Samtalet med Biskopen stannade vid att denne sa: "Nu får saken ha sin gång." Det var också hans kommentar till Kyrkans Tidning. Även om han var och är vänlig, för vi har inget otalt med varandra, så möter vi redan här en svårighet. Biskopen ska vara prästernas själasörjare. Men han kan inte vara min själasörjare i detta ärende för då tar han ställning i ett ärende som ska behandlas i Domkapitlet. Han blir partisk om han stödjer mig. Märker ni att det är något fel i systemet?
Jag fick idag ett paper om äktenskapsrätten i historisk belysning, det vill säga hur kyrkan tidigare förhållit sig till civilrättsligt ingånga äktenskap. Ignatius av Antiokia (35-ca 110 e Kr)var en av första i kyrkans historia som förde saken på tal. Han skriver i ett brev till Polykarpus (ca 69-155 e Kr), aposteln Johannes efterträdare i Smyrna, att Biskopen kan helga det äktenskap som ingåtts civilrättsligt. Han skriver också att det för kristna är förbjudet att gifta sig med hedningar eller odöpta.
Konstantin regerade som kejsare mellan år 306-337 e Kr. Då förklarades det civilrättsliga äktenskapet som gällande i den mån det inte motsade den kristna läran. Äktenskapets ingående var en borgerlig angelägenhet, men bekräftades alltså av kyrkan. Vid kyrkomötet i Laodicea mellan åren 342-383 e Kr skrevs den första kristna äktenskaplagstiftningen. Den innebar bland annat att man inte fick gifta sig under fastan. Den romerska rätten krävde att pojken fyllt 14 år och flickan 12 år. Vidare innebar den att båda föräldrarparen samtyckte till äktenskapet. Om de inte gjorde det, men barnen gifte sig ändå, - var då äktenskapet giltigt? Kyrkan svarade på olika sätt. Större delen av kyrkan svarade ja, några svarade nej. Det förra talar för att äktenskapet börjar få en sakramental prägel. Skilsmässa var möjlig i romarriket, men inte inom kyrkan.
Mot slutet av 800-talet lyckades kyrkan utverka juridisk rätt till äktenskapet. Under perioden 1055-1517 låg äktenskapslagstiftningen helt under kyrkans jurisdiktion, åtminstone i Västerlandet. Kriterierna för ett rätt ingånget äktenskap var att brudparet var överens, att vigseln var offentlig och att det var oupplösligt.
Under 800 år fanns med andra ord endast borgerligt äktenskap. I takt med att Europa kristnades förlades vigseln till kyrkan. Skilsmässa var förbjuden utom mellan kristna och hedningar eller odöpta. Då var det möjligt. Omgifte var tillåtet om det var hedningen eller den odöpte som ville skiljas. Likaså om man var säker på att partnern var död.
Det samhälle vi lever i är annorlunda. Kanske är det dags att återgå till den praxis som säger att vigseln är en borgerlig angelägenhet som kan bekräftas av kyrkan. För att bekräfta behöver vi inget vigselförordnande av Kammarkollegiet. Det gör vi på Guds uppdrag. Så långt är Kammarkollegiet och jag helt överens och det är sorgligt att Svenska kyrkan inte förstår sitt eget bästa. Den definition som Äktenskapsbalken ger oss idag: När två ingår äktenskap med varandra blir makar står i ett motsatsförhållande till kristen trosåskådning. Varje äktenskap som ingås från och med nu registreras av staten enligt denna definition. Det behöver vi inte göra något åt, men varför ska Svenska kyrkan, kollektivt och ofta urskiljningslöst bekräfta detta? Sedan 1 april 2009 är vi inte längre myndighet, utan trossamfund.
Nu väntar jag på att mina domare ska göra sin förundersökning. Är det förresten rättssäkert att samma människor ska göra förundersökningen, hålla förhöret och fälla domen? Jag upplever det inte så.
4 kommentarer:
Det är riktigt att Ignatios av Antiokia tar upp frågan om vigsel. Han skriver "Brudgum och brud bör sluta sitt förbund med biskopens samtycke, så att deras äktenskap sker i Herren och inte av begärelse" (Ign.Pol. 5:2). Därmed bör ordningsföljden vara en annan än den som du anger: först biskopens godkännande, därefter vigsel (inte att biskopen godkänner en vigsel som redan ägt rum). Att Ignatios skriver att det är förbjudet att gifta sig med hedningar eller odöpta, kan jag inte hitta i hans brev. Kan du ge mig referens?
Hej Mikael. Tänk att jag tycker detta är intressant. Tydligenär jag inte ensam om det. Uppgifterna i min blogg har jag fått från en kollega. De är inte källkontrollerade. Men det går att hitta Ignatius brev till Polykarpus på nätet och i den engelska versionen tycker jag det framgår att Ignatius skriver till dem som är gifta. Vid den denna tid fanns bara civiläktenskap. När de sedan blir kristna bör de få sitt äktenskap godkänt av biskopen ... Det verkar som att denna praxis är ett resultat av Paulus första brev till Thessalonikerna, se 4:5. Det skiljer inte många år mellan de båda. När jag läser om anteckningarna från min uppgiftslämnare ser jag att uppgiften om förbud mot äktenskap med hedningar och odöpta inte nödvändigtvis har hämtats från Ignatius. Snarare tror jag du hittar också detta hos Paulus, se 1 Kor 7:39. Jag har en källa som jag inte kan förstå. Den heter I:89§5. Kanske du kan förstå den?
Problemet ligger inte hos arbetsvägrande präster. Problemet är kyrkans ledning. De hattar hit och dit och har otydlig ledning. Ledarskapet hos biskoparna är ofta otydligt, vilket skapar osäkerhet hos både kyrkoråd och anställda. Inom församlingar finns det ofta en falsk lojalitet som inte gynnar kyrkomedlemmar. Efterom biskopar är otydliga vågar inte församlingens styrelse fatta obekväma beslut. Håkan, du kan skatta dig lycklig! Du slipper viga homosexuella och du kanske slipper kyrkans sammelsurum av politiska och religiösa utsagor och åsikter.
Så skönt!
Visst måste vi "back to basics" och jag tror slutsatserna då kan förvåna en del. I Sverige dröjde det ju än längre innan kyrkan fick med ägtenskapet att göra; i de gamla landskapslagarna ansågs äktenskap ingånget då släkterna var överens och de unga tu låg samman "på madrass och under täcke". Sedan kunde man för all del ha en kyrklig välsignelsecermoni också.
Man måste ju fråga sig vari äktenskapets sakrament ligger? Knappast i en legal registrering av relationen, och in mina ögon inte heller i en vigselceremoni. Finns inte det sakramentala i själva den trogna och livslånga sexuella relationen mellan en man och en kvinna?
Därmed blir min slutsats att en kristen syn torde vara att snarast skärpa synen på vad ett äktenskap är till att omfatta även alla "moderna" sambopar. Visar man på valfritt men tydligt sätt världen, och vår Herre, att man avser leva samman resten av livet och har varit tillsammans "på madrass och under täcke" så har man ingått äktenskap.
Därmed inte sagt att kyrklig ceremoni och legal registrering saknar poänger.
Skicka en kommentar