Lutherfrälst?

I morse fick jag i vanlig ordning Kyrkans Tidning. Den ingår när man är förtroendevald.

Första sidan täcks av en bild på pastorn Magnus Persson med lyfta händer där han står och ber. Du kan läsa artikeln genom att klicka här. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera. När sedan rubriken lyder Så blev frikyrkan Lutherfrälst inser jag att detta är journalistik av sämsta kvalité. Plötsligt är KT en blaska på samma låga nivå som kvällstidningen. Kanske skulle jag vara glad för att Svenska kyrkan uppmärksammar en andlig rörelse, men bilden tilltalar mig inte. Den känns kränkande och så en sådan generaliserande och felaktig rubrik. Vadå frikyrkan blivit Lutherfrälst. Det är fel, fel och fel, bara för att få läsarreaktioner. Eller vad är skälet?

Det blir inte bättre när jag ser uppslaget inne i tidningen som triumferande har rubriken Luther förde församling till Svenska kyrkan. Det gjorde han väl inte. Det hade Luther aldrig gjort.

Artikeln är annars hyfsat informativ även om där inte problematiseras det minsta. På bilden ser jag Peter Halldorf, biskop Carl-Axel och så Magnus Persson. Tre personer från tre olika sammanhang. Förresten kan det väl knappast sägas att Halldorf  är Lutherfrälst. Det är väl inte biskopen eller pastorn Magnus Persson heller. Det är Herren Jesus Kristus ensam som frälser.

Det är en vacker resa som United gjort och gör och jag önskar av hela mitt hjärta att församlingen ska få vara den banbrytare de vill vara. Att det ska gå dem väl. Att Herren själv ska fortsätta verka genom dem.

När Magnus Persson får frågan om församlingen är hög-, låg- eller frikyrklig svarar han: "Nej, vi är helkyrkliga, vi gör en poäng av att alla traditionerna ryms hos oss". Det är rappt svarat om än kanske inte med sanningen överensstämmande. Den ekumeniska ansatsen gillar jag. Jag vill också ha den, men inser allteftersom åren går svårigheterna. För närvarande verkar det som att alla ska kunna umgås med alla samtidigt som var och en ska hålla på sitt. Är det verkligen hållbart? Kommer kyrkliga strukturer och dogmatiska hållningar en dag att upphöra? Knappast under min levnad. Låt säga att det ändå sker eftersom vi alla ber om endräkt hur ser då slutresultatet ut?

Hoppas nu att United kan undslippa kyrkopolitikens baksidor. Att pastor och församling inte tappar bort den vardagliga tron, inte fastnar i olika slag av projekt eller faller offer för liturgins inbyggda centrifugalkraft.Att församlingen också fortsättningsvis får ha täckning för sina manövrar och slippa hyckleriet. Att den ekumeniska ansatsen inte blir ytlig politik utan leder till djupgående erfarenheter.

I slutet av april kommer Kari och jag delta i Uniteds vårkonferens. Till den kommer flera namnkunniga talare från olika håll. Det känns spännande och lite oroande att få träffa dem alla eftersom konferensen säkert kommer att vara vägledande på något sätt. Konferensen kommer inte att likna sådana vi har sett tidigare utan här finns ett djupare syfte än bara individens egna uppbyggelse. Jag undrar hur långt United kommer, hur långt församlingen vill komma och hur mycket de visar det under konferensdagarna i april. Jag är tämligen säker på att det kommer att ta några dagar för konferensen att sjunka in i mig och för mig att bearbeta det vi kommer att få vara med om.

Kanske kunde Kyrkans Tidning nu efter att ha uppfattat United också skriva något om hur Svenska  kyrkan uppskattar relationen till United och hur det kan komma till uttryck. Precis som den kunde skriva om Svenska kyrkans längtan efter gudstjänstgemenskap med Missionsprovinsen som ligger än närmare än vad United gör. Eller vittna om hur härligt det är att vara Lutherfrälst. Är det någon som borde veta är det väl de svenskkyrkliga.

Varför förbjuda friskolor?

Den förste jag hörde säga någonting om att förbjuda "religiösa friskolor" var Olle Burell (S). Jag noterade särskilt att det var han eftersom han satt i kyrkomötet när jag satt där förra gången. Då hade vi en liten debatt om vigsel av samkönade. Både i plenum och i närradion. Jag minns att jag förundrades över att någon kunde vara så engagerad och samtidigt så oberörd. Han blev sedan skolborgarråd i Stockholm och det var som sådan han fortsättningsvis vill vägra hyra ut lokaler till friskolor. Det var en trevare har det visat sig eftersom förslaget är att förbjuda alla "religiösa friskolor". Argumenten för att göra det har varit dåliga eftersom de inte är sanna.

Många friskolor fungerar alldeles utmärkt men (S) är emot dem av ideologiska skäl. (S) tycker sig inte kunna infiltrera eller kontrollera dem lika lätt som de kommunala. Jag har själv gått på Fjellstedtska skolan i Uppsala, en skola som fostrat många duktiga ledare. Jag tog studenten 1973 och då var det ett uppenbart att (S) ville lägga ner skolan, något de också lyckades med lite senare tråkigt nog. Tänk vilken tillgång den skolan hade varit om den fått vara kvar.

Det finns flera skäl till att främja tillgången på friskolor. Dessa skolor blir ofta en fristad för "de religiösa" så de slipper de de avarter som sekulariseringen fört med sig. Förmodligen råder också en god harmoni mellan föräldrarna och skolan eftersom de i grund är överens om inriktningen. Annars hade inte barnen gått på den skolan.

Argumentet att skolan ska vara värdeneutral är bara tomt prat. I skolan får barnen lära sig mycket som är ideologiskt grundat. Det finns inga skolor som inte är bärare av något slag av bekännelse. Kristna friskolor har sannolikt ett kristet tänkande i botten. Muslimska ett muslimskt. Sekulära har sekulära värden i botten. Inget konstigt med det. Om jag förstår saken rätt är det också vad EU hävdar. Föräldrarna ska ha rätt att välja skola för sina barn. Att det sedan i samtliga friskolor finns gemensamma värden är närmast en självklarhet. Dessa slås fast i lag i ett demokratiskt land präglat av mänskliga rättigheter.

Sverige är byggt på kristna värderingar även om många nu vill förneka det eller ändra det. Vi hade aldrig haft ett land präglat av välstånd, humanism och frihet om inte Sverige hade varit ett kristet land. Det är djupt tragiskt att (S) och tydligen 3/4 av svenska folket nu vill göra sig av med detta arv.
Det borde vara självklart för alla vad som händer med ett hus om vi raserar grunden.

Det är svårt att förstå varför friskolor ska förbjudas. Det finns möjligheter att komma tillrätta med friskolor som inte följer svensk lag, som missbrukar skolpengen eller snålar med lärare utan att behöva förbjuda alla friskolor! Det ligger nära till hands att förstå ett kommande förbud som att (S) vill genomföra sitt eget program vad gäller våra barn. Våra barn ska präglas av socialdemokratisk ideologi. (S) vill göra samma sak med skolan som den gjort med Svenska kyrkan. Förhoppningsvis kommer det inte att lyckas.

Hemma från Helsingfors

Skönt att vara hemma igen efter att ha tillbringat en långhelg i Helsingfors. Det blev en mycket fin helg men det är ändå skönt att vara hemma.

I Helsingfors fanns två församlingar, Lukas och Markus som nu slagits samman till en - Petrus. Du kan besöka församlingen genom att klicka här. Nu var det inte bara Petrus församlingen som stod som arrangör utan det gjorde ett tiotal olika missionsorganisationer. De hade bett mig att tala om smågrupper som ett sätt att växa. Det visade sig ganska snart att jag varit där tidigare, nämligen 1997. Åren går. Då hade jag berättat om cellkyrkan och nu ville de ha en uppdatering.

Egentligen är det bara en sak som står fram för mig så här efteråt. Och det är hur flera nyckelpersoner tog till sig att cellgrupper ingenting annat är en små församlingar. Plötsligt var cellen inte en alternativ verksamhet bland andra utan teologiskt motiverad.

Det tig lång tid för mig att våga bejaka att vår lilla gemenskap faktiskt är en församling. Det har lett till en egen personlig befrielse från de kaosartade församlingarna i Svenska kyrkan. Och det har stärkt vår lilla gemenskaps självbild. Vår lilla gemenskap, 8 personer, är inte längre reducerad till att vara en smågrupp, en cell eller en hemgrupp som ingår som ett pittoreskt inslag i en juridiskt organiserad föreningsliknande verksamhet. Eller hur man nu vill definiera en församling.

Redan in den första samlingen påstod jag att två frågor kommer att stå fram under de kommande åren. Och det är frågan om församling och frågan om ämbetet. Jag är övertygad om att alla kristna behöver snart bearbeta sin syn och förståelse av vad en kristen församling och ett kristet ämbete faktiskt är. Nu är det inga lätta frågor. Själv har jag tagit min utgångspunkt i Skriften som ni som läser denna blogg vet. Det har varit och är oerhört spännande att söka svar i Bibeln även om jag naturligtvis också är medveten om vår långa efterbibliska historia. Men någonstans måste sökandet börja.

Jag fick göra en bibliska exposé av kyrkan/församlingen och med den bakgrunden visa på följderna i den lilla församlingen, den jag tidigare kallade för cell.

Det märkliga är att mycket av det jag lärt om Cellkyrkan nu kan betraktas i ett nytt ljus. Jag tycker emellanåt ett starkare ljus än vad Neighbour själv kan ha varit medveten om när han lanserade den renodlade cellkyrkomodellen.

Nu får saker och ting sjunka ner lite och sedan ska jag ta upp mina studier i saken igen. Och vilket kanske är än mer spännande; jag ska föra samtal med diverse ledare om saken. Så får vi se vad det leder till. Men att vi står inte bara inför omvälvande tider utan också befriande och utvecklande ´tider n'är kyrkogeografin ritas om är jag säker på.

Med stiftsstyrelserna i Uppsala

Har varit två dagar i Uppsala där stiftsstyrelserna har mött varandra och kyrkostyrelsen för att diskutera det framtida samarbetet. Där föreslogs både det ena och det andra och eftersom jag finner det meningslöst att ondgöra mig över läget i Svenska kyrkan får jag nöja mig med att jag var där och lyssnade, iakttog, tänkt och bidrog med några kommentarer när Växjö stift fick egen tid.

Först förstod jag det som att kyrkostyrelsens vice ordförande Wanja Lundby-Wedin skulle leda dagen men riktigt så var det inte. Först ut var ärkebiskopen Antje Jackelén som talade över tesen att vi nu framöver ska odla tilliten. Jag tyckte hon gjorde det bra. Faktiskt var hon den bästa under dagen när hon gav oss reformatoriska erfarenheter som vi skulle ta med oss. Utan reformationen hade vi inte haft det Sverige som vi har idag. Utan reformationen hade inte religionsfriheten varit självklar. Reformationen har gjort att vi prövats i grund av upplysningstiden och av vetenskapsperspektivet. Men vi står pall.

Sedan gick analyschefen Pernilla Jonsson igenom tio trender vi behöver känna till inför framtiden. Jag noterade tre positiva och sju negativa. Kyrkosekreteraren Christina Grenholm tog över men riktigt vad hon talade om förstod jag inte. Hoppas hon förstod det själv. Rörigt och intetsägande var det i alla fall .

Så efter lunchen var det Wanja Lundby-Wedins tur och hennes inlägg om vår gemensamma framtidsväg väckte onekligen frågor eftersom det är tydligt att nationell nivå vill stärka Svenska kyrkan som en stuprörsorganisation. Det var efter det här inlägget som stiftsgruppen samtalade och någon från kyrkostyrelsen skulle sitt med och lyssna och notera vad vi sa. Det finns anledning att minnas vad som sagts och säkert att återkomma till det. Samma tankegångar har jag tidigare hört när stiftsfullmäktige i Växjö stift hade fortbildningsdag i januari. Vi ska stärka samarbetet mellan stift och pastorat! På det senare mötet var det någon som lite lamt protesterade och antydde att kanske inte alla vill ställa in sig i ledet. Då sade konsulten att det är därför vi har en episkopal kyrka! Jo, jo ...

Det går att ana vad framtiden för med sig. Kanske något bra och en del mindre bra ...

Själv reser jag i morgon till Helsingfors, Finland för att tala på en kyrkhelg. Jag ska tala om kyrkan och dess framtid - men självklart ur ett bibliskt perspektiv. Ämnena som tilldelats mig är

1. 120 personer var samlade
2. De höll fast vid ...
3. Vad är Cellkyrkan?
4. Från kyrkan till hemmet (inte min formulering)

samt predika på söndag över Livets bröd.

Eftersom jag reser tidigt i morgon bitti och kommer hem först på måndagskväll så återkommer jag med bloggen först på tisdag. Jag önskar er en god helg"

Gamla Hjemseryd

Så har vi fått börja en ny vecka i Jesu namn. Livet går vidare.

Kari och jag kom oss iväg till Gamla Hjelmseryds kyrka och församlingen där. Där firades en trygg, säker och glad högmässa. Vi var så glada efteråt att vi bestämde oss för att resa dit lite oftare. Gamla Hjelmseryd ingick i den Hjälmseryds församling vi var kyrkoherdepar i nästan 12 år. Det är år som har betytt och betyder mycket för oss.

Men Gamla Hjelmseryd, skulle man kunna  säga, är en egen icke-territoriell församling. Kyrkan återinvigdes 1934 efter att ha legat i ruiner i 70 år. Det var församlingens kyrkoherde Carl Niklasson som tog initiativ till att kyrkan återuppstod. 1947 bildades Hjelmserydsstiftelsen och sedan dess har det betts dagliga tideböner och firats högmässa varje söndag. Det har aldrig varit tal om några sammanlysningar eller någon sammanslagningar. Jag tror inte det kommer att bli aktuellt heller.

Den här helgen har det varit familjehelg och inledningsvis spelade och sjöng barnen. Det var en fröjd och se den glädje som präglade hela gudstjänsten. Bänkarna fylldes med unga familjer som förstod att be med, göra korstecken och kommunicera på äkta svensk-kyrkligt vis. Det var länge sedan jag upplevde något liknande.

Nu var detta en särskild helg. Vanligtvis är det inte så många som firar högmässa där (tror jag), men kanske oftare än jag anar eftersom där alltid är besökare.

Jag skulle vilja påstå att de som bor och arbetar i Gamla Hjelmseryd  utgör "en egen" församling. Och vi behöver många fler sådana. Platser där det firas trygga mässor med riktigt vin, riktigt bröd, en riktig präst och riktiga deltagare. Det är klart att jag uttrycker mig något provocerande, men låt mig därför understryka att jag menar vad jag skriver.

Har förresten fått veta att liknande platser och kapell för närvarande växer fram i vårt avlånga land och det gläder mig oerhört. Jag har också hört att det firas alltfler mässor i svenska hem och jag förstår att det finns hopp inför framtiden. Jag längtar efter den dagen då alternativen blir så frekventa att ingen ska behöva känna sig otrygg när de går till högmässan.

I morgon reser jag till Uppsala för att representera Frimodig kyrka. Stiftsstyrelserna i vårt land samlas för att möta och lyssna till ärkebiskopen, kyrkostyrelsen och Wanja Lundby-Wedin (S). Jag ska lyssna noga så får vi sedan se vad jag kan skvallra om. Återkommer på onsdag!

Ämbetet hos några kyrkofäder, del 10

I går var det begravning och idag har det varit återhämtning. Nja, förutom att Frimodig kyrka har haft sitt årsmöte i Ingelstad, förstås. Livet går vidare. I morgon planerar Kari och jag att gå till högmässan i Gamla Hjelmseryd. Det var ett tag sedan vi var där fastän det ligger så nära Värnamo.

Jag har fortsatt att fördjupa mig i ämbetsfrågan. Fördjupningen började i Skriften och nu har jag kommit till några av kyrkofäderna. Det verkar som att den apostoliska successionen var en självklarhet i den tidiga kyrkan. Det var liksom inga andra "apostlar" som kunde komma och tränga sig in. Fast försök gjordes och då var successionen svaret. "Vilka är ni? Varifrån kommer ni?"! Här finns redan en klar linje från apostlarna fram till våra dagar, kunde exempelvis Irenaeus säga. 

Uppgifterna nedan är hämtade från en artikel författad av Eric Segelberg. Hans utgångspunkt är episkopos. Men det är värt att lägga märke till att han skriver: ”Ville Hieronymus härleda episkopatet ur prästämbetet, så skulle väl vår tid snarare vilja göra motsatsen.” Här ser jag en olöst fråga, en spänning mellan tolkning två och tre. Redogörelsen nedan utgår från tolkning tre.

Clemens I av Rom var biskop i Rom mellan åren 91-101 e Kr. Han skriver

Även våra apostlar visste genom vår Herre Jesus Kristus, att det skulle bliva strid om biskopsnamnet. Då de nogsamt visste detta i förväg insatte de därför de redan nämnda och förordnade sedan att när dessa avsomnat, så skulle andra beprövade män övertaga deras tjänst.

1 Clemens brev till korintierna, kap 44:1

Ignatius av Antiokoia (35-107 e Kr) tycks inte bara känna till utan också förutsätta successionen. Vi har sju brev bevarade från hans hand och i alla talar han om episkopos i respektive församling. Jag lägger märke till att han i brevet till Magnesia, en förort till Efesus skriver att vi ska hålla oss till biskopen, men inte efter honom, utan efter Jesu Kristi Fader, alltings biskop. Här går att läsa mycket om ämbetet och oavsett vilken syn du eller jag har är det uppenbart att ämbetet var på plats.

Hegesippos (110-180 e Kr) är den förste som använder termen succession, grekiska diadoche, för den biskopliga arvsföljden.

   

Irenaeus (130-202 e Kr) har glädje och nytta av den apostoliska successionen när han kämpar mot gnosticismen. Han skriver:

Vi kunna visa, att denna tradition är klar och tydlig i varje kristen församling … Vi kunna uppvisa namnen på de biskopar, som apostlarna insatte i flera församlingar samt på deras efterföljare till denna dag. Hade apostlarna haft en hemlig visdom , vari de undervisade de fullkomliga, så skulle de väl till denna undervisning främst ha utvalt dem, till vilka de överlämnade omsorgen om församlingarna …

Sedan följer en lista på biskoparna i Rom.

Sedan de välsignade apostlarna hade grundat kyrkan, lade de biskopsämbetet i händerna på Linus.

Clemens av Alexandria (150-215 e Kr) och andra författare från 200-talet skriver om successionen gång efter annan. Det är därför ingen ny tanke som senare möter hos Eusebius, se ovan. Eusebius låter successionen vara den löpande tråden i sin historieskrivning. Successionen är hos honom dels individuell och dels kollektiv, det vill säga dels talar han om enskilda biskopsstolar och dels om successionen i allmänhet som grundval för fortsatt enhet, se IV:5 och 6, V:12 och VII:19. Tillsättningen sker genom val och vigning. Redan Didache läser vi:

Väljen eder alltså biskopar och diakoner, som äro Herren värdiga, saktmodiga män, fria från girighet, sanna och beprövade.

Didache 15

Kyrkofadern och historikern Eusebius (263-339 e Kr) skriver om Herrens bror Jakob:

Herrens bror Jakob övertog tillsammans med apostlarna ledningen av församlingen.

Eusebius, II 23:4

Orden får oss att ana att successionen härstammar från Herren Jesus själv.

B E G R A V N I N G

I väntan på att gudstjänstens ska börja

Emanuel Sunnliden, * 12 februari 2018 +

Griftetal

Av jord är du kommen ...

Mirjam skrev brev till Emanuel