Dagen är förvisso inte över när det här skrivs, men jag var tvungen att ta en liten paus och ventilera något. Vi har haft flera mycket centrala och intressanta debatter från Ekumenikutskottet. Just nu vill jag bara peka på den om religionsdialog som skrevs av Julia Kronlid (SD). Hon efterlyste i sin motion en handledning för religionsdialogen som har den kristna identiteten som grund. Hon började sitt anförande med att berätta om hur hennes möte med Jesus förändrat hennes liv och att det evangelium vi tror och bekänner är en verklighet. Hon riktigt strök under att den kristna tron inte bara är "en tradition" bland många utan att kyrkans anspråk är betydligt större än så.
Religionsdialog
Det dröjde inte länge förrän någon beskyllde Julia och andra för att vilja göra proselyter. Själv hävdade hon bestämt att det är en kärlekshandling att berätta om Jesus, vem han är, vad han gjort och vad det betyder för oss. Biskop Bonnier menade att det finns bara en Gud, men att vi uppfattar honom olika.
Den sedan mycket långa debatten blev polariserande eftersom inte alla tycktes hålla med. Flera anslöt sig till Julia som menade att Jesus är vårt viktigaste ärende och i en dialog. Andra menade att en äkta dialog kräver att vi lyssnar och tar in vad andra säger. Som om det inte räckte sas det också att dialogen i sig är ett uttryck för vår tro. Sedan finns det dem som är mer noggrann med sin argumentation som Anna-Karin Hammar (AKH) till exempel.
AKH gjorde sig till tolk för två slugt uttänkta teser. Den första är att Jesus är Kristus och Kristus finns överallt, i alla religioner och även i skog och mark, ja, till och med i djuren. Den andra tesen löd att "salvation belongs to God". Därmed varken förnekar hon eller öppet reducerar hon talet om korset, annat är möjligen i praktiken. Hennes tester som ingalunda stannar vid att vara hennes har jag hört förut.
Fredrik Sidenvall gav svar på tal när han hävdade att trots de två teserna är det kännetecknande för den kristna kyrkan att Gud har uppenbarat sig i bibeln. Det är den vi har att läsa och tro. Det borde vara det självklara för vår lutherska kyrka.
Men det är ganska uppenbart att ett stort antal ledamöter inte betraktar bibeln eller vår kyrkas bekännelse som särskilt relevanta. Det är i och för sig ingen nyhet, men den här debatten handlade faktiskt om vår kristna identitet och det är inte ofta den saken diskuteras. Men nu diskuterades den och jag tror att alla (?) faktiskt uppskattade att vi talade om det centrala i kyrkans tro. Det händer alltför sällan.
Det fanns andra spännande motioner som tog timmar. Den ena handlade om Svenska kyrkans medlemskap i ACT och den andra om folkrätten i Israel och Palestina. I den senare debatten var de båda lägren uppenbara. Är det märkligt att det alltid är (S) och (C) som politiserar? Debatten om folkrätten hör väl mer hemma i riksdagshuset?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar