Är du sjuk?

Bra fråga. Det är bara jag som kan besvara den, har jag nyss lärt mig?

Jag är på väg ut ur fem dagars mycket hög feber, det vill säga över 40 grader hela tiden. Dag som natt. Inte sovit en blund. Andra natten gick jag genom eld, men jag mötte framför allt Herre. Vidunderligt.

Det började förra måndagen och på torsdagseftermiddagen efter väl (?) förrättad verk blev det sängen. Sedan gick midsommarhelgen spårlöst förbi. Jag saknade högmässorna. Ingenting annat. På måndagen lyckades jag ta mig till läkaren, en fantastisk människa. Han heter Gudmundur fick jag veta. Kommer från Island. Perfekt svenska. Jag tyckte han sa att det var tredje sommaren han var här. Han var fantastisk eftersom han lyssnade underifrån som det heter och gav mig den tid jag behövde. Det hade samlats många tankar vid det här laget. På väg till honom insåg jag att det kan knappast kan vara ens en svårare influensa. Mycket riktigt. Inget i öron, näsa eller hals. "Bara" ihållande hög feber med värk i kroppen. Jag tänkte att det i värsta fall var det slitage jag levt med under en längre tid, en arbetskollaps. Men sådant får man inte feber av. (Själv tror jag att det också finns där om än oberoende av varandra. Jag är inte 40 år längre.) Sedan var det det där med Nepal. Men inte det heller kan vara orsaken. Tack och lov.

Det är en virus infektion i blodet. Sänkan var katastrofal och jag blev omedelbart satt på en antibiotikakur. Nu är det tredje dagen.

- Hur blir det med sjukskrivning då? frågade jag.
- Tystnad.

Jag uppfattade det som att läkarvetenskapen övergett begreppet "sjuk". Är det sant? Jo, det är du själv som bestämmer när du tycker att du är sjuk. Hm. Första lektionen. Det betyder väl också att jag själv bestämmer när jag är frisk förmodar jag. Notera.

- Jag har ett utlandsuppdrag om ett par veckor och jag känner inte att jag kommer att orka med det, försökte jag.
- Då tycker jag du ska lämna återbud, sa läkaren. De får skaffa någon annan. Det hinner de. Jag tycker inte att du ska riskera din hälsa för ett sådant uppdrag. Du måste ta makten över din egen kropp! Andra lektionen. Notera. Jag trodde jag skulle ramla av stolen. Jag åkte hem utan sjukskrivning. Det verkar som att man har övergett också begreppet sjukskrivning. Tredje lektionen. Sjukskrivning som det var förr finns inte. Notera.

När den första veckan gått till ända är det ändå så att för att stanna hemma behöver 1) arbetsgivaren önskad (?) insjukningsdag. Jag bestämmer väl den själv förmodar jag så de kan dra karensdagen och 2) därefter 20% på dagslönen. För det tredje 3) behöver arbetsgivaren (?) ett sjukintyg. Läkaren ska intyga att jag behöver vara hemma på grund av sjukdom. Han intygar vad jag säger. Jag kontaktade min läkare och sa att jag var sjuk och behöver ett sjukintyg daterat i det här fallet från och med i morgon, 27 juni och önskade datum då jag kan återgå till jobbet. Jag har till exempel lämnat ifrån mig en begravning den 5 juli, tämligen långt fram. Fjärde lektionen. Notera.

Jag vet inte hur lång tid återhämtning jag behöver, men jag är tömd på kraft och bara högst tillfälligt ur sängen för att skriva en sista (?) blogg på kanske 14 dagar. Men eftersom jag friskförklarar mig själv så kan jag väl återgå tidigare om jag känner att jag orkar, åtminstone delvis. Femte lektionen. Notera.

Sedan är det så att han vet inte vad för slags virus det är. Har det inte vänt i helgen måste jag tillbaka. Han skrev sjukintyget och mailade det till ... Försäkringskassan. Arbetsgivaren kan han inte maila till. Arbetsgivaren får väl ringa Försäkringskassan, eller? Sjätte lektionen. Notera.

Det är inte som det var förr. Så här långt tycker jag det verkar bättre. Jag känner av egenmakten i situation. Och det gläder mig mycket att inte arbetsgivaren kan ha synpunkter om eller hur mycket sjuk jag är. Det gör jag själv. Punkt slut.

En sak till. Det här blir nog det sista jag gör på bloggen av det enkla skälet att när sjukintyget når Försäkringskassan börjar med sannolikhet någon handläggare gå igenom papperen. SvD berätta idag att det finns massor av handläggare främst på Skatteverket (återkommer till det i augusti), sedan också på Försäkringskassan och slutligen på Socialtjänsten som på heltid ger sig ut på nätet och kollar kundernas, patienternas Facebook, Twitter och inte minst bloggar. SvD har berättat om stackaren som publicerade sin semesterbild på Facebook. I bakgrunden stod husbilden som registrerad på firman. Skatteverket upptaxerade honom med 400 000. Sjunde lektionen. Stäng av yttervärlden. Notera.

Ni förstår jag kan inte sitt här och blogga dagligen, eller? Inte ens om jag piggnar till. Jag undrar om arbetsgivare forskar i mina förehavanden  under den närmaste tiden. De kommer inte att finns något. Redan det här kanske är på gränsen. Vad vet jag? Åttonde lektionen. Svenska kyrkan kommer efter. Notera.

Sprid gärna den här informationen. Jag går och lägger mig.

41 kännetecken på en sann präst

Det är väl ingen hemlighet att jag gärna läser Bibeln. Det för med sig mycket gott och uppbyggligt och rekommenderas varmt. Just nu fördjupar jag mig i 2 Korintierbrevet och i avsnittet 2:14-6:10 talar Paulus med korintierna mycket om och beskriver sin tjänst. Och eftersom prästidentiteten numera är synnerligen svag inom Svenska kyrkan gjorde jag en sammanställning av vad Paulus skriver till korintierna om den apostoliska tjänsten. Beskrivningen är för övrigt användbar för varje enskild kristen som ju också är delaktig av den apostoliska tjänsten. Jag listar härmed 41 kännetecken på en sann präst:

Tjänaren(s), 2:14–3:18

• är en Kristi väldoft som sprids genom förkunnelsen, 2:14
• skriver inte på stentavlor utan på människohjärtan, 3:2
• skriver inte med bläck utan i/med/genom den Helige Ande, 3:3
• förmåga och ord kommer från Gud, 3:5
• är tjänare åt ett nytt förbund, 3:6
• innehar Andens tjänst, 3:8
• utövar en rättfärdighetens tjänst, 3:9
• har en tjänst som består, 3:11
• skådar med avtäckt ansikte Herrens härlighet. 3:18
• förvandlas till en och samma avbild, 3:18
• går från härlighet till härlighet, 3:18
• det sker genom Herren, Anden, 3:18

Tjänsten bärs i lerkärl, 4:7–15

• Trängda                                        inte utan utväg, 4:8
• Rådvilla                                        inte rådlösa, 4:8
• Förföljda                                      inte övergivna, 4:9
• Nerslagna                                     inte utslagna, 4:9
• Jesu död i vår kropp                     Jesu liv ska bli synligt i vår kropp, 4:10
• Utlämnas ständigt åt döden         Jesu liv skall uppenbaras, 4:11
• Döden i oss                                  livet i er, 4:12

Tjänsten utövas genom tron, i hoppet, 4:16–5:10

• riktar blicken mot det osynliga, 4:18
• längtar efter vår himmelska boning, 5:2
• ty vi lever här i tron utan att se, 5:7

Tjänsten är en försoningens tjänst, 5:14–21

• Vi försöker vinna människor, 5:11
• Kristi kärlek driver oss, 5:14
• De som lever skall leva för honom, 5:15
• Det nya har kommit, 5:17
• Han har anförtrott oss försoningens ord, 5:19

Tjänsten inbegriper alla förhållanden, 6:3–10

• Lidande, nöd och ångest, 6:4a
• Hugg och slag, fångenskap och upplopp, 6:4b-5
• Arbete, nattvak och svält, 6:5
• Renhet, insikt, tålamod och godhet, 6:6a
• Helig Ande, uppriktig kärlek, sanningens ord och Guds kraft, 6:6b-7a
• Rättfärdighetens vapen, 6:7
• Ära och vanära, dåligt rykte och gott rykte, 6:8a

Tjänaren betraktas

• Såsom villolärare                          men vi talar sanning, 6:8
• Såsom misskända                         men ändå erkända, 6:9
• Såsom döende                             men lever, 6:9
• Såsom tuktade                             men inte till döds, 6:9
• Såsom bedrövade                        men alltid glada, 6:10
• Såsom fattiga                               men gör många rika, 6:10
• Såsom utblottade på allt               men äger allt, 6:10

Till man och kvinna skapade Han dem

Till man och kvinna skapade Han dem. Så lät det i Slottskyrkan för några timmar sedan. När vigselgudstjänsten väl började och brudgummen gjorde korstecken var jag bara tvungen att titta på detta fascinerande skådespel. Jag tycker biskop Lars Göran Lönnemark gjorde det väldigt bra måste jag säga även om han inte var särskilt up to date med nya handboksförslaget till vigselgudstjänst. Eller var det kanske just därför han var bra?

Även om det nu är ett tag sedan jag hade någon vigsel av kända skäl tyckte jag mig höra att biskopen sa:

Äktenskapet är en Guds gåva, instiftat till samhällets bestånd (om än på engelska).

De där viktiga orden är borttagna i det förslag till ny vigselordning som jag har tillgång till. Pastor Michael Bjerkhagen läste sedan ett Jesus-ord från Matteusevangeliet om att Gud skapade människan till man och kvinna. Därför ska en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru. Biskopen hade redan i de inledande orden förvarnat när han menade att de tu 

tillsammans ska ta emot och fostra sina barn (obs min kursivering). 

När det sedan kom till löftena fick jag till min glädje höra att Chris O´Neill lovade att vara prinsessan trogen

tills döden skiljer oss åt. 

Det gjorde mig också både glad och tacksam. Jag kunde nu inte gå ifrån TV:n. När gudstjänsten var slut intervjuade hovreportern Ebba von Sydow biskopen. Och tänk att hon var så påläst att hon kunde fråga biskopen om vigseln var giltig inom den Romers-katolska kyrkan. Sir Chris O´Neill är som ni vet Romersk-katolsk. Biskopen kom uppenbarligen helt av sig, oförberedd som han var på en sådan teologiskt angelägen fråga. Hans svar stannade vid att det nog kunde finnas lite olika tankar kring hur sakramental vigsel hade varit. Det var nog tur för honom att frågeställaren gick till nästa fråga. Men det är klart att för mig hade det varit intressant att få veta vad som gäller. Jag tror inte vigseln är romersk-katolskt giltig. Men inte kan väl brudparet betrakta detta som en borgerligt vigsel för att sedan få en sakramental välsignelse av någon präst inom Romersk-katolska kyrkan i New York? Har Lönnemark tagit kontakt med biskop Aborelius, diskuterat saken eller personligen informerat? Förhoppningsvis, även om det för en lekman låter lite onödigt.

Men ur ekumeniska synvinkel är detta verkligen en både intressant och delikat fråga. Men om det är problem redan här och nu, hur ska det då inte bli när den nya gudstjänstordningen börjar gälla. Kommer Mekane Yesus-kyrkan att kunna godta våra vigslar? De ortodoxa kyrkorna? 

Jag undrar om Kyrkans Hus ens har funderat över tanken. Jag tror det, men eftersom de inte kan lösa frågan eller ens prata om den har de säkert sopat den under mattan. När det gäller äktenskapet har Svenska kyrkan inte bara problem med illojala tjänstemän utan också en del obearbetade frågor av teologisk art.

Biskop Lönnemark höll ett fint tal till de tu. Han talade som den ämbetsman han är och som en god själasörjare när han önskade dem Guds välsignelse. Det önskar jag också för dem. 

Att flytta

Såja, nu fungerar datorn som den ska. Vi flyttade i fredags och ägnade praktiskt taget hela torsdagen till att packa och hela fredagen till att packa upp. Ja, det vill säga få möblerna i rätt rum tills vidare. Vi lär väl få möblera om några gånger innan det blir färdigt. För övrigt är det tänkt att vi ska tapetsera eller måla om rummen. Inte köket. Det är färdigt, men det andra. Det är väl känt att vi människor har olika smak när det gäller form och färg, men nu undrar jag hur det är möjligt att måla ett rum i gult och brunt och tapetsera ett annat i rött. Sedan ska vi nog göra om badrummet. Så flyttning är en sak och komma tillrätta något annat. Men vi har inte bråttom.

Det där med flyttning är speciellt. Jag har nu flyttat tolv gånger. Det låter mycket, men fyra av flyttningarna ägde rum när jag var liten, från Kocksgatan i Stockholm till Kristinehamn, Jönköping och Katrineholm. Det är i Katrineholm jag har vuxit upp, först Jungfrugatan och sedan Talltullen. Därefter blev det Uppsala, först Fjellstedtska och sedan Ö Ågatan innan det blev prästvigning och tjänst i SESG och Katarina församling. Då bodde vi på Folkungagatan, vidare till Värnamo, Hjälmseryd, Vrigstad och tillbaka till Värnamo där vi nu gör vår andra flytt. Ändå har vi varit relativt många år i Uppsala, Hjälmseryd och Värnamo. Så det känns inte som vi varit rastlösa på något sätt. Förresten har flera av flyttningarna varit ofrivilliga.

Kari konstaterade när vi nu flyttade att vi aldrig har längtat tillbaka varifrån vi flyttat. När vi flyttar är det som att packa ner ett antal år av sitt liv, ett del av livet som aldrig kommer tillbaka. Vi kan minnas den med glädje och tacksamhet, vänner vi fått och platser vi har tyckt om, men aldrig att vi har längtat tillbaka.

Samtidigt kan jag konstatera hos andra ofta äldre vänner att det kan vara förenat med svår oro och ängslan att lämna det invanda. Jag kan förstå det, men tycker att det är skönt att slippa den oron.

Det låter kanske märkligt när jag säger det, men mest spännande ska den sista flytten bli. Den till Paradiset. Jag tycker mig ha fått en aning om hur det är det redan här i tiden. I varje fall tillräckligt mycket för att jag ska kunna se fram emot den flytten. Jag vet inte när den blir av, bara att den blir av.