå att biskoparna själva inte vill dras in i systemet utan hålla sig utanför. Det ger dem en friare ställning. Samtidigt betyder det att de inte behöver ta ansvar för de beslut kyrkomötet tar. Om de skulle tvingas till det skulle vi sannolikt få se ett splittrat biskopsmöte. Men är de inte lite betänkligt att de inte vill vara med och ta ansvar?

Jag funderade flera gånger på att gå upp och tala, men måste erkänna att jag hade svårt att mobilisera någon gnista när vi ändå aldrig blir lyssnade till. Samtidigt var det så att flera av FK:s ledamöter var uppe och gjorde mycket goda inlägg så varför säga samma sak igen?

Det blev en lång, märkvärdigt lång debatt om detta med vegetarisk kost. Till och med själva ärkebiskopen var uppe och talade för motionen med motivationen att det "var en kul motion". Ett något svagt argument, tycker jag. När debatten fortgick blev jag påmind om situationen i Korint och Rom där detta också var aktuellt. Får vi äta kött eller inte? Paulus tog aldrig ställning men tillförde diskussionen ett bibliskt perspektiv. "Guds rike består inte av mat eller dryck, utan av frid, rättfärdighet och glädje i den Helige Ande". Det tycker jag är ett bra argument. Men det är klart att han knappast hade ett miljöperspektiv.

Lika lång och märkligt blev debatten om HBT-certifiering. Här gick argumentationen åt två olika håll. Förespråkarna menade helt riktigt att alla människor måste få känna sig välkomna till kyrkan. Men Berit Simonsson menade att vi inte skulle låta just RFSL certifiera oss och det har hon rätt i. De två linjerna mötte aldrig varanda. Alltså blir det förslag på HBT-certifiering för församlingarna i SvK. Jag lämnade in ett instämmande till Berits argumenation.

Lika besvärlig blev diskussonen om det ofödda barnets rätt till liv. Utskottet klistrade på oss etiketten abortmotståndare och Lennart Sacrédeus avfärdade etiketten genom att att säga att vi inte ska tala om vare sig abortmotståndare eller abortanhängare. Det handlar om att visa respekt för det ofödda barnet. Här menar jag att kyrkomötet borde ha ställt upp på motionen som handlar om att vi måste lyfta frågan och samtala vidare om den. Den kommer hur som helst att återkomma. Någon av de våra frågade: "Finns det foster som Gud inte vill?"

Och så kom dagens bottennapp levererat av ÖKS:s Bo Hansson. Han har plumpat till det förr. När Dan Sarkar talat för sin motion om att vi ska förbereda oss för polygami ifrågasatte Hansson detta å det kraftigaste. Han ifrågasatte Dans motiv och menade att syftet med motionen inte var allvarlig. Den var endast avsedd att genera kyrkomötet, att motionen var en provokation och att motionären först och främst men sedan också hela FK skulle skämmas. Om jag känner Dan rätt var och är han seriös. Men Hansson har misskrediterat motionärer förr och jag är ledsen för att jag inte försvarade Dan. Men jag tror vi alla blev överrumplade. Dan sa endast i en replik: "Jag har inget gott att säga om detta påhopp därför avstår jag". Så kan det gå till.
 

Kyrkomötet - ett spektakel

Nu är behandlingen av ärenden i full gång. Men det har gått ovanligt fort så här långt och jag tycker mig ana en viss uppgivenhet när ledamöterna argumenterar. FK:s ledamöter har varit uppe i några ärenden. Först ut var Leif Nordlander som gjorde ett tilläggsyrkande redan på första betänkandet. Det första betänkandet handlar om ekonomin på den nationella nivån. Leif visade sig missnöjd framför allt med vad som kalla GIP och GAS. Här spenderas miljoner och miljoner på att samordna datasystemen, men det går långsamt och kompetensen är sådan att Leif tyckte vi skulle yrka på en revision. Imorgon ska det röstas.

Lite grann i samma riktning gick det när Niclas Grahn (POSK) beklagade sig över att det beslut vi tog för fyra år sedan om en nationell plan för konfirmationsverksamheten ännu inte verkställts. Efter några inlägg försvarade sig utskottet med att motståndet varit för stort ifrån stiften. Jag förundras.

När sedan Anders Novak (KR) menade att databasen för inomkyrklig clearing var svåråtkomlig och behövde uppdateras och utskottet höll med började jag fråga mig själv vad de håller på med i Kyrkans Hus.

Så kom vi till frågan om evangelister. Ingen talare var föranmäld förutom att biskop Tuulikki Koivunen Bylund talade för utskottet och Marianne Kronbäck (KR) la ett ord för sin motion. Och biskopen slog mig med häpnad. Hon gjorde två uttalanden. Hon sa att "alla är evangelister" och vidare att "det räcker med fyra evangelister, eller kanske fem". Det var allt. Men hur kan en biskop bete sig så? Vi är inte alls alla evangelister. Evangelisten är ett särskilt ämbete i Nya Testamentet. Vet hon inte det? Vidare räknar man med att ungefär 10% av församlingens medlemmar sannolikt bär på evangelistens kallelse. Men det låg tydligen bortom biskopens horisont. Och med de fyra evangelisterna åsyftade hon Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Men vem är den femte, frågade ordföranden, varvid biskopen går fram och säger Johan Sebastian Bach och sedan går och sätter sig. Jag häpnar och inser att det inte är någon idé att yttra sig i detta ärende.

Sedan var det dags för mötet att behandla frågan om arbetsledande komministrar. Bo Hansson (ÖKA) vill att alla arbetsledande ska skriva på ett papper där de lovar att samarbeta med motsatt kön. Här fanns en rad talare. Vilka? I tur och ordning Anna Sara Walldén (C), Dag Sandahl (FK), Bertil Olsson (KR), Bert Lönndahl(FK), Torbjörn Lindahl (FK) och Fredrik Sidenvall (FK). Alla dessa var kritiska till förslaget och hade mycket goda argument. Den enda som talade för utskottets vilja var Karin Långström Vinge (FiSK), - tyvärr. Och vilka argument de bar fram! Dag talade om att tragedin håller på att övergå till komedi. Bertil om att vi nu plötsligt har två olika slag av komministrar, några som behöver skriva på och andra som inte behöver skriva på. Det hierarkiska systemet byggs ut. Bert menade att att inget papper behövs eftersom arbetsledningen sker på delegation från kyrkoherden. Torbjörn berättade att det inte varit någon behandling i utskottet utan bara ett konstaterande att ett sådant papper måste vi ha. Han frågade sedan: "Vad är problemet" och hävdade att vi behöver försoning i ämbetsfrågan. Fredrik menade att detta är en fråga som hör hemma i svensk arbetsrätt och kan bli ett ärende för EU. Vad blir det då av alla dessa goda argument? Sannolikt ingenting. Det hela känns rätt meningslöst måste jag säga. Jag tappade fullständigt lusten att över huvud taget yttra mig idag eller imorgon.

Sedan diskuterades vilka titlar som ska gälla för prästerna. Någon menade att det ska släppas fritt eftersom det redan är fritt och någon annan menade att detta ska styras upp. Men handen på hjärtat; gör inte pastoratet som arbetsgivare som det vill? Ibland upplever jag det som att SvK faller sönder i sina beståndsdelar.

Sedan behandlades också Betil Murrays och min motion om det sätt SvK hanterar sin demokrati. Motionen har behandlats välvilligt och det låter som att demokratin kommer att diskuteras mer framöver. Den motion som kommer att gå igenom är skriven av Sven Kragh (C) och han uttryckte att vi "måste göra något för samtalet mellan förtroendevalda och vigda, - för det gnisslar". Jag förvånas över tonen och kastas plötsligt mellan hopp och förtvivlan. Tänk om det blir goda samtal eller tänk om det blir kompromisser som gör det ännu svårare för meningsskiljaktligheter.

Jag är inte ledsen för att nästa mandatperiod slippa det här spektaklet.

Ekumenik- och Kyrkorättsutskottet

Nu är det två utskott kvar med sammanlagt elva betänkanden att fundera kring. Jag har läst dem denna eftermiddag. Först har vi Ekumenikutskottet med fyra betänkanden. Det första handlar om att direkt stödja förföljda kristna. Det blir avslag och argumenteringen är den att det redan görs en hel del och att gå in mer direkt synligt sannolikt skapar än större problem för de kristna i Syrien, Egypten, Nigeria och andra länder där man systematiskt förföljer kristna. För den som vill läsa mer om förföljda kristna hänvisar jag till hemsidan World Watchlist. Ska vi gå in och göra mera direkta aktioner? Anders Novak och Margit Borgström, båda KR, anser det liksom vänsterpartisten PO Flodström.

Lennart Sacrédeus och Karl-Gunnar Svensson, båda KR, skrev en motion där de vill att kyrkomötet ska utreda konsekvenserna av beslutet om samkönade äktenskap. Saken är den att Mekane Yesus kyrkan, den största lutherska kyrkan, tillsammans med SvK och Evangelical Lutheran Church in America (ELCA), har i januari brutit nattvards- och predikstolsgemenskapen med SvK och ELCA. Något allvarligt med andra ord. Utskottet konstaterar emellertid att ingen splittring föreligger (sic!). Här har Anders Novak och Margit Borgström (KR) reserverat sig och våra ersättare, Fredrik Sidenvall och Kjell Petersson (FK) stämt in i denna reservation tillsammans med Lilian Nilsson (KR). Reservanterna påminner om att SvK fattade sitt beslut trots invändningar som pekade på splittring på en punkt där det tidigare rådde enhet. Nu hade det varit på sin plats att visat respekt för ett annat förhållningssätt än vad som beslutats.

Vidare meddela här att det har kommit två nya konvergensdokument från Kyrkornas världsråd. Dessa har mycket hög ekumeniska status eftersom de involverar ortodoxa, katoliker, anglikaner, protestanter och pentekostala kyrkor. Tidigare har det bara åstadkommits ett sådant dokument, nämligen det så kallade BEM-dokumentet (Baptism, Eucharist and Ministry). De nya dokumenten handlar om kyrkosyn och mission. Dessa kommer nu att spridas på alla nivåer inom SvK. Bra. Dokumentet finns på SvK:s hemsida, klicka här och går att ladda ner. Ska det verkligen behövas en motion från Eva-Maria Munck, Ola Isacsson och Anders Roos, samtliga POSK för att vi ska få veta sådant?

Sedan är det till sist mitt eget utskott, Kyrkorättsutskottet. Här har vi satt ihop sju betänkanden. Här konstaterar jag att det förordas avslag på motionen som vill att ledamöterna ska beredas möjlighet till tjänstledighet för förtroendeuppdrag och på motionen om att utreda följderna av ett förändrat huvudmannaskap för begravningsverksamheten. Skälet? Jo, regeringen vill inte detta! Också här finns det reservationer. Där står att läsa:

Genom de förändringar som skett i samhället och i begravningssed och de av staten ensidigt fattade besluten om förändringar i folkbokföringen och införandet av en gemensam begravningsavgift det inte längre finns den samsyn som rådde vid relationsförändringen mellan Svenska kyrkan och staten år 2000. 

Det tycker jag är välformulerat. Vi går in i en annan tid och den särskilda Lag om Svenska kyrkan håller inte måttet. Bort med den!  Nu fanns det faktiskt också en motionär, Birgit Friggebo (FiSK) som ville att kyrkomötet ska verka för att lagen upphör. Men det vill inte utskottet därför att staten har ju bestämt att den lagen ska finnas. Liknande motioner har behandlats 2001, 2009 och 2012 och nu igen 2013. Förstår vi att tiden arbetar för oss? I reservationen som skrivits under av inte mindre än 5 ordinarie och 5 ersättare sägs bland annat:

... anser vi att Svenska kyrkan aktivt måste förbereda sig på en utveckling där dess offentligrättsliga stä'llning blir liknande den för andra registrerade trossamfund.

Under de år som gått sedan relationerna mellan Svenska kyrkan och staten förändrades har staten ensidigt fattat beslut som i ett längre perspektiv riskerar att göra lagen om Svenska kyrkan obsolet.

Det borde bli en del inlägg i den här frågan innan beslut fattas. Självklart hör Hans Weichbrodt och jag (FK) till dem som stämmer in i reservationen.

Det var det. Nu återstår att åka ner till expeditionen, fixa lite, hem opch äta för att sedan packa väskan. Imorgon bitti bär det av till Uppsala, - förutsatt att tågen går. Nästa blogg skrivs i Uppsala efter att FK haft sin första genomgång. 

Kyrkolivs- och Gudstjänstutskottet

Nu har jag, på lediga stunder, tagit mig igenom Kyrkolivsutskottets betänkanden och Gudstjänstutskottets, två spännande utskott.

Först Kyrkolivsutskottet där jag konstaterar att betänkande 2013:5 bifalls. Det är ovanligt. Med bifall. Betänkandet behandlar en motion som vill ha en nationell samling kring konfirmationen och som handlar om att stiften särskilt ska uppmärksamma konfirmationen. Jag trodde det redan gjordes, men för all del ...

Betänkande 2013:6 går tack och lov inte igenom. Motionären Ylva Wahlström, som representerar och därför driver Miljöpartiets politik får jag förmoda, föreslår att SvK i första hand serverar vegetarisk mat och vidare att kyrkostyrelsen uppmanar alla  församlingar att välja vegetariskt under fastetiden. Jag kan tycka att detta är något som enskilda kristna själva kunde få bestämma om. Det kan knappast var Kyrkans sak att föreskriva sådant, särskilt inte efter att Paulus skrev Galaterbrevet som utgör en del av SvK:s bekännelse.

Sedan kommer ett betänkande som är nästa lika tokigt men med den skillnaden att 2013:9 föreslås gå igenom. Det är Irene Gustafsson, som driver sossepolitik, som vill att kyrkomötet uppdrar till kyrkostyrelsen att stiften ska i möjligaste mån genomför HBT-certifikat på sina arbetsplatser. Betänkandet ägnar en del utrymme åt att förklara vad HBT med tillägget Q betyder och uttrycker sin oro över att arbetet på sina håll går så långsamt. Men motionen driver på utvecklingen vilket bör uppmuntras. Nu är det så lyckat att RFSL erbjuder just HBT-certifiering. Det innebär att församlingen, förlåt pastoratet fortsättningsvis, åtar sig att en genomförandeplan som innefattar utbildning och internt utvecklingsarbete. Genomförandet tar 6-8 månader får jag veta. I min värld är detta helt sanslöst tokigt. Det är närmast ett förnekande av diskrimineringslagen och att tillmäta dessa frågor gränslös betydelse. Men visst somliga blir glada och andra ledsna, särskilt ledsna blir de som har en annan uppfattning än kyrkomötets majoritet. Jag konstaterar med tillfredsställelse att Frimodig kyrkas ledamöter, visserligen inte ordinarie eftersom vi inte har sådana i kyrkomötet, men ersättare med rätt att skriva särskild mening, också har gjort det. Bert Lönndahl och Berit Simonsson menar att SvK inte borde dela RFSL:s uppfattningar kring sex och samlevnad. Tror jag det.

Betänkande 2013:12 vill att vi avslår förslaget om en Framtidskommision. Utskottet anser att det redan pågår samtal om framtiden. Tjena, säger jag och skyndar vidare.Sedan kommer Betänkande 2013:14 vill säkra, som det heter nuförtiden, att kyrkomusiken också fortsättningsvis ingår i svenska folkets kulturarv och fortsätter att påverka svenskt samhällsliv. Detta är en uppgift för nationell nivå. Jag nämner bara om den därför att den föreslås bifall.

2013:15 föreslås avslag. Det är Lennart Sacrédeus och Margit Borgström, båda Kristdemokrater, som föreslår solidaritet med det ofödda barnets rätt till liv som en skyddsvärd individ. Här hänvisas till ett stort MEN. Läronämnden har nämligen redan tidigare sagt (ex catedhra?) att

Kyrkan lär att fostret har integritet och orubbligt värde, och att mänskligt liv startar i konceptionsögonblicket. Kyrkan vill förmedla respekt och ödmjukhet inför livet.

... (MEN, min anm)

Här finns utrymme för olika ställningstaganden på den angivna grunden ...

Utskottet förtydligar genom att säga att det finns olika kristna sätt att se på abort och att motionen därför strider mot utskottets hållning. Avslag.

Jag tycker det är svagt, men förstår naturligtvis att tillämpningen av ett ja/nej till abort i vissa gränsfall kan vara svår. Svagt i alla fall och det tycker tydligen Marianne Kronbäck (KR), Bert Lönndahl (FK) och Berit Simonsson (FK) också. Sammanlagt har utskottet levererat 17 betänkanden.

Ett annat spännande utskott är Gudstjänstutskottet. Här föreslår Nils Gårder och Erik Sjöstrand (POSK) att kyrkostyrelsen ska initiera ett samtal om kristen människosyn. I en tid som är gnostiskt präglad tycker jag också det, men inte kyrkomötet, eller ... Vi får se, men förslaget är avslag. Motiveringen är att sådana samtal redan förekommer på församlingsnivå. Tillåt  mig tvivla. Utskottet förstår att det handlar om vad en människa är, hur en människa relaterar till Gud och vad den kristna tron får för konsekvenser. Britt-Marie Danestig (?) har skrivit en särskild mening eftersom hon menar att den tekniska utvecklingen ställer oss snabbt inför nya krav och att vi behöver fördjupa vår kunskap. Den tysta diskussionen om surrogatmammor utgör ett exempel. I Värnamo församling har vi ännu inte haft någon diskussion om surrogatmammor.

Slutligen måste jag berätta att Dan Sarkar (FK) önskar initiera ett teologiskt och ekumeniskt arbete om polygami. I utskottets betänkande lägger jag märke till formuleringen:

Vid kyrkomötet 2009 fattades beslut om att förändrar äktenskapsbegreppet ...

Jaså, tänker jag. Var inte huvudargumentet att vi inte förändrar äktenskapsbegreppet utan endast utvidgar det?! Det är riktigt tröttsamt att se hur politiker maler ner motioner, argument och invändningar i en och samma kvarn för att sedan göra som "de flesta vill". Nu är det emellertid så att polygami förekommer i till exempel det kristna Afrika och med tanke på utvecklingen i väst kanske det inte är så dumt att förbereda sig på nästa steg av det sluttande planet. Jag tror inte att "de flesta" har tillräckliga argument för att tala emot polygami. Vad skull de flesta anföra i sådana fall? Utskottet har nio betänkanden. Den som vill läsa dessa betänkanden kan klicka här.

Efter att ha kommit så här långt känns det som att jag kanske får gå upp i plenum också denna gång. Naturligtvis utan att vinna gehör, men ändå. Det är inte alltid rätt att tiga. Tänk på det käre bloggläsare.

Organisationsutskottet

Organisationsutskottet har skickat ut 14 betänkanden som vi har att ta ställning till. Betänkande 2013:3 har rubriken Församlingens grundläggande uppgift. Det är Frimodig kyrkas samtliga ledamöter som har skrivit under vad kyrkoherden Berth Lönndahl författat. Det är fyra motioner som i tur och ordning adresserar gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Förslaget går ut på att varje aspekt ska tillföras en förklaring. Avslag på alla fyra, - naturligtvis. Hur argumenten ser för avslag ser ut? De är fem stycken. Förslaget

1. riskerar att omöjliggöra mångfalden av lokala gestaltningar
2. står i strid med kyrkoordningens syfte och funktion
3. undergräver variation i kyrkosyn, människosyn och kunskapssyn
4. ger intryck av att den grundläggande uppgiften fyra särskiljbara uppgifter
5. kan inte antas utan omfattande beredning och förankringsprocess

Så nu vet vi det. Jag tycker inte att argumentationen är särskilt stark. Möjligen kan jag förstå p 2 och p 5, men att mångfalden skulle hotas därför att vi vill stipulera söndaglig mässa förstår jag inte, särskilt inte när det heter i motionen att man ska följa Kyrkohandboken. Inte heller kan jag acceptera att Kyrkan rymmer olika människosyn och kunskapssyn. Punkt 4 om att den grundläggande uppgiften (singularis!) skulle bestå av fyra delar är dålig argumentation. Den risken föreligger i sådana fall redan. Nåja, vi kommer ingenstans med detta utan får vänta på att det läggs förslag om en helt ny Kyrkoordning. I den vi har nu har det klippts och klistrats tillräckligt. Vi behöver få börja om från början. Detta är också, vågar jag påstå, juristernas uppfattning.

Ett annat betänkande finner jag också intressant. Det är 2013:5 som handlar om Kyrkliga begravningsbyråer. Frågan har varit uppe flera gånger tidigare samtidigt som det har bildats kyrkliga begravningstider som ingen har kunnat stoppa. Det finns visst åtta för närvarande. 1 oktober 2009 lades utredningen Arbetsformer i förändring - församlingens uppgift och förutsättningar fram för kyrkostyrelsen. Den var positiv till att den lokala församlingen kunde driva begravningsbyrå, men kyrkostyrelsen gav uttryck för en viss oro. Oron handlar om att SvK är huvudman för begravningsverksamheten och när SvK börjar med begravningsbyrå uppstår en jävsituation, ofördelaktig konkurrens och SvK:s trovärdighet sätt på spel om den samtidigt ska tjäna pengar på sådant den är huvudman för. Jag kan förstå rädslan men tycker lösningen borde vara att SvK upphör som huvudman för begravningsverksamheten på samma sätt som vi borde släppa den juridiska delen av vigselrätten. Jag tror det går åt det hållet, men säker kan man aldrig vara så länge stat-kyrka samverkar som nu.

Häpnadsväckande är Organisationsutskottets slutsats som leder till ett nej till Valfri församling. Att en vuxen människa själv ska få välja vilken församling hon ska tillhöra borde vara en självklarhet tycker jag. Också här kan jag förstå vissa invändningar men utskottets huvudargument som måste vara det sista lyder:

Utskottet framhåller i sina överväganden att det är viktigt att Svenska kyrkan står fast vid den uppgörelse som träffades med staten vid relationsförändringen mellan Svenska kyrkan och staten.

Kan det bli tydligare?! Bakgrunden är att riksdagen den 15 mars 2012 har beslutat att bifalla konstitutionsutskottets förslag om avslag på motioner rörande bl.a. fri församlingstillhörighet. Till och med en dum kan förstå sambandet mellan riksdagspartierna i Riksdagen och riksdagspartierna kyrkomötet.

Betänkande 2013:11 behandlar biskoparnas ställning i kyrkomötet. Dessa ska också fortsättningsvis inte ha rösträtt. Men här kan jag faktiskt förstå argumentationen och tycka att det är bra att de håller sig utanför det politiska systemet. I ett annat system är det naturligtvis självklart att de ska vara med. Jag tycker till exempel att kyrkomötet kan bestå av låt säga tre lekmän och tre präster från varje stift. 3+3x13. Det är 78 personer. Och sedan biskoparna 13 stycken. Det är 91 personer. Och tänk så mycket billigare det skulle bli!

Oavsett kön?

Det finns åtta utskott i kyrkomötet som arbetar igenom våra motioner och skriver sig samman. De skickar sedan sitt betänkande till kyrkomötets andra session som börja nästa måndag. Nu har jag börjat läsa igenom dessa även om en del återstår. Först läste jag Budgetutskottets betänkanden. Jag kan berätta att det inte verkar finnas någon brist på pengar det här året heller. Kostnadsramen för år 2014 anges till 2 747 miljoner, 2015 till 2 801 miljoner och 2106 till 2 6828 miljoner. Inte så pjåkigt för en kyrka som "har dålig ekonomi". Jag blir glad när jag ser att Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem får 5 miljoner och mindre glad för att 20 miljoner ska gå till att öka takten för utbyggnaden av den gemensamma IT-plattformen.

Sedan läste jag Ekonomi- och egendomsutskottets betänkanden. De var inte särskilt spännande. Det är väl sådana beslut alla bara säger nej till, typ verksamhetsindelningen i redovisningen, ljudet i kyrkan, kompensation för utebliven kyrkoavgift och utveckling av finansiella tjänster. Säkert jätteviktiga frågor för dem som berörs, men inte särskilt roliga för min smak.

Sedan orkade jag också med Tillsyns- och uppdragsutskottets betänkanden. De var mer intressanta. Det är här vi hittar motionen om att utreda behovet av evangelister. Resultatet? Utskottet kommer fram till att det inte finns något behov av att utreda behovet av evangelister. Motiveringen är att evangelisationen ingår i missionen och att alla döpta ska evangelisera. Detta hindrar inte att det finns de som är särskilt utrustade av vår Herre för evangelisation. Tjena, säger jag. Tänk att Paulus som talar om evangelistens ämbete kunde göra en sådan missbedömning! Nåja, jag förstår naturligtvis att det är viktigt, men inte för kyrkomötet. Jag undrar varför vännerna i Frimodig kyrka inte uttryckte någon mening om detta. Jag får väl fråga dem när jag träffar dem på söndag.

Däremot ansåg Frimodig kyrka att det fanns skäl att avge en särskild mening när det gäller motionen som föreslår att arbetsledande komministrar ska skriva på ett papper som säger att de ska "tjänstgöra tillsammans med som vigts ... oavsett kön". Om motionen går igenom? Det kan du räkna med, för det är förslaget från utskottet. Detta är dumt av följande skäl:

1. Det är knappast något problem i verkligheten. Vi har kvinnliga präster inom SvK.
2. Det är onödigt eftersom det enligt svensk lag faller under diskrimineringslagen förmoda jag.
3. Det finns andra typer av arbetsledare. I Värnamo har vi en diakon som arbetsledare. Vad med denna?
4. Det finns ingen redovisad konsekvensanalys av beslutet. Vilka blir glada? Vilka blir ledsna?
5. Det hade varit bättre, skriver Frimodig kyrka, "att locka fram de resurser av respekt och omsorg som finns inom oss alla" i stället för att på ett "reflexartat sätt söka sin trygghet i lagar och förordningar".
6. Har kön plötsligt fått så stor betydelse att vi måste ha dessa dumma regler?

Men vissa frågor är politiskt viktigare än andra. Kön är till exempel viktigare än evangelisation.

Sedan har vi ändå en halv framgång i den motion som Frimodig kyrka levererade genom Bertil Murray och där jag fick vara med som medarbetare. Det finns två motioner som föreslår att vi ska se över demokratin inom SvK eftersom demokrati inte är något entydigt begrepp. Utskottet föreslår avslag på vår, men bifall till Centerpartisten Sven Kraghs motion. Han föreslår att vi ska uppdra åt kyrkostyrelsen att tillsammans med stiften initiera ett fördjupat samtal om demokratin ... Det handlar här om samarbetet mellan förtroendevalda och ämbetsbärare. Murray hade inte med det där med stiften. Vidare blir det avslag på våra förslag eftersom de finns med i den senare. Det händer regelbundet att goda förslag som inte går att hindra plockas upp av "regeringen" och görs om lite som det passar. Men sådana är spelreglerna.

Vidare kom det en motion om att stärka rättssäkerheten. Här redogör utskottet för hur tidigare motioner behandlats som den jag skrev förra året till exempel. Det tas ofta som intäkt på att vi inte behöver behandla ärendet igen och så är det i det här fallet. Men att frågetecken kring rättssäkerheten återkommer år efter år kanske är ett tecken på att något är fel.

Detta var ett axplock på vad som väntar. Nu ska jag börja läsa organisationsutskottets betänkande, det enda utskott där Frimodig kyrka inte fick vara med. Skälet? Det har varit det viktigaste utskottet eftersom det var där man gick igenom och beslutade om strukturförändringarna inom SvK. Nästa periods viktigaste fråga är den om en ny Kyrkohandbok. Vi får se om Frimodig kyrka får vara med då.

Kort rapport från veckan som har gått

Idag har jag varit predikoledig. Det passade bra eftersom vi hade storsamling hemma hos Asta i fredagskväll och eftersom jag undervisade i Markaryd hela lördagen. Båda dagarna var fantastiskt roliga och som sagt skönt att vara predikoledig en dag.

Jag är själv inte på Facebook och twittrar inte särskilt ofta men många andra gör det och genom dem brukar jag få höra en del intressanta nyheter och en del skvaller också för den delen. Hörde att det pågår en dopdebatt i tidningen DAGEN och att Peter Halldorf skrivit. Hans inlägg bekräftar hans hållning och jag uppskattar den mycket. Det var för övrigt länge sedan dopet diskuterades. Det verkar inte vara så infekterat idag som förr. Det är bra. Debatten har tidigare tagit alldeles för stor plats. Men det är klart att när baptisterna underkänner det allmänkyrkliga dopet blir det väl så. Varför har det varit så svårt att förstå att skilja mellan lära och praxis? Varför har det varit så svårt att justera praxisen i förhållande till sekulariseringen? Borde det inte vara självklart att vi människor behöver tro och att Gud är den som döper i Helig Ande? Halldorf menar att pingstvännerna skulle kunna säga:

Även om vi själva har en annan doppraxis, erkänner vi det dop du har tagit emot i din kyrka, och vill därför välkomna dig som medlem i vår församling.

Hur svårt kan det vara? Intervjun kan du läsa genom att klicka här.

Sedan fick jag höra att Benjamin Ekman, son till Ulf och Birgitta, har konverterat till Romersk-katolska kyrkan. Det är bra att det uppmärksammas eftersom det bara  stryker under läget. Det vore bra om den andliga överheten vågade se detta och försökte analysera läget bättre än den gör nu. Men mitt intryck är att ju högre upp folk kommer i hierarkin desto mer blir de utan personligt ansvar. Hegemonin tar fullständigt över. Nu konverterade Benjamin Ekman visserligen inte från SvK, men många konverterar i dessa dagar från SvK. Också detta rapporterade i tidningen Dagen och du kan läsa nyheten här.

Av Bloggardag fick jag veta att Annika Borg eller Kristen Opinion bytt adress. Så nu har jag ändrat bland mina länkar. Också där står att läsa, inte om konvertiter, men om utträden. Det kom ett brev, står det att läsa, och så publiceras en begäran om utträde. Intressant läsning. Jag tänker ofta på vännen och docentens ord: "Ju sämre, desto bättre." Klen tröst kan tyckas, men bättre än ingen. Eller, förresten, kanske är det bättre att trösta sig med tanken på Guds försyn som en av mina kommentatorer brukar anföra.

I går var jag som sagt i Markaryd och undervisade om församlingen i Korint. Det var en ekumeniska dag på temat och det är alltid roligt att träffa människor som tycker om att höra Guds Ord.  Jag har den senaste tiden haft anledning att undervisa om lärjungaskap och det ska bli mer av den varan framöver. Men nu märker jag att många blir minst sagt förvånade när jag berättar att Paulus aldrig kallar de kristna för lärjungar eller adresserar dem så. Vi kanske inte heller bör kallas lärjungar hävdar jag och ger utförliga argument för det. Den som vill kan på YouTube höra när jag framförde tesen första gången genom att klicka här. Det som gör att denna undervisning kan komma att diskuteras framöver är dels de redan nämnda skälen men också dels på grund av att konceptet Till Tro i Växjö stift har som ett fokusområde just Lärjungaskap idag. Vad är det? Egentligen anade jag oråd från början när jag förstod att den engelska förlagan kallar området för Making Disciples. Det var något annat det. Jag får återkomma till detta och så får vi se om det blir någon debatt kring detta.

Till sist; Apropå Markaryd. Hammarby har fått en ny huvudtränare i Nanne Bergstrand som under 12 år tränat Kalmar FF. Nu har jag fått veta att Nanne kommer från Markaryd. Världen är inte så stor. Välkommen Nanne, säger jag även om jag har svårt att tro att han kommer att läsa denna hälsning.

Idag har jag börjat läsa på inför Kyrkomötet som börjar om en vecka. Då blir det mer bloggande. Fast jag återkommer gärna i morgon för att närmare berätta vad vi ska besluta.

Så fick jag ge en rapport från veckan som gått.

Tungt att vara präst

Nu har de beställda böckerna kommit. Förutom Patrik Hagmans bok Efter Folkkyrkan har jag fått en kommentar till Romans som ingår i serien Sacra Pagina, en serie kommentarer jag gärna rekommenderar. Vidare införskaffade jag biskop Biörn Fjärstedts bok Evangeliet på andra marken än i väst, tre spännande böcker med andra ord. Eftersom jag i dagarna avslutat några andra böcker har jag ännu inte kommit igång ordentligt med dessa, men häromdagen, på tåget från Stockholm, började jag läsa Fjärstedts bok om den "nya" teologi som sedan 1960-talet växer fram utanför Europa. Jag har läst drygt halva boken och slås av hur avogt inställda icke-européerna är mot den västerländska teologin som blandats samman med västerländsk kulturimperialism i allmänhet. Blev det så illa? Jag får mig vidare en rejäl tankeställare när jag förstår att särskilt afrikaner och asiater nu utvecklar sin egen teologi. På flera platser som till exempel i Indien eller Etiopien var evangeliet på plats långt innan det kom till Sverige. Nu plockar vännerna fram en teologi sprungen ur deras egen historia. Eftersom jag numera deltar i utbildningen av nepaleser förstår jag att jag måste läsa med andra ögon än jag är van vid. Det är en stor utmaning. Slutligen inser jag utan tvekan att kristen är man snarare i Asien och Afrika än i Europa. Andra världsdelar har för länge sedan passerat oss vad gäller antalet kristna.

Häromdagen fick jag en stund över för att se över min egen blogg. Som den uppmärksamme ser kan du nu klicka direkt in på någon av mina bibelförklaringar. Det låter kanske märkvärdigt men jag rekommenderar detta när du vill ha en kommentar över någon eller några särskilda bibelställen. Förklaringarna är upplagda i kronologisk ordning så det är bara att klicka på bok, kapitel och vers. Dessutom finns ett antal utvikningar med angelägna ämnen som till exempel den om försoningen i 2 Kor 5. För den professionelle finns kanske inte så mycket nytt att hämta, men för lekmannen vågar jag utlova en del nya infallsvinklar. 

Som ni ser har jag också skilt mellan hemsidor och länkar där länkarna nu är knutna till intressanta personer. Dessa länkar kan säkert utvidgas framöver eftersom det finns många intressanta personer och jag knappast har upptäckt mer än några stycken av dem. Du får gärna rekommendera nya länkar. Jag passade på att besöka några av dem. Flera stycken har kommenterat läget i Svk efter valet av ny ärkebiskop och det är inga glada tongångar jag möter precis. Emellanåt möter jag rena undergångstoner och något omskakad blir jag när jag inser att de har rätt. Läs gärna Br Nikolaus genom att klicka här. Broder Nikolaus talar om de ofrånkomliga konsekvenserna valet av ny ärkebiskop innebär. Vad jag förstår är br Nikolaus romersk-katolik eller har åtminstone sin teologi förankrad där och därför är det mer än tänkvärt att läsa Kyrka & Folk som inte kan beskyllas för katolicism. Fredrik Sidenvall har skrivit en ledare som du kan läsa genom att klicka här. Sidenvall eller någon annan har gett ledaren rubriken Slutet och det säger väl det mesta. Är du det minsta intresserad tycker jag du ska ta dig tid att läsa denna ledare. Sidenvall menar att SvK har nått slutet i flera avseenden. Han frågar bland annat:

Vad ska då de göra som fått sina hjärtan, tankar och samveten belysta av Guds ord? De som är präster måste ställa sig "in statu confessionis" alltså offentligt ta avstånd från falska läror som framställs i kyrkan och kräva att Guds ord och vår kyrkas bekännelse ska få råda. När hela den kyrkliga strukturen verkar vara inställd på att ersätta biblisk kristendom med en sekulär upplysningsreligion, som kan fungera som andlig överbyggnad för dagens sekulariserade Sverige, då måste trons och bekännelsens folk bygga sig livbåtar (min understrykning)  och finna former som främjar gudstjänster där Guds ord rent och klart förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Ordningar måste stödjas som håller samman Ordets sanning och ordets ämbete.

Br Nikolaus skriver att vi inte längre kan ursäkta oss med ord som "i vår församling är det ändå ganska bra". När vi säger så har vi övergivit vår syn på kyrkan och antagit en kongregationalistisk syn på församlingen och det är inte vår syn. Jag måste säga att det känns mycket tungt i dessa dagar att vara präst i SvK.