Frikyrkligheten och postmodernismen, del 3

Häromdagen recenserades boken Läsarna - 1800-talets folkväckelse och det moderna genombrottet. Boken är skriven av Gunnar Hallingberg. Jag har inte hunnit införskaffa den ännu, än mindre läsa den, men av recensionen att döma är den väl värd att läsa. Hallberg visar att av de tre rörelser som uppstod vid förra sekelskiftet arbetar-, nykterhets,- och väckelserrörelserna, var det väckelserörelserna som uppstod först och i den meningen ligger till grund för de övriga två. Frikyrkligheten är ett resultat av denna 150-åriga rörelse, men nu är tiden förbi, enligt postmodernisterna och jag tror de har rätt. Vi kan inte längre tala om någon arbetarrörelse eller någon nykterhetsrörelse och inte heller om någon frikyrkorörelse. De har alla stagnerat. Modernismen har nått en slutgräns och det samhälle som nu växer fram kommer inte att återvända till det gamla.

Problemet för frikyrkligheten, som jag ser det, är främst att den inte har hittat tillbaka till den historiska kyrkan, lika lite som den har funnit nya former, medel eller metoder. Och de som springer i förväg, ivrarna, trampar på det gamla, misstolkar Bibeln och förkastar dogmerna. Det är just där det går fel. De har blivit gnostiker som i sin stora andlighet talar om "bara Jesus". Jo, vi känner igen det.

2000-talets stora fråga tycks vara kyrkosynen. Vi borde kunna återupptäcka själva grundvalen. Till grundvalen hör att Jesus är hörnstenen, apostlarna och profeterna hör också till grunden och till byggnaden, för att använda en av de bibliska bilderna, hör också alla dem som har låtit sig infogas i det givna. Jesus har avslöjat Kyrkans himmelska mönsterbild för oss och sedan dess har generation efter generation fogats in. Kyrkan består av människor som låtit sig infogas i det givna. De utgör en en odelbar organism som uppträder varhelst människor samlas "i Jesus namn", i hemmet, i husförsamlingar eller i den gemensamm gudstjänsten.

Frikyrkligheten kom att i mångt och mycket arbeta emot den historiska kyrkan. Den ville nystarta med den bibliska församlingen som föredöme. Hur de kunde glömma att det gått 1800 år sedan dess är för mig en gåta. Det går inte att bortse från att den Helige Ande verkat i 1800 år innan frikyrkligheten ser dagens ljus. Den nya unga frikyrkliga generationen, de postmoderna kristna, gör nu om frikyrklighetens misstag, - fast långt värre. De bortser inte bara från de historiska kyrkorna utan bortser också från sina egna föräldrar. Det finns all anledning att vara orolig.

Jag känner att jag vågar kritisera de frikyrkliga eftersom jag tidigare och än grundligar har kritiserat Svenska kyrkan. Men till oss alla skulle jag vilja säga att det finns hopp. Vi kanske kan backa tillbaka till mitten av 1800-talet, med brinnande hjärtan samlas i hemmen, men denna gång utan att förneka vår tillhörighet till Kristi kyrka såsom Bibeln vittnar om henne och som dogmerna uttrycker så underbart. Är det att hoppas för mycket? Eller lär vi aldrig av historien?

Frikyrkligheten och postmoderniteten, del 2

Det finns många sanningar mellan Bibelns pärmar men alla är inte lika centrala. För oss som är kristna har det emellertid alltid varit viktigt att kunna härleda sanningarna till Herren Jesus själv. Han är Gud som har blivit människa och det han förkunnar, undervisar och vittnar om är av Gud. "De ord jag talar till er, talar jag inte av mig själv. Och gärningarna, dem utför Fadern som är i mig", säger Jesus bland annat i Joh 14:10. De kristna lyssnar till Herren Jesus av det enkla skälet att han är Gud som blivit människa. Han är Guds Son, den andra personen i gudomen. Det är också det som gör att hans död på Golgata förstås som Guds vilja och tillmäts avgörande betydelse. Döden på Golgata genljuder än idag i den andliga världen och får sitt uttryck i uppståndelsen från de döda som är Faderns verk. Gud väntar på oss på den andra sidan med öppna armar. Allt detta hör till det centrala. Det är en del av den kärna Jesus förmedlade till oss. Jag är medveten om att jag inte gjort någon fullständig beskrivning av denna och att jag i vissa stycken kunde ha uttryckt det på annat sätt.

Den kärna av tro och liv som Jesus gav till sina apostlar, som Kyrkans folk tagit emot, förvaltat och gett vidare har alltid hotats på olika sätt. Den som har läst om hur Kyrkans folk brottades med frågan om Jesu person, läran om Treenigheten eller sakramenten vet vad jag talar om. Ur dessa strider har det vuxit fram oomstridda formuleringar, dogmer, som postmoderna kristna idag ifrågasätter.

Ordet dogm betecknar en oföränderlig sanning som är allmänt erkänd genom tron och bindande för att vi ska kunna kallas kristna. Dogmen är ett sätt att med ord uttrycka liv. Det finns andra sätt. Jag tänker på Kyrkans liturgi som också uttrycker liv. Den kända principen lex orandi est lex credendi betyder "som vi ber så tror vi" eller "som vi tror så ber vi". Det ena ger det andra. Det går inte att skilja Ord och Ande åt. Just därför att människor i alla tider har hotat Jesu Kristi gudtjänst, gärningar och lära har Kyrkans folk brottats med hur det ska kunna bevara det mest väsentliga. Det var så dogmerna växte fram.

Jag är rädd för att många postmoderna kristna saknar den historiska förståelsen av Kyrkan som Kristi kropp. De saknar historiska rötter. De förstår inte sitt sammanhang och kan därför inte stå emot postmodernitetens tilltagande vindar. De fångas av dessa och "driver omkring för varje vindkast i läran" som hjälplösa barn, Ef 4:14. Inom postmodernitetn finns en motvilja mot allt vad institutioner, dogmer och förklaringsmodeller heter, ibland gränsande till avsky. Så kastar man ut den historiska med dogmerna på samma sätt som han som kastade ut barnet med badvattnet. Det sker i affekt.

Jonas Lundström har nu fått stå exempel för något som börjar bli mycket utbrett. Han förnekar Kyrkans grundläggande dogmer, men säger samtidigt på typiskt postmodernistiskt sätt att han "inte utesluter dem". Det betyder att all diskussion blir meningslös. Det går inte att nå ett äkta samförstånd. Det är på den punkten jag kan känna mig sorgsen, maktlös och pessimistisk. Om vi inte förstår att Bibeln blivit till i, hör hemma i och bara kan förstås i Kyrkans gemenskap och om vi inte förstår vårt historiska sammanhang hur ska vi då kunna stå emot de vindar som blåser idag? När vi talar om vårt historiska sammanhang talar vi om Kyrkan och frågan om Kyrkan är den kanska allra mest brännande av alla. Det får nog bli en blogg om den också.

Frikyrkligheten och postmoderniteten, del 1

Idag har tidningen DAGEN uppmärksammat den annalkande krisen. Oavsett hur det går i ärendet med Jonas Lundström tror jag vi har en djup kris på gång inom frikyrkligheten. Den kommer inte att stanna inom EFK eftersom den handlar om den postmodernistiska varianten av kristendom. Den drar redan som en kall vind genom alla kyrkor och samfund och samhället för övrigt också för den delen. Det är därför jag menar att vi talar om en riktig kris som nu synliggörs. Den som vill kan läsa Stefan Swärds blogg eller Jonas Lundströms blogg. Jag beklagar krisen eftersom jag anser den onödig. Postmodernismen är nog här, men det går att förhålla sig till den på åtminstone fem olika sätt. Vi kan förneka att postmoderniteten är här, vi kan använda andra beteckningar för att beskriva fenomenet postmodernitet, vi kan lämna förnuftet och ge oss hän åt den, vi kan anpassa våra former och metoder efter den eller vi kan anpassa själva evangeliet till postmoderniteten. Tyvärr är det det senare Jonas Lundström förespråkar. Under alla de år jag studerat och arbetat med Cellkyrkan har min övertygelse varit att vi måste ändra våra former, medel och metoder för att överleva som kristen församling. Jag tror det fortfarande, men det visar sig vara mycket svårt. Det alternativ som Jonas Lundström och andra nu väljer är det sista och jag tror de väljer det i oförstånd. De vill distansera sig från de historiska kyrkorna och gör det på bekostnad av den sunda läran och traditionen, inklusive Bibeln. Men deras uppväxtmiljö är frikyrkans, inte katolska, ortodoxa eller ens gamla Svenska kyrkans. Frikyrkliga och postmoderna kristna har ingenting att hålla fast vid när det börjar blåsa. Och blåser gör det om det än inte stormar.

I den här bloggen nöjer jag mig med att säga något om hur postmoderna kristna läser Bibeln. De läser utifrån sina egna förutsättningar. De ger sig själva tolkningsföreträde och menar sig ha postmodernistiskt stöd för detta. Och det har de säkert, men de har inte Kyrkans stöd. Bibeln växte fram i Kyrkan. Den skrevs av Kyrkans folk och den kanoniserades av Kyrkans folk. Den måste också förstås i och tillsammans med Kyrkans folk. Bibeln är Traditionens ryggrad. Men postmoderna kristna frigör Bibeln från Kyrkan och låter den bli en egen enhet som rör sig fritt genom tid och rum. I det läget spelar det ingen roll om vi kallar Bibeln för Guds Ord, Skriften eller något annat fint. Den förvandlas ändå närmast till ett monster. I den meningen att vem som helst kan tolka hur som helst. Det är livsfarligt. Jag ska ge ett exempel.

Jonas Lundström antyder att det inte står i Bibeln om Treenigheten och det har han rätt i. Men läran om Treenigheten fanns hos Jesus och de första kristna. Den fördes vidare från generation till generation eftersom den är bärande i vår förståelse av Gud. Det är sant att det kom att dröja några hundra år innan man till slut lyckades formulera detta med ord. Innan dess hade det gjorts många försök. Det var Kyrkans folk som skrev Bibeln, som traderade det kristna livet och den kristna läran och det var Kyrkans folk som formulerade de grundläggande dogmerna. Om vi släpper denna förståelse förlorar vi helt möjlighten att ståp emot postmoderniteten.

Dogmer är också sådant postmoderna kristna tar avstånd från därför får nästa blogg hadla om dogmernas nödvändiget.

Nu synliggörs frikyrklighetens kris

Man behöver inte analysera det andliga läget inom Svenska kyrkan särskilt länger för att förstå att det är kris. Men krisen gäller lika mycket eller kanske än mer frikyrkligheten. Jag brukar emellanåt läs Stefan Swärds blogg. Tycker att han han ibland lyfter viktiga frågor även om det mesta är riktigt internt. För något år sedan brukade Jonas Lundström besöka denna blogg och framföra sina diskreta åsikter. Nu har jag besökt Stefans blogg och ser hur han och Jonas blottar krisen inom EFK. Den är tydligen värre än jag trodde. Vad saken gäller? Jo, ingenting mindre än den kristna tron.

Det verkar som att den yngre generationen helt anammar postmodernismen, men eftersom den inte har koll på kyrkohistorien, utan medveten eller omedvetet bortser från den uppstår rent kaos. Det ska bli intressant att se hur Stefan Swärd som inte heller han är traditionens man ska reda ut det här. Alla centrala dogmer ifrågasätts, som till exempel läran om Treenighetem, jungfrufödseln, Jesu gudomlighet, uppståndelsen och den dubbla utgången. I en av kommentarerna beskylls Jonas för att inte vara kristen. Är detta ifrågasättande kännetecknande för de unga inom EFK? Det verkar så eftersom bloggen fått nästan 100 uppskattande kommentarer.

Det finns mycket som ska ifrågasättas i de historiska kyrkorna. Jag tänker på seder och bruk, men för all del vad Svenska kyrkan beträffar också utbildning och utnämningspolitik. Några av de grundläggande dogmerna ifrågasätts utifrån ett liberalt perspektiv och det är inget att förvåna sig över, men EFK-ungdomarna verkar ifrågasätt utifrån ett postmodernt perspektiv. De vill vara goda Jesu lärjungar, men på sina egna villkor. Då är det kanske inte så konstigt att dogmerna försvinner. Dogmerna kom ju till för att vi inte intellektuellt kan begripa mysteriet.

Det är inte bara Svenska kyrkan som befinner sig i kris, utan också frikyrkligheten. När jag tänker på frikyrklighetens utspel mot Svenska kyrkan, särskilt i början på 1900-talet, förstår jag bättre varför det har gått som det gjort. Den svenska kristenheten kommer inte helt lätt att ta sig ur det här. Så mycket är säkert.

Kan det bli så i slutänden att de ortodoxa kyrkorna och den Romersk-katolska kyrkan visar sig bestå i längden? Är det dessa som ska bäst kommer att representera Kristi kyrka i framtiden? Det verkar så.

Jag passar på att surfa runt lite

Idag är det ledig dag. Jag passar på att surfa runt lite bland bloggarna. Det händer regelbundet att jag tar del av Karin Långström-Vinges blogg . Igår recenserade hon chefsteologen Christina Grenhpls bok Levande teologi. Jag borde kanske läsa boken, men fruktar att den leder till missmod och vrede. Recensionen tycks bekräfta just det. Karin skriver att Christina stänger dörren för fundamentallism och kärlekslöshet, och antyder metoden för detta. Metoden är nytänkande och gränssprängande. Jag skakar på huvudet och surfar vidare via Karins blogg till FiSK (Folkpartister i Svenska kyrkan) och konstaterar att de har haft årsmöte den 2 oktober 2010. Jag läser den enda motionen och känner att jag fort måste därifrån. Motionen handlar om att kyrkoråden ska utvärdera prästens predikningar. Jag citerar:

Svenska kyrkans medlemmar blir allt färre. Folk flyr gudstjänsterna, vars viktigaste inslag är predikan. Vad kan Fisk göra åt detta?
Predikningar är offentlig verksamhet som vi förtroendevalda har ett ansvar för. Det är viktigt att ställa samma krav på präster och predikanter som på andra ledare i samhället. En början till utveckling på detta område vore att låta åhörarna aktivt utvärdera gudstjänsternas predikningar i våra kyrkor, ett grepp som ibland förekommit i media (TV-programmet Magasinet t ex), dock ytterst sällan, eller någonsin (?) inom kyrkan själv.
Utvärderingen kunde genomföras på lokal nivå av kyrkoråden.

Det är svårt att ur ett allmänkyrkligt perspektiv tro att detta alls händer. Den som själv vill läsa kan klicka här . Jag hittar inget protokoll och vet inte hur motionen behandlades, men kanske dyker den upp som motion i kyrkomötet till hösten. Vi får se.

Nu är det nog färdigsurfat för min del. I allafall i den här riktningen. Jag har en annan länk som jag inte hunnit med. Det är kyrkofadern Chrysostomos utläggningar av 1 Korintierbrevet. Jag tror jag går dit i stället.

Bibelförklaringar

Igår satt jag nästan hela dagen med förberedelserna inför Bibelförklaringarna. Jag går nu igenom 1 Korintierbrevet, vers för vers. Det är ett spännande brev och särskilt spännande är det att läsa Raymond Collins kommentar till detsamma. Han menar nämligen att brevet är skrivet till och för de heligas gemenskap. Praktiskt taget alla frågor i 1 Kor ska ses i ljuset av gemenskapen. Det påverkar faktiskt tolkningarna av brevet, men jag kan inte här fördjupa mig i det. För övrigt har jag nu spelat in 19 avsnitt av 1 Thessalonikerbrevet för Visjon Norge . Det ryktas att första avsnittet ska sändas 1 mars kl 19. Själv kan jag inte se det för jag har Bibelförklaringarna i Värnamo kyrka samma tid. Men uppriktigtigt sagt är jag inte särskilt intresserad. Möjligen för att se hur jag kan förbättra mig. De första avsnitten var jag inte riktigt nöjd med. Resterande avsnitt ska spelas in 21-22 mars.

Det är inte färdigt ännu, men Bibelförklaringarna som nu börjar uppmärksammas och som ligger ute på nätet kommer att flyttas till församlingens hemsida. Jag är naturligtvis glad för det och hoppas att ni också fortsättningsvis ska hitta fram dit. Om inte annat kommer ni att göra det genom att klicka i marginalen här till höger.

När jag tänker på det är det ganska kaxigt att kalla det för bibelförklaringar, men amibitonen är just den att läsa Nya Testamentet i Kyrkans ljus, inte den profana vetenskapens. Biskop Bo Giertz introducerade begreppet. Det gäller att förklara vad som står och menas. Tolkningar kommer vi aldrig ifrån, men vad säger Kyrkan? Det är frågan. Raymond Collins kommentar ingår i den Romersk-katolska serien av kommentarer som kallas Sacra Pagina. Den rekommendera jag varmt även om jag använder andra lutherska och evangeliska kommentarer också.

Återkallelse av vigselförordnande

Nu har jag äntligen fått iväg min ansökan till Kammarkollegiet. Det känns verkligen bra. Jag kommer ju att kunna viga folk ändå, även om det inte är juridiskt giltigt. Juridiken ska staten sköta om.

Nu ska det bli intressant att se vad som händer särskilt i Domkapitlet för Kammarkollegiet kommer nog att skicka skrivelsen dit för ett betydelselöst utlåtande. Jag lovar att rapportera på denna blogg allteftersom ärendet fortskrider så att alla ni som vill göra likadant vet vad det innebär. Här ser du nu den skrivelse som går med posten senare idag. Bloggen först, kammarkollegiet sedan och slutligen Domkapitlet. Var det rätt ordning?



Kammarkollegiet
Förvaltningsrättsliga enheten


Återkallelse av förordnande att vara vigselförrättare
Regeringen beslutade den 1 april år 2009 om könsneutral vigsel. Det är ingenting att säga om.
Mitt problem uppstod när Svenska kyrkan bejakar denna ordning genom att kollektivt ansöka om vigselrätt för sina präster samt ändra ordningen för vigsel i Kyrkohandboken. Genom denna anpassning fortsätter Svenska kyrkan sin myndighetsutövning som om ingenting har hänt. Dessutom har Svenska kyrkan därigenom ändrat på förutsättningarna för äktenskap och en mängd frågor främst av teologisk art uppstår. Det är frågor som rör den kyrkliga demokratin, Svenska kyrkans lära, de ekumeniska relationerna, församlingarnas pastoraler för att inte tala om prästens egen identitet.

Det här är inte platsen att diskutera dessa frågor, men kampen för att få tillstånd ett civiläktenskap skilt från det kyrkliga äktenskapet har börjat och kommer förhoppningsvis att fortgå tills målet är uppnått.

Den allmänneliga kyrkan tror på äktenskapet som ett livslångt förbund mellan man och kvinna. Detta äktenskap är instiftat av Gud med avgörande betydelse för identitetsskapande, normbildning, hälsa och välmående. Den utveckling som ägt rum under 1900-talet har emellertid tagit andra vägar. Jag beklagar djupt att Svenska kyrkan låter sig ledas på dessa vägar och vill på intet sätt medverka till denna utveckling.

Jag önskar därför att kammarkollegiet prövar och beslutar att mitt vigselförordnande återkallas.


Med vänliga hälsningar


Håkan Sunnliden

Bif. Förordnande, Dnr 422-1412-10