Först hade jag tänkt att rapportera mer från kyrkomötet. Det fanns en del riktigt bra motioner som i vanlig ordning röstade ner. En motion handlade om att utreda själva begreppet "församling" eftersom det för närvarande är oklart vad som menas. Den röstades ner. En annan handlade om att församlingsråden själva skulle få utse sin ordföranden. Den röstades ner. En tredje ville utreda hur missionsuppdraget skulle kunna utföras. Den röstades ner och så vidare.
Det kan upplevas som fullständigt meningslöst att överhuvudtaget debattera i plenum. Det mesta är uppgjort i förväg. Majoriteten, det vill säga särskilt (S) och (C), behöver sällan eller aldrig sätta sig in i ärendet, inte argumentera eller ens samtala. Det räcker med att de röstar. Det kanske tvärtom är så att de inte ska debattera eftersom det då kan bli uppenbart att de inte förstår.
Samtidigt tycker jag att voteringarna visar att en liten förskjutning har skett. Det är inte längre 10-0 till (S). Snarare 6-4 eller möjligen 7-3 beroende på ärendets art. I år var hälften av ledamöterna nya. Det har mindre betydelse om de ändå måste rösta med gruppen men ändå. Det finns en lite större öppenhet, lite mindre ordergivning än vad jag minns från förra perioden jag satt med 2010-2013. En orsak kan vara att SD blivit större och att de inte sällan röstar som också KD och FK.
Det kan också vara så när vår styrka inte tycks räcka till att vår uthållighet kan ge resultat på längre sikt. Det har visat sig att flera av de frågor vi väckt och drivit inte gått igenom men ändå tagits tillvara eftersom de var bra. Jag tänker till exempel på att det nu sker en utvärdering av strukturarbetet. Det motionerade vi om men då röstades det ner.
Jag har vant mig vid att vissa grupper bestämmer och förstår att det mesta FK bidrar med inte går igenom därför att det kommer från fel grupp. Först retade det mig men min likgiltighet för Svenska kyrkan tilltar, både nationellt och lokalt. Likgiltigheten för en kyrka som går åt fel håll, inte lyssnar men helt agerar efter eget sinne. Det går liksom inte att rucka på kolossen. När jag satt i plenum och funderade på att ingenting av det vi gör går igenom slog det mig plötsligt att det finns ledamöter i kyrkomötet som får igenom allt! Hur olika måste inte våra känslor vara? Tänk att inte behöva anstränga sig nämnvärt och ändå få igenom allt. Det måste vara en fröjd att sitta i kyrkomötet. Inte bara för att några fortfarande uppfattar det som status utan just detta att lyckas med allt. Det är klart att de inte vill släppa ifrån sig den positionen. De kan dessutom kosta på sig att vara vänliga mot alla. Kanske ska arvodena höjas?
Det upprepas med jämna mellanrum att vi som sitter i kyrkomötet utgör en gemenskap. Vi har alla Svenska kyrkans bästa för ögonen. Nu ska vi vara positiva, komma överens och rösta likadant. Det är självklart att de som sitter på makten kan tänka och tycka så.
Om jag blir bitter? Nej, det tror jag inte. Men det är nog viktigt för oss som vill gagna Kristi sak och den allmänneliga kyrkans bästa att ha inte bara ha distans utan också stå fria från det system som annars lätt äter upp oss. Borde jag ställa min plats till förfogande? Nej, det tror jag inte eftersom det inte får Svenska kyrkan att ändra riktning. Vi kämpar på.
Kanske skulle FK vara betjänta av fler lokala grupper. Tufft för dem som låter sig väljas in men ändå. Det kanske är lättare att hitta nya vägar på det lokala planet.
Det ska bli skönt att denna helg nu fara iväg och bara umgås med fru och barn. Jacob har fyllt 40 år och det ska firas i dagarna tre. De kommer knappast att fråga mig om kyrkomötet utan vi kommer att glädja oss över varandra i stället. Så vi hörs när jag kommer tillbaka! God helg.
Det kan upplevas som fullständigt meningslöst att överhuvudtaget debattera i plenum. Det mesta är uppgjort i förväg. Majoriteten, det vill säga särskilt (S) och (C), behöver sällan eller aldrig sätta sig in i ärendet, inte argumentera eller ens samtala. Det räcker med att de röstar. Det kanske tvärtom är så att de inte ska debattera eftersom det då kan bli uppenbart att de inte förstår.
Samtidigt tycker jag att voteringarna visar att en liten förskjutning har skett. Det är inte längre 10-0 till (S). Snarare 6-4 eller möjligen 7-3 beroende på ärendets art. I år var hälften av ledamöterna nya. Det har mindre betydelse om de ändå måste rösta med gruppen men ändå. Det finns en lite större öppenhet, lite mindre ordergivning än vad jag minns från förra perioden jag satt med 2010-2013. En orsak kan vara att SD blivit större och att de inte sällan röstar som också KD och FK.
Det kan också vara så när vår styrka inte tycks räcka till att vår uthållighet kan ge resultat på längre sikt. Det har visat sig att flera av de frågor vi väckt och drivit inte gått igenom men ändå tagits tillvara eftersom de var bra. Jag tänker till exempel på att det nu sker en utvärdering av strukturarbetet. Det motionerade vi om men då röstades det ner.
Jag har vant mig vid att vissa grupper bestämmer och förstår att det mesta FK bidrar med inte går igenom därför att det kommer från fel grupp. Först retade det mig men min likgiltighet för Svenska kyrkan tilltar, både nationellt och lokalt. Likgiltigheten för en kyrka som går åt fel håll, inte lyssnar men helt agerar efter eget sinne. Det går liksom inte att rucka på kolossen. När jag satt i plenum och funderade på att ingenting av det vi gör går igenom slog det mig plötsligt att det finns ledamöter i kyrkomötet som får igenom allt! Hur olika måste inte våra känslor vara? Tänk att inte behöva anstränga sig nämnvärt och ändå få igenom allt. Det måste vara en fröjd att sitta i kyrkomötet. Inte bara för att några fortfarande uppfattar det som status utan just detta att lyckas med allt. Det är klart att de inte vill släppa ifrån sig den positionen. De kan dessutom kosta på sig att vara vänliga mot alla. Kanske ska arvodena höjas?
Det upprepas med jämna mellanrum att vi som sitter i kyrkomötet utgör en gemenskap. Vi har alla Svenska kyrkans bästa för ögonen. Nu ska vi vara positiva, komma överens och rösta likadant. Det är självklart att de som sitter på makten kan tänka och tycka så.
Om jag blir bitter? Nej, det tror jag inte. Men det är nog viktigt för oss som vill gagna Kristi sak och den allmänneliga kyrkans bästa att ha inte bara ha distans utan också stå fria från det system som annars lätt äter upp oss. Borde jag ställa min plats till förfogande? Nej, det tror jag inte eftersom det inte får Svenska kyrkan att ändra riktning. Vi kämpar på.
Kanske skulle FK vara betjänta av fler lokala grupper. Tufft för dem som låter sig väljas in men ändå. Det kanske är lättare att hitta nya vägar på det lokala planet.
Det ska bli skönt att denna helg nu fara iväg och bara umgås med fru och barn. Jacob har fyllt 40 år och det ska firas i dagarna tre. De kommer knappast att fråga mig om kyrkomötet utan vi kommer att glädja oss över varandra i stället. Så vi hörs när jag kommer tillbaka! God helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar