Tecken och under

Väl hemkommen igår orkade jag med ytterligare några timmar, men vid 19-tiden var det dags att gå och lägga sig. Jag somnade på en gång, vaknade vid midnatt men somnade strax om. Vid 03.30 hade jag sovit färdigt och vid 11 var det högmässa i vanlig ordning i Värnamo kyrka. Jag tackade för församlingens förböner. Jag kanske inte har sagt det, men församlingen har låtit mig göra denna missionsinsats i tjänsten. Jag tror att det är unikt för Svenska kyrkan. Tidigare var det inte möjligt men nu är det alltså det. Efter högmässan tog kyrkorådets ordförande till orda och berättade att kyrkorådet beslutat att månatligen avsätta 4 000 kronor för att vi ska kunna genomföra projektet. Det beslutades också att jag skulle få gå en universitetskurs på Fjellstedtska skolan i "lokal buddism och hinduism". Den äger rum tisdag-torsdag i nästa vecka. Detta som ett led i min fortbildning. Allt detta är tecken och under så gott som något.

På kursen i Nepal fanns en broder vid namn Gopal. Jag var i hans församling och predikade på lördagen och berättade om honom i förra bloggen. Hela historien är än mer fantastisk. Han hörde till en av byns riktigt fattiga och utstötta. Han kunde inte försörja sig själv och var sjuklig. Det var han som sedan fick öppna blödande sår och som lyckades ta sig till en läkare Kathmandu. I byn hemma finns ingen läkarvård. Efter en besvärlig resa konstaterade läkaren att han hade cancer och han fick tre månader att leva. Gopal var nu så kraftlös att han knappt kunde ta sig tillbaka till byn. Han svimmade flera gånger under bussresan hem och orkade inte gå på toaletten utan var tvungen att göra på sig flera gånger. Eftersom jag gjort resan om än med bil skyndar jag vidare i tanken.

När han kom hem och hämtat sig något tog han sig till en kristen gudstjänst och tog emot Jesus. Sedan hände undret. Blödningen upphörde, cancerbölden torkade in och föll sedan bort av sig själv. En kort tid därefter hade ytterligare tio personer i byn kommit till tro på Jesus och efter att de samlats till bön en första gång började förföljelsen. Gopal misshandlades svårt flera gånger. Hans egen bror var en av våldsmännen. Vi ett tillfälle, berättar han, överfölls han av en besatt man, men som dagen efter kom och bad om förlåtelse. Vid ett annat tillfälle hotades han till livet ev en man beväpnad med kniv. Han ställdes inför valet att avsäga sin tro eller dö. Gopal sa att han inte kunde förneka sin gemenskap med Jesus. Helt oväntat lämnade knivmannen honom ifred. Tre dagar senare dog mannen en oförklarlig död. Under ett år kom allt fler till tro i den annars helt buddistiska byn. Gopal möttes nu av respekt och alltfler samlades i den nu lilla nybyggda kyrkan. Men det är inte slut där.

I en annan by inte långt därifrån regerade en häxdoktor. Jag minns inte hans namn. En dag började det bildligt att tala att brinna i hans hud. Han fick öppna sår och huden lossnade och föll av honom under fruktansvärda smärtor. Häxdoktorn var så förtvivlad att han bestämde sig för att ta sitt liv och sökte sig ut i skogen. Men när han blev ensam med sin smärta och tänkte på sin dotter orkade han inte ta sitt liv utan återvände hem. När Gopal kom till byn lämnade han en traktat till häxdoktorn. Häxdoktorn sa senare till Gopal att kunder tänka sig att ta emot Jesus som Herren och undrade om han då också kunde bli botad av Jesus. Gopal svarade att Jesus botar sjuka. Häxdoktorn frågade igen men denna gång om Gopal kunde garantera att han skulle bli botad. Gopal kunde garantera att om mannen tog emot Jesus skulle han bli botad. Så skedde också under en tid av några månader. Häxdoktorn blev också befriad från demoner och är idag en av de äldste i den  numera kristna byn.

Församlingen i Gopals hemby består nu av 170 personer och de ska nu uppföra en större byggnad för att få plats med alla som vill fira gudstjänst.

Det är min övertygelse att den Helige Ande medverkar i sådant som är Guds mission. Jag ber och vill tro att Värnamo församling ska få del av det andliga uppvaknande som hör missionen till. Under resan fick Hans och jag klart för oss att vi ska erbjuda flera församlingar att vara delaktiga i det här projektet. Det vore helt klart berikande för många församlingar i Sverige att engagera sig i en mission som denna, med böner, understöd, rapporter och möjlighet att få följa med till missionsfältet. Jag är väl medveten om att redan Sverige är ett missionsfält men paradoxalt nog har vi inte kommit så långt i den saken - än. Här råder närmast en anti-mission, men det kan ändra sig och jag tror att det kommer att ändra sig. Hemkommen fick jag också Växjö stifts protokoll från Stiftsstyrelsens senaste sammanträde och kunde bland annat konstatera att styrelsen tillmötesgått Frimodig kyrkas motion om nya (missions-) initiativ i Växjö stift, men det får jag berätta mer om senare. Undrens tid är inte förbi.