En fin grund för fortsättningen

(Bilden är från Det heliga Hjärtats kapell, cykelgaraget i Växjö)

Kyrkans Tidning, nr 46 "firar" skiljandet mellan stat och kyrka. Det är nu 10 år sedan Svenska kyrkan "befriades". Jag skulle vilja säga att det är en bra början. Ge det 20 år till så får vi se vart det tar vägen. Men det kräver att det finns några kristna kvar som tar kampen, kampen att tro och att fira gudstjänst.

När kyrka-stat skildes åt fick Svenska kyrkan en särställning i förhållande till andra samfund. Riksdagen antog en särskild lag som heter "lagen om Svenska kyrkan". Om den är en tillgång eller en tillbakahållande faktor kan diskuteras. En första "fördel" innebar att Svenska kyrkan själv utser sina biskopar. Tyvärr är det fortfarande politiker som sitter i majoritet, men det kan faktiskt ändras inom 20 år. Andra "fördelar" är att Svenska kyrkan har hand om begravningsverksamheten i Sverige. Det gäller oavsett religion. Svenska kyrkan är huvudman också för muslimerna. En tredje "fördel" är att Skatteverket tar upp våra medlemsavgifter. Den "fördelen" omfattar också andra samfund. Jag undrar vad som händer när Skatteverket inte tar upp avgiften och vi mister huduvmannaskapet för begravningarna (och vigslarna vill jag tillägga). Det förstår ni väl, var och en, att det innebär stora praktiska förändringar och att det därefter finns ännu mindre skäl att vara medlem i Svenska kyrkan. Hur långt tid det tar? Jag vet inte, men det gäller att hålla ut, om så hela livet.

Och ändå är det så att den största faran finns inom Svenska kyrkan själv. Detär liberalerna som vill inför en annan religion än den klassiska i Svenska kyrkan, om de nu inte redan har lyckats. Har de det ska vi ta tillbaka förlorad mark. Kyrkoherden Jan-Olof Aggedahl säger i Kyrkans Tidning, nr 46/2010: "Den största och farligaste förändringen är att Svenska kyrkan som episkopal kyrka håller på att vittra sönder". Det är så sant som det är sagt. Svenska kyrkan var tidigare inte bara en episkopal utan också en apostolisk kyrka. När stat-kyrka skildes åt upphörde stiften att vara vår arbetsgivare. Arbetsgivaransvaret överfördes på församlingarna. Ett smart drag av politikerna. Det betyder att vi i praktiken kan strunta i det apostoliska, episkopala, domkapitel och kontrakt. Församlingens kyrkopolitiker bestämmer själva hur de vill ha det. Detta är något skrämmande vill jag påstå. De handlar ju efter vad de tror är bäst. De är inte bundna till Guds Ord och ordnigar.

Jag skriver detta för att följa upp gårdagens blogg. Nu har jag levererat en tydlig och ganska skarp kritik. Det blir en fin grund för fortsättningen av det nya året, ett Nådens år, som det heter i Evangelieboken på 1:a advent. Min mening är inte att det kommande året ska vara fyllt av kritik mot Svenska kyrkan eller att framstå som "förgrämd eller bitter" som mina motsåndare vill göra gällande. Min tanke är att vi nu ska fortsätta kampen genom bön och ansvarstagande. Till skillnad mot liberalerna har vi något att komma med. Vi är förvaltare av syndernas förlåtelse, evigt liv och salighet.

Nu tar vi nya tag

Tack för kommentar till förra inlägget. S-Å menade att det är viktigt att säga ifrån även om det uppfattas som illojalt. Jag tror också att det är viktigt, men det är en balansgång av flera skäl. Det är en balansgång därför att kritik måste vara berättigad för att inte uppfattas som eller rentav övergå till "gnäll". Motståndaren har under många år använt sig av begreppet "kränkning". Om någon av oss säger något kritiskt till exempel i ämbetsfrågan angrips vi som oftast med anklagelsen att vi kränker andra människor. Ibland kallas vi i förlängningen för kvinnohatare eller sexualnerotiker. Det är klart att det inte är så lätt att föra ett samtal i den andan. Nu har emellertid begreppet blivit så urholkat att de flesta närmast skrattar när det används. Istället har det uppfunnits ett nytt argument mot oliktänkande. Också det är ett försök att avväpna utan att behöva ta tag i sakfrågan. Jag har blivit beskylld för att vara "förgrämd och/eller bitter". Nu börjar jag begripa att detta är det senaste. Jag har hört "argumentet" flera gånger. Vem vill framstå som förgrämd eller bitter? Bättre att vara tyst?! Ja, många röster har tystnat och många riskerar just därmed att bli förgrämda eller bittra. Jag tror att det är viktigt att våga använda sakargument om än med ovannämnda risk.

Därför var det med tillfredsställese jag kunde läsa ledaren i Kyrkans Tidning, nr 46 2010. Där skrivs det att "kyrkans demokratiska ordning är ett sorgebarn" Kanske ingen nyhet för läsare av denna blogg, men bli då desto gladare när du förstår att detta är ett faktiskt problem, erkänt av Svenska kyrkan själv, ett problem som måste åtgärdas även om få förstår hur. Varför är det ett problem? Jo, framförallt på grund av det låga valdeltagandet. Jag citerar från ledaren: "Det äter ur värdet av direktvalen och alldeles definitivt legitimiteten". Jag är uppriktigt glad över att läsa detta erkännande, men vill lägga till att det inte äter ur värdet av legitimiteten utan att det redan har ätit ur legitimiteten. Det är därför vi säger "det så kallade kyrkomötet". Vi menar att det är ett sakförhållande. Vi häver inte ur oss sådant därför att vi är förgrämda eller bittra, möjligtvis uppriktigt sorgsna. Det borde flera vara.

Ledaren gör ett andra konstaterande. Jag citerar: "Vad är kyrkan, vem eller vilka är kyrkan? Vad står kyrkan för?" Vilka träffsäkra frågor. De kan härledas ur det faktum att många inte förmår skilja mellan Kristi kyrka och Svenska kyrkan. I värsta fall identifierar man de två med varandra, om inte så kan man ändå inte urskilja dem. Det fanns en tid när vi diskuterade (om vi nu gjorde det) ämbetet, senare dopet, nu tycks nattvarden vara på tapeten, men framöver är det just frågan om vad Svenska kyrkan är och vad den står för som kommer att stå fram. Här kan man anfäktas av förtvivlan eftersom frågan är så grundläggande och borde vara självklar för alla medlemmar. När nu så inte är fallet får vi hjälpas åt att urskilja de två. Vad är allmännkyrklig tro och vad är liberalteologiskt trams? Det kan tyckas som en enkel uppgift, men problemet är att många har bestämt sig i förväg och därför får vi en ideologisk kamp inom Svenska kyrkan. Kanske är frikyrkorna också indragna i denna kamp?

Denna blogg kommer inte från en förgrämd eller bitter sexualnerotiker utan från en man som vill förbli i den allraheligaste tro apostlarna en gång överlämnade. Igår firade vi mässan i ett cykelgarage i Växjö. Jag har berättat om det i en tidigare blogg. Där var en mäktig gudsnärvaro och jag längtar redan till nästa gång. Var detta inom Svenska kyrkan? Ja, och än mer i Kristi kyrkas gemenskap.



Nu tar vi nya tag när vi går in i ett nytt nådens år. Jag önskar alla ett gott advent!

Nu går det fort

Det har varit tyst någon vecka på denna blogg, men nu finns det inga möjligheter längre att vara tyst. Det är väl någon eller några månader sedan jag frågade mig hur mycket ska man "skvallra" på en blogg som denna eller mer seriöst kritisera kyrkoledningen? Jag hade dessutom fått apropåer från mina överordnanden. Nu skriver jag bara det att det går inte att hur länge som helst sopa problemen under mattan. Svenska kyrkan har närmast gigantiska problem. Jag hoppas verkligen att biskop Johansson kan medverka inte bara till "glädje åt hela folket" utan också till att bringa klarhet i ett och annat.

Det som sker i det lilla med utköp av kyrkoherdar och andra, ibland på oklara grunder, hänger på något sätt samman med det som sker i det stora. I går var det den tredje toppchefen som fick lämna Kyrkans Hus i Uppsala, oklart på vilka grunder. Jag vet inte hur det där kommer att redas ut, men det riktigt oroande är att det förs en ideologisk kamp inom Svenska kyrkan. Det har det i och för sig gjorts under många år. Jag har levt med den in på skinnet i mer än 30 år och kan ge många exempel från mitt eget liv. Men eftersom kampen ofta förts genom massmedia har det aldrig funnits några möjligheter att bemöta angreppen. Det här är väl det starka skälet till mitt dåliga förtroende för massmedia när det gäller kyrkans liv. Men nu verkar det som att kampen förs genom Domkapitlen!

Domkapitlen har funnits med under hela statskyrkotiden som kyrkans domstol. Den hade sina sanktioner ifrån staten och än idag ingår domare och jurister. Det är naturligtvis en katastrof om dessa agerar kyrkopolitiskt. Det finns just nu skäl att misstänka det och utgången av vad som skett och sker i Kyrkans Hus blir därför extra viktig. Tänk om Janne Josephsson eller någon liknande person kunde klarlägga vad som faktiskt sker inom Svenska kyrkan. Säkert hur smaskigt som helst, men också viktigt att eventuell rättsröta blottläggs.

Kyrkopolitikerna har fattat beslut, senast om samkönade vigslar, som strider mot kristen tro på ett sådant sätt att många präster tvingas till något de inte kan bejaka. Nu ska dessa förhöras, tvingas avge löften och kanske också dömas, - av en och samma domstol. Fallet med hur Domkapitlet behandlat Dag Sandahl har just avslutats. Han förklaras illojal med Svenska kyrkan. Det är domen över en präst som kämpat under hela sitt liv med att vara solidarisk med Svenska kyrkan.

Det finns flera exempel än dem i Kyrkans Hus och i Växjö Domkapitel, men jag sparar dem. Sedan har jag ju min egen önskan att få slippa vara statens hantlangare vad beträffar vigslar. Men detta och mycket annat får jag återkomma till.

Jacob gästbloggar hos Karin Långström Vinge

Nu finns det mycket att blogga om. Jag håller på att läsa ett ovanligt välfyllt nummer av Kyrkans Tidning. Det handlar om 10-årsjubiléet av det så kallade skiljandet mellan kyrka och stat. Förhoppningsvis kan jag göra det under dagar som kommer. Vill du tills vidare läsa mer av vad Jacob Sunnliden skriver kan du gå till Karin Långström Vinges blogg där han skriver om den hotade tystnadsplikten.

Gästblogg: Jacob Sunnliden

Det har gått ett par dagar sedan Svd publicerade intervjun med mig och min bror Victor. Jag ska inte repetera det journalisten Maria redan så förtjänstfullt skrivit. Inte heller utveckla det som redan står där. Men jag skulle vilja passa på att dela något som jag tror HERREN har lärt mig. Nämligen en sund vila i frimodigheten. Låter högtravande men ni förstår snart vad jag menar.

När jag fick frågan från Svd om att ställa upp på intervjun tillsammans med Victor så tvekade jag. Jag tvekade därför att mitt förtroende för den svenska journalistkåren är begränsat. I min bön lät HERREN mig förstå att detta är en chans jag borde ta. Det är min skyldighet att i alla situationer och i alla mina möten försöka förmedla evangelium. Så även i den här situationen. I bilen på väg till intervjun bad jag. Jag bad för journalisten, för fotografen, för Victor och mig själv och för läsarna. Jag la det i Hans händer.

Under vårt samtal som sedan resulterade i artikeln vilade jag i att HERREN var där och verkade. Jag visste att han hade lett mig hit och jag kände frimodighet att berätta om min tro. Därför att jag visste att det är Gud som verkar och inte jag. Jag pratade om de verktyg mina föräldrar gett oss tre syskon att hantera känslor däribland avundssjuka. Jag kunde ogenerat berätta för journalisten att jag bett för henne i bilen på vägen upp. Jag talade om att det för katolikerna finns sju dödssynder men för mig är ALLA synder en dödssynd. De leder alla till döden och vi måste göra upp med dem alla, oavsett. Det var i en anda utav frimodig ödmjukhet. Därför att jag visste att HERREN hade förberett det och att Han verkade.

Delvis är min erfarenhet av frimodiga människor tyvärr mindre bra. Missförstå mig rätt när jag skriver att det är en ovis frimodighet. Sanning efter sanning levereras utan tanke på hur det tas emot och allt under den oantastliga rubriken ”Jag brinner för Jesus!” eller just ”tokigt frimodig för Gud”. Man blir blind för människan man talar med och uppfattas många gånger som provocerande tror jag. Men här kunde jag tryggt i lugn och ro berätta om min relation till min familj och Gud.

Vidare ska erkännas att jag var orolig för att journalisten Maria i sin text spela på det ”religiösa kortet”. Att hon skulle utmåla mig och Victor som obalanserade tokar som genom vår kristna fostran blivit mer eller mindre socialt handikappade därför att vi hela tiden måste berätta för andra det som är viktigt för oss. Men HERREN hörde även min bön för journalisten. Hon har återgivit vårt samtal bra. Det är Gud som ska äras för det, men faktiskt även mamma och pappa som vi har att tacka för en sund och stabil uppfostran. Där tron går hand i hand med verkliga situationer och verkligheten. Och kanske är det just det som hjälpt mig att nu vila i en sund frimodighet.

/Jacob Sunnliden

Avund är ingen skam

Detta är en alldeles särskild dag för familjen Sunnliden, särskilt för Kari och mig. Vi har begåvats med tre underbara barn, två pojkar och en flicka. Nu har det hänt att bröderna intervjuats i Svenska Dagbladet. Det händer inte precis varje dag.

SvD har sedan några dagar en artikelserie på Idag-sidan på temat avund. Victor och Jacob intervjuas om nu om avundsjuka mellan bröder. Det är en mycket välgjord intervju och jag tycker både dem, Kari och jag kan vara stolta över den. De är ju båda kristna och det lyser igenom på ett förtjänstfullt sätt, redan i rubriksättningen. Avund som är en av de sju dödssynderna bor inom oss, menar de, men ska inte levas ut. Den ska hanteras. Vi behöver inte skämmas för att högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja bor inom oss. Vi är ofullkomliga människor. Men vi ska lära oss att hantera dessa makter, - så gott det går.

Jag tror inte jag skriver så mycket mer om detta utan jag rekommenderar istället intervjun. Journalisten Maria Carling har gjort ett bra jobb. Men jag vet att hon arbetat med intervjun också. Det lönar sig att arbeta och vi kan hoppas att allt fler journalister, inte minst i de mindre sammanhangen, lär sig den läxan. Läs själv!

Jag har talat med dem båda och bett först Jacob att gästblogga hos mig. Det kommer.

Cellkyrkans fortsättning

Igår var ett 30-tal personer samlade i Församlingshemmet för att lovsjunga Gud och för att samtala om framtiden. Samlingen avslutades med en lovsångs- och förbönsgudstjänst. Det var ganska länge sedan jag skrev om Cellkyrkan. Kanske blev boken De heligas gemenskap - om celler inom Svenska kyrkan sammanfattningen och avslutningen på en fantastiskt lärorik tid. Det finns många människor som vill betygsätta det som varit. Men vad de inte förstår är att medlemsskap i cellerna inte varit och/eller är medlemskap i ett program eller en aktivitet med början och slut. Att vara en kristen är en livsgemenskap och oragnisatoriskt kan den gemenskapen skifta från tid till annan. Det är också en del av poängen med Cellkyrkan och det nya paradigmet. Det anpassar sig till situationen.

När vi samlades igår var det som att att träffas igen, som en nystart. Men det var inte en nystart från noll. De erfarenheter som cellmedlemmarna gjort under det första seklet av 2000-talet utgör grunden för nystarten. De som nu sker och kommer att ske kallas för fortsättningen. Detta är mycket spännande. Jag lovar att återkomma allteftersom skeendet går framåt.

Iår stod det klart att våra medel är av andlig art. De är Guds Ord, bönen, gemenskapen och nattvarden. Vi håller fast vid dessa och vi gör det tillsammans i en anda av tro, hopp och kärlek. Jag vet att det låter flummigt. Det är bara det att det inte är flummigt, utan verkligt och kraftfullt. Jesus vill bygga sin församling. Men han gör det tillsammans med oss. Kommer vi att vara med på det?

Den som väntar på något gott ...

Det kan inte ha undgått någon att Socialdemokraterna befinner sig i blåsväder. Nej, bättre än blåsväder är det nog att tala om jordbävning för det är grundvalarna som skakar. Jag gläds något över det och ska förklara varför.

Socialdemokratin som för övrigt bildades på långfredagen för att till dels markera mot Svenska kyrkan är ett 1900-talsparti. Men 1900-talet är numera historia. Vi kan förvisso till stora delar tacka Socialdemokratin för den välfärd vi lever i. Det tycker jag inte vi ska ta ifrån dem även om deras kyrkopolitik samtidigt varit ful och förrädisk. De har starkt medverkat inte bara till "folkhemmet" utan också till att kidnappa "folkkyrkan" vilket har fått förrödande konsekvenser för Svenska kyrkan. Men låt oss lägga det åt sidan för en stund. Det jag vill påminna om är ordet paradigmskifte. Para betyder vid sidan om och digm betyder mönster eller karta. 1900-talets mönster var att ett kollektiv, ett folk och en nation som skulle erövra välfärden, medan 2000-talets mönster är ett annat. Vi ska leva tillsammans med andra folk i en globaliserad värld. Sverige ska integreras i Europa och övriga världen. Dessa två olika paradigm fordrar helt olika värderingar och strategier. De två tänke- och handlingssätten går inte att förena. Det går inte att arbeta för mer välfärd än vi redan har. Nu gäller det att om möjligt hjälpa andra folk till välfärd och om möjligt behålla det vi har.

Jag läser gärna PJ Anders Linder i SvD. Han skrev igår om turbulensen inom Socialdemokratin:

Årtionden av ökad välfärd har faktiskt gjort skillnad. De flesta människor har större resurser än förut och är vana vid livet som aktiva konsumenter. De vill fortfarande ha en välfärdspolitik men de litar mer till sig själva och mindre till staten; de räds inte företag och egna val. Då håller det inte att tala om dem som stackare i ständigt behov av politikernas hjälp. Då fungerar det inte att konsekvent beskriva höjda socialersättningar som välfärd och sänkt inkomstskatt som slöseri med allmänna medel. Då skapar det inte trovärdighet att sitta i knät på LO samtidigt som allt fler på arbetsmarknaden blir tjänstemän eller företagare eller helt enkelt avstår från fackligt medlemskap.

Kort och gott; 1900-talet är historia och Socialdemokratin hör hemma på 1900-talet. Jag kan inte se hur de ska kunna omforma sin politik till 2000-talet, utan att partiet blir något helt annat än vad det faktiskt är. Tiden får visa vad som sker.

Varför denna inlaga? Jo, därför att Socialdemokratin tillsammans med Centerpartiet fortfarande håller Svenska kyrkan i ett järngrepp. Jag har sett det med egna ögon. Tänk om det sönderfall vi nu ser inom Socialdemokratin kunde ske också i kyrkomötet?! Jag tror det. Kanske tar det 4, 8 eller 12 år till, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Tänk vad pardoxalt livet kan vara.

Dessa journalister ...

Jaha, så har jag tydligen valsat runt i media igen. Inte kunde jag tänka att att en falsk vigselannons skulle vålla sådana reaktioner. Mig berörde den till en början inte alls. Den var ju falsk. Sedan ringde pojkarnas mamma och berättade. Det var inte roligt att lyssna till henne. Hon var klart ledsen och arg. Då led jag med pojkarna som var helt oskyldiga.

I nästa steg fick jag vatten på min kvarn. Jag har inte särskilt stort förtroende för dagens journalister, särskilt inte när det handlar om religiösa frågor. Okunnigheten är närmast total och det finns knappast några ambitioner att undersöka saker och ting. Jag tror helt enkelt inte att de fixar det. En sådan blunder som denna vigselannons visar också att det är dåligt ställt med källkritiken. Gäller det andra tidningsuppgifter också? Något senare ringer lokalradion och vill göra ett inslag, tidningen Dagen sökte upp mig och nyheten presenterades också i lokal-TV. Snacka om proportioner!! Så här en dag efteråt inser jag också att journalister förmodligen ägnar den mesta tiden åt att läsa varandra för att sedan kopiera det de tycker är uppseendeväckande. Det är inte lätt att få respekt för sådant arbete, även om det naturligtvis finns undantag.

Idag kom så Kyrkans Tidning. De har ännu en gång citerat från denna blogg. Jag vet inte om jag ska känna mig lite hedrad. Kanske något eftersom de inte dragit löje över mig utan citerat seriöst. Det känns bra måste jag säga. Det finns två citat i tidningen. Det andra är från Karin Långström Vinges blogg. Hon har hälsat glatt på mig i kyrkomötet och besökt den här bloggen. Så nu har vi bestämt att skriva varsin gästblogg hos varandra. Hon ville att jag skulle berätta något om min väg till präst. Det ska jag gärna göra även om det måste bli en kortversion.

Men jag måste få med en nyhet till. SvD har en serie om "avund", en seriös sådan. Och nu ville dem göra ett reportage som skulle handla om avund mellan bröder. Därför har de intervjuat våra pojkar Victor och Jacob. Jacob ringde igår och berättade. Det ska visst tryckas på tisdag om jag förstod det rätt. Jag får återkomma med kommentarer i denna sak.

Händelserik dag efter hemkomsten från Israel

Äntligen hemma efter några veckors frånvaro. Det verkar som att Israels-konferensen i Västerås får en fortsättning på något sätt. Jag har fått en del kommentarer. Några vill att jag ska backa på apokastasisläran (allförsoningsläran) och någon vill jag ska fortsätta nästa år. Vi får se vart det tar vägen när vi kommer så långt. Vad gäller apokastasisläran är det inte någonting jag lär. Jag redovisade den och kommenterade den med att vi kan hoppas att "allt samverkar till det bästa". Men läran är inte entydig i Bibeln, än mindre i Kyrkans tradition. Den ligger liksom bortanför dessa.

Efter kyrkomötet har jag också hunnit att leda en grupp om 20 personer genom Israels land. Faktum är att vi började med 1 och 2 Mosebok. Vi såg brinnande busken, besteg Sinai berg och besökte tabernaklet. Vi fortsatte sedan genom öknen, Jerusalem, Jordandalen och upp till Genesarets sjö. Vi besökte de heliga platserna och avslutade med Uppenbarelseboken, det vill säga firade mässan hos Karmeliterna på berget Karmel med utsikt över Harmageddon där den sista striden ska utkämpas. Det var som vanligt en mäktig upplevelse att få komma till alla dessa platser. Kom hem natten till idag, trött med tacksam till Gud för vad vi fått vara med om.



Idag fyller Victor 35 år. Tänk att vi har så stora barn! Som vanligt var det roligt att prata med honom. Vi konstaterade också att vår hemsida www.cellkyrkan.nu inte fungerar sedan en tid, men vi ska försöka lägga om den och knyta den mer till arbetet här i Värnamo. Så jag ber er att ha lite tålamod så ska vi ta tag i den igen. Senast innan jul.

Vidare fick jag veta att Värnamo Nyheter idag publicerat en vigselannons på två 16-åriga pojkar. De har vigts i Nydala, heter det och vigselförrättare var Håkan Sunnliden. Jag skakar på huvudet därför att jag inte viger homosexuella, inte viger minderåriga och förövrigt befann mig vid Genesarets sjö vid sagda tillfälle. Var finns tidningarnas källkritik? En ledsen mamma ringde mig senare, berättade om de oskyldiga pojkarna och sina samtal med tidningen. Imorgon kommer det att publiceras en rättelse.