Ny bok!

 Det är inte lätt att beskriva känslan, men den är lätt euforisk. Efter att ha skrivit en bok som i sig är ett större projekt ska det korrekturläsas och mejlas kors och tvärs. Det är den minst inspirerande delen. När boken väl är på plats kommer den del som åtminstone för mig är svårast. Därför är jag så innerligt glad och tacksam för att förlaget Semnos vill ge ut mina böcker därför att då marknadsför de och säljer den. Detta är den tredje boken de ger ut och när efter att talat med förlagschefen i går lutar det åt att det kan bli än en eller två böcker. Idéerna finns där och jag vet att jag kan skriva dem.

Drivkraften för den här boken har varit att skriva till alla dessa kristna som, liksom jag, har tröttnat på sina församlingar. De är alltför många. Någon menade att det sannolikt finns fler kristna utanför trossamfunden än i. Kanske har denne rätt.

Är det då läge att bilda ännu fler församlingar? Ja, då är det läge att bilda ännu fler församlingar. Problemet är bara att man fr etablissemanget emot sig. det borde för bildandet av nya församlingar. Det är viktigt att nya generationer "får äga" sina sammanhang. Det går inte längre att förvänta sig att de bara ska sitta med i något som i mycket är "out of date". Ja, men är det inte lite farligt? Jo, kanske det, men vilket val väljer du?

Boken vill vara en uppmuntran till de trötta och uppgivna, men också reda ut de stora orden. Ord som dop, försoning, rättfärdiggörelse med flera är i stort sett obegripliga för de många. Det är onödigt därför att tankegångarna är inte så märkvärdiga, men det behövs någon som förklara. Be att Guds gode Ande använder den här boken och att han inspirerar till fler liknande.

Högmässa på Gotlandsgatan 46

I dag är det dags igen för högmässa på Gotlandsgatan. Det är en stor glädje att få komma hit och celebrera högmässan även om vi inte är så många. Blir vi tio är det över förväntan. Förmiddagen har jag ägnat åt att arbeta på en artikel om församlingsplantering. Det blir ett bra tillfälle att försöka få ordning på tankarna. Det är ett jättestort ämne, men det är också att inom Svenska kyrkan arbeta med det nästan förbjudna. En del av problemet är mängden av missförstånd, ovilja och rädsla. Förhoppningen är att vi en dag ska komma över dessa hinder. Det sägs att vi lever i ekumenikens århundrade, men än har vi lång väg kvar att gå.

Bilden föreställer ett Missale, den bok prästen
använder sig av när han leder Högmässan.

Veckans tema är efterföljelsen, ett begrepp jag har fått omvärdera eftersom det ligger så nära ett anat, nämligen lärjungaskapet. Jag hinner inte vidare förklara det nu, men i nästa blogg ska jag berätta mer med anledning av min nya bok Det vi inte ser som handlar om att förbli en kristen. Boken känns särskilt angelägen i en tid då många kristna lämnar sina församlingar.

Sven Nilsson i Världen idag

 Frågan hur morgondagens församling kommer att se ut har upptagit mig i decennier. Nu funderar jag mer än någonsin. Jag tror inte det beror på att jag blivit äldre. Snarare på min övertygelse att ett paradigmskifte pågår och att det går lite långsammare än jag trodde. Det hör ändå till saken att just kyrkan och skolan är de institutioner där det går långsammast. Kyrkan därför att den är konservativ till sitt väsen och skolan därför att de vill undervisa som den alltid gjort.

Under åren har jag ändå stannat vid Augsburgska bekännelsen ord att Kyrkan är en, att den är där Guds ord förkunnas rent och klart och där sakramenten rätt förvaltas. Men det har också blivit allt tydligare för mig i min bibelforskning att här ingenting sägs om några för ändamålet särskilda lokaler eller om några anställda. Det var inte heller så det befann sig på nytestamentlig tid, men det var då ... Inte heller utgjorde de kristna något auditorium. De var då sannerligen några konsumenter. Om detta går att läsa.

Tidningen Världen idag publicerar sedan en tid en artikelserie, Församlingen som Kristi kropp, av pastorn Sven Nilsson. Den serien intresserar mig särskilt, dels därför att han berör det sagda ämnet, dels därför att han knyter an till 1970-talet, tiden för den karismatiska väckelse jag var en del av. Den tredje artikeln bär rubriken Svårt förena karismatiskt Kristi kropp-liv med föreningstänk. Den som vill läsa artikeln kan klicka här. Jag uppfattar det som att han gjort en liten ny upptäckt eller i vart fall gjort ett sent erkännande. Det finns ingenting som uppmuntrar församlingen att bilda en förening som kan få statliga och eller kommunala bidrag. Det är inte så Kristi kropp ser ut. Tvärtom varnar Sven Nilsson för det. Men hur gör man då för att administrera särskilt ekonomiska förehavanden gentemot staten?

Jag minns så väl när Sven Nilsson under Katarina-konferensen varnade oss för att bilda nya församlingar. Han betonade i stället omvändelsen och Andens vädjan att kärleken skulle förena oss. Detta upprepades på konferensen 1981. Det här var, enligt mig, ett skäl till att det blev ett sådant ramaskri när Ulf Ekman bildade Livets ord 1983.

Nu läser jag som sagt med stort intresse hur Sven Nilsson tänker sig att morgondagens församling kommer att se ut. De tre artiklar som publicerats så här långt ger inga anvisningar. Fortsättning följer.

Är (S)kolministern en bedragare?

 Kanske lite provocerande rubrik, men vid närmare eftertanke kan jag stå för frågan. Jag vet inte hur Lina Axelsson Kihlblom kunnat utses till minister. Knappast för sin förmåga att lyfta svensk skola. Skolan har varit ett problembarn under decennier. Den är ett resultat av den så kallade tidsandan och de reformer som inleddes när jag gick i skolan på 1960-talet. Redan då visste vi att "den fria skolan" var ohållbar och att vi förr eller senare skulle få skörda draksådden av den. Som jag ser det är det nu värre än någonsin. Det beror inte bara på dåliga skolreformer, åstadkomna av (S) utan också på den tilltagande sekularismen.

Jag skrev inte sekulariseringen utan sekularismen. Det är uppenbart att (S) driver ideologi till vilken alla ska bekänna sig. Tala inte om mångfald i denna enfaldiga ideologi.

Nu har Antje Jackelén tagit bladet från munnen. Jag har aldrig hört henne vara så skarp och träffsäker som i denna debattartikel. Du kan läsa artikeln genom att klicka här.

Jackelén debatterar inte utan hon läxar upp skolministern. Och hon gör det väldigt bra. Men frågan återstår att besvara. Är Sveriges skolminister en bedragare? Lurar hon medborgarna medvetet? Hon kan väl inte vara sååå okunnig som on framstår? Eller driver hon sekularismen? Inte omöjligt.

Förutom detta debacle håller ännu ett på att bli synligt. Jag har nämnt om det tidigare, men nu föreslår regeringen att "demokratin", läs sekularismen, ska omsättas i lagtext. Tidningen Dagen redogör för delar av förslaget och du kan läsa det genom att klicka här. Fortsättning lär följa.

Tror jag blir frikänd

 Nu har det gått en tid sedan jag anmäldes till domkapitlet, - i vanlig ordning en seg historia. Byråkratin har  ett starkt fäste i vår arma kyrka. Utredning, förhör, inställelse inför domkapitlet, överläggningar, domslut, överklagande ... Det är inte säkert att ärendet är avgjort på den här sidan nyår.

Människor som jag möter undrar vad jag kan få för straff. Det finns tre grader av påföljd enligt Kyrkoordningen. Det första är en skriftlig varning, det andra är en prövotid på tre år och det tredje är den så kallade avkragningen som inte är en avkragning. Inte? Nej, därför att om du är prästvigd i rätt ordning så förblir du prästvigd på samma sätt som en som döpts förblir döpt. Du kan aldrig bli odöpt. Avkragningen innebär därför ingenting annat än att du inte får tjänst inom Svenska kyrkan. Det är ett hårt straff om man är anställd och lever av Svenska kyrkan, men det gör som bekant inte jag.

Jag tror jag blir frikänd även om jag ännu inte vet varför jag alls ska behöva utsättas för det här. Jag tror, till biskopens och domkapitlets försvar, att det är tillräckligt med att att någon vem som helst anmäler. Det borde i sådana fall kunna läggas åt sidan, men i mitt fall är ju kontraktsprosten inblandad så då måste de nog ta upp ärendet. Det underliga är emellertid att anklagelsen är svårbegriplig. Vad är jag anklagad för? Som det nu ser ut är det bara svepande formuleringar som att jag firar mässa i hemmen och att jag bloggar. Det kan väl knappast vara förbjudet?

Det enda som jag ser som hotfullt är att kyrkan verkar ha infört ett nytt brott. De kallar det för att man är illojal. Jag betraktades som illojal när jag skickade tillbaka mitt vigsel förordnande till staten och jag fick en skriftlig varning för att jag var illojal. Ni vet väl det att det är staten som bestämmer vilka som ska ha vigselrätt? Det är därför det enligt statlig logik ska omvigas och vigas samkönat.

Några av mina motståndare har hävdat att jag hade fått sparken i vilket företag som helst. Inget företag skulle tolerera en som är illojal. Nej, det kan så vara, men Svenska kyrkan är inget företag. Det är just en kyrka som består av församlingar och där är lojaliteten en annan. De kristnas bekännelse lyder i korthet: Jesus är HERREN. Det är inte staten som är herren. Vår statsminister har inte, som hon hade haft under delar av antiken, gudomlig status.

 

Fotot är taget under Midsommarlägret i Hjortsberga. Det anordnades av Kyrkliga Förbundet i samarbete med Missionsprovinsen. Jag var kallad att leda högmässan och hålla en bibelförklaring.

Tillsynsärende - nu igen

 Jaha, då var det dags igen. Jag förstår inte varifrån alla mina motståndare kommer. Det hade kanske varit lättare om de visat upp sig eftersom det ofta handlar om okunskap och missförstånd. Nu är det till och med två av varandra oberoende ärenden kring min ringa person.

Det första handlar om att det pågår en biskopsvisitation av Värnamo pastorat. Det tycker jag är bra även om jag inte sedan 2016 varit anställd där. Då har prosten Marianne Häggkvist fått kännedom om att jag celebrerar mässan i hemmen. Kan det verkligen vara något problem? Det är som om konventikelplakatets anda gjort sig gällande, trots att det är tvåhundra år sedan det upphävdes. Men detta anmäldes till domkapitlet.

Den andra anmälan är föranledd av de båda bloggar jag skrev i januari månad detta år. En handlar om högmässorna i St Filippus, Stockholm och en om att kulturministern Jeanette Gustafsdotter tycker att det är bra att Socialdemokraterna styr Svenska kyrkan. Det tycker som bekant inte jag, men det måste man väl få tycka utan att betraktas illojal? Vi får se. Fortsättning lär följa.