Apg 5:12-16

Den följande sammanfattningen av urkyrkans liv skiljer sig från de två tidigare på så sätt att här betonas just kraftgärningarna, ”tecknen och undren”. Också i v 15 betonas kraftgärningarna och hur Petrus skugga kunde bota. Det förefaller som att folket hyste en folklig tro på Petrus förmåga. Det är osäkert om Lukas själv tror så, men det finns en liknande berättelse i 19:12.

5 ¹² Genom apostlarnas händer skedde många tecken och under bland folket, och de var alla tillsammans i Salomos pelarhall. ¹³ Ingen av de andra vågade ansluta sig till dem, men folket talade väl om dem. ¹⁴ Och ännu fler kom till tro på Herren, stora skaror av både män och kvinnor. ¹⁵ Man bar till och med ut de sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar för att åtminstone Petrus skugga skulle falla på någon av dem när han gick förbi. ¹⁶ Det kom också en stor skara från städerna runt omkring Jerusalem och förde med sig sjuka och sådana som plågades av orena andar, och alla blev botade.

I vår tid råder delade meningar om kraftgärningarnas plats och betydelse. Tyvärr har det ofta skett en polarisering mellan dem som är för och dem som är emot ”tecken och under”. Vissa tider har just ”tecken och under” fått en för stor plats, ofta i kombination med en karismatiskt präglad teologi. De som är emot har antingen helt förnekat övernaturliga inslag, såsom liberalteologin, eller ansett att ”tecken och under” var begränsat till apostlarnas tid. Jag menar att sanningen snarast ligger mitt emellan. Det är självklart så att Gud är Gud och Hans rike emellanåt visar sig i ”tecken och under”, men samtidigt ligger det i själva definitionen av ”tecken och under” att de är ovanliga, annars vore det inga ”under”.

Det finns 14 berättelser i Apostlagärningarna som beskriver ”tecken och under”.[1] Kom ihåg att det är Gud som gör dessa gärningar genom Jesu namn eller genom apostlarna. De senare är Guds lydiga redskap, se 2:22, 43, 3:6, 16 och 4:30. Dessa ”tecken och under” skapade en viss distans till folket, men detta ska knappast uppfattas som någon fientlig distans.

Av v14 förstår vi att alltfler kom till tro på Herren. Den grekiska texten säger att de som kom till tro ”lades till Herren.” Lukas gör det tydligt att det är Herren som är subjektet. Det är Herren som vinner människor till sig. 1917 och Giertz översätter med att ”de kom till tro och fördes till Herren”, se också 11:24.

I 4:29–30 ropade och bad de första kristna endräktigt till Gud: ”… räck ut din hand för att bota och låta tecken och under ske”, v 30. Vi gjorde då fem konstateranden beträffande bönen, se kommentaren till dessa versar. Bönen kulminerade i att platsen där de satt skakades och de uppfylldes av den Helig Ande.

Bönen slår en bro mellan himmelen och jorden. Bönen pågår samtidigt i himmelen, i den andliga världen och på jorden. Jesus lärde oss följaktligen att be: Ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden. Gud föredrar att verka genom våra böner.

Det är Gud som handlar, men Petrus som räcker ut sin hand. Martin Luther förstod också detta och myntade det latinska uttrycket Ora et labora, be och arbeta.

---

[1] Apg 3:1-4:22, 5:12-16, 6:8, 8:4-13, 9:10-19, 9:32-35, 9:36-43, 13:4-12, 14:1-7, 14:8-18, 14:19-20, 16:16-40, 19:8-20, 20:7-12, 28:1-10.