Försoningen - ett teologiskt faktum

Det blir altt tydligare att människor inte förstår de viktigaste teologiska begreppen. Jag skrev om jungfrufödseln för inte så länge sedan. Den här veckan handlar om försoningen. Tyvärr är det inte bara "vanliga" människor som inte förstår, utan också präster och pastorer. Jag ska låta bli att ge exempel.

Bakgrunden är att synden skapar en konflikt i förhållande till den helige Guden. Israels folk låg i konflikt med Gud och det fick de allvarligaste följder. Paulus kan i Rom 6:23 skriva det som alla vet: "Syndens lön är döden". Denna sanning betonades särskilt på Medeltiden. Mest känd är Anselm av Canterbury som formulerade
försoningens mysterium med hjälp av juridiska termer. Det fick särskilt två följder för vanligt folk. Den ena att sjukdomar, olyckor och katastrofer betraktades som Guds straff, till exempel pesten på 1300-talet. Den andra följden att människors föreställning av Gud var att Gud är arg, ond och vred. Hur ska vi kunna närma oss en sådan Gud. Hur ska konflikten lösas?

I vår tid betonar vi inte att syndens lön är döden även om det är sant. Vi talar inte om en arg Gud, utan hellre om Guds kärlek. Det är bra, men låt oss inte gå från ett dike till ett annat. Vi behöver förstå hur konflikten med Gud har får sin lösning.

Vi vet alla att vi kommer att döden dö, men alla känner inte till den information Bibeln ger oss, nämligen att soning kan äga rum. Något annat eller någon annan kan dö i mitt ställe. Detta är bakgrunden till de blodiga offren i GT. Det utgjutna blodet är bevis på att något eller någon har dött i mitt ställe. Detta offer skulle vara oskyldigt för att räknas som soning och inte bara som syndens konsekvens. Människan kunde inte komma i direktkontakt med den helige Guden med sin synd, men ”genom offret”.

Den konflikt synden förorsakat kan inte återställas med en syndabekännelse, goda gärningar eller pengar. Det skulle innebära att vi kan frälsa oss själva och då är Jesu lidande och död onödig. Det hebreiska ordet för sona, he kippär, betyder i grund ”tvätta bort” eller ”utplåna”. Skuldoffret fungerade som en löspenning, som en lösen och blodet tvättar bort eller utplånar skulden och vi blir försonade med Gud.

Jesu död på Golgata kan bara förstås i ljuset av GT:s offerkult. Men hans offer skiljer sig från alla andra, därför att han är Människosonen, Guds egen Son, det fullkomliga och därför också det sista offret. Efter Jesu död på Golgata behövs inga fler offer, vare sig från Israels folk, från dig eller mig. Inga djur behöver längre offras, inget blod utgjutas. Aposteln Paulus skriver i Rom 5:10 att vi ”blev försonade med Gud genom hans sons död.” Du kan inte tvätta bort din skuld. Du behöver inte tvätta bort din skuld. Jesu Kristi blod tvättar bort din skuld.

Att leva för evigt är detsamma som att leva försonad med Gud. Vi lever inte längre i konflikt med Gud och behöver inte längre vara rädda, vare sig för Gud eller för djävul. Människosonen har gett sitt liv till lösen för oss. Skulden är betald av Människosonen. Hebreerbrevets författare skriver att Kristus: ”gick en gång för alla in i det allraheligaste, inte med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning.” Hebr 9:22. Hur ska vi rätt kunna ära Honom?

Idag börjar passionstiden och vi ska i år följa Johannespassionen. Vi kommer därför att i Kyrkans år återkomma till försoningen, grundbulten i den kristna tron. Försoningen är ett teologiskt faktum.