Apg 6:8-15

Det här avsnittet utgör inledningen på fortsättningen, det vill säga avsnittet 6:8–12:24 enligt John Stotts strukturering. Stott har tagit fasta på missionsbefallningen i Apg 1:8 där Jesus talar om att lärjungarna ska vara hans vittnen först i Jerusalem och Judéen, sedan i Samarien och slutligen hela världen.

6 ⁸ Stefanus var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under bland folket. ⁹ Då kom det fram några från synagogan som kallades "De frigivnas" – folk från Kyrene, Alexandria, Kilikien och Asien – och började diskutera med Stefanus. ¹⁰ Men de kunde inte stå emot den vishet och den Ande som här talade. ¹¹ Då intalade de några män att säga: "Vi har hört honom predika hädiska ord mot Mose och Gud!" ¹² De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda och kom sedan och grep honom och förde honom inför Stora rådet. ¹³ Sedan skickade de fram falska vittnen som sade: "Den där mannen slutar inte att predika mot denna heliga plats och mot lagen! ¹⁴ Vi har hört honom säga att Jesus från Nasaret ska bryta ner denna plats och ändra på de seder som Mose har gett oss." ¹⁵ Alla som satt i rådet fäste blicken på honom, och de såg att hans ansikte var som en ängels.

I 6:8–12:24 lägger Lukas, enligt Stott, grunderna och principerna för den världsmission Paulus sedan påbörjar i kap 13. Lukas berättar om fyra personer, tre diasporajudar och en hedning, med avgörande inflytande. De är i tur och ordning Stefanus, 6:8–8:2, Filippos, 8:4–40 (båda omnämnda i 6:5), Saulus, 9:1–31 och Cornelius, 10:1-11:18.

Vi har framför oss en martyrberättelse som vi kanske kan förstå som en första sten i bygget. Det första avsnittet, 6:8–15 slutar emellertid så abrupt att forskarna tror att det fortsätter med 7:55-8:1a. Det skulle i sådana fall betyda att Stefanustalet är infogat i berättelsen om den förste martyren. Vi ska därför läsa 6:1-15 + 7:55-8:1 i obruten följd och först därefter gå igenom hans tal, 7:1-54.

V 8-12 Stefanus ordnade inte bara med måltiderna eller översåg att ingen led nöd. Han var förkunnare och vittnade med både ord och gärning. Några från de Frigivnas synagoga träder upp mot Stefanus, v 9. Det framgår av texten att de är ute efter honom, snarare än efter att bringa klarhet. De anklagar honom för att tala hädiska ord mot Mose och mot Gud, v 11, mot denna heliga plats och lagen, v 13. Det var knappast det saken gällde, utan snarare handlade det om Jesu person och hans gärning. Åklagarna verkar vilja undvika just den frågan, eftersom det skulle ändra fokus på diskussionen. Är det inte så fortfarande? Våra motståndare vill hellre tala om församlingen, dess präster och deras brister än om Jesus.

Vi har tidigare konstaterat att folket stått på de kristnas sida, men här ser vi att folket från de Frigivnas synagoga lyckas vinna över äldste, skriftlärde och folk i allmänhet på sin sida. Vi har att göra med en martyrberättelse och därför framhåller Lukas sex likheter mellan Stefanus och Jesu död.

Den första likheten är inte omnämnd i texten, men Stefanus står inför samme överstepräst som Jesus stod inför, nämligen Kajafas. Kajafas avsattes år 36. För det andra anklagade Stefanus på samma sätt som Jesus. Han sägs ha hädat mot templet och lagen. Det framgår av evangelierna att Jesus uttalat sig kritiskt om templet och lagen, se till exempel Matt 12:6 och 24:12 ff eller Joh 2:19 ff. Stefanus har tydligen fört vidare denna kritik, något vi ska närmare kommentera när vi studerar hans tal.

V 13-14 För det tredje berättar Lukas att falska vittnen trädde fram, vittnen som inte förstått vad evangelium handlar om.

V 15 För det fjärde låter Lukas, genom v 15, oss få en försmak av den härlighet Gud lagt ner i Jesus död och uppståndelse. Det är Jesus härlighet och det är vittnesbördets, det vill säga martyriets härlighet. Denna får sin naturliga fortsättning i 7:54, 55 och 56. Jesus hade tidigare talat om Andens hjälp, Luk 12:11.