Om barn, män och kvinnor

Idag blev det en lång dag så det var skönt att få komma hem och slappna av i dubbel bemärkelse. Jag är nämligen ledig på fredagar. Så därför tittade jag på Debatt för att följa upp gårdagens Uppdrag Granskning som tydligen vållat debatt i hela vårt avlånga land.Programmet leddes av den nye programledaren Kristina Hedberg. Hon gjorde för övrigt ett bra intryck. Det kan inte ha varit en lätt uppgift att leda en debatt som först handlar om barnfattigdom och sedan om månggifte. Men hon gjorde det bra. Och jag tycker nog att mina intryck efter gårdagens sändning består; siffrorna om barnfattigdom är överdrivna, begreppet måste definieras bättre, barnen exploateras politiskt och kampanjen syftade till att dra in mer pengar. Det var bra att Janne Josefsson drog igång debatten. Det verkar på mig som att han har en gåva inom sitt gebit.

Sedan kom debatten om månggifte. Och talan för detta idiotiska förslag fördes av Centerpartiets (sic!) Hanna Wagenius. Ja, jag skriver idiotiskt särskilt ur ett kristet perspektiv. Det fanns för övrigt en muslimsk kvinna i programmet som talade emot månggifte. Hon har själv växt upp i ett land där månggifte är tillåtet. Hon menade att mannens ansvars- och hänsynslöshet fick fria tyglar, att kvinnor led under förtryck och svartsjuka. Motargumentet var att "här i Sverige kan det inte hända eftersom vi som står för månggifte också står för ömsesidighet och jämlikhet". Hur naiv får man vara, frågar jag. Sigfrid Deminger hade en utmärkt artikel i tidningen Dagen häromdagen och jag försökte länka till den men kunde inte hitta den. Jag sökte igenom Dagens hemsida och jag googlade artikeln, men icke. Om någon hittar den så vänligen kommentera. Den var nämligen utmärkt. Jag orkar inte dra argumenten denna sena timme men konstaterar ändå efter TV-inslaget att denna fråga sannolikt kommer att drivas. Och det seriöst och uthålligt ungefär som frågan om samkönad vigsel. Trots att jag tycker att frågan ligger helt utanför min världsbild är jag inte dummare än att jag inser att detta är nästa steg. Hur långt tid tar är svårt att säga. Kommer det att gå fort, det vill säga 5-10 år eller kommer det att ta längre tid? Jag vet inte, men tendensen i TV-programmet var påtaglig. Det finns liksom inga argument emot. Människor får väl leva som de vill sägs det. Jo, men det ska inte sanktioneras av staten, säger andra. Varför ska inte staten sanktionera månggifte? Barnen far illa. Ja,men det gör dem i monogama äktenskap också .... Det här blir inte lätt för dem som inte är grundade i någon som helst typ av religion vågar jag påstå.

Annars började dagen med att jag läste Dags blogg. Den handlade om prästämbetet och särskilt om huruvida kvinnor kunde inneha det. Någon läsare kanske suckar, men det var en synnerligen initierad blogg om än skriven i all hast. Alla gillar det inte, men rent sakligt är Dag Sandahl  en av de mest pålästa i ämnet. Och det märks. Det jag tyckte särskilt om var att han redan från börja ställde frågan: Finns det alls något ämbete i Nya Testamentet? Den första frågan är inte om det är Guds vilja att kvinnor kan bli präster utan om Jesus alls instiftat något prästämbete. Den typen av grundläggande frågor tycker jag om. Låt oss sluta tjafsa om ditten och datten och klargör i stället om det finns något prästämbete som kan liknas vid eller till och med vara ett sakrament innan vi samtalar om vem som kan inneha det. Definiera det! Beskriv det! Jag tycker mycket om att studera Bibeln eftersom jag tro att den är Guds eget Ord till oss, det vill säga att den för oss är Helig Skrift. Vad jag förstår av den finns det ett särskilt manligt predikoämbete. Kanske inte i Svenska kyrkan (längre) men i den allmänneliga kyrkan. Vill du ta del av Dags tankar så läs gärna hans blogg i ämnet.