Såja, nu fungerar datorn som den ska. Vi flyttade i fredags och ägnade praktiskt taget hela torsdagen till att packa och hela fredagen till att packa upp. Ja, det vill säga få möblerna i rätt rum tills vidare. Vi lär väl få möblera om några gånger innan det blir färdigt. För övrigt är det tänkt att vi ska tapetsera eller måla om rummen. Inte köket. Det är färdigt, men det andra. Det är väl känt att vi människor har olika smak när det gäller form och färg, men nu undrar jag hur det är möjligt att måla ett rum i gult och brunt och tapetsera ett annat i rött. Sedan ska vi nog göra om badrummet. Så flyttning är en sak och komma tillrätta något annat. Men vi har inte bråttom.
Det där med flyttning är speciellt. Jag har nu flyttat tolv gånger. Det låter mycket, men fyra av flyttningarna ägde rum när jag var liten, från Kocksgatan i Stockholm till Kristinehamn, Jönköping och Katrineholm. Det är i Katrineholm jag har vuxit upp, först Jungfrugatan och sedan Talltullen. Därefter blev det Uppsala, först Fjellstedtska och sedan Ö Ågatan innan det blev prästvigning och tjänst i SESG och Katarina församling. Då bodde vi på Folkungagatan, vidare till Värnamo, Hjälmseryd, Vrigstad och tillbaka till Värnamo där vi nu gör vår andra flytt. Ändå har vi varit relativt många år i Uppsala, Hjälmseryd och Värnamo. Så det känns inte som vi varit rastlösa på något sätt. Förresten har flera av flyttningarna varit ofrivilliga.
Kari konstaterade när vi nu flyttade att vi aldrig har längtat tillbaka varifrån vi flyttat. När vi flyttar är det som att packa ner ett antal år av sitt liv, ett del av livet som aldrig kommer tillbaka. Vi kan minnas den med glädje och tacksamhet, vänner vi fått och platser vi har tyckt om, men aldrig att vi har längtat tillbaka.
Samtidigt kan jag konstatera hos andra ofta äldre vänner att det kan vara förenat med svår oro och ängslan att lämna det invanda. Jag kan förstå det, men tycker att det är skönt att slippa den oron.
Det låter kanske märkligt när jag säger det, men mest spännande ska den sista flytten bli. Den till Paradiset. Jag tycker mig ha fått en aning om hur det är det redan här i tiden. I varje fall tillräckligt mycket för att jag ska kunna se fram emot den flytten. Jag vet inte när den blir av, bara att den blir av.
Det där med flyttning är speciellt. Jag har nu flyttat tolv gånger. Det låter mycket, men fyra av flyttningarna ägde rum när jag var liten, från Kocksgatan i Stockholm till Kristinehamn, Jönköping och Katrineholm. Det är i Katrineholm jag har vuxit upp, först Jungfrugatan och sedan Talltullen. Därefter blev det Uppsala, först Fjellstedtska och sedan Ö Ågatan innan det blev prästvigning och tjänst i SESG och Katarina församling. Då bodde vi på Folkungagatan, vidare till Värnamo, Hjälmseryd, Vrigstad och tillbaka till Värnamo där vi nu gör vår andra flytt. Ändå har vi varit relativt många år i Uppsala, Hjälmseryd och Värnamo. Så det känns inte som vi varit rastlösa på något sätt. Förresten har flera av flyttningarna varit ofrivilliga.
Kari konstaterade när vi nu flyttade att vi aldrig har längtat tillbaka varifrån vi flyttat. När vi flyttar är det som att packa ner ett antal år av sitt liv, ett del av livet som aldrig kommer tillbaka. Vi kan minnas den med glädje och tacksamhet, vänner vi fått och platser vi har tyckt om, men aldrig att vi har längtat tillbaka.
Samtidigt kan jag konstatera hos andra ofta äldre vänner att det kan vara förenat med svår oro och ängslan att lämna det invanda. Jag kan förstå det, men tycker att det är skönt att slippa den oron.
Det låter kanske märkligt när jag säger det, men mest spännande ska den sista flytten bli. Den till Paradiset. Jag tycker mig ha fått en aning om hur det är det redan här i tiden. I varje fall tillräckligt mycket för att jag ska kunna se fram emot den flytten. Jag vet inte när den blir av, bara att den blir av.
4 kommentarer:
Nja...när en ny präst frågade de stränga hjorterianerna på Gotland om de pga sin stränghet inte stängde himlen för de andra så erhölls svaret att de inte var säkra på att komma dit heller. / Magnus Olsson
Hoppet, Magnus,hoppet ska inte låta oss komma på skam!
Även jag flyttade förra veckan. (28 mil norr) Varje gång tänker man snälla inte en gång till! men nästa gång om det blir den sista ska jag göra det med glädje, inget behöver man ta med sig, inte en pinal och dessutom inga brister av något slag, men det bästa får jag ta med, gemenskapen med Jesus och då ska glädjen stå högt i tak, lovsången ska flöda tillsammans med alla de heliga!
Arne Selander VDM
> flyttat tolv gånger.
Det är verkligen en hel del!
Skicka en kommentar