Apg 5:33-42

³³ När rådsherrarna hörde detta blev de ursinniga och ville döda dem. ³⁴ Men då reste sig en farisé i Stora rådet som hette Gamaliel, en laglärare som var aktad av hela folket. Han befallde att man skulle föra ut männen en stund ³⁵ och sade sedan: "Israeliter, tänk er för vad ni gör med dessa män. ³⁶ För en tid sedan kom Teudas och menade sig vara något, och han fick med sig omkring fyrahundra män. Men han blev avrättad, och alla som trodde på honom skingrades och försvann. ³⁷ Efter honom kom Judas från Galileen, vid tiden för skattskrivningen. Han fick folk att göra uppror och följa honom. Men även han gick under, och alla som trodde på honom skingrades. ³⁸ Och nu säger jag er: Håll er borta från dessa män och låt dem gå. För om detta är människors påhitt eller verk, rinner det ut i sanden. ³⁹ Men är det av Gud, kan ni inte slå ner dem. Det skulle kunna visa sig att ni kämpar mot Gud." De lät sig övertygas. ⁴⁰ När de kallat in apostlarna igen, lät de piska dem och förbjöd dem att tala i Jesu namn. Sedan släpptes de fria. ⁴¹ Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada att de ansetts värdiga att bli förnedrade för Namnets skull. ⁴² Varje dag fortsatte de att undervisa i templet och i hemmen och förkunna evangeliet att Jesus är Messias.

V 33 Rådet reagerar mycket starkt och vill först döma dem till döden. Apostlarna har hädat Gud och skymfat Israels ledare. Men då ingriper Gamaliel. Han var farisé, i sin tur lärjunge till Hillel (50 f Kr-10 e Kr) och som sådan inte principiellt avvisande till dem dödas uppståndelse.[1] Gamaliel, Paulus lärare enligt 22:3, var högt aktad av folket. Det vittnar v 34 om och även andra källor än NT. I 15:5 ser vi att inte bara Paulus utan även några andra fariséer blev kristna.

V 34-40 Gamaliel bryr sig inte om de kristna, men har erfarenheter av tidigare Messias-rörelser. De har alla misslyckats eftersom de varit människoverk. Rådet hör vad han säger men handlar ändå kluvet. De bestämmer sig för att piska apostlarna. Gisselstraffet omtalas i Matt 10:17, 23:34, Apg 22:19, 26:11 och 2 Kor 11:24. Det användes av både judar och romare. Den judiska praxisen gick tillbaka på 5 Mos 25:2-3, högsta straffet var 40 slag. Det är inte säkert att alla slagen utdelades. Sedan förbjöd man dem ännu en gång att förkunna i Jesu namn och lät dem gå.

V 41-42 Apostlarna var glada, en hållning som kan vara svår för oss att förstå. De första kristnas ideal var emellertid att vittna med sina liv och genom dessa bestraffningar blev vittnesbörden starka och trovärdiga, se också Matt 5:10 f. Andra kända och svårare förföljelser som gagnade evangeliets utbredande skedde under följande kejsare:

Nero                                    54-68

Dominitianus 81-96

Decius                                 249-251

Diocletianus                        284-305

Martyrernas blod kom att fungera som ett utsäde när berättelserna om deras död spreds sig, skriver kyrkofadern Tertullianus, 150-, e Kr.[2]

---

[1] I kommentaren till Matteus har jag utförligt behandlat fariseismen.

[2] Tertullianus är en av de tre antignostiska fäderna. De övriga var Irenaeus och Hippolytus. Han är född i Kartago. Han var mycket lärd. Han var jurist till professionen och skrev flera böcker mellan åren 195-220, bland andra Apologeticum. Han anslöt sig senare till montanismen.