Det har varit en god dag

Jag har just kommit hem från en mycket god kväll. AnnSofi Björhag och Camilla Liljekvist presenterade arbetet med De Glömda Barnen i Värnamo som numera är ett både erkänt, etablerat och uppskattat arbete. Också långt utanför Värnamo gränser. Salen var inte fullsatt men det är kanske inte så konstigt om man vet att den tar 800 personer. Kanske var det 3-400 (?). Det är svårt att säga när man som jag sitter mitt ibland dem alla. Här var folk ifrån Socialtjänsten, många från Värnamo Sjukhus, från Kvinnojouren och skolorna. 

Jag tror det var 2006 som jag kom med i styrelsen på riksnivå. Då hade Hela Människan just fått igång projektet De Glömda Barnen. Visionären och pådrivaren och en enastående sådan var Greger Walve

Vi anordnade en dag i Kupolen, Värnamo. Jag tror det var samma år, kanske året därefter. Till den inbjöds folk från alla möjliga håll och intresset var stort. Sedan anordnades kursen Vara vettig Vuxen och jag vill minnas det var ett 20-tal som gick kursen, en kurs som handlar om att upptäcka och stå med barn med krångel i familjen. Själv samlade jag rektorerna på skolorna och berättade om projektet och om vår önskan att få sprida information bland eleverna. Jag kan bara säga att det föll inte i god jord. Vi försökte på olika sätt under ett par år utan att lyckas. Det var trist.

Så anställdes AnnSofi Björhag, en entrepeneur av Guds nåde och arbetet har mer eller mindre exploderat. Det som är extra intressant är att hon har lyckats engagera inte bara skolorna och socialtjänsten utan också företagen i Värnamo med omnejd för att inte tala om IFK Värnamo. Här skänks mat, kläder, hotellet sponsrar med julbord och med övernattningar för tonårsgruppens utflykter. Det är faktiskt helt otroligt vad som pågår i dessa dagar.

Samtidigt känner jag hur den lokala styrelsens ansvar blir allt tyngre. Här gäller det att ingen bränner ut sig. Här gäller det att säkra marktjänsten. Här gäller det att ge plats och utrymme för ett växande arbete. Ärligt talat tror jag att vår organisation i Värnamo är för liten för att hålla ett så stort arbete. Vi skulle behöva en konsult som vet hur man agerar i en växande organisation. Arbetet håller på att växa oss över huvudet. 

Samtidigt kan jag inte förneka att det är roligt med angenäma problem. Inom Svenska kyrkan har vi ganska många problem, alltid något att skryta med, men mycket få angenäma sådana. 

Ja, det har varit en god dag på många sätt. Efter högmässan hade vi en liten samling här hemma med celledarna. Vi har medvetet trampat vatten under några år, men upplever att det strax kan vänta nya tider. Behovet av de små gemenskaperna kommer knappast att minska och det är sorgligt att Svenska kyrkan inte har något program för att uppmuntra vanliga människors tjänst i vardagen. Det är inte konstigt om Svenska kyrkan allt som oftast blir ointressant, - särskilt för den av tron intresserade.

Såg en rapport, jag tror det var i Svensk Pastoral Tidskrift av alla tidskrifter, att Hillsong, Stockholm samlar uppemot 1000 unga människor varje söndag till gudstjänst. Upplägget liknar närmast en rockkonsert, men Jesus sägs vara i centrum. Det blir allt svårare att se hur dessa 1000 unga människor i framtiden kommer att sitta i Svenska kyrkans kyrkbänkar. Men räcker det verkligen med en sådan gudstjänst, frågar någon. Nej, naturligtvis inte. Men församlingen är uppbyggd med hjälp av celler, så kallade connectgroups. Om jag är förvånad - knappast.

Nu går jag ner och tittar på TV4Sport. Zlatans PSG spelar hemma mot Lille. Jag behöver lite avkoppling ibland. Imorgon bitti reser jag till Stockholm för att möta styrelsen för Hela Människan. Hoppas du får en bra dag idag!

Kritiken kvarstår

Den 19 december 2012 skrev jag en blogg med rubriken Den sekulära kyrkan. Den byggde på Maria Rosenius blivande doktorsavhandling Från statskyrka till trossamfund: Svenska kyrkan, samma kyrka? Av artikeln som är publicerad i Svenska Teologisk Kvartalstidskrift 2012 framgår att hon menar att förslaget till Den svenska kyrkohandboken visar att Svenska kyrkan blir en sekulär kyrka. Detta är uppseendeväckande. Och än mer uppseendeväckande om det är sant.

Vännen Ola Isacsson lämnade en längre kommentar där han bland skrev: "Några uppgifter du lämnar stämmer inte eller ger intryck av att kyrkohandboksförslaget inför en annan ordning än den nu gällande." Det är möjligt att här förelåg ett litet missförstånd. Rosenius artikel behandlade de teologiska grundprinciperna för arbetet i 2006 års kyrkohandboksgrupp, inte nuvarande förslag. Här gör jag därför några förtydliganden med anledning av Olas kommentar.

• I förarbetet föreslogs att syndabekännelse och avlösning inte skulle vara obligatoriskt ens i mässan. Nu är den fortfarande det om än med 16 olika variationer. "Det är viktigt att inget i gudstjänsten ... antyder att människans synd skulle vara ett hinder." 
• I förarbetet föreslogs att endast evangelieläsningen förblir ett obligatorium i den gemensamma gudstjänsten. Resultatet blev att endast evangelium är obligatoriskt i huvudgudstjänst som inte är utlyst som högmässa. Om det är högmässa förblir såväl GT, episteln och evangeliet obligatoriska. Rosenius hävdar att Bibelns betydelse är i avtagande. 
• Av förarbetet framgår också att orden efter läsningarna som "Så lyder Herrens ord" inte är obligatoriskt utan valfritt.
• Rosenius skriver också att trosbekännelsen (credo) var starkt ifrågasatt i förarbetet. Skälet till detta var att credo blev obligatoriskt först på 1000-talet. Resultatet blev att credo förblir obligatoriskt i huvudgudstjänst.

Rosenius kritik och min kvarstår snarare som ett konstaterande. De teologiska grundprinciperna visar tydligt en förskjutning i fråga om trosläran, ett utsuddande av gränsen mellan kyrkan och världen. Det kommer att få fortsatta följder om än i något långsammare takt än folket i Kyrkans Hus, Uppsala önskar. För övrigt hänvisar jag tillbaka till bloggen av den 19 december 2012.

Judisk och kristen tro och tradition

Sedan jag började läsa rabbinen Boteach och professorn Vermes har jag funderat en hel del. Det är uppenbart att jag har mycket stor glädje och behållning av att läsa dessa böcker. Det är nästan som att jag har väntat på dem under många år. När jag läser deras beskrivningar av den kristna tron känner jag igen dessa. De beskriver naturligtvis Jesus som jude, hans enkla men oerhört radikala budskap. Och de beskriver det liv som Jesus i god judisk tradition ömmar för. De skriver också om urkyrkan som också fortsättningsvis följde den judiska livsstilen. Inte så märkligt eftersom de var judar och eftersom Jesus inte ville göra sig av med den judiska tron. Men så kommer de till Paulus och varningsklockorna börjar klämta inom mig.

Rabbinen Boteach går längst av de båda när han ifrågasätter Paulus identitet. Han menar att Paulus knappast var den han utgav sig för. Paulus kanske ville vara en god jude, men han var det aldrig. Han var knappast lärjunge hos Gamaliel och aldrig någon nitälskande farisé. Snarare var han en rätt misslyckad jude som ville vara lyckad men istället uppfann kristendomen. Han var född i diasporan, grekisktalande och fostrad lika mycket i den hellenistiska kulturen som den judiska. Hans lära är präglad av hellenismen och den är från början till slut skild från judisk tro och tradition. Jag kan följa argumentationen. Argumentationen är "vetenskapligt" underbyggd och låt mig nämna två följder av detta sätt att argumentera.

För det första är Paulus skrifter tidigare än evangelierna. Hedningen Lukas var lärjunge hos Paulus och reste tillsammans med honom. Han skrev Lukasevangeliet och var också upphov till att Matteus och Markus fick hellenistiska inskott som inte alls stämde med Jesus juden. De hednakristna kom att utveckla kyrkan och prägla Nya Testamentet, ämbetet och sakramentet.

Och det är det andra. Du finner inte någon hierarki eller några sakrament hos Jesus. Allt är sprunget från Paulus. Paulus är med andra ord tagen ur sitt judiska sammanhang och satt i sitt hellenistiska sammanhang. Plötsligt får ersättningsteologin logik. Var inte judarna själva delaktiga i ersättningsteologins uppkomst?
Jag har funderat vidare över rabbinens och professorns sätt att argumentera och drar mig till minnes att deras "vetenskapliga" resonemang harmonierar väl med hur det var att läsa teologi i Uppsala på 1970-talet. Det är inget fel på resonemanget. Jag menar inte alls att det är ovetenskapligt. Men är det inte ur Kyrkans synvinkel så att Bibeln är en enhet? Det blir problem när man löser upp Kyrkans och Bibelns enhet. Det är sant att Paulus skrev sina brev före evangelisterna skrev sina berättelse. Det kan säkert också vara så att att Paulus har påverkat evangelisterna, MEN Kyrkans vittnesbörd är att breven och evangelierna utgör en sammanhängande enhet och det är denna enhet som på 300-talet kanoniserades. Det tog helt enkelt ett par hundra år innan Kyrkan som storhet var på plats. I denna utveckling var Paulus en nyckelfigur. Men Kyrkans sätt att argumentera spelar tillkomsthistorien mindre roll.
Jag är inte alls negativ till böckerna. Tvärtom jag älskar att läsa dem, men de ger mig nya tankar och tvingar mig att förnya vissa val jag gjort under mina 40 år som kristen.

Av någon anledning kom jag till Biskop Åke Bonniers hemsida och från den blogg som handlar om utställningen Jesus juden klipper jag följande belysande citat:

Första skapade Gud alla folk, sen utvalde Gud ett folk. Så blev det så småningom en rest kvar och man började tala om Messias. Så kom Messias, d v s Jesus, han samlade en rest, d v s lärjungarna, de var med och skapade ett folk, d v s kyrkan och kyrkans uppgift är att göra alla folk till lärjungar.

Det är en härlig beskrivning av ett långt och helt skeende som inte går att plocka isär för att sedan blanda delarna. Läs gärna bloggen i sin helhet här. Den är skriven i samband med att Biskop Åke invigningstalade när Judiska Museet öppnade utställningen Juden Jesus. Utställningen pågår mellan den 14 januari och 30 september och jag hoppas innerligt att jag får tillfälle att se den. Det är viktigt att förstå att den judiska tron och traditionen. Judarna är våra andliga föräldrar, men det är också viktigt att förstå hur den kristna Kyrkan uppstod.

Jesus the Jew

Så har det blivit kväll och jag väntar på att Agenda ska börja och lika mycket på att få se Zlatans PSG spela mot Bordeaux, Jag får väl zappa mellan kanalerna en stund. Jag brukar se på Agenda eftersom jag tycker om sådant som är lite mer genomtänkt, som för fram analyser och väger resultaten mot varandra. I kväll ska tydligen Annie Lööf debattera med vänsterledaren Jonas Sjöstedt om jag såg rätt. Jag måste tyvärr medge att jag anfäktades av viss skadeglädje när jag såg att opinionssiffrorna nått de lägsta nivåer C-partiet någonsin haft. Somliga straffar Gud med en gång, tänkte jag. Jag får kanske ta upp detta med vår Herre i aftonbönen senare - om han har något att invända. Jag tänker naturligtvis på C-partiets idéprogram. Den som vill få en kort resumé kan klicka här och läsa en artikel i di.se. Någon försvarade dem med att Annie Lööf har backat och att det inte kommer att gå igenom. Nej, det får vi sannerligen hoppas att det inte gör. Men vi kan aldrig glömma att det hjärtat är fullt av det talar munnen. Tankar om månggifte, slopad arvsrätt, avskaffad skolplikt och fri invandring är så vanliga att de kunde komma med i C-partiets idéprogram. Jag vågar lova att (F), (MP) och kanske några till inte ligger långt efter. Jag förmodar att Annie Lööf försöker slingra sig ur detta lite senare ikväll.

Annars är jag mest upptagen med rabbinen Schmuley Botech, ovan, och nu senast Geza Vermes, nedan. Tyvärr tror jag att den senare är lika okänd som den förre i Sverige även om jag fann Vermes´ böcker på adlibris. Han var den förste professorn i Judaism i Oxford och har skrivit ett antal böcker om juden Jesus. Det var också i Oxford på Blackwells Bookshop jag fann och köpte boken. Vermes var faktiskt den som först använde epitetet "juden Jesus" nämligen i boken Jesus the Jew från 1973. Sedan dess har mycket hänt på området. Den bok jag läser heter Christian Beginnings och är en genomgång av urkyrkan från år 30 till och med Nicaea år 325. Den är mycket spännande eftersom utgångspunkten är den judiska.

Geza Vermes bok Christian Beginnings kom ut så sent som förra året vilket är rätt imponerande eftersom han är född 1924. Den framstår för mig som en sorts sammanfattning av ett livsverk där han presenterar urkyrkan som en karismatisk Jesus rörelse. Förutom att jag lär mig mycket får jag också helt nya frågeställningar. Både Boteach och Vermes menar att Jesus ska hänföras till den judiska tron och att kristen tro börjar först med Paulus. De båda författarnas oomstridda beläsenhet tvingar mig att reflektera mer än en gång och att på nytt fråga mig vem jag är som präst i Svenska kyrkan.

Tänk om böcker som dessa kunde vara tillgängliga och lästa på svenska. Men jag förstår problemet. Det kostar att översätta, att trycka, att marknadsföra också böcker som dessa. Det blir dyrt, små upplagor, kanske 1000 ex och svårt att sälja dem. En dålig affär med andra ord. Men tänk vad svenska präster och pastorer missar! Vi blir utan grundläggande forskning och nya kunskaper och hålls kvar i mörkrets okunnighet. Förvisso starka ord, men jag har faktiskt varit med och läst i snart 40 år. Tack och lov för adlibris. Där finns imponerande mycket att hämta, relativt snabbt och till bra priser. Om vi bara hjälper varandra med tipsen!

Nu börjar snart matchen! Både den på TV2 och den på TV4Sport.

Om barn, män och kvinnor

Idag blev det en lång dag så det var skönt att få komma hem och slappna av i dubbel bemärkelse. Jag är nämligen ledig på fredagar. Så därför tittade jag på Debatt för att följa upp gårdagens Uppdrag Granskning som tydligen vållat debatt i hela vårt avlånga land.Programmet leddes av den nye programledaren Kristina Hedberg. Hon gjorde för övrigt ett bra intryck. Det kan inte ha varit en lätt uppgift att leda en debatt som först handlar om barnfattigdom och sedan om månggifte. Men hon gjorde det bra. Och jag tycker nog att mina intryck efter gårdagens sändning består; siffrorna om barnfattigdom är överdrivna, begreppet måste definieras bättre, barnen exploateras politiskt och kampanjen syftade till att dra in mer pengar. Det var bra att Janne Josefsson drog igång debatten. Det verkar på mig som att han har en gåva inom sitt gebit.

Sedan kom debatten om månggifte. Och talan för detta idiotiska förslag fördes av Centerpartiets (sic!) Hanna Wagenius. Ja, jag skriver idiotiskt särskilt ur ett kristet perspektiv. Det fanns för övrigt en muslimsk kvinna i programmet som talade emot månggifte. Hon har själv växt upp i ett land där månggifte är tillåtet. Hon menade att mannens ansvars- och hänsynslöshet fick fria tyglar, att kvinnor led under förtryck och svartsjuka. Motargumentet var att "här i Sverige kan det inte hända eftersom vi som står för månggifte också står för ömsesidighet och jämlikhet". Hur naiv får man vara, frågar jag. Sigfrid Deminger hade en utmärkt artikel i tidningen Dagen häromdagen och jag försökte länka till den men kunde inte hitta den. Jag sökte igenom Dagens hemsida och jag googlade artikeln, men icke. Om någon hittar den så vänligen kommentera. Den var nämligen utmärkt. Jag orkar inte dra argumenten denna sena timme men konstaterar ändå efter TV-inslaget att denna fråga sannolikt kommer att drivas. Och det seriöst och uthålligt ungefär som frågan om samkönad vigsel. Trots att jag tycker att frågan ligger helt utanför min världsbild är jag inte dummare än att jag inser att detta är nästa steg. Hur långt tid tar är svårt att säga. Kommer det att gå fort, det vill säga 5-10 år eller kommer det att ta längre tid? Jag vet inte, men tendensen i TV-programmet var påtaglig. Det finns liksom inga argument emot. Människor får väl leva som de vill sägs det. Jo, men det ska inte sanktioneras av staten, säger andra. Varför ska inte staten sanktionera månggifte? Barnen far illa. Ja,men det gör dem i monogama äktenskap också .... Det här blir inte lätt för dem som inte är grundade i någon som helst typ av religion vågar jag påstå.

Annars började dagen med att jag läste Dags blogg. Den handlade om prästämbetet och särskilt om huruvida kvinnor kunde inneha det. Någon läsare kanske suckar, men det var en synnerligen initierad blogg om än skriven i all hast. Alla gillar det inte, men rent sakligt är Dag Sandahl  en av de mest pålästa i ämnet. Och det märks. Det jag tyckte särskilt om var att han redan från börja ställde frågan: Finns det alls något ämbete i Nya Testamentet? Den första frågan är inte om det är Guds vilja att kvinnor kan bli präster utan om Jesus alls instiftat något prästämbete. Den typen av grundläggande frågor tycker jag om. Låt oss sluta tjafsa om ditten och datten och klargör i stället om det finns något prästämbete som kan liknas vid eller till och med vara ett sakrament innan vi samtalar om vem som kan inneha det. Definiera det! Beskriv det! Jag tycker mycket om att studera Bibeln eftersom jag tro att den är Guds eget Ord till oss, det vill säga att den för oss är Helig Skrift. Vad jag förstår av den finns det ett särskilt manligt predikoämbete. Kanske inte i Svenska kyrkan (längre) men i den allmänneliga kyrkan. Vill du ta del av Dags tankar så läs gärna hans blogg i ämnet.

Uppdrag Granskning

Det låter som en dålig ursäkt om jag skriver att jag inte har hunnit med att blogga i den takt jag vill. Problemet är att när man varit borta några dagar så blir det oftast överfulla dagar för att hinna ikapp eller hinna med det man vill. Det måste väl vara fler än jag som har haft det så?

Ikväll, efter mässan, har jag i alla fall tagit mig tid att titta på Uppdrag Granskning. Det går att se programmet för den som så önskar på nätet. Jag har sett några program tidigare och har tyckt att det varit ganska blandad kvalitet, men jag måste säga att det här var ett lovvärt program. Programledaren Janne Josefsson går systematiskt tillväga även om jag alltid tycker lite synd om dem som drabbas. Den som regisserar klipper och klistrar oftast ganska ohämmat. Och så måste det naturligtvis bli, men vinklingen ska vi som tittare alltid vara vaksamma på. Det var aldrig någon tvekan om att programmet ville skärskåda, avslöja och kritisera begreppet barnfattigdom. Det är ett känsligt ämne men Uppdrag Granskning har aldrig tidigare värjt för sådana. Snarare tvärtom, ju känsligare desto bättre verkar det som.

Det var tre organisationer som ställdes mot väggen, BRIS, Rädda Barnen och 1 maj-blomman. Av dessa klarade sig BRIS bäst genom att frankt deklarera att de efter det här programmet ska de sluta använda begreppet. Det var klokt i synnerhet eftersom de i sin kampanj talat om svenska barn som går hungriga och jämfört dem med barnen i Moçambique  en närmast grotesk jämförelse. I synnerhet när man betänker att siffran för fattiga barn i Sverige uppgår till 240 000. Det är den siffra Rädda Barnen tagit fram, den siffra programmet var uppbyggt kring. Rädda Barnen ville skylla på att rutinerna överskridits och på chefsbyten samtidigt som man aldrig backade från siffra på annat sätt än att man slutat driva kampanjen därför att den inte var bra. 1 maj-blommans organisation meddelade att antalet ansökningar för hjälp av barn ökat under senare år även om det visade sig att de hade halverats.

Det självklara skymtade fram emellanåt. Hur definieras barnfattigdom? Vad är det? Men någon definition gavs aldrig förutom att det fanns barn som var hungriga, barn  som inte hade vinterskor och barn som inte hade råd att åka med på skolresan. Men TV-tittarna förstod ganska snart att orsakerna kan vara helt olika, till exempel föräldrar som på grund av missbruk eller sjukdom inte orkar ta ansvar för sina barn. Men det är ju något annat än barnfattigdom.

För något år sedan (?) sändes ett program i Sveriges Radio om de glömda barnen, ett projekt jag själv är inblandad i. Där kritiserade siffran 280 000 glömda barn och efter programmet stod samma typ av problematik fram. Nämligen att det beror på man definierar glömda barn. Styrelsen för Hela Människan på nationell nivå förstod  plötsligt att det fanns anledning att ligga lågt med den siffran och jag tror inte att den florerar mer. När det gäller de stora insamlings organisationerna är frestelsen stor att generalisera eller överdriva av det enkla skälet att det handlar om att få in pengar. Det är illa nog, men än mer illa är det att exploatera barnen. Som om de inte har det svårt utan att också behöva exploateras. För det finns också efter TV-programmet alldeles för många barn som far illa i vårt land. Kanske inte så mycket på grund av ekonomisk brist som på grund av att de inte får någon fostran, inte uppmärksammas eller får hjälp med sin identitet. Och på denna lösa sand vilar sedan deras värderingssystem.

Kort sagt tycker jag det var nyttigt att se programmet och stilla önskar jag i mitt inre att Janne Josefsson kunde göra ett program om hur Svenska kyrkan utbildar sina präster, om Svenska kyrkans utnämningspolitik, om tystnadens kultur, Socialdemokraternas eller Centerns syften med Svenska kyrkan eller vad som kunde vara nyttigt för folk i allmänhet att känna till inför kyrkovalet, 15 september. Där blir uppslagen faktiskt rätt många.

Intryck från Oxford

Så var det vardag igen. Fast inte riktigt därför att nu börjar helgen och jag har just gjort det första utkastet inför morgondagen, den Första söndagen efter Trettondedagen. Veckan som ligger framför oss betraktar evangeliet ur synvinkeln av Jesu dop. Jesu dop utgör en viktigt del av evangeliet. Mer om det i morgon. I morgon har vi också en träff med dem som var med på resan till Jordanien och Israel i slutet av oktober. Det ska bli roligt att få träffa dem alla och återuppleva en härlig resa.

Hur var det i England då? Jo, det var bra och jag ska kosta på mig att berätta varför. Vi tre fick gott om tid att samtala med varandra - i lugn och ro utan tidspress. Det är i sig oerhört kreativt att umgås med sådan bröder som Dag och Thomas. Har vi dessutom tre hela dagar på oss händer det mycket. Det är särskilt två angelägenheter vi bär på. Den första handlar om Frimodig kyrkas (FK) bidrag till Växjö stift och den andra handlar om konceptet Till Tro.

När det gäller FK:s bidrag till stiftet så har vi redan levererat ett par bra motioner till Stiftsfullmäktige, men när vi nu gick på gatorna i Oxford kom en rad mer eller mindre användbara förslag till ytan. Vi kom överens om att Dag skulle skriva ner våra bästa förslag. Det blir inte några motioner av dem, men det blir goda förslag och en bra rapport som vi kan delge Biskopen och bära med oss vidare. Kanske kan några komma till användning i den kommande valrörelsen.

Jag var särskilt nyfiken på konceptet Till Tro, dels därför att det innehåller just de principer jag själv arbetat med under så många år och dels därför att jag ville se hur det har gått för dem i Oxford. Hur gjorde de? Vad var bra och vad var mindre bra? Var befinner de sig i processen? Finns det några synbara resultat? Till saken hör också att Linda Muhr-Sandahl just anställts av Växjö stift för att verka som inspiratör för församlingarna i stiftet. Hon kommer att behöva all uppmuntran vågar jag lova.

Utan att ge mig in på detaljer kan jag konstatera att konceptet kom från Biskopen John Oxon och togs i bruk så sent som i april 2008. Du kan läsa presentationen av konceptet här. Det var betydligt senare än jag trodde. De har använt sig av det i mindre än fem år. Det förklarar också varför det ännu är svårt att se tydliga resultat. Vi behöver med andra ord ha ett långsiktigt perspektiv. Det är det första Linda behöver få höra och förstå. Med långsiktigt perspektiv talar vi snarare om 10 år än fem år, det vill säga år 2020!

Vi träffade Oxfordsstiftets ekumeniske kontaktman canon Tony Dickinson, kyrkoherdarna Huge White och Andrew Wingfield Digby och en av den senares medarbetare. Ingen av dem kunde peka på några direkta framgångar, om uttrycket tillåts. Den senare konstaterade att de inte behövde konceptet eftersom de redan hade allt igång, vilket också verkade stämma. Den anglo-evangeliska församlingen S:t Andrew har närmare 1000 medlemmar och ett digert program, knappt hälften av dem är med i husgrupper. Den förre kyrkoherden Huge White kunde berätta att hans församling utsetts att vara "prövoförsamling" när det gäller "att göra skillnad i världen", vilket får mig att undra hur han ser på det annars holistiska konceptet. Det är den andra Linda behöver tänka på

Det holistiska konceptet, canon Tony Dickinson förstod och bejakade begreppet, innebär att helheten finns i delarna och delarna ingår i helheten. Han kunde också säga att det är genom att vårda det heliga eller som det heter på engelska "Sustaining the sacred center" som de andra områdena växer fram.

Alla vi som använder eller framöver vill använda oss av konceptet behöver förstå att en levande gemenskap växer fram ur vår gemensamma tro och när vi tillsammans praktiseras vår gemensamma tro. Jag tycker därför fortfarande att det föredrag vår kyrkoherde Pär-Magnus Möller höll på vår senaste smågrupps-konferens väl håller måttet. Du kan läsa det genom att klicka här.

Så blev det då en blogg denna lördagskväll, men det ska snart bli flera.

Nu bär det iväg - igen

Snart bär det iväg - igen. Tillsammans med Frimodig kyrka (FK), Växjö stift reser vi på ett studiebesök till Oxford, England. Vi är lika med Dag Sandahl, Thomas Gustafsson och undertecknad. Det blir intressant ur flera synvinklar. Det främsta skälet borde vara att vi faktiskt ska samtala med varandra om året som nu ligger framför oss. Det är ju val och frågan är vilka frågor som ska drivas. För egen del tror jag att diakonin är den viktigaste och kanske inte minst med anledning av Centerpartiets idéprogram även frågan om vad ett äktenskap egentligen är. Men det finns säkert andra frågor också. Det andra skälet som jag tycker är minst lika intressant är att Växjö stift har anammat koncepter Till Tro som är hämtat från just Oxford stift, vårt vänstift. Jag måste i all ödmjukhet påminna om att jag är ganska väl påläst på konceptet och har inga som helst problem att se var skon klämmer. Jag lever dagligen med frågan: Är det verkligen möjligt att genomföra detta? Djupast sett tror jag det handlar om ett paradigmskifte i den meningen att det är två helt olika utgångspunkter, det vi lever i och det som kommer. Idag har det blivit särskilt levande eftersom ledningsgruppen i Värnamo pastorat har suttit hela dagen och ventilerat frågan. Och tro det eller ej, men jag tycker mig ana att det går åt rätt håll. Vi håller faktiskt i radikal mening på att lämna 1900-talet för att nyorientera oss i 2000-talet med ett helt annat pastoralt tänkande. Jag ska kort förklara;

Vi började sammanträdet med att lista de verksamheter vi driver. Det blev en hel del, om jag säger så. Kanske 100? Jag har inte räknat. Ledningsgruppen såg omedelbart att dessa verksamheter planeras, drivs och utvärderas av de anställda  Jag behöver kanske inte säga mer. Det kommande samtalet landade ganska väl i att vi i vår tänkande istället behöver utgå från Jesus eller för att använda Ordet, gudstjänsten. Men vad är gudstjänsten om inte ett möte med Jesus? Jesus är församlingens DNA. Och eftersom vi sedan tidigare vill tillämpa konceptet Till Tro fogade vi till detta DNA  "göra skillnad i världen", "lärjungaskap idag", "förtroendefullt ledarskap" och "levande gemenskaper". Vi kom för all del inte så långt, men har Värnamo slagit in på den vägen blir det svårt att återvända. Och i ledningsgruppen som består av kyrkoherden och tre arbetsledare var samstämmigheten stor. Jag tror att detta är är unikt för Svenska kyrkan. Därmed inte sagt att andra församlingar inte kan finna andra bra modeller.

Imorgon reser vi som sagt till Oxford och självklart kommer jag att se efter och fråga dem vi möter hur konceptet slagit ut hos dem. De ligger i alla fall åtminstone tio år framför oss. Och än mer om man ser till Svenska kyrkan i stort.

Trots att vi har suttit i möte en heldag har jag hunnit med att planera arbetet med De Glömda Barnen i Värnamo. Det är ett enormt arbete som leds av en entrepeneur av Guds nåde. Den som vill kan läsa mer om detta på hemsidan eller rentav kontakta mig. Här talar vi diakoni i ordets bästa bemärkelse. Vårt stora problem är att arbetet vuxit mycket snabbt. Vi kan knappast, menar jag, anställa bort problemet, utan måste i stället kvalitetssäkra arbetet och lägga en plan på lång sikt. Det är också vad vi håller på med.

Jag har också just innan vi reste till Eilat gjort färdigt min "Outline" för pastorsutbildningen i Nepal. Och mitt i allt annat känner jag att tiden för avresan snabbt kommer nära. Avresan är planerad till 2 februari och den andra sessionen som jag ska medverka i varar i två veckor. Men jag får berätta mer om detta senare. Nu är det Oxford som gäller. Jag tror tåget går innan 06.00 i imorgon bitti så det är bäst jag slutar nu.

Borta bra men hemma bäst

Borta bra men hemma bäst. Det stämmer nog oftast. Vi har haft en fantastiskt god vecka i Eilat, Israel och kom hem sent igår. Då passade det bra att vara predikoledig idag. Vi har ännu inte hunnit möta några av vännerna här hemma, men de brukar fråga hur det har varit. Och jag brukar svara: Bra. Och den här gången, liksom oftast, kan jag svara med övertygelse: Bra. Vi har vilat, solat, läst, ätit och lagt oss tidigt. Med undantag av nyårsafton förstås. Då blev det över midnatt. Märklig sed det där, tycker jag.

Jag har läst fyra böcker under veckan som gått. Jag gjorde i bokhandeln en ny författar bekantskap och har nu läst två böcker av Rabbi Shmuley Boteach. Jag kan erkänna att jag aldrig hört talas om honom. Därför gick jag just ut på adlibris, där jag brukar köpa mina böcker, och sedan på Bokus för att se om han fanns där. Jo, en bok fanns där, men inte de övriga 25 som han har skrivit. Han är tydligen världskändis inom sitt gebit, men tydligen tämligen okänd här. Jag läste först The Modern Guide to Judaism och det visade sig vara en fantastiskt fin bok. Jag köpte en extra kopia som jag kan ge bort. Jag har längtat efter att få tag på en bok som den, en som är skriven av någon nu levande, ortodox rabbin och som därför borde kunna presentera modern judisk tro på ett bättre sätt än de läroböcker, skrivna av svenskar, jag tidigare har läst. Här fick jag vad jag önskat. Särskilt har jag frågat mig hur en ortodox rabbin ser på den messianska tidsåldern. Vem är Messias? Hur kommer han? Vad händer då? Och jag fick svar.

Styrkt och inspirerad av boken ovan läste jag sedan hans syn på Jesus i boken Kosher Jesus. Det var också mycket intressant att se hur han förstod det hela. Han menar att Jesus är en sann rabbin som allmänt borde erkännas av judar idag. Jesus levde som han lärde, men evangelisterna har, menar Boteach, sannolikt förvanskat bilden av Jesus som en följd av Paulus nydefinition Messias. Jesus var en politisk rebell som Paulus omtolkade till en religiös rebell. I den här boken finns mycket, väldigt mycket som jag inte håller med om, men det kan vara lärorikt att ta del av andras tro.

Den första boken jag läste var Paganinikontraktet. Pocketupplagan är på nära 600 sidor, men jag läste ut den under första dygnet. Det var därför jag gick till bokhandeln. Paganinikontraktet var just så spännande som jag hoppats efter att tidigare ha läst Hypnotisören. Jag har också den tredje Eldsvittnet, men jag tror jag sparar den lite. Så har jag läst en kriminalroman och två fackböcker. Den fjärde har jag läst parallellt, en bok som passar för andlig läsning: Johannes Cassianus bok Det vidgade hjärtat. Det är del två av tre, så där har jag också en kvar.

Jag tycker om att läsa, men nu får jag nog lugna ner mig lite eftersom jag har ett arbete att sköta. Det börjar imorgon. På tisdag har församlingens ledningsgrupp, kyrkoherden och tre arbetsledare, en heldag då vi ska planera. Jag har vissa förhoppningar på den dagen, men det får jag återkomma till. Återkomma ska jag också till Kyrkohandboken, särskilt efter att ha läst kollegan Torbjörn Lindahls blogg där han tycks mena att det hela verkar mer eller mindre förvirrat. I varje fall frågar han om förslaget till ny Kyrkohandbok är seriöst, eftersom det verkar mera gjort för att klippa och klistra.

På onsdag bär det så iväg igen. Frimodig Kyrka tar sin uppgift på allvar och nu ger stiftsledmöterna sig iväg för att förbereda sista året denna valperiod. Jag kan lova dig att vi är betydligt mer seriösa än Socialdemokraterna (och Centern vill jag lägga till) som gjort Svenska kyrkan till en lekstuga. Läs gärna Leo Hollters utmärkta blogg i saken.

När vi väl kommer till Oxford ska jag också försöka se närmare på hur de tänker kring och arbetar med vad vi i Växjö stift kallar Till Tro. Det ska bli mycket spännande.