Präst- och diakonmöte

Nyss hemkommen från Växjö stifts präst- och diakonmöte och kan därför bara förmedla några spontana tankar. Detta prästmöte kan ha varit det bästa jag har varit med om. Hur som helst har det överträffat mina förväntningar. Ni kanske minns att jag satt med i planeringsgruppen och att jag var frågande efter vårt andra planeringsmöte eftersom det tycktes mig som om de vi pratat om försvunnit. Jag skrev en blogg om detta den 8 maj och du finner den genom att klicka här. Nu har vi som sagt genomfört präst-och diakonmötet under dagarna tre och det ungefär som vi inledningsvis hoppats. Vad som hänt under planeringens gång vet jag inte men mötet har överträffat mina förväntningar.

1. Biskop Johansson predikade i mässan som inledde mötet i torsdagsmorse. Det är inte lätt att minnas så här i efterhand när man inte har antecknat, men orden kärlek och enhet återkom. Om, säger om, han använt dessa ord vid förra eller förrförra mötet hade fler än jag gått i taket. Förmodligen därför att det hade saknats trovärdighet. Men nu? Det verkar som att tiden har mognat på så sätt att det idag tycks oss lättare att "stå ut med varandra". För mig var detta slående.

2. Det var genomgående en god stämning dessa dagar. Det är klart att det skvallras lite här och där, men jag märkte aldrig av hatiska blickar, dåliga attityder eller förlupna ord. Var det så förr? Ja, till dels vågar jag nog påstå det. Men inte nu. Kanske har jag samma förståelse för detta som ovan. Vi har gått in i en annan tid. Ytterligare en förklaring kan vara biskop Johansson rätt oförargliga person. Detta var hans präst- och diakonmöte och det märktes att han gladdes över det. En biskop utgör den sammanhållande länken. Han är garanten för enhet trots olikheterna och han inte bara predikade över detta utan han personifierar också detta.

3. Det fanns en tydlig linje genom hela mötet. Vi började med att tala om vigningstjänsten. Efter biskopen ämbetsberättelse talade först SvK analyschef Jonas Bromander och sedan Pastoralinstitutets rektor  i Lund Ingegerd Sjölin. Bromander talade statistik, analyserade demografin i Växjö stift och försökte säga något om framtiden. Sjölin talade över ämnet "vigningstjänsten i framtiden". Planeringsgruppen hade önskat att särskilt diakonens roll skulle belysas. Jag förde inga anteckningar utan lyssnade tillbakalutad och kan inte säga mer än att hennes syn på ämbetet för de flesta antar jag var okontroversiell. Men jag som ofta försöker lyssna lite mer tyckte mig förstå att hennes syn på ämbetet är genomgående funktionell. Det kanske inte heller är förvånande men det betyder att SvK har ett obearbetat jätteproblem, vilket inte minst Dag Sandahl brukar tjata om. Om jag bara "jobbar som präst" med samma villkor som andra anställda behövs strängt taget ingen vigning alls och när anställningen upphör, upphör också alla rättigheter och skyldigheter. Är vi redan där?

4. På kvällen firades minnesgudstjänst för de präster som avlidit sedan förra präst- och diakonmötet. Denna gång var de 38 stycken och prosten Lars Aldén tecknade förtjänstfullt vars och ens minne. Det tog sin tid men är oerhört väl använd tid eftersom alla vi som sitter i bänkarna kan identifiera oss med raden av präster, deras kamp och glädje.

5. Fredagen sorterade under rubriken våra verksamheter alltifrån barn- och ungdomar till ideella och pensionerade. Det fanns tio seminarier att välja mellan och jag valde seminariet: "Pensionerad ämbetsbärare - vad gör jag med min vigning, vad gör kyrkan med min vigning". Det var riktigt bra. Kyrkoherden em Leif Norrgård inledde med att ge oss den syn på ämbetet som Sjölin inte kunde. Och jag förstod hur avgörande synen är på ämbetet inte bra för mig som anställd utan än mer för mig som pensionär. Om vår syn på ämbetet försvinner och den risken är påtaglig kommer det att verka förödande på de nya prästgenerationerna. Usch, jag vill inte tänka på det.

6 På eftermiddagen var det prästerna förhandlingar med bland annat val av ledamot till Domkapitlet. För andra gången i rad valdes en diakon, en ung kvinnlig sådan. Det är bara att önska lycka till och som ersättare valdes kyrkoherden i Värnamo PM Möller. Ytterligare kommentar behöver jag knappast göra eftersom jag motionerat i kyrkomötet om att lägga ner otidsenliga och rättsosäkra domkapitlen.

7. På kvällen var det serverades en festmåltid i Myresjö Arena. God mat med god underhållning av Staffan Gerdmar med familj. Efter middagen var vi bjudna till biskopsgården Östrabo, vi fick till glädje se det nyss avtäckta porträttet på förre biskopen Sven Thidevall.

8. Idag lördag var vi alla samlade i Växjö konserthus tillsammans med inbjudna förtroendevalda och lekmän från stiftets olika församlingar. Dagens ämne var vår gemensamma framtid. Förmiddagen inleddes med ett anförande om gränslöshet. Hhm och sedan kunde vi välja olika seminarier om framtiden. Jag var på ett som leddes av Emanuel Karlsten, en baddare på social medier. Du hittar honom här. Helt klart en duktig kille som visste att använda både blogg, Facebook, Twitter och allt vad det heter. På eftermiddagen lyssnade jag till Patrik Hagman som skrivit boken Efter Folkkyrkan, den som jag beställde häromdagen. Jag hade faktiskt missat att han skulle komma, men upptäckte det i tid. Du hittar honom här och jag ber att få återkomma till honom när jag läst boken.

9. Jag misstänker att det framgår av bloggen att mötet överträffade mina förväntningar. Kanske säger det också något om mina lågt ställda förväntningar. Men jag kommer gärna på skam i det här avseendet. Nu ska det bli spännande att följa utvecklingen i stiftet.

Förnya eller förändra?

Det har varit intressanta kommentarer på de senaste bloggarna. Den kyrkokamp som pågår inom Svk och som som ser ut att gå åt alldeles fel håll har pågått under decennier. Jag kan själv inte minnas någon tid då inte denna kamp tyngt mig. Det har inte varit lätt kan jag säga. Inte för mig och inte heller för många andra troende. Kampen har hela tiden handlat om hur vi ska gå vidare. Det har florerat ett antal teorier, modeller och det har gjorts många praktiska försök för att förnya SvK.

Det är nu 25 år sedan jag själv drog slutsatsen att det inte går att förnya SvK. Då var det Jesus-ord, som det om att inte slå nytt vin i gamla läglar, som överbevisade mig. Vi började se slutet på statskyrkosystemet och det stod klart att det inte går att förnya. Det har alltid förvånat mig att OAS-rörelsen vill förnya SvK eftersom det inte går. Det är Guds närvaro som behöver förnyas, inte organisationen SvK. Sannolikt behöver vi istället nya organisationer. Men också egen praktisk erfarenhet har haft betydelse. Som när jag stötte på patrull i Kyrkofullmäktige för att jag ville ändra bland personalen, skaffa mer ändamålsenliga byggnader, börja med utlandsmission och anpassa budgeten därefter. Det gick helt enkelt inte.

Ändå har vi kämpat på med förnyelsen. Kanske att det ändå  går att göra nödvändiga förändringar, åtminstone lokalt, var tanken, Men idag tror jag mig kunna säga att det går inte att förändra Svk. Hela systemet är nedbäddat också lokalt. Tanken på den öppna folkkyrkan och rädslan för att bli en frikyrka är cementerad. För att åstadkomma en förändring behöver vi ha hela systemet med oss och det har vi inte och kommer inte heller att få. Vi kan se personer eller mindre grupper förändras, men det var inte det jag talade om. Jag talade om SvK i sin helhet.

Därför är det intressant att ta del av Mikael Löwegrens artikel Barnvälsignelse och vägen framåt i senaste numret av Svensk Pastoral tidskrift (SPT), nr 21/13. Den ingår i en debatt om just barnvälsignelse istället för barndop, men det är hans argumentation jag har fastnat för. Han skriver nämligen om hur vi ofta kallar vårt samhälle för efterkristet, om hur den konstantinska eran är i upplösning och om att vi åter får uppleva sådana tider som urkyrkan fick vara med om innan Konstantin påbjöd kristendomen. Innan dess var som bekant de kristna i minoritet och den antika filosofin och de romerska gudarna förhärskande. Jag har själv tänkt mig att vi nu befinner oss i en sådan liknande situation. MEN, skriver Löwegren, kanske har vi gjort en felanalys och dragit felaktiga slutsatser. Vår tid är annorlunda. Skillnaden är till exempel att vi idag har kyrkobyggnader, kyrkohistoriska erfarenheter och ett väl utbyggt hierarkiskt kyrkosystem. Det vill säga förutsättningarna är helt annorlunda. Vi är inte dem som kan börja om från början. Vi är dem som istället måste göra en rätt analys och sedan handla därefter.

Tyvärr, skriver Löwegren, fortsätter vi "att förutsätta saker som inte längre kan förutsättas och lever oftast i ett slags kyrklig som-om-tillvaro. Men att i detta läge jobba med frikyrka-folkkyrka som motsatspar leder absolut ingen vart. De båda modellerna var svar på en annan tids utmaningar och frågor."

Hur gör vi då? Ja, vi måste som sagt göra om analysen och förnya vårt teologiska tänkande. I samma nummer av SPT recenseras Patrik Hagmans bok Efter folkkyrkan och av denna framgår att här finns en annan analys som leder till paradigmatiska förändringar. Jag har inte skaffat boken än, men förstår att han talar om att vi behöver få se många små, nya gemenskaper. Resten kan jag ana, men nu blir det till att skaffa boken. Det kanske finns hopp trots allt elände.

19 konvertiter?

Det är dags att skriva en ny blogg och det finns en del jag tänker på. När jag då går in för att skriva upptäcker jag de för närvarande 15 kommentarerna och jag förstår att jag inte är ensam att reflektera över den framgång motståndarna nu har.

Eva Hamberg lämnade SvK under stor uppmärksamhet. Jag tror inte att hon själv gått ut med sina protester, att hon har begärt utträde för att väcka uppmärksamhet. Nej, hon har handlat efter sitt samvete och tidningspressen börjar förstå att någonting är fel, riktigt fel inom SvK. Det tycker jag är ett gott tecken. Tänk om allt fler journalister kunde syna SvK, gärna dess relation till klassisk kristen tro. Motståndarna säger att det inte finns någon sådan, men det gör det visst - om än inte i SvKs högsta ledning eller utbildningssystem.

Häromdagen hade jag lunch med en kollega. Han har byggt församling i 30 år, inte utan framgång, men har hela tiden enligt motståndarna haft fel åsikter. Motståndarna säger att SvK inte är någon åsiktsgemenskap, men där talar dem allt med kluven tunga. Det finns ett antal åsikter man inte får ha inom SvK. Denne käre broder berättade för mig att han nu funderar på att konvertera. Det har helt enkelt gått för långt nu. Han finner inte kampen inom SvK meningsfull längre.

I går, lördag, var jag med en grupp till Heliga Hjärtats kloster vid foten av Omberg. Vi har gjort den resan några år mycket beroende på att ett kärt par i en av våra celler har en dotter som konverterat och blivit nunna där. Vi hade en fantastiskt fin och inspirerande dag fri från kyrkopolitik men med ett fokus på bönegemenskapen med Herren. När vi kom igår fick vi veta att klostret nu har 19 nunnor. Det överraskade mig. Jag trodde inte de var så många. Men jag förstår att vi har en klosterrörelse i Sverige och det är kanske inte så underligt. Mariadöttrarna tar regelbundet emot gäster och våra värdar kunde berätta att just nu var det fullbelagt. Det är 18 gäster. Jag sprang på en präst där, men vet inte vem det var. Såg i alla fall ut att vara präst inom SvK. Vi var 50 personer från Värnamo eller 47 för att vara exakt. När vi därför avslutade med vespern kl 17 var vi med andra ord över 80 personer! På en vesper! En vanlig lördag! Andakten var påtaglig. Stilla bön, tillbedjan och enhet. Jag kände att här hör jag hemma. Dessa är mina bröder och systrar. Det var länge sedan jag upplevde det och jag frågar mig själv var hör jag hemma. Inom SvK? Nja, inte alldeles självklart. Så insåg jag plötsligt, utan att egentligen veta det, att de flesta, kanske alla 19 nunnorna, är konvertiter. Hur många bedjare, hur mycken välsignelse och hur mycket kraft har flutit ut ur SvK under det sista decenniet? Jag vill inte veta.

I kommentarerna till förra bloggen sägs bland annat att det kan vara rätt att lämna. Och det kan vara fel att lämna. Så är det nog. Vi lever i en kyrkoorganisation som inte längre verkar ta sina medlemmar på allvar. I de sammanhang jag rört mig inom kyrkopolitiken är inte konvertiterna något problem. Tvärtom, där önskar man att sådana som jag ska lämna. Ju fortare desto bättre. Det kan vara ett skäl för mig att stanna kvar. Men roligt är det inte.

Ingenting hindrar ändå oss som tills vidare stannar kvar att idka gemenskap med våra frikyrkliga vänner på den lokala orten, kanske med våra invandrare inom ortodoxa kyrkan eller åtminstone Romersk-katolska, . Ingen kan hindra oss från att besöka nunnorna vid foten av Omberg eller att skänka våra pengar till organisationer vi håller högt. Och sist, men inte minst: När vi har det som svårast är Han som vi älskar som närmast. Kristus vårt liv och vårt hopp!

Kristi kyrka blir synlig

Mitt i eländet är jag glad över vad som händer inom Svenska kyrkan just nu. Det verkar som att ett uppvaknande sker. Och även om det inte sker just nu utan har skett under några år så börjar det onekligen märkas på ett nytt sätt. Jag tänker på i tur och ordning på ledaren i  Kyrkans Tidning, 9 oktober av Barbro Matzols under rubriken Kristus på väg ut i marginalen? Jag måste erkänna att jag häpnade. Jag brast högt ut i tacksägelser. Det passade bra med tanke på att vi just nu firar Tacksägelsedagen. Det är inte så att Barbro Matzols kommer med några lösningar precis, men hon uttrycker mångas vånda.

Den 10 oktober kom så tidningen Kyrka & Folk ut med nr 41. Där reflekterar redaktören Gunnar Andersson under rubriken Behöver vi Jesus? I skrivande stund kan jag inte se att artikeln publicerats på nätet, men det sker nog snart och då kan du klicka här för att läsa. Också här är det hearingen med ärkebiskopskandidaterna som utlöst reflektionerna. I samma nummer rapporteras från Nordiskt biskopsmöte i Norge. Ja, det är biskoparna i Missionsprovinsen, Sverige, Evangeliska-lutherska missionsstiftet, Finland och det Evangelisk-lutherske stift i Norge som samlats till överläggningar. Här får jag veta att de nu tillsammans utgör dryga 40-tal församlingar. 20 präster har vigts i Finland och 17 i Sverige. Vidare berättas att kontakter ska tas med liknande sammanhang i Kanada, USA och Tyskland. Jag påminns om att jag under kyrkomötet fick höra att just i Kanada har det bildats en ny luthersk kyrka med anledning av diverse kontroverser i läran, bland gällande äktenskapet. Det finns redan flera olika lutherska kyrkor i Kanada, men den här skulle ha bildats i januari detta år och redan ha uppemot 100 000 medlemmar. Då tänkte jag att det kan inte hända i Sverige. Sverige är för litet. Men man ska aldrig säga aldrig.

Sedan dröjde det inte mer än till 11 oktober så kommer Elisabeth Sandlunds ledare i DAGEN under rubriken Skrivs nytt kapitel i kyrkohistorien? Hon ställer frågan om det inte är dags att dela Svenska kyrkan i två delar, att bilda en ny kyrkoorganisation. Åtminstone tycker hon att vi måste kunna prata om det. Spontant lutar jag åt det i den meningen att det redan har skett. Så varför ska inte vi konservativa kunna organisera oss på nytt? Det är väl ingen konstigheter att man reorganiserar ett företag eller nystartar när så behövs? Kanske måste vi tänka i termer av mångfald i stället för splittring.

Så idag, 13 oktober, kommer Svenska Dagbladets Maria Ludvigsson med ännu en enastående ledare, daterad 12 oktober. Du kan läsa den här. Hon reagerar också på ärkebiskopskandidaterna och skriver bland annat:

Människor söker sig till kyrkan med existentiella frågor och med hopp om att det finns något som är större än vi. När hon inte har annat svar än motfrågan Vad tror du själv? blir hon irrelevant.

Man måste onekligen säga att det det just nu rör på sig inom Svk. Jag undrar hur det kommer att låta senare i veckan när Antje Jackélen valts till ärkebiskop. Men vad jag förstår är ärkebiskopen bara toppen av isberget. Nu måste jag tillbaka till min egen blogg eller rättare sagt till några av kommentarerna. Signaturen Populisten är tydligast när hen påminner om att såväl Missionsprovinsen och ELM-BV som SSB och EFS kan om de vill bära Kyrkans alla kännetecken. Signaturen tycker att jag varit och är förmodar jag, lite hemmablind när jag brottas med min inställning till SvK. Kanske har hen rätt?

Magnus Olsson är mer försiktig då han menar att den yttre kyrkan alltid måste bära sin förnedringsgestalt. Själv har han inget hopp för SvK, men menar att Kristus har det och fogar sig därför till honom. Och så återger han Paulus ord om att för mig är livet Kristus och döden en vinning.

Nu gäller det inte bara att hålla ut, utan än mer att finna och älska de trossyskon vi har runtomkring oss i det vardagliga livet. De har det inte helt lätt i övriga frikyrkor heller så vi lär behöva varandra framöver. Jag är helt övertygad om att Kristi kyrka kommer att bli synlig på ett överraskande sätt, tvärs igenom kyrkor och samfund.

Eva Hamberg

Idag har jag fått veta att professorn och dubbeldoktorn Eva Hamberg, ledamot av av Läronämnden inom Svenska kyrkan har lämnat. Hon ville inte bli omvald till Läronämnden utan har i stället lämnat sin långt framskjutna plats inom Svenska kyrkan, avsagt sig prästämbetet och begärt utträde ur den, en begäran som sannolikt kommer att beviljas. Då finner jag att jag måste förnya vad jag tidigare försökt skriva på den här bloggen. Det är hög tid att skilja mellan Svenska kyrkan och Kristi kyrka, så till den grad att vi ifrågasätter SvK som en kristen kyrka. Det finns faktiskt objektiva kriterier för vad som konstituerar en kristen kyrka och SvK som organisation lever inte längre upp till dessa kriterier. Om vi inte skiljer dessa båda enheter åt får vi stora problem med vår syn på vad en kristen kyrka är. Dags att vakna.

Då säger några till  mig att jag måste lämna SvK. Men min slutsats är den motsatta. Just därför ska jag vara kvar i SvK, Sveriges största och mest sekulariserade organisation. Eva Hamberg har under decennier professionellt studerat den svenska sekulariseringen och förskräckts. De senaste fyra åren har hon suttit med i Läronämnden och uppenbarligen uppfattat sig själv som gisslan. Nu säger hon ifrån och alla seriösa biskopar, präster och andra borde tänka igenom det som har hänt, något som knappast kommer att ske. Att stoppa huvudet i sanden har varit modellen under decennier.

Jag försökte på tidigare bloggar, utan större framgång, förklara varför jag alls varit med. Jag blev ju kyrkopolitiker. Om jag inte skiljer mellan SvK och en kristen kyrka blir det svårt förutsatt att jag alls intar en kritisk hållning. Det finns faktiskt många okritiska röster särskilt de som representerar (S) och (C), men även andra. Jag talar gärna med N.P. Wetterlund om folkkyrkan som hedningarnas förgård och är det inte där vi ska vara med vårt vittnesbörd, undrar jag.

Jesus säger, och orden kan passa in också på vår om vår andliga överhet,:

På Moses stol sitter de skriftlärde och fariséerna. Allt som de säger skall ni göra och hålla, men deras gärningar ska ni inte ta efter. Ty de säger ett men gör ett annat.

I vårt fall är det om möjligt än värre eftersom biskoparna inte ens säger det rätta. De verkar ha övergett den allmänneliga kristna tron, skapat sin egen och har mage att saluföra den. Det här blev helt enkelt för mycket för Eva Hamberg som nu lämnar i SvK i protest.

Tidigare motionerade FK i kyrkomötet om att vi behöver sätta till en framtidskommission. Motionen avslogs i vanlig ordning, men nu kommer den igen i annan skepnad. Det ska bli intressant att se hur debatten kommer att föras.

Är det för sent för SvK att komma rätt igen? Jag tror det, men hoppas naturligtvis att jag har fel. Det kan vara viktigt också att påpeka att när jag klart och tydligt skiljer SvK från Kristi kyrka är det organisationen och det politiska styret jag åsyftar. Det har praktiskt taget ingenting att göra med kristen tro. Om jag tala om SvK sådan hon uppträder i sin allmänneliga bekännelse är det en annan sak. Men det är just där den inte befinner sig. Ska den komma tillbaka dit krävs en hel del.

Den som vill kan nu läsa mer om detta i tidningen Dagen, Kyrkans Tidning och Världen idag.

Kyrkomötesvalet klart

Nu står det klart vilka ledamöter som valts in i kyrkomötet för mandatperioden 2014-2017. Som vi redan vet har Frimodig kyrka tappat ett mandat, nämligen mitt. Växjö stift tappade röster. Vi har inte längre två utan endast ett mandat, Dag Sandahl. Men jag menar att en Dag Sandahl är som två Håkan Sunnliden eller kanske till och med tre.

Just när jag var klar med den här bloggen redovisades personrösterna. Då visade det sig att Dag fick 652 röster mot mina 643. Jag trodde aldrig att det var så jämnt. På tredje plats kom Håkan Persson med 271 röster. Det är just vi tre som nu får sitta med som ordinarie i Växjö stiftsfullmäktige. Som jämförelsesiffra kan sägas att Kristdemokraternas starke man, Bertil Olsson, kom in i kyrkomötet med 149 röster och i POSK som gick så stort fram hade förste man (kvinna) Sofia Rosenquist 555 röster. Jag vet inte hur det räknas men det verkar som att både Dag och jag gjort ett bra val. Tack alla ni som röstade på mig. Var inte ledsna! Låt oss komma igen - om det blir någon nästqa gång.

Idag fick jag tidningen Kyrka och Folk, en tidning jag rekommenderar för oss konservativa. Ledaren skrevs av Fredrik Sidenvall som för övrigt också sitter kvar i kyrkomötet. Tack och lov. Han förutsåg att jag skulle få lämna kyrkomötet nen hade godheten att i ledaren beklaga detta. Den som vill kan läsa ledaren här.

Jag kunde konstatera att FK:s Berit Simonsson har fått 1292 kryss och att bara Wanja Lundby-Wedin har fått fler, till och med 2871 röster. Det är väl fantastiskt att Berit har fått så många personröster. Det är bra att hon och även Hans Weichbrodt sitter kvar. Övriga som sitter kvar är Bertil Murray, Leif Nordlander, Mikael Grenstedt, Dan Sarkar och Berth Löndahl. Till dessa kommer så tre nya; Nasrin Sjögren, John-Erik Sturesson och Stefan Aro. Den sistnämnde har varit ersättare under perioden som strax ligger bakom oss. Stefan är en härlig broder som jag ska få förmånen att arbeta ihop med 7-9 februari 2014 då vi båda ska tjäna i en bibelhelg i Finland.

Jag är inte ledsen för att jag inte sitter med i kyrkomötet nästa mandatperiod. Det har varit roligt att lära känna vännerna och det har varit intressant och lärorikt att skriva motioner. Det har också varit en förmån att få se spelet bakom kulisserna. Det imponerar inte kan jag säga. Jag kan ha större förståelse för det, men är knappast mindre kritisk. Vi måste göra oss av med det, menar jag som tror att vi vill vara en del av den allmänneliga kyrkan, rent förkunna Guds Ord och rätt förvalta sakramenten. Nu är det som det är och om Antje Jackelen blir ärkebiskop blir det ekumeniska läget än värre. Om det nu kan bli värre. Vad jag förstår är det inte bara de ortodoxa kyrkorna och Mekane Yesus kyrkan som markerat avstånd utan också den Romerska katolska kyrkan börjar ge upp oss. Snart är det väl bara Svenska kyrkan i hela världen som "har den rätta läran."

Ikväll har jag varit i Råhults missionshus som ligger någon mil utanför Värnamo. Det var verkligen ett gammalt hederligt läsarmöte med efterföljande servering. Jag inser att jag för en stund förflyttades åtskilliga decennier bakåt i tiden. Samtidigt förundras jag över att dessa små församlingar med sina missionshus ändå finns kvar. Jag har svårt att tro att vi någonsin får uppleva en sådan folkväckelse igen, men kanske på andra sätt. För Gud är ingenting omöjligt.