tisdag, april 17, 2012

En dag fylld av skam

Det är inte så illa som det låter. Saken är den av vi har haft en fortbildningsdag i stiftet under temat Från skam till livsmod. Jag har sett fram emot denna dag eftersom begreppet har fått innehåll och liv för mig sedan jag läste några böcker på temat. Nu kan den som är intresserad skriva "skam" i rutan för Leta i den här bloggen och klicka på sök, så får du upp tidigare bloggar på temat. Fin anordning det där.

Dagen var mycket bra. Föreläsare var Berit Okkenhaug som är präst i den Norske kirke och anställd vid Institutt for Sjelesorg, Modum Bad i Norge. Hon gav oss en pedagogisk och informativ överblick av begreppet. Men hon gav också en hel del exempel, exempel som berörde och som väckte nya frågor. Jag tror att just praktiska exempel väcker nya frågor därför att skammen som finns hos var och en av oss ser så olika ut. Det faktum att skammen tar form under tidiga barnaår och ofta kommer att prägla vår personlighetsutveckling gör att vi tolkar händelser och exempel på olika sätt. Det som kan vara till hjälp för någon att höra, kan stjälpa någon och annan och vara helt obegripligt för en tredje. När vi sedan samtalar om skammen och om hur den ska åtgärdas beter den sig som en våt tvål. Den halkar än hit och än dit och är inte alls lätt att hantera. Efter lunch samtalade vi i grupper och det var till dels ett fint samtal och till dels ett rätt svårt. 

Vi talade om hur vår kultur och vår kyrka tvingar oss till ett visst beteende. Så är det säkert, men då blev det plötsligt kulturens eller kyrkans fel att jag är sådan som jag är. Under en stund kom det som kallas att skambelägga i blickpunkten, men då ledde samtalet till att vi borde bete oss si eller vi borde bete oss så. När sedan lovsången och fridshälsningen i mässan ifrågasattes därför att den kan kränka någon tyckte jag att vi kört rejält i diket. Samtalet blev helt enkelt moralistiskt. Jag tyckte mig inse att till syvende och sist måste individen själv ta ansvar för sin skam. Det är min skam och mitt ansvar att definiera och bearbeta min skam. 

Efter gruppsamtalet återsamlades alla 60 -70 deltagarna eller hur många vi var till en frågestund. Jag är glad att skammens positiva sidor togs upp även om vi inte fick möjlighet att fördjupa oss i den. Okkenhaug strök under att skammens positiva sida är att vår empatiska förmåga utvecklas. Om jag känt och bearbetat svår skam kommer den vinsten att hjälpa mig att förstå andra på ett bättre sätt. Så är det säkert.

När vi åkte hem slog det mig att vi också kunde ha sagt något om skamlösheten. Är det inte så att vår tids liberalism och postmodernism uppmuntrar gränslöshet? Den individuella så kallade friheten vill inte se några gränser och så uppstår skamlösheten. Men gränser bestäms och sätts väl efter mitt värderingssystem? Eller vår tids värderingar? Eller min religion? Och då börjar det bli riktigt svårt.

Hur som helst är ämnet alltför viktigt för att slarva sig igenom. Det känns som att vi bara har börjat samtalet. Och det bästa av allt; vi har en motkraft i evangeliet! Okkenhaug lyfte fram vikten av en god skapelseteologi, det vill säga vi behöver bejaka det mänskliga. Vi behöver bejaka det manliga och det kvinnliga skulle jag vilja lägga till. Vi behöver finna vår identitet i Kristus och vår tillhörighet genom dopet som gjort att vi kan leva i nåden, kärleken och barmhärtigheten. Vår Herre Jesus Kristus har mycket att tillföra diskussionen!

3 kommentarer:

Kerstin sa...

Ja, det var en god dag med många tankar.Att vara noga med att skilja skuld och skam åt, eftersom det behöver mötas på olika sätt. Det som mest dröjde sig kvar hos mig var talet om "barmhärighetens rum" där vi kan hjälpa varandra att minska skammen. Det vill jag fundera mer över och hur vi/jag kan medverka till att mötesplatsen blir ett "barmhärtighetens rum". detta,

Anonym sa...

Hur, tänker man sig, skulle lovsång och fridshälsning kunna vara kränkande?
Trösterikt att skammen har en positiv sida.
Jag är tacksam för din blogg. Tycker den är sansad och insiktsfull.
Åse

Broder J sa...

För mig framstår det nog mer och mer som att ordet kränkning har blivit ett av de mest missbrukade orden i hela världen. Spalter upp och ner i tidningar läser vi om människor som säger sig bli kränkta. Många gånger är det verkligen frågan om kränkningar, men så finns också många fall där det inte alls är frågan om kränkningar. En psykoterapeut sa vid något tillfälle att det alltid är den enskilde människan som har rätten att avgöra om han/hon har blivit kränkt. Till viss del är det så, men uttalande innebär sammalunda en otrolig förenkling.

Jag förstår inte heller hur det skulle kunna vara kränkande att önska en bröder eller syster i tron Guds frid. Tvärtom ser jag det som något gott att önska Guds frid eller att höra en broder eller syster säga orden till mig.