En vanlig onsdag

Denna vecka kallas för Påskveckan. Nu firar vi den storslagna påsken i åtta dagar. Själv åker jag till Berlin ikväll. Frimodig kyrka har sammanträde med början i morgon till och med söndag. Då ska det diskuteras kyrkopolitik och planeras för motioner till kyrkomötet. Själv har jag tänkt mig åtminstone ett par motioner. Den om vigselförordnandet är given. Det är bara en fråga om hur den ska skrivas.

Annars verkar bilden av vigselförordnandet klarna något. Jag fick som sagt kallelsen och ska nu undersökas den 10 maj, kl 10 av stiftets jurister. Jag samtalade med stiftsjuristen om syftet med kallelsen. Vilken är åtalspunkten? Vilket material har ni tänkt använda mot mig? Svaren var lite svävande, men ändå tillräckliga så här långt. Hon lovade att skicka över de frågor jag kommer att få och det material som kan ligga mig till last.

Det här betyder att massmedia har sin infallsvinkel. I deras ögon och därmed också tyvärr i allmänhetens ögon är jag homofob. Jag lär få leva med denna osanning utan att kunna rentvå mig. Domkapitlets infallsvinkel är emellertid en annan. För dem är det ett juridiskt ärende. Det är illojaliteten mot Svenska kyrkan som är problemet och det är mot den jag måste försvara mig. Eller försvara mig? Ligger inte bevisbördan på Domkapitlet? De måste visa att jag är skyldig att viga och det är jag ju inte. Jag har eller hade rättare sagt rätt att viga, men aldrig skyldighet. Jag förväntar mig att jag blir rentvådd i det här ärendet. I bästa fall kan då mitt fall bli prejudicerande och många, många präster komma efter.

I mina egna ögon har mitt fall varken att göra med homosexualitet eller juridik. Jag ser aktionen som en teologisk fråga och som ett led i kyrkokampen. Tyvärr lär jag inte kunna driva den linjen vare sig i media eller Domkapitlet, eftersom de inte bryr sig om sådant. Men jag ska göra vad jag kan, utan att glömma att jag är åtalad för illojalitet. Det känns för övrigt rätt märkligt eftersom jag varit Svenska kyrkan lojal under så många år. Jag har inte ändrat teologi sedan jag avlade prästlöftena. Det är Svenska kyrkan som har ändrat teologi!

För övrigt såg jag att de fått ett tillsynsärende också i Västerås stift. Det är prästen och komministerna Ulla karlsson som förnekar allting som har med kristen tro att göra. Kan det gå så att hon går fri och jag fälls? Det ska bli verkligen intressant att se.

Så går tankarna en vanlig onsdag förmiddag eller vanlig och vanlig. Det är ju Påskveckan.

Kroppens uppståndelse - ett teologiskt faktum

Idag firar vi Jesus Kristi kroppsliga uppståndelse från de döda. Jesus Kristi kropp lades aldrig under förgängelsen. Den förvandlades i uppståndelsen så att han kunde gå rakt igenenom linnebindlarna man svept honom i, på samma sätt som han senare på kvällen kunde gå igenom väggen och plötsligt bli synlig i det rum där lärjungarna var församlade. Denna händelse bekräftar att Skriften som talat profetiskt om Jesus död och uppståndelse är sann. Jag är så tacksam för att Jesus visade sig för lärjungarna så vi inte behöver tvivla, utan kan tro.

Lärjungarna tvivlade, och tack och lov för det. Deras tvivel betydde att Herren var tvungen att överbevisa dem om sin kroppsliga uppståndelse. Och det gjorde Han. Bara så kunde lärjungarna bli säkra på vad som skett. Denna förvissning gjorde att de kunde predika frimodigt, till och med ge sina liv. Skriften hade talat om Jesus död och uppståndelse, men de hade inte sett eller förstått att Skriften från början till slut handlar om hur Gud blir människa, försonar världen med sig och återställer så radikalt. Men efter att de umgåtts med den Uppståndne öppnades deras ögon så de förstod Skriften och dess budskap.

Men det är inte bara Skriften som besannats genom uppståndelsen utan också vår tro, det vill säga vår allmänneliga tro, Kyrkans tro. Paulus skriver att om Kristus inte har uppstått är vår tro förgäves, men nu har Han uppstått. Vill vi uttrycka samma sanning positivt blir det: Kristus har uppstått och vår tro är inte förgäves. Vår tro har visat sig sann genom uppståndelsen.

Livet efter detta var ingen märkligt tanke i Romarriket. Det var en allmän uppfattning att själen levde vidare, MEN INTE kroppen. Den kristna tron säger emellertid att Gud skapat oss med kropp och att Han genom försoningen har återställt oss helt och fullt, också i kroppslig mening. Våra syndakroppar är visserligen till skillnad mot Jesu kropp ställd under förgängelsen, men de ska återställas i kroppens uppståndelse. Inte så att vi uppstår med kött och blod, men med en oförgänglig kropp. Den kristna tron bär på ett återställelsehopp! Till slut blir det som Gud avsåg från början.

Gud är inte inomvärldslig, inte åtkomlig för oss och vi vet inte någonting om livet efter detta, - förutom det Jesus har berättat. Det är Kyrkans tro att Gud har blivit människa och genom Jesus har Han berättat för oss det Han vill att vi ska veta. Och dit hör tron på kroppens återställelse. Herren har genom sin förkunnelse, genom att uppväcka några döda medans han levde och genom sin egen uppståndelse överbevisat sina lärjungar om detta och detta är det budskap som förts vidare från generation till generation.

De kristtrogna har idag firat det som har skett och det som kommer att ske. De firar i förväg, överbevisade av Gud själv. Glad Påsk!

Tankar på Långfredagen

Denna dag har vi fyra gudstjänster i Värnamo kyrka. De två första har redan ägt rum, Laudes och Sext. Vi var ett tiotal på morgonen, men bara sex mitt på dagen. Jag är inte förvånad, men glad över att Kyrkans liv kommer till uttryck denna dag. Jag tror att antalet gudstjänstbesökare kommer att öka allteftersom människor får upp ögonen för vem Jesus är. Men det är klart att vi alltmer framstår som en motkultur.

Dag Sandahl reflekterar över sekulariseringen på sin blogg. Han berättar om hur han plötsligt lyssnade till rösten på P 1:

Då annonseras i P1 "Äggets högtid", den vi nu ska fira. Radio-idioti eller larm för allvarligt sinnade om en annalkande kris för Sveriges folk och för Svenska kyrkan? Jag vet inte. Men detta är ju sekulariseringen. Ta bort innehållet och sätt fokus på någon liten ingrediens, som plötsligt får bli själva innehållet! Vemodet grep mig. Detta är det svenska folk, vars majoritet är döpt, och det svenska folk för vilket Jesus gav sitt liv på korset. Detta folk går alltså att fira "Äggets högtid". Och jag fruktar att idiotin är det som ska ge uppbyggelse och glädje åt detta arma folk. Fyll på med lite underhållning i tv så blir idyllen komplett.

I går var det Skärtorsdagen och texterna påminde mig om att när lärjungarna samlades inför den sista måltiden (som för övrigt sedan kom att bli den första) diskuterade de vem av dem som skulle ha hederplatsen. Jag tror att Simon Petrus gärna hade tagit den. Vem som fick den? Judas Iskariot fick hedersplatsen och Johannes skriver därför i sitt evangelium om Jesus: Han älskade dem till slutet.

Men det står också skrivet att "de första ska bli de sista och de sista ska bli de första". Judas blev sist och Simon Petrus först.

Vi som samlas till gudstjänst kan aldrig vara säkra på att det i sig är en merit. Vi blev frälsta av nåd, lever av nåd och kommer att vara helt beroende av nåden vår sista dag. Det är därför jag är så tacksam för Kyrkans liv. Det räcker liksom inte för mig att vara kristen. Jag vill leva i gemenskap med alla de andra, sitta vid samma bord. Jag vill leva Kyrkans liv.

Svenska kyrkan är djupt splittrad liksom lärjungarna tycktes vara vid den sista måltiden, ja förmodligen värre än så. Då är det hög tid att förstå att vi alltmer framstår som en motkultur. Låt oss se till att den motkulturen växer sig allt starkare!

Jag önskar mina läsare en god fortsättning på de tre heliga dagarna!

Relationerna ska ingå i infrastrukturen

Det är i skrivande stund Palmsöndagens eftermiddag. Vi har firat en härlig Högmässa, mycket folk och med Jesus i centrum. Jesus i centrum har det också varit på konferensen Smågruppernas DNA. I konferensen deltog ett 40-tal personer från alla möjliga håll och kanter. På fredagen gjordes en resumé över åren som har gått och på lördagsförmiddagen kunde vi konstatera att detta med smågrupper (läs celler) inte kan läggas åt sidan. Tvärtom verkar det som att tiden har hunnit ikapp oss. Den lilla gemenskapen är i praktiken mer aktuell än tidigare.

Med tiden har det visat sig hur viktigt det är att de små gemenskaperna ingår i något större sammanhang och framöver behöver vi fördjupa oss i hur den infrastruktur ser ut som binder samman de små gemenskaperna på ett naturligt sätt. Här är vi inte framme och det är troligt att bara Herren själv kan åstadkomma detta om relationerna mellan anställda, förtroendevalda, präster och lekmän ska samverka på ett naturligt sätt. Det är en självklarhet att vi alla möts i Högmässa och om så vore fallet skulle det förmodligen räcka långt, men för att vi ska mötas och samverka i vardagen, dra åt samma håll, krävs sannolikt just ett mirakel. Men varför inte? Mirakler har skett förut. Det går inte att planera för mirakler, men med en rätt planering kan mirakler ske utefter vägen. Och i vissa lägen krävs att mirakler sker.

Värnamo församling inbjuder till en mycket intressant fördjupningsdag den 8 maj. Du hittar programmet genom att klicka här . Till denna dag är samtliga förtroendevalda inbjudna och alla anställda kommenderade, men dagen är också öppen för allmänheten. Efter Högmässan inbjuds till lunch och kl 13.30 inleder Kyrkoherden med ett anförande rubricerat: Paradigmskifte! Därefter får deltagarna (förhandsanmälan är nödvändig) ta del av fyra olika seminarier på samma tema. Min bön är att denna dag dels ska hjälpa oss att tänka i de nya banor som är helt nödvändiga om vi ska överleva och komma vidare och dels bryta ner massor med gamla invanda tankebanor om vad en församling är och hur den ska fungera. Har du intresse och möjlighet att vara med är du varmt välkommen!

Efter denna dag kvarstår frågan om hur relationerna ska kunna ingå i strukturen. Men målet kommer att vara tydligare och i bästa fall kommer fler människor att förstå vad som sker.

---

Till sist vill jag bara meddela att jag nu nåtts av kallelsen från Domkapitlet. Den 19 maj kl 10.00 ska jag frågas ut eller undersökas av två jurister. Jag är osäker på vad det betyder, men kommer att rapportera på ett sådant sätt att alla förstår hur jag ser på det hela. Men jag avstår tills vidare eftersom jag inte vill gå händelserna i förväg.

Nu går jag till Finnvedsvallen. IFK Värnamo tar emot Ljungskile. Det är den första hemmamatchen i Superettan och solen skiner ute. Jag hoppas laget är bättre organiserat än församlingen. Allt gott!

Försoningen - ett teologiskt faktum

Det blir altt tydligare att människor inte förstår de viktigaste teologiska begreppen. Jag skrev om jungfrufödseln för inte så länge sedan. Den här veckan handlar om försoningen. Tyvärr är det inte bara "vanliga" människor som inte förstår, utan också präster och pastorer. Jag ska låta bli att ge exempel.

Bakgrunden är att synden skapar en konflikt i förhållande till den helige Guden. Israels folk låg i konflikt med Gud och det fick de allvarligaste följder. Paulus kan i Rom 6:23 skriva det som alla vet: "Syndens lön är döden". Denna sanning betonades särskilt på Medeltiden. Mest känd är Anselm av Canterbury som formulerade
försoningens mysterium med hjälp av juridiska termer. Det fick särskilt två följder för vanligt folk. Den ena att sjukdomar, olyckor och katastrofer betraktades som Guds straff, till exempel pesten på 1300-talet. Den andra följden att människors föreställning av Gud var att Gud är arg, ond och vred. Hur ska vi kunna närma oss en sådan Gud. Hur ska konflikten lösas?

I vår tid betonar vi inte att syndens lön är döden även om det är sant. Vi talar inte om en arg Gud, utan hellre om Guds kärlek. Det är bra, men låt oss inte gå från ett dike till ett annat. Vi behöver förstå hur konflikten med Gud har får sin lösning.

Vi vet alla att vi kommer att döden dö, men alla känner inte till den information Bibeln ger oss, nämligen att soning kan äga rum. Något annat eller någon annan kan dö i mitt ställe. Detta är bakgrunden till de blodiga offren i GT. Det utgjutna blodet är bevis på att något eller någon har dött i mitt ställe. Detta offer skulle vara oskyldigt för att räknas som soning och inte bara som syndens konsekvens. Människan kunde inte komma i direktkontakt med den helige Guden med sin synd, men ”genom offret”.

Den konflikt synden förorsakat kan inte återställas med en syndabekännelse, goda gärningar eller pengar. Det skulle innebära att vi kan frälsa oss själva och då är Jesu lidande och död onödig. Det hebreiska ordet för sona, he kippär, betyder i grund ”tvätta bort” eller ”utplåna”. Skuldoffret fungerade som en löspenning, som en lösen och blodet tvättar bort eller utplånar skulden och vi blir försonade med Gud.

Jesu död på Golgata kan bara förstås i ljuset av GT:s offerkult. Men hans offer skiljer sig från alla andra, därför att han är Människosonen, Guds egen Son, det fullkomliga och därför också det sista offret. Efter Jesu död på Golgata behövs inga fler offer, vare sig från Israels folk, från dig eller mig. Inga djur behöver längre offras, inget blod utgjutas. Aposteln Paulus skriver i Rom 5:10 att vi ”blev försonade med Gud genom hans sons död.” Du kan inte tvätta bort din skuld. Du behöver inte tvätta bort din skuld. Jesu Kristi blod tvättar bort din skuld.

Att leva för evigt är detsamma som att leva försonad med Gud. Vi lever inte längre i konflikt med Gud och behöver inte längre vara rädda, vare sig för Gud eller för djävul. Människosonen har gett sitt liv till lösen för oss. Skulden är betald av Människosonen. Hebreerbrevets författare skriver att Kristus: ”gick en gång för alla in i det allraheligaste, inte med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning.” Hebr 9:22. Hur ska vi rätt kunna ära Honom?

Idag börjar passionstiden och vi ska i år följa Johannespassionen. Vi kommer därför att i Kyrkans år återkomma till försoningen, grundbulten i den kristna tron. Försoningen är ett teologiskt faktum.

Det civilrättsligt ingånga äktenskapet

Samtalet med Biskopen stannade vid att denne sa: "Nu får saken ha sin gång." Det var också hans kommentar till Kyrkans Tidning. Även om han var och är vänlig, för vi har inget otalt med varandra, så möter vi redan här en svårighet. Biskopen ska vara prästernas själasörjare. Men han kan inte vara min själasörjare i detta ärende för då tar han ställning i ett ärende som ska behandlas i Domkapitlet. Han blir partisk om han stödjer mig. Märker ni att det är något fel i systemet?

Jag fick idag ett paper om äktenskapsrätten i historisk belysning, det vill säga hur kyrkan tidigare förhållit sig till civilrättsligt ingånga äktenskap. Ignatius av Antiokia (35-ca 110 e Kr)var en av första i kyrkans historia som förde saken på tal. Han skriver i ett brev till Polykarpus (ca 69-155 e Kr), aposteln Johannes efterträdare i Smyrna, att Biskopen kan helga det äktenskap som ingåtts civilrättsligt. Han skriver också att det för kristna är förbjudet att gifta sig med hedningar eller odöpta.

Konstantin regerade som kejsare mellan år 306-337 e Kr. Då förklarades det civilrättsliga äktenskapet som gällande i den mån det inte motsade den kristna läran. Äktenskapets ingående var en borgerlig angelägenhet, men bekräftades alltså av kyrkan. Vid kyrkomötet i Laodicea mellan åren 342-383 e Kr skrevs den första kristna äktenskaplagstiftningen. Den innebar bland annat att man inte fick gifta sig under fastan. Den romerska rätten krävde att pojken fyllt 14 år och flickan 12 år. Vidare innebar den att båda föräldrarparen samtyckte till äktenskapet. Om de inte gjorde det, men barnen gifte sig ändå, - var då äktenskapet giltigt? Kyrkan svarade på olika sätt. Större delen av kyrkan svarade ja, några svarade nej. Det förra talar för att äktenskapet börjar få en sakramental prägel. Skilsmässa var möjlig i romarriket, men inte inom kyrkan.

Mot slutet av 800-talet lyckades kyrkan utverka juridisk rätt till äktenskapet. Under perioden 1055-1517 låg äktenskapslagstiftningen helt under kyrkans jurisdiktion, åtminstone i Västerlandet. Kriterierna för ett rätt ingånget äktenskap var att brudparet var överens, att vigseln var offentlig och att det var oupplösligt.

Under 800 år fanns med andra ord endast borgerligt äktenskap. I takt med att Europa kristnades förlades vigseln till kyrkan. Skilsmässa var förbjuden utom mellan kristna och hedningar eller odöpta. Då var det möjligt. Omgifte var tillåtet om det var hedningen eller den odöpte som ville skiljas. Likaså om man var säker på att partnern var död.

Det samhälle vi lever i är annorlunda. Kanske är det dags att återgå till den praxis som säger att vigseln är en borgerlig angelägenhet som kan bekräftas av kyrkan. För att bekräfta behöver vi inget vigselförordnande av Kammarkollegiet. Det gör vi på Guds uppdrag. Så långt är Kammarkollegiet och jag helt överens och det är sorgligt att Svenska kyrkan inte förstår sitt eget bästa. Den definition som Äktenskapsbalken ger oss idag: När två ingår äktenskap med varandra blir makar står i ett motsatsförhållande till kristen trosåskådning. Varje äktenskap som ingås från och med nu registreras av staten enligt denna definition. Det behöver vi inte göra något åt, men varför ska Svenska kyrkan, kollektivt och ofta urskiljningslöst bekräfta detta? Sedan 1 april 2009 är vi inte längre myndighet, utan trossamfund.

Nu väntar jag på att mina domare ska göra sin förundersökning. Är det förresten rättssäkert att samma människor ska göra förundersökningen, hålla förhöret och fälla domen? Jag upplever det inte så.