Nu har vi ganska nyligen firat påsk, det vill säga Jesu uppståndelsen från de döda. Jesus kallas i Skriften för den förstfödde från de döda och min förra blogg med kommentar ger mig anledning att reflektera. Tyvärr har jag inte tid just nu med några längre utläggningar, men fritt ur hjärtat bör fungera på en blogg.
När Stiftsstyrelsen i Växjö lämnade remiss på nyöversättning av trosbekännelsen diskuterades översättningen "de dödas uppståndelse". Varken Dag eller jag kunde vara med detta sammanträde eftersom de flyttade sammanträdesdatum, men jag har tillgång till utkastet. Där förordar Stiftsstyrelsen att vi behåller "de dödas uppståndelse". Ett annat förslag var "kroppens uppståndelse". I den norska översättningen har man valt det mer ordagranna "köttets uppståndelse". Men det är troligt att som någon, jag minns inte vem, skrev att "kött" i GT och NT är ett uttryck inte för människan som människa, inte för kött, blod och ben, som många tänker sig. Den som skrev menade att det därför var lika bra att behålla uttrycket "de dödas uppståndelse", eftersom syftet med kristen tro är att beton ATT människan uppstår, inte hur.
När jag först läste Ulrikas kommentar tänkte jag göra det lätt för mig genom att säga att jag håller mig till Kyrkans tro. Det är liksom min grundmodell. Jag ansluter mig till och bekänner Kyrkans tro på de dödas uppståndelse. Sedan kom det till mig så klart att jag faktiskt själv kan vittna om detta: Jag har ju redan evigt liv! Det är min uppriktiga erfarenhet! Jesu säger i Joh 5:25 att jag redan har övergått från döden till livet och i 17:3 förklarar han att evigt liv är att ha lärt känna Gud och den han har sänt. Och visst är det så att min gemenskap med Gud är det eviga livet. Jag kan ärligt säga att jag lever himlen på jorden. Det är i honom jag lever, rör mig och är till. Han är alltid hos mig. Om jag upplever det så? Ja, faktiskt.
Men vad tror jag då om livet efter detta? Kanske är det bäst att uttala sig negativt på så sätt att jag tror inte att Guds kärlek tar slut. Jag tror inte att han kommer att överge mig, allra minst i döden. Nej, min gemenskap med honom kommer att övergå i ett mer fullkomligt tillstånd, ett tillstånd som jag inte kan föreställa mig. Men jag vet att de första kristna trodde att Jesus skulle komma tillbaka, att de själva skulle bli förvandlade i ett nu, alternativt uppstå från de döda och så leva med "nya himlar och en ny jord". Vad jag förstår uppfattade det som en jord befriad från Synden, det vill säga tillbaka till Paradiset. Och varför inte? Jag vet inte, men tanken att det blir så kittlar mina sinnen. Det kan väl i vartfall inte bli sämre?
Det där snacket om att jag förvandlas till omedveten energi, kanske återföds utan att veta det och andra varianter tror jag inte på. Det stämmer inte alls med vad min Herre talat om.
Det är en svindlande tanke att tro att Gud är så mäktig att han kan fullborda det han börjat i mig, men Kyrkans tro och mitt eget inre vittnesbörd säger mig att han kommer att lyckas. "Han skall förvandla vår bräckliga kropp, så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet". Den som vill fördjupa sig kan läsa Filipperbrevet i sin helhet.
När Stiftsstyrelsen i Växjö lämnade remiss på nyöversättning av trosbekännelsen diskuterades översättningen "de dödas uppståndelse". Varken Dag eller jag kunde vara med detta sammanträde eftersom de flyttade sammanträdesdatum, men jag har tillgång till utkastet. Där förordar Stiftsstyrelsen att vi behåller "de dödas uppståndelse". Ett annat förslag var "kroppens uppståndelse". I den norska översättningen har man valt det mer ordagranna "köttets uppståndelse". Men det är troligt att som någon, jag minns inte vem, skrev att "kött" i GT och NT är ett uttryck inte för människan som människa, inte för kött, blod och ben, som många tänker sig. Den som skrev menade att det därför var lika bra att behålla uttrycket "de dödas uppståndelse", eftersom syftet med kristen tro är att beton ATT människan uppstår, inte hur.
När jag först läste Ulrikas kommentar tänkte jag göra det lätt för mig genom att säga att jag håller mig till Kyrkans tro. Det är liksom min grundmodell. Jag ansluter mig till och bekänner Kyrkans tro på de dödas uppståndelse. Sedan kom det till mig så klart att jag faktiskt själv kan vittna om detta: Jag har ju redan evigt liv! Det är min uppriktiga erfarenhet! Jesu säger i Joh 5:25 att jag redan har övergått från döden till livet och i 17:3 förklarar han att evigt liv är att ha lärt känna Gud och den han har sänt. Och visst är det så att min gemenskap med Gud är det eviga livet. Jag kan ärligt säga att jag lever himlen på jorden. Det är i honom jag lever, rör mig och är till. Han är alltid hos mig. Om jag upplever det så? Ja, faktiskt.
Men vad tror jag då om livet efter detta? Kanske är det bäst att uttala sig negativt på så sätt att jag tror inte att Guds kärlek tar slut. Jag tror inte att han kommer att överge mig, allra minst i döden. Nej, min gemenskap med honom kommer att övergå i ett mer fullkomligt tillstånd, ett tillstånd som jag inte kan föreställa mig. Men jag vet att de första kristna trodde att Jesus skulle komma tillbaka, att de själva skulle bli förvandlade i ett nu, alternativt uppstå från de döda och så leva med "nya himlar och en ny jord". Vad jag förstår uppfattade det som en jord befriad från Synden, det vill säga tillbaka till Paradiset. Och varför inte? Jag vet inte, men tanken att det blir så kittlar mina sinnen. Det kan väl i vartfall inte bli sämre?
Det där snacket om att jag förvandlas till omedveten energi, kanske återföds utan att veta det och andra varianter tror jag inte på. Det stämmer inte alls med vad min Herre talat om.
Det är en svindlande tanke att tro att Gud är så mäktig att han kan fullborda det han börjat i mig, men Kyrkans tro och mitt eget inre vittnesbörd säger mig att han kommer att lyckas. "Han skall förvandla vår bräckliga kropp, så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet". Den som vill fördjupa sig kan läsa Filipperbrevet i sin helhet.
1 kommentar:
Jag tror också att vi deltar i evigheten redan här och nu, och att vi borde betona mer att vi faktiskt redan har evigt liv. Inte minst genom dopet, där man inte bara får syndernas förlåtelse utan också just evigt liv. I östortodox teologi är det tydligen en viktig tanke och kanske något vi borde poängtera mer i vår kyrka.
(Rom 6:4-5, Tit 3:4-5)
Skicka en kommentar