Det är inte lätt att förstå vad som egentligen händer i samband med regeringsbildningen. Kan ni hjälpa mig?
Det är ingen hemlighet att jag tycker illa om socialdemokratin, OBS inte om socialdemokrater. Ibland gäller det att skilja mellan sak och person. Det grundläggande skälet till att jag gör det är deras utstuderade sätt att behandla och försöka regera över Kristi kyrka. I bästa fall beror det på ren oförståelse för Kristi sak och i sämsta fall handlar det om ren ovilja. Men även socialdemokratins anspråk på att bestämma över människor, reducera dem till väljare och i socialistisk mening få oss att tro att vi är till för staten. När all överhet enligt kristen tro är till för människorna. Nåja, efter många decenniers maktutövande vill man naturligtvis använda sin makt för att behålla makten. Har inte det blivit uppenbart i Stefan Lövéns "arbete över blockgränserna" men bara om han själv får vara statsminister "eftersom vi är största partiet".
Men nu börjar det också stå alltmer klart för oss var vi djupast sett har Centerpartiet. Inom kort måste de välja mellan vad som kallas höger eller vänster. Och ingen vet hur de kommer att välja. Centerpartiet har under decennier anpassat sig till än det ena och än det andra. Vi får se om de gör det igen. Därför är det lite underligt att höra Annie Lööf tala om "partiets värderingar" som gör det helt uteslutet att ens tänka sig att Sverigedemokraterna skulle stödja en konservativ regering.
Det jag inte begriper är hur (S) och (C) å ena sidan talar om alla människors lika värde, en man och en röst, demokrati och öppenhet och å andra sidan så till den grad utestänga Sverigedemokraterna. "Vi delar inte deras värderingar". Nähä, det behöver ni inte, men säger inte era egna värderingar att ni ska lyssna till alla, samtala och förmodar jag om det behövs också förhandla, ja till och med samregera? Är det inte vad era värderingar säger?
Hur är det möjligt att i ett demokratiskt land inta en sådan hållning mot 1,1 miljoner svenskar? Ni har röstat fel. Era röster är bortkastade. Ni behövs inte. Det är detta jag inte begriper. Med min ringa politiska förståelse inser jag ändå att politikerföraktet nu måste tillta rejält. Vad ska 1, 1 miljoner svenskar tänka om en sådan hållning (C) intagit? Inte kan de väl visa förståelse? Ska de kanske låta bli att rösta i nästa val.
Nog får man intrycket att den hållning (C) visar är djupt odemokratisk. Är det så att den egna makten är viktigast. Kan det vara så att ett litet vågmästarparti som (C) och (L) kan tänka sig gå till vänster trots att de därmed ger upp sina egna värderingar och trots att de kommer att falla offer för (S) i kommande förhandlingar?
Det kan inte hjälpas att jag uppfattar vissa politiker som hycklare. Det är en sak, en självklar sak, att de behöver kompromissa samtidigt som de håller fast vid sina värderingar. Men det är något annat att säga förneka andra att hålla fast vid sina värderingar, ta avstånd från (SD) i rädsla över att de ska få inflytande. Är inte (C) så säkra i sin vardag att de kan samtala med och kanske göra upp med (SD)? Har de så dåligt självförtroende att det är omöjligt? (M) och (KD) verkar tryggare även om de också är lite ängsliga. Det är inte bra om den hållning (C) och (L) uppvisar ska ligga till grund för regeringsbildningen. Och ändå tycks det bli så.
Läget är något liknande i kyrkomötet som börjar om ett par veckor. Då får jag se hyckleriet på nära håll. Inte så roligt men med ålderns rätt har jag börjat vänja mig.
Det är ingen hemlighet att jag tycker illa om socialdemokratin, OBS inte om socialdemokrater. Ibland gäller det att skilja mellan sak och person. Det grundläggande skälet till att jag gör det är deras utstuderade sätt att behandla och försöka regera över Kristi kyrka. I bästa fall beror det på ren oförståelse för Kristi sak och i sämsta fall handlar det om ren ovilja. Men även socialdemokratins anspråk på att bestämma över människor, reducera dem till väljare och i socialistisk mening få oss att tro att vi är till för staten. När all överhet enligt kristen tro är till för människorna. Nåja, efter många decenniers maktutövande vill man naturligtvis använda sin makt för att behålla makten. Har inte det blivit uppenbart i Stefan Lövéns "arbete över blockgränserna" men bara om han själv får vara statsminister "eftersom vi är största partiet".
Men nu börjar det också stå alltmer klart för oss var vi djupast sett har Centerpartiet. Inom kort måste de välja mellan vad som kallas höger eller vänster. Och ingen vet hur de kommer att välja. Centerpartiet har under decennier anpassat sig till än det ena och än det andra. Vi får se om de gör det igen. Därför är det lite underligt att höra Annie Lööf tala om "partiets värderingar" som gör det helt uteslutet att ens tänka sig att Sverigedemokraterna skulle stödja en konservativ regering.
Det jag inte begriper är hur (S) och (C) å ena sidan talar om alla människors lika värde, en man och en röst, demokrati och öppenhet och å andra sidan så till den grad utestänga Sverigedemokraterna. "Vi delar inte deras värderingar". Nähä, det behöver ni inte, men säger inte era egna värderingar att ni ska lyssna till alla, samtala och förmodar jag om det behövs också förhandla, ja till och med samregera? Är det inte vad era värderingar säger?
Hur är det möjligt att i ett demokratiskt land inta en sådan hållning mot 1,1 miljoner svenskar? Ni har röstat fel. Era röster är bortkastade. Ni behövs inte. Det är detta jag inte begriper. Med min ringa politiska förståelse inser jag ändå att politikerföraktet nu måste tillta rejält. Vad ska 1, 1 miljoner svenskar tänka om en sådan hållning (C) intagit? Inte kan de väl visa förståelse? Ska de kanske låta bli att rösta i nästa val.
Nog får man intrycket att den hållning (C) visar är djupt odemokratisk. Är det så att den egna makten är viktigast. Kan det vara så att ett litet vågmästarparti som (C) och (L) kan tänka sig gå till vänster trots att de därmed ger upp sina egna värderingar och trots att de kommer att falla offer för (S) i kommande förhandlingar?
Det kan inte hjälpas att jag uppfattar vissa politiker som hycklare. Det är en sak, en självklar sak, att de behöver kompromissa samtidigt som de håller fast vid sina värderingar. Men det är något annat att säga förneka andra att hålla fast vid sina värderingar, ta avstånd från (SD) i rädsla över att de ska få inflytande. Är inte (C) så säkra i sin vardag att de kan samtala med och kanske göra upp med (SD)? Har de så dåligt självförtroende att det är omöjligt? (M) och (KD) verkar tryggare även om de också är lite ängsliga. Det är inte bra om den hållning (C) och (L) uppvisar ska ligga till grund för regeringsbildningen. Och ändå tycks det bli så.
Läget är något liknande i kyrkomötet som börjar om ett par veckor. Då får jag se hyckleriet på nära håll. Inte så roligt men med ålderns rätt har jag börjat vänja mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar