Den gränslösa folkkyrkan?

Oj, vad tiden går. Under denna vecka har jag inte kunnat släppa tankarna från förra bloggen, den om att folkkyrkan består av smågrupper. Rubriken var visserligen min, men tankarna passade alldeles utmärkt in Gustaf Wingrens förståelse av folkkyrkan. Jag har inte hunnit fördjupa ytterligare i Wingrens teologi, men som sagt tankarna har levt kvar. Jag har också blivit påmind om vad jag hörde förre kyrkoherden Leif Norrgård i Döderhult säga en gång. I Döderhult satsade de ALLT på gudstjänsten, det vill säga ingenting  annat. Norrgård menade att det i princip räcker med husandakten och Högmässan. Och där är jag nu.

Det är tveklöst ett stort problem att vi sätter till så mycket resurser på våra egna verksamheter. Vi talar om att vi ska nå ut men det stannar vid fagert tal. Ärligt talat har jag inte under mina 37 år som präst sett någon god strategi som syftar till att få husandakterna att fungera. Det är visserligen sant att vi gör hembesök när vi ska döpa även om jag överväger att sluta med det eftersom jag långt ifrån alltid är välkommen. Och naturligtvis gör jag hembesök i samband med dödsfall. Diakonen besöker regelbundet äldre och sjuka, men hur många av oss tänker att våra besök skulle kunna leda till lärjungaskap i dessa hem, lärjungaskap med regelbunden husandakt. Eller att lekmännen skulle kunna finna varandra så att flera hushåll kan komma samman i levande gemenskaper. Är det inte i stället så att vi försöker bjuda in dem vi möter till våra gudstjänster eller verksamhetsprogram?

Jamen, menar jag då att vi ska sluta med alla våra verksamheter? Vad ska de anställda göra då? Har vi inga verksamheter kanske de inte behövs? Jag tycker att det är ett problem när vi som anställda är så upptagna med våra verksamheter att vi ständigt måste sammanträda, planera och genomföra så till den grad att vi sällan eller aldrig utvärderar vad vi gör. Eller vågar vi inte? Har vi kanhända inga andra vägar? Då ska vi komma ihåg att detta med verksamheter är ett 1900-tals fenomen. Kyrkan har väl aldrig haft programverksamheter tidigare? Ja, förutom Högmässan och de kyrkliga handlingarna då?

När Svenska kyrkan vid förra sekelskiftet förstod att den började förlora greppet om folket, skolundervisningen togs bort och vi blev allt mer marginaliserade då började programverksamheterna ta fart för att locka folket till kyrkan. På 1950-1970 tror jag det var som intensivast. Men det har aldrig lyckats och kommer sannolikt heller aldrig att lyckas. Kanske är det helt fel väg. Det skrevs en del god pastoralteologi särskilt inom högkyrkligheten. Jag tänker på Rune Klingert, PO Sjögren, men även Dag Sandahl. De talade om hur vi skulle bygga församling. Jag har själv tänkt och arbetat en hel del med frågorna kring att bygga församling. Men vad menar vi egentligen? Menar vi att vi ska få in folk i våra befintliga sammanhang och att folkskaran på så sätt ska öka? Om inte, - vad menar vi då? Tänk om också det är att tänka fel - att bygga församling - kan vi det?

Så tänker jag att bara Gud kan bygga församling och det gör han i människornas hjärta. Det gör Han inte genom våra verksamheter utan i människors vardag. Kanske är det rätt att bygga församling, men att det måste ske i och genom hushållen? Inte i församlingshemmet.

Kan man tänka sig att Svenska kyrkan utvecklar sig dels genom att enbart inrikta sig på gudstjänster och därmed bli än mer isolerad, dels genom att vara så gränslös att precis allt får rum? Då säger jag; glöm inte hemmen. Tänk om människorna kunde få slippa all vår verksamhet, få hjälp med husandakten och sedan själva få välja att gå till Högmässan?! I den gränslösa folkkyrkan borde det kunna vara möjligt.

PS. För övrigt tycker jag ni alla ska läsa denna slutreplik i SvD. DS.

Folkkyrkan är uppbyggd av små gemenskaper

Nu har jag läst den andra boken vi fick på seminariet om Folkkyrkan. Den heter Folkkyrka nu?- samtal om utmaningar och möjligheter. Jag tog mig an den med visst intresse. Hur ska vi tänka om folkkyrkan framöver? Ska vi alls använda begreppet? Boken eller rättare sagt häftet (53 s) består av tre delar där den första delen presenterar några modeller, tankar och perspektiv. Den andra delen som är huvuddelen är en presentation av Gustaf Wingrens teologi om folkkyrkan och den avslutande tredje delen tycks vara hämtad från Seglora smedjas spaningar. Den lämnar jag därhän.

Svenska kyrkans forskningschef Ann-Louise Eriksson lägger grunden för häftet i det första kapitlet med rubriken En besvarande gemenskap. Hon påminner om att det svenska samhälle som växt fram under 1900-talet har haft demokrati och rättvisa som mål, inte enhetlighet. Det är vad kyrkan idag har att anpassa sig till. Sedan hävdar hon att det inte är särskilt intressant att dröja sig kvar vid vad folkkyrkan har varit. Vi ska i stället fråga oss vad vi vill att folkkyrkan ska vara. Hennes teologiska utgångspunkt sägs vara luthersk i den meningen att Gud talar till folket, till alla människor. Här nämns Bibeln som ett exempel, men vad jag förstår kan Gud tala på alla möjlig och omöjliga sätt även om det inte sägs ut. Sedan blir det folkets uppgift att dels försöka uppfatta vad Gud säger och dels att tillsammans med andra formulera ett svar på Guds tilltal. Det finns ingen tydlig gräns mellan dem som tror och dem som inte tror utan vi är alla inbjudna att formulera oss.

Huvuddelen i häftet utgörs av Bengt Kristensson Ugglas bidrag om Gustaf Wingren. Här formuleras fem teser (mina formuleringar).

1. Folkkyrkan är ingen statskyrka. Det är inte staten som styr kyrkan utan folket är dess bas. Wingren var till och med så tydlig att han menade att folkkyrkan är motsatsen till statskyrkan.

2. Folkkyrkan är ett kvalitativt begrepp. Kärnan i folkkyrkotanken är inte att den består av massor av människor. Det är inte demokratin utan evangeliet som själva utgångspunkten. Allting utgår från Jesus. Såsom han vandrade omkring bland folket, utan att göra skillnad på människor är folkkyrkan bland människorna. Det är viktigt att det inte dras några gränser.

3. Frälsningen innebär att människor befrias och upprättas där de är. Det sker genom död till liv. Hans tankar är hämtade från kyrkofadern Irenaeus (130-202 e Kr) vars teologiska tema var recapitulatio, återställelsen av den fallna skapelsen. Frälsning innebär att bli mer människa.

4. Folkkyrkan måste vara radikalt öppen. Eftersom uppgiften är att upprätta skapelsen kan församlingen aldrig bli inåtvänd. I samma stund som församlingen blir självupptagen klipps banden av till omgivningen. Gudstjänsten kan bara förverkligas i hemmet, på skolan och arbetsplatsen.

5. Folkkyrkan är en gemenskap som har sitt centrum utanför sig själv. Den kristna gemenskapen är alltid en gemenskap för andra.

Här finns mycket som jag skriver under på. Wingren frågar gång efter annan vad som sker när vi går hem från kyrkan. Dopet förverkligas på arbetsplatsen, kan han säga. Detta gör mig inspirerad. Tänk om vi kunde få en gemenskap där vi berättar för varandra vad Gud gör i våra hem. Det talas så mycket om att vi ska nå ut, men vi är ju redan ute. Vi bor inte i kyrkan utan i lägenheter och villaområden. Det är där vi verkar.

Med risk för att detta blir lite långt måste jag få med att prosten Jerker Alsterlund skriver om gemenskapen i folkkyrkan. Han använder sig av den tyske forskaren Ferdinand Tönnies som skiljer mellan den lilla gemenskapen och den stora gemenskapen. Här hävdar han att folkkyrkan kan vara den stora gemenskapen uppbyggd av de små gemenskaperna.  Plötsligt blir jag lite glad. Det är som att höra mig själv. 

Från kyrka till folk

De flesta gudstjänstfirare har liten förståelse av vad som sker med vår Svenska kyrka, - tror jag. Den bild som återges i massmedia är ett led i förvandlingsnumret. Det betyder att de flesta ser att något händer alltifrån   hur kvinnoprästmotståndarna fortfarande jagas till bråket om skolavslutningarna. Men jag tror inte att det är så många som verkligen förstår vad som händer bakom kulisserna. Kanske kan den bok vi fick på Kyrkans Hus häromkvällen kasta ljus över vad som sker. Jag såg i en blogg att Dag Sandahl kallar Forskningssekretariatet i Kyrkans Hus för ideologiproducent. Det ska antagligen förstås ironiskt, men om det ligger ett uns av sanning i det utgör också Kyrkans Hus en stor del i förändringsarbetet. Där finns också resurserna att kunna åstadkomma en förändring. Men roten till förändringen, begynnelsen av kampen om folkkyrkan finner vi hos Socialdemokraterna.

Det för alltför långt att visa det i en blogg men det går faktiskt att se det klart och tydligt om man till exempel läser Daniel Alvungers doktorsavhandling - om den socialdemokratiska kyrkopolitiken under åren 1944-1973. Då hade Einar Billing och ungkyrkorörelsen som arbetade för att Guds Ord skulle ges till folket och för att syndernas förlåtelse skulle räckas till alla just förlorat den stora striden: Biskop Sven Thidevall skrev sin avhandling med titeln Kampen om folkkyrkan där han noggrant beskriver hur Einar Billings motion 1929 fick läggas till handlingar. Den som drog upp riktlinjerna var socialdemokraten, riksdagsmannen och prästen Harald Hallén (1885-1967).Från 1953 arbetade han med att utforma programmet med hjälp av nyckelorden frihet, jämlikhet och broderskap. Han tänkte sig att vi människor kunde hjälpa Gud att bygga Guds rike på jorden. Och på den vägen är det.

Det verkar vid en genomläsning av boken vi fick i torsdag som att det fortsättningsvis går att använda numera framlidne professorn Gustaf Wingren (1910-2000) och hans folkkyrkoteologi. Det är lite märkligt eftersom han sällan eller aldrig togs i anspråk så länge han levde. Jag misstänker att han aldrig ställt upp på det. Wingren var alltid mån om Svenska kyrkan skulle vara folkets kyrka eller vardagens kyrka. Han vill bejaka den vanliga människan om jag får uttryck mig så. Men samtidigt var han stark motståndare till de högkyrkliga med deras betoning på den särskilda uppenbarelsen, ämbetet och liturgin. Han var också lika stark motståndare till de frikyrkliga församlingarna som han betraktade inte bara som föreningar utan som kotterier för inbördes beundran. Sådant är bra att använda sig av i kampen om folkkyrkan.

Den som vill kan säkert skaffa boken vi fick. Den heter Folkkyrkotanken - innehåll och utmaningar och översikten har gjort av Jonas Ideström som också medverkade på seminariet. Där redogör han för bakgrunden och för de tio sista årens forskning om folkkyrkan.

Det som intresserade oss, som redan läst allt ovan, var naturligtvis med vilket innehåll tänker man (?) sig nu fylla begreppet folkkyrkan. Är begreppet inte kört? Nja, vi måste ha kvar det av olika skäl. Läs Socialdemokraterna vill det. Och så det folkliga Centerpartiet förstås. Den som vill kan själv läsa sossarnas kyrkopolitiska program antaget så sent som 21 juni 2000.

Det som har skett nu beskrivs bäst som förskjutning från "kyrka" till "folk".  Demokratin är grundvalen för Svenska kyrkan och nu gäller det att göra teologi av detta och att förankra den i utbildningarna. Det är frestande att skriva mer om detta, men en liten blogg är otillräcklig. Om målet nås kommer vi att få en folkkyrka som i mänsklig kraft arbetar med att förverkliga Guds rike på jorden eller åtminstone i Sverige. Eller som partiledaren Stefan Lövén sa: Svenska kyrkan är viktig för oss socialdemokrater när vi ska föra ut vårt program om frihet, jämlikhet och solidaritet.

Kanske du käre läsare av denna blogg nu förstår lite bättre vad som händer bakom kulisserna.

en låååång lunch

Klockan är 12, mitt på dagen och kyrkorättsutskottet har arbetat färdigt för den här gången. Nu blir det lunch med vännerna i Frimodig kyrka, kanske på Domtrappkällaren. Vi får se. Sedan får jag väl gå och dra runt lite grann eftersom avslutningen, ajouneringen av den första sessionen, börjar först kl 16.00. Sedan går tåget från Uppsala 17.09. Så ser den dagen ut.

Det slog mig i morse att i seminariet om folkkyrkan igår kvll diskuterades väldigt mycket om folket medan knappast något sades om kyrkan. Kanske signifikativt. När jag deltar i kyrkomötet så här en hel vecka blir det tydligt, ja, övertydligt att denna verksamhet har väldigt lite att göra med Kristi kyrka. Naturligtvis vet jag att strukturer är viktiga, pengar är bra och att makten måste förvaltas, men när vi aldrig, säger praktiskt taget aldrig, talar om trons innehåll innefinner sig en märvärdig, nästan overklig känsla. Det brukar sägas att det andliga livet snarare hör hemma på lokalnivå, om den inte helt förpassas till den privatra sfären.

Det är klart att tron endast kan förverkligas i de nära relationerna. Det är där den hör hemma och där den kommer till uttryck, men i samma utsträckning som den finns i hjärtat kunde den väl få komma till uttryck också i arbetet med skrivelser och motioner. Eller är det för mycket begärt? Kanske skulle vi då aldrig komma överens? Det är viktigt för ordföranden i utskottet att säga att detta står vi alla bakom. Inte deso mindre blir det en del reservationer. Bland annat när det gäller hur mycket vi ska få för förlorad arbetsinkomst och i arvoden. Där hamnar en reservation på 2 %, en annan på 3 % och en tredje på 4 %. Så talar vi i världens rikaste kyrka. Rikast i vilket avseende då, frågade Fredrik Sidenvall och så brast vi återigen ut i skratt.

På måndag har Frimodig kyrka en samling i Växjö. Jag hade tänkt åka dit, berätta och försöka svara på frågor. Kanske möter jag några av er där?

Nu måste jag gå tillbaka till vännerna och så får det bli en låååång lunch någonstans. 

Det längre perspektivet räknas

Så har ännu en dag gått till ända. Den har som vanligt innehållit gott och ont. Just som livet är. Hammarby gav bort två poäng borta mot Varberg. Slutresultat 2-2. Jag har ännu inte fått del av matchbilden men jag säger som vår tränare: Acceptera aldrig en förlust! Även om det inte spelar någon roll och även om det blev oavgjort förväntar jag mig alltid en seger när Bajen spelar.

Vidare såg jag på nyheterna att den muslimska församlingen i Fittja nu kommer att börja med böneutrop varje fredag från sin minaret. Det är svårt att i ett sekulariserat samhälle säga emot. Jag förmodar att detta kommer att sprida sig som en löpeld över landet. Det är inte bara Svenska kyrkan som stöps om. Landet stöps om även om det kommer att dröja innan minareterna överröstar kyrkklockorna.

Dagen har annars innehållit utskottsarbete och det är som det är. Inte mycket att kommentera i dagsläget. Vi får återkomma med kommentarerna i november. Kvällen avslutades med ett frivlligt seminarium om folkkyrkan. Det var lite roligt att få vara med om ett seminarium i ordets rätta bemärkelse. Det var med andra ord inte fråga om en föreläsning utan alla fick delta med sina kommentarer. Samtidigt passade kyrkokansliet på med att presentera två nyutkomna böcker i  ämnet. Det har forskats om hur folkyrkobegreppet ska förstås efter år 2000. Kanske inte något nytt, men ändå aktuellt. Tydligen har begreppet folkkyrkan kommit för att stanna. Jag tänker att vi ska sluta använda begreppet eftersom det inte betyder något, men forskarna talade om att fylla det med nytt innehåll eftersom det är så vedertaget. Jag kunde tänka mig att ställa upp på det faktum att Jesus alltid rörde sig bland folket och så ska vi göra idag. Det kan vi väl inte vara emot? Är det det som är den nya definitionen av folkkyrkan? Definitionen kunde annars pendla mellan att å ena sidan alla är med och å andra sidan att vi ska vara till för alla.

Det för mig mest givande var annars att tillbringa kvällen tillsammans med prästen Torbjörn Lindahl vars blogg jag har länkat till här till höger. Vi studerade samtidigt i Uppsala, men eftersom han var involverad i den laestadianska väckelse som pågick runt Bengt Pojanen och jag i den karismatiska väckelse som pågick på Fjellstedtska hade vi inget med varandra att göra. Inte därför att vi var emot varandra men därför att vi var fullt upptagna på varsitt håll. En tredje väckelse uppstod kring Ulf Ekman som samlade de nyfrälsta runt sig. Det är säkerligen helt mänskligt att det blev som det blev, men väldigt intressant att tala sig samman så här 40 år senare. Både Torbjörn och jag kom att definiera oss mer eller mindre som högkyrkliga. Han frågade mig: Hur skulle vi kunna stå vid altaret söndag efter söndag, år efter år och tro på det vi celebrerar utan att bli högkyrkliga? Det var en ögonöppnare för mig på så sätt att han naturligtvis har rätt. Jag blev dock utmanad när han berättade för mig hur han numera kysser altaret för att betyga sin vördnad. Så långt har jag inte kommit, men jag skulle gärna ta efter denna goda sed.

Nu är det sent och även om jag inte är helt trött är det nog lika bra att dra sig tillbaka för en god natts sömn. I morgon blir sista dagen för kyrkomötets första session. Det ska bli skönt att komma hem till fru, barn och barnbarn. Väl hemkommen ska jag börja förbereda inläggen i plenum för den andra sesssionen. Jag har ju fått en del synpunkter på mina fem motioner. Jag tror att får sova gott trots att Bajen gav bort två poäng. Bajen är ju i samma situation som jag själv; nämligen att det inte spelar så stor roll hur det går för dagen. Det är det längre perspektivet som räknas. 

Ibland blir det lite sandlåda

Har just kommit ifrån stiftsmiddagen. Denna kväll samlas ledamöterna stiftsvis för att äta en god måltid och umgås över partigränserna. Växjö stift var på en restaurang som går under namnet "Kök, kött och bar", en restaurang jag numera kan rekommendera. Annars har dagen varit fylld av utskottsarbete och det är inte mycket att skriva om det även om vi går igenom en massa. Vi går endast igenom skrivelser och reciter ur ett kyrkorättsligt perspektiv, men det är oundvikligt att vi också kommer in på sakfrågor. Det är inte meningen att vi ska twittra eller blogga från dessa interna möten, men rent allmänt kan sägas att vi ägnat den mesta tiden åt strukturutredningen.

Det är uppenbart från gruppmöten, korridorsnack och utskottsmöten att mötet kommer att vara ganska splittrat när förslaget läggs i november. Inte så att det inte går igenom. Det är uppgjort på förhand, men oppositionen kommer säkert att höja sin röst och peka på otydligheter. En av juristerna jag talade med menade att vi nu har haft denna kyrkoordning i mer än tio år och att det kanske är dags att skriva om den i sin helhet. Tala om förändringar!

Den största förändringen är att församlingarnas "makt" flyttas upp på pastoratsnivå. Det betyder i praktiken att det nu införs en ny pastoral nivå. Tidigare hade vi stift och församling. Nu får vi stift, pastorat och församling med pastoratet som enda beslutande organ. Församlingsinstruktionen, tillsynen och ekonomin förläggs där och församlingen blir kvar med alla sina uppdrag, men utan makt. Den ska de få sig delegerad av pastoratet. Här iställer sig nu en rad osäkra faktorer.

Vad betyder det att en församling är en församling när den i själva verket är ett distrikt? Läronämnden skriver i sitt yttrande att vi fortsättningsvis behöver bearbeta begreppet församling. Som det nu är behöver inte församlingen ens fira gudstjänst på söndagen. Vi kan med andra ord församlingar som inte firar mässan på söndagen. Pastoratet kan bestämma att den ska firas på tisdagen i stället på grund av till exempel personalåtgång. Vad är då en församling? Det kyrkopolitiska resonemanget är att fatta beslut sedan får vi ordna med det teologisk i efterhand.

Församlingen ska fortsättningsvis kalla till församlingsmöte eller nomineringsmöte. Hur många kommer på det? Och vilka kommer till det? Där kan de nominera vilka pastoratet ska placera i församlingsrådet. Men ingen vet om det går att överklaga ett församlings- eller nomineringsmötes beslut.

Hela idén går ut på att arrangemanget "kan gå bra". Vi måste, säger man, våga tro på människors goda vilja. Våga tro att församlingsmedlemmarna engagerar sig och våga tro att pastoratet verkligen vill främja församlingarna. Men någon garanti finns knappast. I lilla Nydala församling har inte många engagerat sig hittills. Det skulle förvåna mig om den icke-existerande gudstjänstfirande gemenskapen nu kommer att lyftas. I Malmö finns det stora församlingar med stort engagemang, men nu förlorar det allt självbestämmande och vad kommer det att betyda rent psykologiskt? Vi får väl se.

Jag märker tydligt av spänningarna och undrar inte så mycket vad beslutet kommer att bli, men hur människor kommer att reagera allt eftersom de upptäcker vad som hänt. Vi får väl se när det drar ihop sig till kyrkoval.

Det hade varit mer riktigt att tala om stift, pastorat (-sförsamling) och distrikt. Och så kunde vi har fått en pastoratsherde (till exempel kontraktsprosten eller en pastoratschef och arbetsledande komministrar kunde ha kallats församlingsherdar. Då hade alla förstått vem som är vad. Nu blir det rörigt, men orsaken till det är kyrkopolitiska kompromisser. Om inte vi får fortsätta att kallas församling ställer vi inte upp på beslutet och så vidare. Ibland blir det lite sandlåda.

Folkkyrkan stöps om

Idag har vi gått igenom resten av reciterna, kommenterat och gett varandra råd inför utskottsbehandlingen. Dagens stora händelse har annars varit själva öppnandet av kyrkomötet. Efter mässan marscherade vi alla till Universitetets aula där prominenta gäster marscherade in, vacker musik spelades och talare talade.

Ärkebiskopen talade naturligtvis och det jag främst lade märke till var hur han backade upp strukturutredningen. Han menade att dess syfte var att främja församlingarnas fortsatta existens. Det var inte så det lät när vi tidigare på dagen diskuterade sagda utredning i Frimodig kyrka. I och för sig vill jag gärna tro att utredningen vill gagna Svenska kyrkans församling och uppmuntra dem till ansvarsfullt samarbete i storpastoraten. Någon lär ha sagt att det behöver inte alls gå illa, det vill säga det kan gå riktigt illa. I församlingen ska vi komma varandra nära för att sedan samverka sägs det. Men det är tveklöst så att församlingarna kläs av in på bara kroppen. De kommer fortsättningsvis bara att kunna fungera på delegation. En broder menade att ordet "samverkan" är direkt missvisande eftersom ordet förutsätter självständiga enheter som väljer att samverka. Här är det påtvingat och ordet samverkan är därför missvisande.

Civilministern Stefan Attefall var en annan talare. Jag lade märke till att han strök under att staten är sekulär, men att samhället behöver Svenska kyrkan. Det tror jag var en riktig analys och det betyder att vi måste göra det bästa av den situation Svenska kyrkan befinner sig i. Det fick mig också att tänka på en kommentar till min förra blogg som åtminstone indirekt menade att det spelar ingen roll vad som händer eftersom Guds verk ändå går fram. Det är naturligtvis riktigt tänkt, men ska väl nite hindra oss från att arbeta för att vi ska få bästa möjliga förutsättningar. Sedan får det bli som Gud bestämmer. Jag har ofta talat för samlingarna i hemmet och bemötts just med de orden att det inte hindrar att vi ska kämpa på nationell nivå. Kampen ska alltså föras på alla nivåer och det är där du, käre läsare, kommer in i bilden. Till detta måste jag också lägga doktor Johnsson ord: Ju sämre desto bättre. Så låt oss kämpa vidare i tron på att Gud är Allsmäktig.

Kyrkostyrelsen har skrivit och föreslagit att ordet "barnkonsekvensanalys" ska föras in överallt, på alla nivåer. Alla beslut ska föregås av en barnkonsekvensanalys, särskilt på stifts-, pastorats- och församlingsnivå. Det låter väl bra? Ett problem är bara att det blir lättare att överklaga beslut. Kanske hade beslutet i Värnamo kyrkliga samfällighet om att köpa in ett nytt krematorium för massor av mlijoner blivit ett annat om vi använt oss av ett barnperspektiv. Det är ju tack och lov inte så många barn som har glädje av det, menar jag.

Idag fick vi också en bok om Folkyrkan till oss. Den ska släppas på torsdag och jag hade tänkt vara med på det frivilliga seminariet som hålls i Kyrkans Hus på kvällen, det om Folkkyrkan. Jag ska försöka ögna igenom den i kväll/natt för att se vilken ställning Jesus får i denna bok. Det kan kanske finnas anledning att återkomma till den saken när folkkyrkan nu i all tysthet stöps om.