Den följande sammanfattningen av urkyrkans liv skiljer sig från de två tidigare på så sätt att här betonas just kraftgärningarna,
”tecknen och undren”. Också i v 15 betonas kraftgärningarna och hur Petrus
skugga kunde bota. Det förefaller som att folket hyste en folklig tro på Petrus
förmåga. Det är osäkert om Lukas själv tror så, men det finns en liknande
berättelse i 19:12.
5 12 Genom apostlarnas händer
skedde många tecken och under bland folket, och de var alla tillsammans i
Salomos pelarhall. 13 Ingen
av de andra vågade ansluta sig till dem, men folket talade väl om dem. 14 Och
ännu fler kom till tro på Herren, stora skaror av både män och kvinnor. 15 Man
bar till och med ut de sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar för
att åtminstone Petrus skugga skulle falla på någon av dem när han gick
förbi. 16 Det kom också en
stor skara från städerna runt omkring Jerusalem och förde med sig sjuka och
sådana som plågades av orena andar, och alla blev botade.
I vår tid råder delade meningar om
kraftgärningarnas plats och betydelse. Tyvärr har det ofta skett en
polarisering mellan dem som är för och dem som är emot ”tecken och under”.
Vissa tider har just ”tecken och under” fått en för stor plats, ofta i kombination med en karismatiskt präglad
teologi. De som är emot har antingen helt förnekat övernaturliga inslag, såsom
liberalteologin, eller ansett att ”tecken och under” var begränsat till
apostlarnas tid. Jag menar att sanningen snarast ligger mitt emellan. Det är
självklart så att Gud är Gud och Hans rike emellanåt visar sig i ”tecken och
under”, men samtidigt ligger det i själva definitionen av ”tecken och under”
att de är ovanliga, annars vore det inga ”under”.
Det finns 14 berättelser i
Apostlagärningarna som beskriver ”tecken och under”.[1] Kom
ihåg att det är Gud som gör dessa gärningar genom Jesu namn eller genom
apostlarna. De senare är Guds lydiga redskap, se 2:22, 43, 3:6, 16 och 4:30.
Dessa ”tecken och under” skapade en viss distans till folket, men detta ska
knappast uppfattas som någon fientlig distans.
Av v14 förstår vi att alltfler kom
till tro på Herren. Den grekiska texten säger att de som kom till tro ”lades
till Herren.” Lukas gör det tydligt att det är Herren som är subjektet. Det är
Herren som vinner människor till sig. 1917 och Giertz översätter med att ”de
kom till tro och fördes till Herren”, se också 11:24.
I 4:29–30 ropade och bad de första
kristna endräktigt till Gud: ”… räck ut din hand för att bota och låta tecken
och under ske”, v 30. Vi gjorde då fem konstateranden beträffande bönen, se
kommentaren till dessa versar. Bönen kulminerade i att platsen där de satt
skakades och de uppfylldes av den Helig Ande.
Bönen slår en bro mellan himmelen
och jorden. Bönen pågår samtidigt i himmelen, i den andliga världen och på
jorden. Jesus lärde oss följaktligen att be: Ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden. Gud föredrar att verka genom
våra böner.
Det är Gud som handlar, men Petrus
som räcker ut sin hand. Martin Luther förstod också detta och myntade det
latinska uttrycket Ora et labora, be
och arbeta.
[1] Apg 3:1-4:22, 5:12-16,
6:8, 8:4-13, 9:10-19, 9:32-35, 9:36-43, 13:4-12, 14:1-7, 14:8-18, 14:19-20,
16:16-40, 19:8-20, 20:7-12, 28:1-10.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar