Nu bär det iväg

Vad gör man när man har 30 minuter kvar till avresa? Sitter och väntar. Eller kanske skriver några rader på bloggen. Det har inte blivit så mycket bloggande på sistone. Kanske blir det bättre framöver.

Vi har packat och allt är klart men det dröjer ytterligare innan tåget går 10.12. Det är om 30 minuter. Vi bor så att vi har järnvägsstationen tvärs över gatan. Det är fantastiskt, inte minst når man ska till Stockholm. Jag kan faktiskt åka fram och tillbaka över dagen och ändå hinna med ett långt sammanträde. Men nu är det Kastrup som väntar. Jag tycker hela världen kan få veta att nu reser vi till Eilat över nyår. O, vad skönt det ska bli!

Den 9-11 januari ska vi i Frimodig kyrka planera vad som återstår av vår mandatperiod. Framför allt handlar det om vad vi tror är viktigt att lyfta fram till kyrkovalet 15 september. Kanske kan du hjälpa mig med det? Och sedan får det väl bli en och annan motion.

Nej, nu får vi snart stänga igen resväskan och traska iväg. Kanske kan det bli en nyårshälsning från Eilat!  Ha det så bra.

God Jul önskar Håkan

Kära vänner,

Så har det då äntligen blivit julafton och vi förbereder oss inför julens ofattbart stora händelse, Guds Sons födelse. Jag gläder mig åt att få möta Honom i ett antal gudstjänster. Nu vill jag bara önska dig detsamma – en god och välsignad jul och ett möte med Honom som kommer till oss.

Vi kan mötas i våra förböner. Den natt som ligger framför oss tänker jag särskilt på våra bröder och systrar i Syrien, Nigeria och andra av ondskan drabbade platser. Må ett ljus skina klart över dem som sitter i dödskuggans dal.

Jag tänker också på arbetet inom Hela Människan. Jag ber för de Glömda barnen och deras jul och ber Gud välsigna alla alternativa julfiranden som strax börjar. I Värnamo har det alternativa julfirandet samlat nästan 200 personer i år.

Självklart önskar jag också att Gud ska födas i vår Svenska kyrka. Och även om jag är mer pessimistisk sedan jag involverades i kyrkopolitiken så vet jag att för Gud är ingenting omöjligt. Det vittnar den här natten om då Gud kom till oss, inte ”som” ett barn, utan som ett verkligt barn.

Han ställde sig på förlorarnas sida, på vår sida, och den kamp som påbörjades den natt Han föddes den fortgår. Och alla vi som deltar i den kampen får hämta ny inspiration och kraft denna natt få vi firar Hans ankomst.

 

Jag fick just några kort från vännerna i Bathore, Albanien och jag bifogar två av dessa.

 

God Jul, önskar Håkan

Den sekulära kyrkan

Våren år 2000 skickades ett nytt förslag på Kyrkohandbok ut på remiss. Det mötte så stark kritik att det drogs tillbaka. Men nu är det dags igen. Sedan den 1 advent har ett ganska stort antal församlingar börjat pröva det nya förslaget. Den som vill kan läsa och studera det nya förslaget genom att klicka här. Jag förstår om du inte kommer att djupstudera det hela. Det är tämligen svårt. I förslaget finns bland annat åtta olika syndabekännelser och 13 olika nattvardsböner. Här gäller det med andra ord att välja och vraka. Det betyder också att du kan ena söndagen fira Högmässa i en kyrka och nästa söndag i en annan för att samtidigt ställa dig själv frågan om det är samma trossamfund du befinner dig i. Det finns så många möjligheter att olikheterna kan bli många. Är det bra att varje församling kan göra sin egen Högmässa? Behöver vi i sådana fall alls någon Kyrkohandbok? Varför, undrar någon?

Traditionellt sätt ska Kyrkohandboken återspegla Kyrkans tro. Den ska vara en garant för att församlingarna håller sig inom ramarna för kristen tro. Men den garantin är idag svag, nästan obefintlig. Själv är jag ganska övertygad om att nya Kyrkohandboken utgör ytterligare ett led i nedmonteringen av Svenska kyrkan. Och även om det är processer över längre tid kan jag inte låta bli att undra över vem eller vilka som så medvetet styr Svenska kyrkan i diket. Är det nödvändigt att Svenska kyrkan går från att vara folkkyrka till att bli en sekulär kyrka? Kanske det, men låt oss då vara observanta.

Mikael Löwegren och Mikael Isacson har i fyra artiklar i SPT, nr 22, 23, 24 och 25 gått igenom och redovisat förslaget. Det har de gjort mycket bra. Det är nödvändigt och har naturligtvis ett värde i sig. Men vilken praktisk betydelse har det när alla i alla fall gör som de själva vill? I nr 25 kommer de så med några principiella synpunkter. Också dessa är hovsamt återgivna, men här skulle det ha kunnat hetta till lite mer då de redovisar Kyrkostyrelsens direktiv för en ny kyrkohandbok. Från år 2000 finns tre direktiv kvar, skriver de två, nämligen:

1. en anpassning till Bibel 2000
2. en anpassning till kyrkoordningen
3. ett mer inkluderande språk

Var och en av dessa tre punkter skulle behöva genomlysas, men jag avstår tills vidare. Den som inte har avstått är doktoranden Marie Rosenius, Umeå som har analyserat de två dokument som Kyrkohandboksgruppen tog fram år 2006. De heter Teologiska grundprinciper för arbetet i 2006 års kyrkohandboksgrupp och Mässans grundordning. Det har hon gjort i en artikel publicerad i Svensk Teologisk Kvartalskrift 2012. årg 88.

Kyrkohandboksgruppen har bestått av Ninna Edgardh, Martin Modéus, Lena Peterson och Lars Åberg. Och arbetet med att ta fram en ny handbok leds av Sekretariatet för teologi och ekumenik vid kyrkokansliet i Uppsala med projektledningen som består av Boel Hössjer Sundman, och Karin Sarja. Kan tyckas något tunt för ett så majestätiskt uppdrag som att ta fram en ny Kyrkohandbok.

Marie Rosenius visar hur Mässans Ordo (det vill säga de fyra delarna 1. Samlingen 2. Ordets gudstjänst 3. Nattvardens gudstjänst och 4. Sändandet)  påverkas av den nya demokratiska folkkyrkan. I den första delen sker en förskjutning från Gud till folket helt i ordning med utvecklingen för övrigt av Svenska kyrkan. Tidigare kom vi inför Gud. Nu kommer vi bara samman. Samma förskjutning äger rum i den andra delen som tidigare var hierarkiskt betonad där Gud talar till folket. Nu är det snarare en dialog mellan Gud och människor. På vissa platser har man helt slutat med de avslutande orden: "Så lyder Herrens ord." Nu heter det i anvisningarna att textläsaren kan avsluta med de orden. Det är alltså inte förbjudet. Hierarkierna plockas också ner genom att gruppen strävat efter "ett inkluderande språk" och "genom att Bibelns status tonas ned", för att citera från analysen. Helt i linje med med denna nedtoning är det fortsättningsvis bara evangelieläsningen som är obligatorisk i Högmässan. Rosenius visar också att det sker en förändring i läran genom att Gud aldrig tillåts stå över människan och genom att människan alltid är tillräcklig. I den gamla Svenska kyrkan, där jag för övrigt prästvigdes, citerades ofta Luther där han sa att människan är "samtidigt syndare och rättfärdig." Numera heter det emellertid att hon är "både otillräcklig och rättfärdig". Den förra otillräckligheten är aldrig något hinder för rättfärdigheten. Syndaförlåtelsen är inte nödvändig utan snarare en bekräftelse på att människan är rättfärdig. Enligt min mening talar vi om en heresi, men det hindrar inte gruppen från att skriva:

Det är viktigt att inget i gudstjänsten, till exempel en obligatorisk inledande bön om förlåtelse eller förlåtelseord, antyder att människans synd skulle vara ett hinder som först måste undanröjas för att relationen med Gud skall kunna återupprättas.

Som en följd av denna nya syn blir syndabekännelsen något vi kan välja bort från Högmässan. En annan idé är att Credo, det vill säga Trosbekännelsen inte heller är obligatorisk i den demokratiska folkkyrkan. Tidigare förenades mångfalden i trosbekännelsens ord. Nu förenas mångfalden i den demokratiska strukturen snarare än i trosbekännelsen. Som ärkebiskopen brukar säga: Vi är ingen åsiktsgemenskap.

Den här bloggen blir lite för lång men jag vill avsluta den med att berätta att Marie Rosenius'  analys slutar med ett sammanfattande stycke som bär rubriken: Den sekulära kyrkan. Därav min rubrik. Hon menar att gruppen genom att överbetona skapelseteologin suddat ut gränsen mellan kyrkan och världen. Det betyder också att gränsen mellan döpta och odöpta suddas ut. Dopet töms på sitt innehåll och odöpta kommer att få tillträde till nattvarden. Gruppen kan skriva: "Det finns inte längre något som skiljer människan från Gud. Inte heller synden sätter en gräns." Vidare suddas gränsen mellan präst och församling. Vi har i decennier sett hur ämbetet suddats ut. Idag har vi bara en vigningstjänst som få förstår sig på. I förlängningen suddas gränsen ut på ett sådant sätt att det knappast behövs någon prästvigd för att leda Högmässan.

Avslutningsvis förstår läsaren att den djupare sakramentala förståelsen av Svenska kyrkan som Kristi kropp helt har gått förlorad. Vi har fått den sekulära kyrkan. Förhoppningsvis blir det en del kommentarer på denna redovisning och någon mer blogg.

Socialdemokraternas valstrategi

Nu har det så kallade "kyrkomötet" ebbat ut och det kan vara dags att utvärdera något. Ju mer jag förstår hur det fungerar eller inte fungerar desto mer kritisk blir jag. Det finns anledning till det. Ledaren i SPT som du kan läsa i sin helhet här talar öppet om en simulerad demokrati. Det var tydligen Kyrkans Tidning (sic) som myntade uttrycket. SPT ifrågasätter beslutet om den nya organisationen när församlingar mestadels av ekonomiska skäl slås samman till stor-församlingar, om de än kallas pastorat. Men beslutet är ju fattat i demokratisk ordning? 86 % röstade ja! Jo, förvisso men ledamöterna representerar en styrande apparat som röstats fram av endast 11 % av Svenska kyrkans medlemmar. I den apparaten har de politiska partierna en betryggande majoritet och de kan i praktiken göra som de vill. Det som stör mig mest är den totala ohörsamhet partierna visar gentemot de kristna i andra kyrkor och i vår egen. Men bilden klarnar något ytterligare när jag läser Dalarnas Tidningar (DT) om hur (S) mobiliserar inför nästa års kyrkoval.

Socialdemokraternas valmanifest är klart. Du kan läsa manifestet här. Det består av tolv punkter som sorterar under fyra avdelningar. Här sägs att Svenska kyrkan ska sätta människors behov i centrum, stå upp för allas lika rätt och värde, bekämpa de växande klassklyftorna och bidra till gemenskap och och utveckling. Finns det någon som inte önskar detta? Men det gäller också att läsa det finstilta. Där står att kvinnoprästmotstånd och homofobi inte hör hemma i kyrkan, att vi ska vara drivande i religionsdialog, skapa fler sommarjobb åt ungdomar och annat. Och sedan gäller det att läsa det som inte står, till exempel står det inte ett ord, så långt ögat kan nå, om sådant som kännetecknar kristen tro. Som Jesus till exempel.

Häromdagen var Socialdemokraternas gruppledare i Hedemora och avslöjade strategin inför kyrkovalet 15 september 2013. Olle Burell låter meddela, att

1. Det är viktigt för Stefan Lövén att få en valframgång
2. Vi tänker inte gömma oss bakom någon annan beteckning än (S)
3. Vi kommer att uppmana alla socialdemokrater att gå och rösta
4. Kyrkovalet är ett perfekt tillfälle att öva inför EU-valet

Det går också att utläsa att (S) inte behöver konfrontera andra än socialdemokraterna. Det räcker om socialdemokraterna mobiliserar sina egna. Om det står något om kristen tro? Om Jesus? Glöm Jesus eller Kyrkan. De finns inte på agendan. Om någon tror på Jesus eller regelbundet går till Mässan är det inget hinder för (S). De får också rösta på (S) om de vill.

I dagarna kom kyrkomötets protokoll. Där kan du som jag gjorde nyss se på video, på debatterna i plenum (jag missade detta med domkapitlen och ursäktade mig för det men nu har jag sett det svaga försvaret. Klicka i högerspalten på det ärende du vill se diskuteras) och du kan läsa vad som beslutades. Men våra reservationen finns inte med i snabbprotokollet. Jag förmodar att de flesta som läser det här inte bryr sig om att följa vad som sagts i plenum även om mycket som sades var utmärkt i till exempel debatten om den nya strukturen eller om Kairosdokumentet. I synnerhet inte när ni vet att allt bara är simulerad demokrati.

Nej, jag är inte bitter. Tvärtom är jag glad för att ha fått se det jag har sett. Och för att jag kan skriva så kritiskt jag gör. Jag tror till och med att det är viktigt att FK och andra

• skriver många motioner särskilt pastorala sådana
• talar mycket i plenum och skickar in materialet till universitetsbiblioteken eftersom en dag kommer verkligheten i kapp det så kallade kyrkomötet
• jag tror vidare att Herren använder det så kallade kyrkomötet för att riva ner Svenska kyrkan för att låta det nya uppstå

Det ska bli spännande att följa fortsättningen. Käre läsare, fastna inte i allt som inte fungerar utan se igenom det som syns. "Domaren står för dörren", för att citera veckans episteltext.

Det apostoliska livet

Nu har det gått alltför lång tid sedan jag senast bloggade. Och nu får det bli lite av varje och förhoppningsvis mer genomtänkt senare. Jag har ett par tunga bloggar med kritik av först kyrkomötet, sedan Kyrkohandboken och en om gammalkyrkligheten på gång. Det är sådant som finns inom mig och som tar stor plats i mitt inre, ibland tycker jag för stor. Men Gud vill kanske att det ska vara så och att jag i olika sammanhang ska säga vad jag ser. Jag återkommer till det.

Senast var det en dag för de anställda på gång om Växjö stifts koncept Till Tro. Konceptet är fantastiskt men inte enkelt att ta till sig och frågan är om det alls är möjligt att få se det förverkligat inom Svenska kyrkan. Jag kommer nog att ha den något kritiska inställningen tills jag ser något annat. Efter så många år där det talats om förnyelse och förändring vill man gärna se orden bli handling. Konceptet förutsätter, något som är lätt att förbise, att det finns människor som vill följa Jesus och arbeta för det apostoliska livet.

Vad är en apostolisk kyrka? Ordet är så rikt att det knappast går att göra det rättvisa i en blogg, men jag associerar naturligtvis till apostlarna. Det LIV de tolv fick ta emot av Jesus och den LÄRA som ingick i kärnan kallar jag apostolisk. Själva budskapet, kerygmat, är relativt enkelt att förstå. Försoningen innehåller precis ALLT och evangelium riktar sig till ALLA. Här finns inga gränser, men sedan växer det fram preciseringar, förtydliganden och gränser. Det kristna dopet rätt förvaltat hör till grundläggningen, likaså Herrens måltid. De två sakramenten är Kristi gåvor till de sina, men jag tror mer för varje dag att de faktiskt är sju, fullkomlighetens tal. Det är, enligt mitt sätt att se det, de kristtrognas rätt och skydlighet att sträva efter att leva det apostoliska livet. Det ligger så att säga i kallelsen och det är därför Kyrkohandboken är viktigare än vi först tänker oss.

Hur ser vi på förvaltarskapet? Hur ser vi på makten? Makten går att beskriva på olika sätt, men för oss utgår all makt från Gud. Den makt som utgår från folket är en annan. "Mig är given all makt i himmelen och på jorden", sa Jesus och så tror vi. De är särskilt viktigt i själavården. Den makt, det förvaltarskap och den tjänst Gud ger var och en av oss är delegerad och vi ska svara för den på den Yttersta dagen. Den makten är makten att förlåta och makten att tjäna våra medmänniskor.

Men det finns en annan makt, en politisk sådan, som utgår från människor och som präglar Svenska kyrkan. Själva tanken kan vara biblisk eftersom all överhet är från Gud, men sättet att förvalta den på bör granskas noga. När ett så kallat kykomöte kör över minoriteter, ställer den i skamvrån och bortser från vad som sägs finns det skäl att vara skeptisk. Vi känner inte igen Gud i ett sådant maktfullkomligt handlingssätt. Nu kan ingen jordisk instans vara fullkomlig, men det gäller att urskilja källan till det som sker.

Ur källan och ur det hjärta som dricker av källan strömmar såväl liturgi som diakoni, 24 timmar om dygnet. Eftersom jag ska iväg på nya äventyr får jag stanna där. Vill bara säga att jag är tacksam för de kreativa synpunkter som kommer i kommentarsfälten. Ni berikar mig.

Det där med gammalkyrkligheten vill jag också gärna återkomma till. Jag visste inte att jag var gammalkyrkligt förrän jag läste prästen och rektorn för LM Engströms gymnasium Fredrik Sidenvalls fantastiska artiklar om gammalkyrkligheten. De har publicerats i tidningen Kyrka och Folk. Jag länkar här till en av artiklarna och hoppas att det han skrivit kommer att få större spridning, kanske i form av en bok?

Om morgondagens konferenser

Det blev inte så mycket tid över idag och därmed inte heller tid att tänka igenom vad jag ska skriva eller inte skriva i denna blogg där jag ville säga något om den andliga utvecklingen i vårt land. Jag vet vet ju vad jag tror och skrev det i förra bloggen, men om jag ytterligare ska försöka precisera. Så kom jag på att jag faktiskt har skrivit en hel bok om det. Den som inte har läst De heligas gemenskap, utgiven på Artos rekommenderas härmed att skaffa den. Ur inledningsordet klipper jag följande för sammanhanget passande:

Under alla de år jag har tjänat i Svenska kyrkan har det pågått en mycket medveten och engagerande kyrkokamp. Min egen kyrkokritik som vuxit sig starkare genom åren har säkerligen till stor del formats av de ovan nämnda personerna. Jag tänker på F.Gunnars bok Den ockuperade kyrkoprovinsen, från 1982. Han satte ord på det jag själv upplevde när han talade om att Svenska kyrkan ockuperats av främmande makter som sekularisering, utvecklingstron och jämlikhetsprincipen. Och jag tänker med förfäran på Biskop Giertz ord i boken En ny bok om Kyrkan från 1989. Han skriver bland annat:

"Idag lär väl ingen på allvar våga påstå att Svenska kyrkan, sådan hon faktiskt är, kan kallas en apostolisk kyrka. Men han fortsätter också med att skriva: Men vad är nu Kyrkans plats, dess uppgift och dess rätta yttre gestalt i en sådan situation? I en kyrka, där rätten att riva ner och förneka, omtolka och förvanska till oigenkännlighet tycks självklar? Vi har dock alltjämt kvar rätten att bygga upp … rätten att leva och lära på apostoliskt vis, i tro på Kristus och i lydnad för honom."

Giertz menar vidare att vi nu måste söka svaret genom att tränga djupare in i den verklighet som möter oss i Nya Testamentets kyrka. Där finns säkert möjligheter och rikedomar som vi förbisåg i min generation, skriver han. Det är om dessa möjligheter och rikedomar denna bok handlar.

En av flera grundläggande teser i boken är att församlingen uppträder på olika nivåer. Om jag börjar uppifrån har vi den allmänneliga Kyrkan, sedan fortsätter vi ner via stiftet till den lokala församlingen (orten) och slutligen den minsta gemenskapen, hushållet. Det är den senare som är grundligt förbisedd. Här har vi menar jag mycket att upptäcka. De små grupperna som tillsammans bildar husförsamlingen och ingår i den lokala församlingen. Jag menar lika bestämt idag som för några år sedan när boken skrevs att detta är vad 1980-1990 talets konferenser kunde ha syftat till. Nu är det hög tid och en rörelse som OAS borde kunna visa vägen. Längre ner i inledningen skrev jag:

De flesta konferenser syftar än idag till personlig uppbyggelse, något som jag ibland ställer mig frågande till eftersom den personliga uppbyggelsen aldrig kan vara ett självändamål. Det kristna livet levs i gemenskap med andra. Därför är det fantastiskt att se hur svensk kristenhet i takt med avkristningen rör sig i stark ekumenisk riktning. Det måste väl förstås som den Helige Andes verk?

Ungefär här befinner vi oss nu, i ett förändringsarbete som å ena sidan frigörs från samfundväsendet och å andra sidan sluter sig till den allmänneliga Kyrkan. Detta kan ske och bör ske via den stora församlingen och dess söndagsgudstjänst - förhoppningsvis.

I morgon har vi en heldag när vi ska tala med alla anställda om den här saken. Jag har blivit ombedd att hålla i inledningen. Jag tänker utgå från att alla vi som är anställda är döpta och att vårt "vara" betyder mer än vårt "göra". Konceptet Till Tro går ut på att "vårda det heliga", på engelska Sustaining the Sacred Center. Det borde snarare översättas med att hålla det heliga vid liv, underförstått det (Herren Jesus) finns mitt ibland oss.  Vidare skulle jag ge några samtalsfrågor. Just nu täner jag

1. Vad i inledning fick dig att tänka till?
2. Vad utmärker en gemenskap som har Jesus i centrum?
3. Vilka råd skulle du ge dem som vill stärka en sådan gemenskap?
4. Vilka steg behöver vi själva ta?

Fundera på det så hörs vi senare.

Om vår tids andliga uppvaknande

Det finns många goda kristna inom Svenska kyrkan även om det inte alltid märks. Men jag tror verkligen att det kommer att märkas mer och mer. Inte så att reformationen kommer att äga rum genom den officiella kyrkans försorg. Knappast heller på grund av någon motion till kyrkomötet eller för att vi har så bra biskopar. Nej, men låt mig som en fortsättning på förra bloggen få nämna några tendenser och/eller faktorer jag tror har stor betydelse för det andliga uppvaknande som nu sker inom Svenska kyrkan. Jag skriver Svenska kyrkan i ordets vidare mening, därför att 6,5 miljoner svenskar är medlemmar där.

1. I förlängningen kommer till exempel beslutet om förändrade strukturer att göra avståndet mellan Svenska kyrkans makthavare och gudstjänstfirare allt längre. Detta avstånd kommer bli än längre i takt med att makthavarna gör bort sig och gudstjänstfirarna blir beroende av Herren Jesus. Om fallet skulle vara det omvända lär det knappast märkas alls. Avståndet påverkas också av att förtroendet för auktoriteter och institutioner i vårt samhälle snart är obefintligt.

2. När gudstjänstfirarna inser att de själva behöver ta ansvar för sina liv och väcks till "iver och omvändelse", för att citera från Uppenbarelseboken, kommer de att behöva använda sina hem på ett nytt sätt och i en helt annan utsträckning. Mitt hem kan i vissa fall också vara andras hem. Där kommer gudstjänstfirarna själva att bestämma. Konventikelplakatet är visserligen upphävt men det vore en stor vinst om gudstjänsterna i hemmet kunde stå i samklang med den allmänneliga kyrkan. Kanske ska jag lägga till en vädjan: Tänk särskilt på präster, diakoner och andra anställda när ni samlas i hemmen.

3. Den upprättelse som äger rum bland de kristtrogna går genom alla kyrkor och samfund. Ekumeniken i betydelsen samfundsekumenik har passerat bäst-före datum, men det har inte gemenskapen mellan de troende. Tvärtom kommer Jesu lärjungar att finna varandra i hem, i skolor och på arbetsplatser. Kom ihåg att ingenting hindrar dessa människor, grupper och gemenskaper att fortsätta "gå till kyrkan" på söndagarna där så är möjligt. Tvärtom är det att rekommendera.

4. Korset kommer att öka i betydelse. Under lång tid har syndernas förlåtelse och Jesu blod stått i förgrunden i förkunnelsen. Men korsets betydelse som talar om hur allt samverkar till det bästa, som förändrar människors liv och gör oss villiga att betala efterföljelsens pris kommer på nytt att bli vårt segertecken. De människor som dagligen tar sitt kors kommer att finna varandra.

5. Den sanna gudstjänsten firas i ande och sanning. Den Helige Ande kommer att skynda till längtande människor. Anden smörjer våra ögon och får oss att upptäcka livets bästa sidor, ett liv i balans och gemenskap med Gud och andra människor. Anden kommer att ge oss en iver att ge vidare vad vi har fått.

6. De nya gemenskaper som växer fram kommer inte bara att bryta samfundsgränser utan också att förena människor från olika grupper. Lågkyrkliga kommer att ha gemenskap med högkyrkliga. Gammalkyrkliga och karismatiker kommer att finna varandra. Osannolika kombinationer som "kvinnoprästmotståndare", homosexuella och kvinnliga präster kommer att lovsjunga tillsammans. Biskopar kommer plötsligt tillsammans med författare, konstnärer och nyateister att, utan förvarning, bli sanningssägare.

Jag tror inte detta bara är önskedrömmar utan tycker mig ana den ringa begynnelsen. Livets ord blir ekumeniska, celler och husförsamlingar bildas om än omärkligt inom Svenska kyrkan och EFK och EFS bildar nya församlingar. Andra sammanhang bidrar omedvetet till skeendet när hela trossamfund slås samman eller när Svenska kyrkan så uppenbart väljer fel väg. Det skyndar på skeendet. Invandrarkyrkorna växer med en för oss ovan självklarhet. Det enda jag ännu inte ser men hoppas på är att OAS-rörelsen ska stanna upp och istället för att marschera på i gamla hjulspår i stället börjar stödja bildandet av nya gemenskaper, förser dem med startpaket, präster och på annat sätt ger understöd. Ungefär som Missionsprovinsen.

Det är en självklarhet att rörelsen kommer att möta motstånd när den växer sig starkare, men detta motstånd kommer tjäna Guds syften. När skolverket eller nyateisterna bjuder motstånd kommer människorna att finna varandra på ett sätt de aldrig kunnat annars. Jo, en sak till - till sist:

Denna rörelse som till största delen kommer att äga rum bland de 6,5 miljonerna medlemmarna har som sin kallelse att på nytt göra Svenska ekumeniska kyrkan till en apostolisk kyrka. Härtill give Gud sin nåd och välsignelse.

Svenska kyrkan är ingen apostolisk kyrka

För några timmar sedan kom jag hem från Himmelsby Gårdshotell utanför Mantorp. Den som, gärna tillsammans med några vänner, vill koppla av ett dygn kan med fördel åka dit.

Sedan har jag suttit en stund med predikan till i morgon - 1 advent. Tänk vilken nåd det är att få försjunka i Guds Ord, be och meditera för att sedan få dela med sig till andra. Jag predikar praktiskt taget alltid över evangelietexten, men  kommer att göra ett undantag i morgon. Det får bli episteln, sändebrevet till Laodikea i stället.

Och snart blir det fotboll på TV. Tänkte jag skulle ta en stund med Zlatan innan jag helt går över till morgondagen. Men så är det här med det andliga skeendet i vårt land. Jag tycker faktiskt också att det sker just förskjutningar och i all korthet men med möjlighet att återkomma vill jag skriva något.

Det stämmer att jag accepterar kvinnliga präster - i den officiella Svenska kyrkan. Det var visserligen ett politiskt beslut, inte förankrat i Bibeln och än mindre i Traditionen, men den officiella Svenska kyrkan har verkligen gjort allt för att bistå beslutet. Det var faktiskt så när jag prästvigdes 1978 att jag nekades prästvigning för mitt stift, Strängnäs stift Och det med ganska kort varsel, någon månad bara. Jag ställdes inför ultimatum. Jag tror det hade skett någon eller några gånger tidigare men är inte säker. Då var striden het. Det förekom trakasserier åt båda hållen under mitt praktar år, inte minst från våra lärare. Den striden fördes ytterligare några decennier även om den mattades av och sedan ersattes av strikta regler. Jag menar att den striden är över. Men, och detta är det viktiga i sammanhanget:

Svenska kyrkan har här övergivit den allmänneliga Kyrka vi faktiskt bekänner oss till. Den som  vi är/var delaktiga av tillsammans med de ortodoxa, katolska, anglikanska m fl. Envist tror jag med andra ord att den officiella Svenska kyrkan har slagit in på en avvikande väg, snarare än jag. Denna uppfattning har förstärkts genom åren. Särskilt avgörande blev det för mig när biskop Giertz skrev ett brev i vilket han sa: "Ingen lär väl längre på allvar mena att Svenska kyrkan är en apostolisk kyrka." Jag tror det var i mitten på 90-talet. 

Som många vet föddes jag i den karismatiska väckelsen i början på 1970-talet, men min teologi blev den högkyrkliga. Jag har alltid haft en kritisk syn på institutionen Svenska kyrkan. Jag kunde säga att vi "inte ska döpa hedningarnas barn", eller säga: "Gör som Luther: lägg ner konfirmationen", för att inte tala om hur synen på äktenskapet utvecklats. I det senare fallet har jag alltmer kommit att betona det sakramentala inslaget i äktenskapet. Jag menar därmed att det faktiskt finns två hedervärda sätt att se på äktenskapet, det civila och det sakramentala. Men också här ser vi hur den Svenska kyrkan kör i diket. Snart finns bara en syn.

Jag hinner ett exempel till innan matchen börjar. Det nu tagna beslutet om strukturutredningen. Jag tror att den officiella Svenska kyrkans syn på stordrift kommer att ytterligare öka klyftan mellan makthavare och de troende. (Därmed inte sagt att makthavare inte skulle kunna vara troende). Vi ser ett andligt skeende i vårt land. Låt oss återkomma till det. Och om/när väckelsen bryter ut lokalt kommer de knappast att intressera sig för vad kyrkorådet tycker och tänker. Konventikelplakates tid är med andra ord över.

Eftersom den officiella Svenska kyrkan upphört att vara kyrka i mer strikt mening går det att finna sig i kvinnliga präster och biskopar, dop av hedningar, ny syn på äktenskapet etc. Allt detta bekräftar endast tesen: den officiella Svenska kyrkan är inte en apostolisk kyrka. Den är ett missionsfält.

FN har uppgraderat Hamas

Ingen lär ha missat att Sverige röstade ja till ett uppgraderat medlemskap för Palestina. Att det var med stor majoritet ska inte förvåna någon som förstår något av det politiska spelet. Det är som i kyrkomötet. Alla röstar likadant oavsett vad man tycker. Politiker är makalösa på att prata ihop sig men vad som kommer ut i andra ändan är en annan sak. Tydligen var det politiskt nödvändigt att rösta för en uppgradering av Palestina för att åtminstone tillfälligt stoppa raketbeskjutningarna mot Israel.

Ett uppgraderat Palestina ger palestinierna tillträde till nya arenor  där de kan förväntas fortsätta driva sin hatkampanj mot Israel. Jag tycker synd om palestinierna som ända sedan staten Israel bildades har använts som politiskt slagträ för att driva judarna ut i havet, först av PLO, sedan Hizbolla och nu Hamas. De enda som har gjort något gott för vanliga palestinier är israelerna. Det var en fröjd för några veckor sedan att resa genom Västbanken och se odlingarna. Här arbetar tusentals palestinier med att odla dadlar, avokados, tomater och så vidare. Deras levnadsstandard har höjts många gånger om. De har visserligen israeler som arbetsgivare, men så ser det ut. Fick dessa palestinier själva välja är jag rätt säker på att de föredrar Israel framför Hamas.

Genom uppgraderingen har det vidare visat sig att det lönar sig att skjuta raketer mot Israel. Unga arbetslösa palestinier, fostrade att hata Israel, försedda med vapen från Iran och andra arabstater som vill Israel illa, har nu fått sin belöning. Våld lönar sig. Varför belönar Svenska kyrkan, Sverige och FN detta? Vad har Palestina gjort för att bidra till fred? Kom ihåg att det visserligen var Mahmoud Abbas som förde palestiniernas talan men bara därför att han i sista stund fick tillåtelse av Hamas. Annars hade han inte  kunnat göra det. Är det någon av mina läsare som verkligen tror att Hamas nu kommer att sätta sig i fredsförhandlingar med Israel? Annat än möjligen som en skenmanöver? Det enda som har skett är att FN har uppgraderat Hamas. Vad betyder det?

Det återstår att se vad detta kommer att ge. I bästa fall stannar våldet av, Hamas kan i lugn och ro se till att få in mer vapen, Israel kommer att ställas i skamvrån om de försöker hindra införseln av vapen och när FN nästa gång uttalar sig mot Israel kanske det kan vara lämpligt för Hamas att angripa med världsopinionen på sin sida eller åtminstone med Iran vid sin sida. Israel kan förvänta sig ytterligare demonisering i ett redan fientligt FN.

Det finns gott om väpnade grupper i Gaza som hellre försöker utplåna Israel än att bygga ett eget samhälle. Med alla dessa miljarder som pumpats in Gaza och med de i världen rikaste arabstaterna vid sin sida, som dessutom har hur mycket land som helst, skulle Gaza ha kunnat vara ett paradis på jorden vid det här laget. Men krigsherrarna har inte velat. Och de kommer knappast att ändra sig.

I stället för att bojkotta palestinierna och deras varor borde vi kanske stödja desamma? Kanske skulle vi i stället hjälpa palestinierna att störta sina plågoandar. Naturligtvis med fredliga medel. Mer arbete åt palestinierna! Mer kristen mission! Låt Svenska kyrkan föregå med gott exempel genom att sända brinnande missionärer till Gaza! Arbeta mot krigshetsen, hjälp dem att bygg ett demokratiskt land och förbered så fredsförhandlingar med Israel! Kanske skulle kyrkomötet kunna ta ett sådant beslut? 

Plötsligt blev det mycket

Nu har det varit mycket några dagar. Jag har en del att ta igen efter kyrkomötet och en del annat. Nu vill jag bara meddela att jag gärna vill skriva om skolavslutningarna, FN-beslutet, kommentera Kyrkans Tidning som kom idag och en del annat. Men det kan jag inte göra nu. Jag ska ner och se på Debatt som ska handla om skolavslutningarna. Det är visserligen å ena sidan en helt oproportionerlig fråga men å andra sidan i sitt sammanhang principiellt väldigt avslöjande.

Plötsligt kom jag på att jag vill skriva en analys om de förändrade relationerna till kvinnoprästerna och varför inte om Anglikanska kyrkans nej till kvinnliga biskopar? Detta apropå Magnus Olssons intressanta och viktiga kommentar.

Fast i morgon ska jag bort igen. Jag åker med några vänner kl 14 till Mantorp SPA. Ja, det är sant. En god vän fyllde 50 år och fick en SPA-behandling i present. Jag får försöka skriva något innan kl 14. Vi hörs!

Mer om Israel

Det är skönt att vara  hemma igen, i synnerhet eftersom jag denna gång tagit ut ett par lediga dagar direkt efter kyrkomötet. Idag på förmiddagen har jag varit hos tandläkaren. Skönt att få det gjort och nu har jag försökt följa upp lite av vad som skett medan jag har varit avskuren från verkligheten. Jag har surfat runt lite och jag har sett  lite TV. Nu kan jag inte låta bli att kommentera vad jag lagt märke till tidigare. Rapporteringen från Israel har blivit mer balanserad jämfört med hur det var när jag var ung. Då liknande rapporteringen mer vänsterpropaganda. I TV-programmet Debatt blir balansen tydlig och jag rekommenderar dig att se det. Den gamle ambassadören Pierre Schori låter som han alltid gjort men den här gången balanseras han av SvD:s Per Gudmundsson och riksdagsmannen Mathias Sundin (FP) på ett fantastiskt bra sätt. Jag blir riktigt glad när jag lyssnar till dem. Debattledaren Belinda Olsson ställer den okunniges fråga: Hur kan ni ha såvitt skilda uppfattningar?

Jag kom att också att läsa prästen Annika Borgs artikel i Dagen, också den mycket väl värd att ta del av. Jag minns hur det var på 1970- och 1980-talen. Då var bilden så ensidig att man kunde gråta. Gråta kan man förvisso göra än idag över situationen därnere, men svensk rapportering är inte fullt så ensidig som förr. Kanske beror det till dels på globaliseringen och de sociala medierna. Det är inte lika lätt att lura folk idag som förr via media.

Desto tråkigare då att höra debatten i kyrkomötet som var som ett eko från 1970- och 1980-talen, för att inte tala om beslutet. Kyrkans Tidning återgav beslutet på följande sätt:

Kyrkomötet beslöt därmed

• att kyrkostyrelsen ska kräva ett slut på den israeliska ockupationen av Västbanken, östra Jerusalem och Gaza
• att rekommendera församlingarna att avbryta investeringar, inför sanktioner och bojkotta företag och produkter på ockuperad palestinsk mark
• att stödja de krafter som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter i Gaza
• att mot svenska regeringen verka för ett fullvärdigt palestinskt medlemskap i FN

Svenska kyrkans syn på krisen i Mellanöstern är både förlegad och ensidig. Borde inte vi, som är för ett mångkulturellt samhälle, hellre verka för en en-statslösning där judar och araber lever, bor och verkar sida vid sida?

Det är som sagt skönt att vara hemma. På eftermiddagen ska jag fortsätta djupstudera 2 Korintierbrevet.  1 Korintierbrevet är jag klar med och det ligger nu på nätet så nu får jag ta nya tag. Men det är lite mycket nu eftersom jag också ska förbereda undervisningen om Paulinsk teologi som jag ska hålla i Nepal 4-15 februari 2013. Det är tänkt att de som går utbildningen ska få en outline på nepalesiska så den måste bli klar inom det närmaste. Nu har vi hållit den första sessionen av 12, tror jag det var, i Nepal. Jag hoppas nu på att Värnamo församling  kommer att göra sig delaktigt i projektet att utbilda hundratals nepalesiska pastorer och få in det på sin hemsida. För er som inte vet finns numera en hemsida just för projektet. Det är en bra början, men förutom förberedelserna när det gäller undervisningen och fortsatt arbete med hemsidan behöver vi också fortfarande få in pengar till projektet. Den församling som är intresserad att stödja projektet och lika mycket vår projektledare Hans Sundberg är välkommen att höra av sig till mig.

Anförandet om mission

Här kommer så gårdagens anförande i debatten om Mission i Sverige. Den röstade som sagt ner med siffrorna 188 mot 43 och 8 som avstod. Men jag är nöjd ändå och lovar att FK återkommer i ärendet.


Ordförande, biskopar, ledamöter och andra åhörare. Jag vill yrka bifall till motionerna 2012:22 och 2012:23 som handlar om Mission i Sverige.

Förslaget går ut på att uppgiften mission i Sverige behöver tydliggöras och underblåsas. Kyrkolivsutskottet har behandlat, ja nästan bejakat, motionernas intention, men också i vanlig ordning föreslagit avslag på dem båda. Huvudskälet för dessa avslag är dels att missionen inte får frigöras från allt annat vi gör inom Svenska kyrkan, allt vi gör är mission, och dels kyrkostyrelsens skrivelse om att det ska utarbetas en strategi för kyrkans undervisning och mission. Det är rätt och bra, men vagt och inte tillräckligt rätt och bra.

Missionen är och måste vara en integrerad del av Kyrkan, men det hindrar inte att vi behöver utveckla en samsyn och en gemensam vision för mission i Sverige. Både kyrkostyrelsen i sin skrivelse och utskottet i sitt betänkande menar att mission i Sverige är viktig, men ingenstans talas det om vad mission innebär eller hur det skulle kunna gå till. Det finns inget innehåll i begreppet och ingen vägledning. Men det kanske kommer?

I betänkandets bakgrundstext sägs att mission handlar om att förmedla kunskap, men det sägs ingenting om denna kunskap. I den bibliska meningen innebär en rätt kunskap om Gud ett erkännande av Hans herravälde och en anpassning till detta faktum. En sådan kunskap berör intellektet, men ännu mer det Bibeln kallar för hjärtat och det liv som utgår därifrån. Förhoppningsvis menar utskottet att hjärtats omvändelse och efterföljelse är självklar, men jag är långt ifrån övertygad efter gårdagens debatt om ekumenik och religionsdialog. Läronämnden gjorde då klart för oss att ord som ”ekumenik” nu måste omdefinieras. Det handlar om ”Guds tilltal i mötet med varje människa oavsett religiös tradition.” Jag undrar hur det resonemanget återverkar på begreppet mission, kyrkans grundläggande uppgift. Kommer begreppet mission också att omdefinieras? Är mission idag till sitt väsen något annorlunda än det var igår? Är det, för att citera betänkandet, ”att erbjuda människor redskap för livstolkning”? Det var knappast den hållningen Jesus hade för att inte nämna Paulus, en av Kyrkans riktigt stora missionärer.

Gårdagens debatt om Strukturutredningen gjorde också klart för oss de församlingar som ingår i storpastoratet ska frigöras för att bland annat kunna ägna sig åt mission. Tänk om det kunde bli så? Församlingen kommer visserligen inte ha någon beslutande makt eller självständigt kunna disponera sin ekonomi, men utöva mission kan man faktiskt göra utan pengar. En levande församling inte bara utövar mission utan ÄR i sig mission. Missionen tillhör hennes väsen. Missionen är den härlighet som utgår från henne när hon lovsjunger och tillber.

En församling utan makt kommer att vara beroende av den Helige Ande och kan bli stor i trovärdighet. MEN den skulle ha ett bra beskydd och stor glädje av ett uttalat stöd, av ett råd för mission i Sverige, som motionen föreslår, av att kunna vända sig till den biskop som har mission på sitt hjärta eller åtminstone av ett biskopsbrev om mission. Då kommer vi dessutom att få veta mer om vad som menas med begreppet mission.

Jag hoppas på bifall till motionerna 2012:22 och 23.

Kyrkomötet beslutar

Nyss har kyrkomötet avslutats. Vi har röstat igenom allt i en rasande fart. Ärligt talat är jag att inte övertygad om att alla riktigt hänger med i svängarna. På förmiddagen körde vi 2,5 timmar i ett sträck bara med propositioner, avslag och bifall. 30 min före lunch föreslog Bertil Murray (FK) att vi skulle tidigarelägga lunchen med en halvtimme eftersom vi kanske var lite trötta. Förslaget gick igenom utan att någon begärde votering. Det var det första och hittills enda förslaget FK har fått igenom.

Strukturutredningen gick igenom som väntat. Beslutet kommer att få en rad konsekvenser och drabba olika beroende på var du bor. Bert Löndahl (FK) hade yrkat avslag på hela utredningen och eftersom han i många stycken hade oss andra med sig gjorde vi en skriftlig reservation till hela paketet. Kanske ska jag lägga ut den i sin helhet här på bloggen när jag bara får den som fil. I papperet jag har framför mig, 3/4-dels A4, står att läsa att vi delar kyrkomötets bedömning att situationen för Svenska kyrkan måste hanteras men att vi uppfattar det fattade beslutet mer som ett uttryck för krisen än som en lösning av den.

De politiska partierna kan inte längre förse Svenska kyrkans struktur med tillräckligt antal politiker och därför måste något göras. Risken, skriver FK vidare, är att organisationsförändringen fungerar som ett självbedrägeri, men att ingen förändring faktiskt äger rum. FK skriver: "Detta är ett förhållande som döljs av en grandios framställningskonst, där det som är brist på närhet med en politisk övertalningsdefinition kallas 'närhet' och det som är brist på samverkan följdriktigt kallas 'samverkan'". Reservationen talar också om församlingens grundläggande betydelse, men som sagt hela kan jag kanske publicera senare.

Mina reservationer ansågs upptagna i det arbete som pågår. 60 milj avsätts för att förmedla kunskap och tänka mission. När det kom till röstning begärde jag först votering och sedan rösträkning. Jag ville se hur landet låg när det gällde huvudtanken att inrätta ett råd för mission i Sverige. Motionen föll med siffrorna 188 mot, 43 för och 8 som avstod. Inte så illa, tycker jag. Jag lägger ut mitt anförande på nästa blogg. Om fem minuter eftersom jag har det här.
Motionerna om präster och diakoner som saknar anställning i Svenska kyrkan av olika skäl tycker jag behandlades onödigt svalt. Hela problematiken anses tillhöra biskoparna och det kan vara värt att notera.

Du kan be din biskop att värna extra om de präster och diakoner som som står utan tjänst. Se till att där finns en kommunikation, att de blir inbjudna till kontrakts- occh stiftssamlingar och, om de vill, kan se en väg tillbaka till tjänst. De är ju vigda till livslång tjänst. Och om du känner någon präst eller diakon så berätta för dem om biskoparnas omsorg.

En annan riktigt stor fråga var den om Kairosdokumentet och Israel- och Palestinafrågan. Jag avstod från de flesta röstningarna, de var flera, eftersom jag anser att frågan inte alls hör hemma i kyrkomötet. Jag lämnade in en skriftlig reservation. Så när kyrkomötets uttalande dyker upp i media kan du veta att jag inte står bakom.

Det kommer att införas en avdelning om ekumenik i kyrkoordningen. Den placeras sist, av praktiska skäl sägs det, men den borde varit först. Denna avdelning framstår som en bekännelse. Tyvärr har biskoparna lyckats klämman in ett längre stycke som jag inte alls gillar. I det blandas ekumenik mellan kyrkor och samfund samman med religionsdialog. De förnekade visserligen detta, men vänta får du se. Alve Svensson (KD) försökte få bort de tre sista orden, här kursiverade, i följande avslutande sats: 

samt att söka Guds tilltal i mötet med varje människa oavsett religiös tradition.

Tanken är att när vi hör Gud genom andra kan vi göra det också genom dem som inte alls står i någon religiös tradition. Det finns inte tre kategorier av människor; kristna, religiösa och icke-religiösa. Och om det finns det vill vi lyssna ödmjukt också till dem som inte har någon religiös tradition. Förslaget föll med 102 röster mot 131 och 6 nerlagda. Så det var lite nära. Nu finne i kyrkoordningen ett ganska långt stycke som helt utspelar sig på skapelsens plan. Biskop Antje Jackelén menade också uttryckligen i diskussionen att begreppet ekumenik nog måste omdefinieras. Dess kontext är religionsdialog, menade hon.

Det togs även en rad andra beslut. Om du vill fråga om något engående kyrkomötet är du välkommen att kommentera på min blogg. Du kanske inte får svar idag, eftersom jag ska med tåget till Småland om en stund, men så snart som möjligt ska jag kommentera.



Kyrkomötet fortsätter diskutera

Igår kväll inträffade det att när vi skulle behandla motionerna om Kairosdokumentet och den så kallade Palestina-frågan kommer Birgit Friggebo (FiSK) med ett yttrande som är så långt att det närmast kom att betraktas som en ny motion. Texten var så lång att situationen närmast blev kuppartad. Ordföranden löste det hela genom att låta dela ut texten till alla ledamöter så att vi kunde läsa den under natten, tänka och spara diskussionen till morgondagen, det vill säga idag. Så idag har vi diskuterat denna viktiga fråga från kl 09 till kl 14 eller var det 15? Så när vi äntligen var färdiga med den hade vi hunnit så långt  som vi skulle ha hunnit i går kväll. Vi ligger efter i schemat med andra ord.

Diskussionen om Kairos, bojkott av Israel med mera kom att dela mötet i minst två läger av talarna att döma. Dels var det de som till varje pris ville att vi skulle göra ett yttrande att sända till regeringen eftersom regeringen på torsdag ska besluta om hur den ska förhålla sig till FN-mötet den 29 november. Då är det tänkt att Palestina ska bli fullvärdiga medlemmar i FN. Dels var det de som menade att hela frågan är som en eld och menade att vi inte skulle bidra till den med ytterligare bränsle. Jag hörde till den senare gruppen och klargjorde också detta i ett anförande. I morgon ska vi rösta i saken.

Sedan kom vi till Vignings- och tillsynsutskottet. Där hade jag två motioner men det var bara två eller tre talare i saken. Det verkar som att alla var lite trötta eller att saken, det vill säga att hundratals vigda står utan tjänst, inte upplevdes särskilt angelägen. Jag blev bestört. Ärkebiskopen var dock uppe och tydliggjorde att vi har en arbetsrätt att förhålla oss till. Arbetsgivaren väger enligt ärkebiskopen tyngre än vigningen. Han uttryckte sig inte så, men saken var uppenbar för den som orkade lyssna. Hans inlägg gjorde mig betänksam. Synen på vigningstjänsten är förändrad. De vigda behandlas numera helt klart som tjänstemän. Det är tufft att avlägga livslånga löften till en kyrka som behandlar oss som tjänstemän. Är det inte sådant som kallas slaveri? Det är vi väl emot? Detta kommer att undergräva såväl biskopens som vigningens trovärdighet.

När vi äntligen var färdiga tänkte jag att jag tar en paus och skriver en blogg, men kommen till arbetssalen visade det sig att motionen om att registrera dem som avhänt sig vigselrätten skulle diskuteras. Jag tyckte jag ville lyssna till denna diskussion som till min förvåning visade sig vara het också i år. Thomas Jansson (FiSK) och Sven E Kragh (C) försökte gång efter annan övertyga mötet om hur viktigt det är att stämma i bäcken. Det kan komma att bli en anstorming med återskickade vigselförordnanden, hävdade de. (Hur rätt önskade jag inte att de har). Men utskottets förslag att avslå motionen försvarade med bravur av Karin Långström Vinge (FiSK) och Teresia Derlén (POSK). De gjorde det så bra att det var en fröjd att lyssna till dem båda, men den där Sven E. Kragh undrar jag alltmer över.

Nu har jag också skrivit mitt anförande till mission. Men det lär väl inte komma upp förrän senare under kvällen. Det blir en lång dag också idag. Jag återkommer.

Kyrkomötet diskuterar

Nu har jag just levererat mitt anförande om att Avskaffa domkapitlen. Jag tycker det gick bra och eftersom jag hade bestämt mig för att att inte ha något andra anförande eller någon replik så gick jag istället ut och drack vatten. När jag kom tillbaka för att hämta några papper som jag ville ha med mig för denna blogg stod ärkebiskopen och försökte förklara varför domkapitlen är rättssäkra. Jag missade det mesta av vad han sa och nu sitter jag här.

Från kl 09 till efter kl 15 någon gång diskuterades Strukturutredningen. Bakgrunden sades vara den så kallade församlingsdöden, det vill säga ungefär 1000 församlingar har redan lagt ner och många församlingar går samman för att överleva. Nu vill kyrkomötet "befria" församlingarna från val, administration, sammanträden, kyrkogårdar, beslut m.m. så att församlingarna kan bestå och helt kan ägna sig åt gudstjänst, undervisning, mission och diakoni. På så sätt menar man att församlingarna får tid, kraft och inspiration att utföra uppdraget. Hur önskade jag inte att detta var sant! Eftersom jag inte vill vara negativ säger jag bara: låt oss vänta 10 år så har vi facit i handen.

Om du har möjlighet att lyssna till kyrkomötet på webben så får du inte missa Bertil Murrays lysande anförande. Vilket retorik! Han började med att tala om att EU borde tillsätta den svenska regeringen, så kan den i stället ägna sig åt det mer praktiska inom politiken. Han fortsatte med att hävda att med den logiken som kyrkomötet använder sig av kommer det troligen att bli en ny glädje i Sverige. Ja, det var riktigt bra.

Även Dag Sandahl och Fredrik Sidenvall gjorde bra ifrån sig. Deras gemensamma poäng är att man inte ska göra större organisationsförändringar när det är stiltje i organisationen. Dag talade om den svåra och farliga reträtten och Fredrik menade att man inte byter segel på båten när det är stiltje. Det behövs kraft och framåtanda för att genomföra större förändingar. Om det saknas sådan framåtanda inom Svenska kyrkan är risken påtaglig att det inte är möjligt att genomföra förändringen. Den kommer inte att landa bland oss vanliga. Många förtroendevalda kommer att säga: Jag har gjort mitt och nu får andra ta över. Men de andra finns ju inte! Andra som har "vision" för förnyelse i den gudstjänstfirande församlingen kommer att sakna positioner, makt och möjlighet att genomföra förändringar. Nåja, också detta får vi veta om 10 år eller kanske 5?

Ett annat tungt argument är att strukturutredningen inte har följt direktiven. Man har inte utrett de pastorala och ekonomiska konsekvenserna. Men det finns förstås en majoritet för förändringen. De olika grupperingarna har kompromissat och kompromissat och nu står de där tillsammans och röstar igenom något som ... Det är först i morgon vi kommer att rösta i saken och kanske kan dessa omröstningar, för det blir flera, kan förändra något. Till utredningen har bifogats 12 motioner. Fyra av dem kommer från Frimodig kyrka. Apropå Frimodig kyrka stod kyrkoherden i Sollentuna, Anders Roos, för ett riktigt bottennapp. Av någon svår anledning tyckte han att han skulle hoppa på Frimodig kyrka. Det gjorde han genom att säga att vi hade fel ande. Vi har orons och rädslans ande, eftersom vi protesterar. Att vi ska behöva höra sån't. Leif Nordlander kunde inte låta bli att replikera med att Roos synes sakna urskiljningens gåva. Det var åtminstone lite roligt i sammanhanget.

Frimodig kyrka har yrkat på avslag på hela Strukturutredningen och kommer att rösta därefter. Det kommer knappast att påverka beslutet men i ett historiskt perspektiv kan det vara viktigt att argumenten och kritiken kommer med.

Graham Cray och Svenska kyrkan

På det så kallade Stockholmsmötet talade bland andra biskopen Graham Cray om An incarnational Community. Det var inte något nytt för mig, men jag är ändå glad att han var där och talade om mission. Men den typen av mission han talar för har sin särskilda bakgrund och tror jag är ganska främmande för Svenska kyrkan. Bakgrunden är att det i England under slutet på 1900-talet uppstod en mängd olika gemenskaper. Tidigare var det bönegrupper och husförsamlingar men när Vineyard, Cellkyrkan och liknande rörelser invaderade landet uppstod en mängd olika varianter på temat. När biskoparna inom Church of England såg vad som hände gjorde man om sin teologi. Man gjorde tvärt emot vad Svenska skulle ha gjort. Man inkluderade denna mångfald i sin syn på Kyrkan och kallade alltsammans för Fresh expressions of Church. I mitt tycke var det riktigt och slutet på detta har vi ännu inte sett.

När biskopen Graham Cray därför talade om mission grundade han denna i Skriften. Paulus är Kyrkans store missionär som mer eller mindre övergav sitt sammanhang, gav sig in i helt nya, blev kvar där och främjade blivande gemenskaper och församlingar. Vad jag kunde urskilja så uppmanade inte biskopen oss att göra likadant utan förblev tämligen teorietisk. Jag förmodar att han vet hur det fungerar i Sverige. Så här står vi med vår gamla institution Svenska kyrkan och är helt oförmögna att ändra på den - fast vi ändrar på den. Fast jag tror och hoppas att den andliga förändringen sker av sig själv, det vill säga även utan vår medverkan.

Nu har jag i stort läst igenom betänkandena till kyrkomötet och skrivit mina anföranden med anledning av mina motioner. Jag har två om mission. I dem föreslår jag att vi ska tillsätta ett råd för mission i Sverige, uppdra åt en av biskoparna att ansvara för detta, låta ämnet mission i Sverige ingå i våra utbildningar och uppmana biskoparna att skriva ett biskopsbrev om missions i Sverige. Det blir naturligtvis avslag på dessa eftersom Kyrkans Hus redan har för mycket att göra, eftersom motionerna kommer från Frimodig kyrka och  eftersom man inte vill erkänna att vi inte redan jobbar med mission. Ändå är betänkandet välvilligt inställt till mina motioner. Kyrkolivsutskottet bejakar vad jag skrivit, men menar att kyrkomötet inte kan ge uppdrag åt biskoparna, att det inte går att bryta ut missionen ur helhetsuppdraget som är att fira gudstjänst, undervisa, missionera och utöva diakoni. Missionen är och måste få vara en integrerad del. Utskottet konstaterar att ett biskopsbrev vore värdefullt men att respektive utbildningsanordnare måste besluta om de ämnen det ska undervisas om. Ja,ja ...

Det är intressant att se hur utskottet definierar mission. I bakgrundstexten heter det att mission handlar om att "förmedla kunskap erbjuda människor redskap för livstolkning" och vidare i utskottet att "mission utövas i möten och dialog mellan människor ..." Vad är detta? Det finns inte ett ord om vad det är för kunskap som ska förmedlas. Av texten att döma kan det vara precis vad som helst. Och vilka redskap som åsyftas har jag inte en aaaaaning om. Utskottet talar om möten och dialog men säger ingenting om innehållet. Dialog sker ju hela tiden mellan oss människor och verkligen inte någon särskild metod för mission. Ja, ni förstår att detta är ytterst vagt.

Nu pågår en process som syftar till att stärka och församlingarnas möjlighet att fullgöra sin grundläggande uppgift. För detta avsätts 60 miljoner. Bra, men hur ser det förväntade resultatet ut? Med dessa vagheter omkring begreppet mission kan det mycket väl  komma ut - ingenting.

Det är hur långt avstånd som helst mellan  biskop Graham Cray och kyrkomötets skrivningar. Vi är inte i närheten av Anglikanska kyrkans sätt att tänka och verka. Faktum är att vi är så långt ifrån att vi knappast har möjligheter att förstå vad biskop Graham Cray talar om. Om vi skulle följa den anglikanska modellen skulle vi missionera där vi bor, lever och verkar. Där skulle vi främja spirande gemenskaper. Vi skulle där, inte inom kyrkohusets byggnader och programverksamheter, utan där ute i hem, på skolor, caféer, bowlinghallar ... bedja, lovsjunga och predika, troligtvis genom möten och dialog med andra. Där skulle Jesus Kristus gestaltas i Andens kraft och härlighet, korset verka och människor omvända sig. Lovsången födas och heliga gemenskaper uppstå. Jag tror att Svenska kyrkan har en bra bit att gå innan vi ens förstår vad vi håller på med.

I morgon reser jag till Katrinholm. Käre far fyller 90 år och på söndag fortsätter jag till Uppsala och kyrkomötet. Så nästa blogg får därifrån. Redan nu vill jag meddela att det kommer att bli dagliga
TV-sändningar, typ morgonsoffa, från kyrkomötet. 

Ett förnyat hopp

Igår kväll kom vi så tillbaka från Stockholms-mötet. Det blev en god helg även om vi från Värnamo inte deltog i alla programpunkter. Vi hade faktiskt ingen lust att köra hemifrån kl 05 på morgonen för att hinna till bibelförklaringen. Jag såg just förresten att den finns utlagd som film, åtminstone 13 minuter av den. Du kan se den här. Här utlovas också att det ska läggas ut mer. I sådana fall tycker jag du ska se alternativt återuppleva Marcus Birros inlägg. Eller ska jag kalla det utbrott?! Han är en sprudlande talare och jag kan förstå om dem som lyssnar blir för eller emot honom. Men helt klart värd att lyssna till. Särskilt om du inte har hört honom tidigare. Han talade om oss kristna delvis med ett utifrån perspektiv och delvis med ett inifrån perspektiv. Han menade att det tar emot för svenskar i allmänhet att ta sig in i den kristna församlingen. Det finns många märkliga attityder ibland oss och alldeles för lite förståelse och generositet. Det är inte många som längtar till en sådan miljö, mycket prat och inte så lite skvaller. Vidare uppehöll han sig vid vår brist på trovärdighet. Särskilt inom Svenska kyrkan där man har slipat ner trösklarna så till den grad att innehållet rinner ut. Men starkast tycker jag var när han talade om de kristnas brist på frimodighet. Det talas på tok för lite om Jesus och varför finns det inga som säger ifrån? Sammantaget med andra ord en ganska dyster bild förutom när han kom in på det diakonala arbetet som sker till exempel i Frälsningsarmén, S:ta Klara eller på Livets Ord. Marcus Birro förvånade sig också över vänsterns och ny ateisternas vrede och omåttliga intresse för Gud.

Övergången till Berth Löndahls inlägg blev med denna bakgrund magnifik. Äntligen, utbrast Bert, äntligen reagerar omgivningen på oss och honom som vi bekänner! Plötsligt har det blivit farligt att välsigna barnen på skolavslutningen! Äntligen sjungs det trotsiga Laudamus! Vi prisar Fadern, Sonen och Anden och ingen annan. Vi kommer aldrig att göra vad denna värld önskar, aldrig att tillbe andra gudar eller sluta fira mässan. Ny ateister och andra får bli arga, men vi kommer att än mer intensivt fira mässan, höja vår röst i lovsång och bekännelse. Och vi kommer att välsigna alla barn vi möter!

Jag måste berätta om Högmässan vi firade på igår, en högmässa som jag tror i mycket var profetisk. Deltagarna rekommenderades tre olika platser, S:ta Klara, Betlehemskyrkan och Roseniuskyrkan. Tillsammans med Thomas och Ann-Charlotte gick jag till Roseniuskyrkan. Jag har varit där förut men den är inte lätt att hitta där den ligger på Smala gränd 5. Bibeltrogna vänner, numera Evangelisk-luthersk mission tog över 1870-års lokalen år 1911. Deras vision är att ha Kristus i centrum.

Jag tror att vi var ett hundratal samlade. Det var inte många lediga platser kvar i den lilla kyrkan. Psalmsången blev mäktig! Jag tror att alla sjöng för full hals. Särskilt roligt var det att se att den ordinarie församlingen verkade vara relativt ung. Högmässan var i mina ögon profetisk därför att den högkyrklige Berth Löndahl celebrerade mässan så som den ska celebreras. Den förmodar jag lågkyrklige lekmannen Eric Andersson (?) predikade. Eller snarare undervisade han utifrån vårt uppdrag att förmana varandra. Han var lätt att lyssna till, grundlig och tog gott med tid, kanske 30-40 minuter. Under utdelandet ledde fyra unga musiker lovsångerna till Herren. De spelade piano, gitarr, tvärflöjt och fiol. De spelade skickligt och följsamt sånger vi alla kunde. Sången var stark och fiolen skar genom luften med himmelska toner. Jag vet inte vad hon hette som spelade men jag kände igen tonen från himmelen. Här firade olika fromhetsriktningar och alla åldrar den ekumeniska högmässan som vore de ett hjärta och en själ. Det var sannerligen underbart och mässan gav  mig ett förnyat hopp.

Vad den anglikanske biskopen Graham Cray menade när han talade om Incarnational community får jag återkomma till. Nu vill jag bara fortsätta att minnas gårdagens högmässa. Kanske kunde jag återkomma till det när jag skriver om två av mina motioner till kyrkomötet, dem om mission i Sverige.

An incarnational community

I morgon bitti är vi några stycken som bilar till Stockholm för att vara med på Frimodig kyrkas Stockholmsmöte. Det ska bli fint att få vara med, men minst lika fint att få resa med sju andra församlingsmedlemmar. Vi kommer att få fyra timmar i bilen som kan användas till goda samtal. Det är säkert både intressant och lärorikt att lyssna till en biskop från England, presidenten i Mekane Yesus-kyrkan och Marcus Birro, men innerst inne tycker jag att gemenskapen med vännerna från Värnamo betyder mer för mig. När jag ser programmet fastnar jag särskilt vid biskopens ämne på söndagen: När evangeliet blir verklighet - an incarnational community. Jag tror att den vardagliga, äkta gemenskapen kommer att vara, ja redan är, helt avgörande för församlingens trovärdighet.

Annars har jag varit ledig idag och ägnat förmiddagen åt de anföranden jag tänker hålla på kyrkomötet. Jag har skrivit tre av fem, det om att avskaffa domkapitlen, de om präster och diakoner utan församlingstjänst och det som visar på behovet av ett medlingsinstitut. Det kan tyckas hopplöst att arbeta med sådana anförande när man vet att ledamöterna kommer att rösta ner dem, men jag tror inte att det är det. Det som sker i kyrkomötet går till historien men det förblir också i historien. Det gäller att tala ut, dokumentera och vara med om att skriva historien. Därför är det viktigt att förbereda sig ordentligt. Det som sägs blir kvar.

Det har varit lärorikt att ha fått vara med i såväl, stiftsfullmäktige, stiftsstyrelse, om än som ersättare och kyrkomötet under denna period. Jag tror att jag har lärt mig en hel del. Kanske inte i teologisk mening om jag ska vara ärlig, men om hur kyrkopolitiken fungerar. Jag är ömsom förvånad och ömsom bestört. Det är inte roligt att höra och se insidan av Svenska kyrkan. Svenska kyrkan befinner sig på ett sluttande plan och det går fortare och fortare utför. Jag har svårt att tro att det kan sluta på annat sätt än ... riktigt dåligt. Det värsta tycker jag är att så få protesterar, att motståndet är uppgivet och till synes fullständigt oorganiserat  Tänk om till exempel KD, de opolitiska grupperna och individer från det sönderfallande före detta M kunde gå samman. Då skulle vi kanske kunna vänta på skutan. Men vi är inte nära det. Vi tvingas alla administrera det sjunkande skeppet.

Självklart behöver det ovan beskrivna inte drabba enskilda kristna, nämligen om de förmår att skydda sig själva, finna sina med-lemmar och ta emot allt som ett Guds verk. Men också i detta behöver vi varandra. Vi  får prata om det i bilen på vägen till Stockholm. Så hör jag av mig när vi kommer hem. Ha en god helg!

Israel - ur Svenska kyrkans perspektiv

Nu måste jag ta tag i de betänkanden vi ska besluta om 19-21 november. Strukturutredningen har med rätta fått mycket uppmärksamhet, men hur är det med motionerna? Det har skrivits 62 motioner och det är avslag på alla. Utom dem som handlar om att ställa Israel vid skampålen och den som handlar om våra egna arvoden. Det är faktiskt sant.

Det är tänkt att kyrkomötet ska besluta att

• Kairosdokumentet ska skickas till alla ledamöter av kyrkomötet
• kyrkostyrelsen ska fortsätta kräva ett slut på den israeliska ockupationen av Västbanken, Ö Jerusalem och Gaza
• rekommendera församlingarna att avbryta investeringar, införa sanktioner och bojkotta företag och produkter från de israeliska bosättningarna
• uppmana den svenska regeringen att verka för att Palestina upptas som fullvärdig medlemsstat i FN

Nu kanske någon tycker att detta verkar något ensidigt, som ett politiskt ställningstagande i en svår och komplicerad konflikt. Jag håller med men vill samtidigt understryka att det i ekumenikutskottets betänkande går att läsa att Svenska kyrkan fullt ut stöder Israel som suverän stat inom de internationellt erkända gränserna. Det tackar vi för, men är det inte just gränsdragningarna som är problemet? Svenska kyrkan förtydligar genom att tala om 1967 års gränser. Bra, då förstår jag. Problemet är bara att dessa gränser inte erkänns av araberna och därför har Israel varit involverat i ett antal krig kring dessa gränser efter 1967. Det är i dessa som israelerna inte bara försvarat sig utan också skaffat sig säkerhetszoner, sådana som av väst kallas för ockuperad mark. Israelerna själva anser närmast att det är befriad mark, annekterad mark, mark som numera tillhör Israel, ärligt vunna genom krig. Nu har man försökt att nå fred med fienden flera gånger, bland annat genom att lämna tillbaka halva Sinai, hela Gaza och gett självstyre till större delen av Västbanken. Men man har inte fått mycket tillbaka. Ärligt talat förstår jag inte när Svenska kyrkan talar om ett ockuperat Gaza. Är det inte Hamas som styr där? Ett grundläggande skäl till att inga fredsförhandlingar pågår är att Israel anser att det inte finns någon att förhandla med. De anser sig inte kunna förhandla med en terroriströrelse som Hamas. Det är därför Svenska regeringen vill få Palestina erkänt i FN. Då skulle det nämligen finnas någon att förhandla med. Har Svenska kyrkan missat det?

Det är inte mer än en vecka sedan jag reste genom Jordandalen. Här blomstrar numera odlingarna genom fenomenala insatser av israelerna. Här var tidigare bara sumpmarker, men nu som sagt växer det så att det knakar. Vissa skördar är enorma. De som arbetar där är mestadels palestinier. Vi talar om hundratals för att inte säga tusentals. Jag saknar siffror. En bojkott av dessa varor vore förödande och skulle göra palestinierna arbetslösa. Visst händer det att det blir sammandrabbningar med bosättarna men det är inte så konstigt. Gränserna är ju inte internationellt erkända och Israel har visserligen gett palestinierna ett stort självstyre, men de har behållit säkerhetskontrollen. Det verkar som att de inte litar på fienden.

Och ett delat Jerusalem tror jag vi kan glömma på en gång. Bättre vore då att verka för allas trygga och säkra tillträde till alla de heliga platserna.

Nu menas i alla fall att Svenska kyrkan har ett särskilt ansvar att gripa in i saken. 

I dagens SvD rapporteras från Stefan Löfvens resa i Israel/Palestina. Av rapporten framgår inte annat än att Stefan Löfven är tagen av situationen, att han aldrig tänker samarbeta med (V) och (MP) vad gäller utrikespolitiken och att (S) har ungefär samma hållning som Svenska kyrkan (eller är det kanske tvärtom). Alliansen är inte lika övertygad som (S) och till våren kommer frågan om bojkott och frågan om att FN ska erkänna Palestina upp i riksdagen. 

Margit Borgström (KD) och Fredrik Sidenwall (FK) har reserverat sig mot betänkandets förslag eftersom de menar att Svenska kyrkan varken har uppdraget eller kompetensen att utöva utrikespolitik. De uppfattar Svenska kyrkans hållning som tendentiös  Tänk vad fint det går att uttrycka sig! Därför reserverar de sig mot att ställa krav på ett slut av den israeliska ockupationen, mot att församlingarna ska rekommenderas och att utöva påtryckningar på regeringen. Jag tror jag står med där även om jag är för palestinierna. Om nu inte Israel vågar ge efter mer kanske vi kan vädja till Jordanien, Egypten eller något av de andra länderna runt omkring. De har gott om plats och deras insatser för sina landsmän har hittills varit rätt begränsade.

Däremot kunde jag inte se någon reservation när det gäller ersättningarna till oss själva. När guiden berättade för oss att Knesset har 120 ledamöter berättade jag att kyrkomötet har 251. Vi är dubbelt så många och kanske dubbelt så viktiga ... Hur som helst; På mitt första kyrkomöte 2010 var jag med och motionerade om  att kyrkomötets ledamöter skulle få tillgång till Svenska kyrkans Bekännelseskrifter. Det gick inte med motiveringen att de finns på nätet. Den som är intresserad kan slå upp där. Kairosdokumentet finns upplysningsvis också på nätet. Det går att läsa här.

Israel - ur ett bibliskt perspektiv

I natt kom vi hem från Jordanien - Israel. Det blev enligt mitt tycke en mycket spännande resa. Jag tror faktiskt att alla 20 deltagarna skulle skriva under på det. Eftersom vi tidigare gjort resor till Israel hade jag den här gången försökt nå fram till berättelser och platser man vanligen inte besöker. Därför började resan i Jordanien med besök i Amman, Jerash, Peniel, "Betania på andra sidan Jordan", Nebo, Petra och Aqaba. När vi sedan kom till Eilat och Israel besökte vi bland annat Nazareth Village, Israel Museum och dess tempelmodell, Davids stad med Hiskiatunneln och Siloamdammen. Vi fick tillfälle att gå genom tunneln som leder fram till dammen och jag tror inte någon av resenärerna glömmer den vandringen. Jag hittade några klipp från tunneln på You Tube som jag lägger ut här och som så ofta är det några amerikanare som filmar och berättar. Trots att en plats som denna ställts i ordning av konservativa amerikaner och för turister, är den värd ett besök. Platser som dessa görs lätttillgängliga, överskådliga och begripliga - ur ett bibliskt perspektiv.

Jag har nu läst alla kommentarer till den förra bloggen som bekräftar hur känslig och spänd relationen kan vara till just Israel. Jag förstår det ganska väl och vill därför bara säga att för mig som kristen är det bibliska perspektivet överordnat. Som kristna tror vi att den Allsmäktige utvalt ett folk åt sig. Redan detta är naturligtvis en stötesten av stora mått. Redan här faller mänskligheten sönder i många olika delar. Kristna människor menar vidare att detta folk har Abraham som sin stamfader och att det var genom löftessonen Isak, inte Ismael den förstfödde, som löftena fördes vidare fram till sin fullbordan i Jesus Kristus, Guds Messias. Utkorelsen bekräftades genom Mose som räddade Israels barn från egyptierna och fördjupade relationen till Gud genom Torahn.

När vi besöker landet kommer vi med nödvändighet att befinna oss på ett politiskt känsligt område. Men också till detta kan vi ha olika attityder och jag förstår inte varför det ska vara så svårt att ha förståelse för det. Vi hade tre olika guider och vår förste guide i Jordanien var arab och gissar jag muslim. Han gjorde ett bra jobb även om han betonade att Israel tar ut för mycket sötvatten ur Jordan. Vår israeliske guide hade både svenskt och israeliskt medborgarskap. Han kom till Israel som FN-soldat efter Yom Kippur-kriget 1973. När han började inse det israeliska folkets situation bestämde han sig för att ta plats i den israeliska armén och har sedan 1980 varit med i de väpnade konflikterna. Han är officer i den israeliska armén. Han är gift och har tre barn. Äldste sonen är krigsinvalid och mellan sonen hade på annat sätt haft en svår tid i det militära. Han bär på granatsplitter i sin kropp, men har inte ångrat att han kämpat och kämpar för frihet och demokrati. Han menar att Israel har rätt till detta. Sista kvällen i Jerusalem besökte vi Svenska Teologiska Institutet (STI) och diskuterade ett och annat med Göran Larsson. Göran förhåller sig tämligen neutral till politiken eftersom han, som han säger, är teolog och som sådan har goda vänner i alla läger.

På STI skymtade jag också Magnus Norell som är forskare vid Utrikespolitiska institutet med inriktning på terrorism och Mellanöstern och blev då tipsad om en utmärkt artikel i ämnet som jag här hänvisar till. Den bär rubriken Obegripligt att EU inte står upp för yttrandefriheten. Den är mycket läsvärd och borde kunna leda till att vi nyorienterar oss, från att ensidigt ta ställning, från att gå omkring med fördomar till att försöka förstå och välsigna, som Paulus skriver "främst juden, men också greken", det vill säga i vårt fall araben. Det bibliska perspektivet medför inte med automatik att vi är opolitiska, men kan stämma oss till större återhållsamhet och ödmjukhet.

Jag tänkte först att fred i Mellanöstern måste vara en politisk utmaning, men jag är inte lika säker längre. Snarare är det en mänsklig utmaning som bara kan förverkligas genom Guds nåd. I ljuset av det bibliska perspektivet blir Mattias Gardells insatser som bland annat som språkrör för Ship to Gaza futtig, ja närmast kontraproduktiv och löjeväckande. Jag ser inte alls fram emot att bli delaktig i kyrkomötets beslut om Israel i slutet av november, men det får jag återkomma till när jag läst på lite bättre.

Israel - ur ett politiskt perspektiv

Nu är det bara några timmar innan jag beger mig iväg till Jordanien och Israel. Vi är 20 personer som gör en församlingsresa och jag ser mycket fram emot denna eftersom jag själv aldrig har varit i Jordanien innan. Vi landar imorgon eftermiddag (lördag) kl 14.50 i Amman och ska sedan se Jerash, Betania, Nebo, Petra och Aqaba för att sedan ta oss över gränsen till Israel och Eilat. Det är lätt att glömma bort att dessa områden hör till det bibliska landet Israel.

Det går att närma sig Israel ur olika perspektiv. Vi kan studera folket och landet ur ett geografiskt perspektiv. Vi kommer till landet där flera världsdelar möts med olika klimat, djur och växter. Det går att närma sig landet med ett historiskt perspektiv eller ett politiskt. Eller varför inte med ett religiöst perspektiv.

Idag har jag repeterat det politiska perspektivet inte minst med tanke på motionerna i kyrkomötet. Jag är rädd för att många aktivister inte riktigt har klart för sig att Israels gränser av just politiska skäl aldrig har erkänts och att landet alltsedan det kom till 1948 befunnit sig i krig med arabländerna. Hur var det det gick till när landet Israel bildades? En kort resumé kan se ut så här.

Redan i slutet av 1800-talet började det ständigt förföljda folket längta efter ett eget land. Judar som fick del av upplysningens idéer om humanitet, jämlikhet och frihet började flytta till det glest bebodda landet. Theodor Herzl skrev boken Der Juudenstat 1897 och drömmen om Sion fick liv, se Ps 120-134. Under de kommande åren följde flera vågor av judisk invandring. Vid tiden för Första Världskriget var det turkarna som härskade i landet. Efter kriget, från och med 1917 fick engelsmännen uppdraget av Nationernas förbund att förvalta landet som mandatland. Det mandatet sträckte sig till 15 maj 1948. Men eftersom engelsmännen redan från början både drev tillkomsten av Israel och kollaborerade med arabstaterna fanns en kluvenhet. 1939 fruktade engelsmännen att araberna skulle ställa sig på nazisternas sida och för att minska spänningen hindrade engelsmännen judarna från att återvända. Högst 75 000 skulle få komma in i landet. Judarna skulle aldrig få bli i majoritet och så låstes situationen politiskt. Frågan hänsköts till det nybildade FN som föreslog att landet skulle delas ungefär såsom det ser ut idag, ett Israel utan Västbanken och Gaza. Israel och Palestina skulle leva sida vid sida med gemensam ekonomi. Jerusalem skulle vara en internationell stad och sortera under FN. Judarna opponerade sig men godtog förslaget. Araberna vägrade. Istället började de terrorisera det judiska folket. 

Englands mandat gick som sagt ut 15 maj 1948 och därför utropade Israel den egna staten dagen innan eftersom den 15:e var en sabbat. Den första dagen i Israels historia är med andra ord en sabbatsdag och jag kan inte låta bli att associera också den politiska historien till ett bibliskt perspektiv. På sabbatsdagen, den första i statens historia, anföll egyptiskt flyg Tel Aviv och det första kriget, Befrielsekriget, var ett faktum. Det arabiska målet var att förinta den nybildade staten. Kriget ledde till att Västbanken införlivades med Transjordanien och staten Jordanien bildades. Eller ska vi säga att Jordanien ockuperade Västbanken?

Sedan ändrade Sovjetunionen sin politik, som varit för den judiska staten, genom att ställa sig på arabernas sida. De var intresserade av den arabiska oljan och har allt sedan dess försett Egypten och Syrien med vapen. När miltärdiktatorn Nasser tog makten i Egypten tog den antiisraeliska propagandan fart och Israel var ständigt hotat och såg sig nödgade att utföra vad som kallats för Sinaioperationen. Det blev ett blixtkrig som varade sju oktober-november dagar 1956. Israel kunde så skaffa sig lugn vid gränsen mot Egypten, fortsätta att utveckla Negevöknen och eftersom de stängts av från Suezkanalen kunde de nu i stället säkra vägen till världshaven via Eilat. England och Frankrike säkrade Suezkanalen genom att ta parti för araberna och det politiska klimatet hårdnar. Sovjetunionen var för tillfället upptaget med krisen i Ungern. Israels värsta fiender var Egypten och Syrien, men efter Sinaioperationen lugnade fronten mot Egypten ner sig. 

Istället hettade det till vid fronten mot Syrien och 1967 ägde en luftstrid mellan syriska och israeliska styrkor. Sovjetunionen blandade sig i genom att stödja Syrien och genom att uppmana Egypten till nya anfall. USA var upptagna med kriget i Vietnam och FN tog hem sina fredsbevarande styrkor från Gazaremsan. När både Egypten och Syrien angrep Israel kunde inte Jordanien förbli passivt. Israel var därför omringat av fiender och 6-dagars kriget gick inte att hindra. Som genom ett mirakel klarade sig Israel också i detta krig. I kriget mot Egypten tog Israel hela Sinaihalvön, i kriget mot Jordanien tog de Västbanken inklusive Jerusalem och i kriget mot Syrien Golanhöjderna. Allt hände på sex dagar och på den sjunde vilade de. 

1973 slog Egypten och Syrien till igen i det krig som kallas Yom Kippur-kriget. Anfallen skedde alltså på den stora Försoningsdagen när hela Israel står stilla. Vid varje krig har FN manat till stillestånd. Så har det blivit men gränserna har aldrig fixerats. Idag har Israel fred med Egypten och Jordanien, men de palestinska grupperna har aldrig gett upp sitt mål att förinta Israel, Mellanösterns enda demokrati.

Det finns naturligtvis mycket mer att säga om den politiska situationen i Israel, till exempel hur det gått sedan dess, hur flyktingfrågan permanentades och gjordes till Palestina frågan, men det får jag kanske återkomma till när ni har gjort lite kommentarer. Men som sagt jag reser till Jordanien och Israel om några timmar. Jag kommer hem den 30 oktober och då bloggar jag igen kanske om gränserna eller om flyktingfrågan. Eller varför inte om kyrkomötets beslut att stödja palestinierna, bibelns filistéerna.

Inkompetenta kyrkopolitiker, del 3

Med anledning av en del kommentarer borde jag ha en annan rubrik än den jag har. Den kan tydligen missförstås eller misstolkas om man vill. När jag läser den bokstavligt ser det ut som om jag vill brännmärka alla personer som har iklätt sig ett kyrkopolitiskt uppdrag. Men så är det naturligtvis inte. Det finns naturligtvis många som är inkompetenta i sin roll men det betyder inte att de är onda.  Nej, jag är bara så förtretad på hela systemet. Om jag kunde skulle jag med glädje avskaffa hela byken som jag ser som djupt obiblisk. Jag inser också att min generation och i värsta fall också nästa står i ett paradigmskifte. Men det finns glädjeämnen.

Nu sker en förskjutning från statskyrka till en mer fristående kyrka. Det är ett glädjeämne, men det går så sakta, så sakta. När vi inser att vi inte längre är en statskyrka, att vi håller på att förlora allt förtroende så visar det sig att det inte finns kraft till förändringar. Men jag tror nog förändringarna äger rum i alla fall. Gud verkar utöver oss.

Men inget ont utan att det har något gott med sig. Jag tror Magnus Olsson har rätt när han antyder att denna prekära situation är Guds redskap för vår helgelse. Eller för att upprepa min vän lektorn som sa: Ju sämre, desto bättre. Vi kan självklart inte växa vidare, mogna och bära frukt med mindre än att Gud får använda sig av lidandet och korset. Vi lever i en tid då lidande och kors verkar djupt ibland oss. Syftet är köttets död. Denna helgelse sker oavsett organisation, men i vårt fall verkar organisationen vara en del av lidandet och korset. Då kan vi motarbeta eller undergräva det och det tror jag är en del av kallelsen. Det finns inga skäl att acceptera sådant som är sjukligt eller fel i sig. Det ska vi stå emot - i vårt hjärta och om tillfälle ges i praktisk handling. Men vi kan också då vi ingenting annat kan göra tacka Gud för att han använder denna situation för att helga oss. Slaget står med andra i ord i våra hjärtan och där vinner vi också genom tron på Kristus seger. "Gud vare tack som alltid för oss fram i segertåg ..."

I dagens nummer av Kyrkans Tidning står att läsa vad jag redan bloggat om. Mattias Fjellander sparkas och praktiskt taget alla står frågande inför det lidande han måste gå igenom. Rubriken lyder: "Gnosjöpräst sparkas på oklara grunder" och i Värnamo Nyheter fortsätter insändarna under rubriker som "Var finns Gnosjöandan i församlingshemmet?" och "Ett löjets skimmer över Gnosjö". De står alla på Fjellanders sida, men kyrkorådet med dess ordförande, som enligt för mig nya uppgifter inte är socialdemokrat utan folkpartist, står på sig: Fjellander ska bort. Och Domkapitlet kan ingenting göra. Något är helt fel och även om jag med min motion inte kan avskaffa domkapitlen ska jag tala för att en översyn måste snarast göras.


Det finns bland årets motioner en motion, också den orealistisk i nuläget, som handlar om att vi ska säga upp avtalet med staten, det vill säga Lagen om Svenska kyrkan. I den finns en stor orsak till eländet, men det får bli en annan blogg

Apropå motioner. Nu har betänkandena kommit, det vill säga slutförslagen på vad vi på kyrkomötet ska besluta angående motionerna. Jag har inte hunnit lusläsa dem. Det får jag göra efter Allhelgonahelgen, men av de 62 motionerna blir det avslag på alla utom två. Vilka två? Jo, i det ena fallet föreslås kyrkomötet att ställa Israel vid skampålen. Här föreslås att vi helst ska bojkotta landets varor men förslaget stannar vid att kyrkostyrelsen ska sända Kairosdokumentet till alla ledamöter, som om det inte fanns att läsa på nätet. Vidare att kyrkostyrelsen kräver ett slut på den israeliska ockupationen och att regeringen ska verka för att Palestina upptas som fullvärdig medlem i FN. Jag kanske kan återkomma till dessa vanvettigheter.

I det andra fallet handlar det om att vi ska höja våra egna arvoden med argumentet att vi som enskilda kan skänka det till välgörande  Blir man trött eller ...

Inkompetenta kyrkopolitiker, del 2

Den 19 augusti skrev jag en blogg om Inkompetenta kyrkopolitiker. Jag angav fyra skäl för detta grava påstående. För det första anklagades Mattias Fjellander för sin förkunnelse, för det andra sades han upp utan att Domkapitlet fått agera, för det tredje kritiserade de Mattias för att han "skvallrat" om den vikarierande kyrkoherdens dubbla löner och för det fjärde började kyrkopolitikerna lägga ord i hans mun som han själv förnekar. Några veckor senare kunde jag läsa om hur den anonyme kyrktanten var helt oförstående. Den 22 september renderade det i bloggen Kyrktanten oförstående. Det var en snäll, ja rent av vänlig, blogg. Många är faktiskt oförstående.

Ärendet kom upp i Domkapitlet och jag citerar ur dess protokoll från den 16 augusti:

Enligt 57 kap 1 § kyrkoordningen ska biskopen och domkapitlet ha tillsyn över verksamheten i stiftets församlingar. Med anledning av vad som i övrigt framkommit i ärendet, bl.a. avseende att varsel utfärdats, innan befogenhetsprövningen skett, beslutar domkapitlet att inleda ett tillsynsärende mot kyrkorådet i Gnosjö.

Det här har naturligtvis uppmärksammats, inte minst i Värnamo Nyheter. Det är mycket ovanligt att domkapitlet inleder ett tillsynsärende mot en församling och dess kyrkoråd. Det har visst bara hänt en gång tidigare i Växjö stift. Det är uppenbart att det framkommit så mycket underligheter hos dessa kyrkopolitiker att ett tillsynsärende måste inledas.

Den 2 oktober hölls lokala förhandlingar i saken och det visade sig att kyrkorådet i Gnosjö och facket Vision inte alls var överens. Ärendet går nu vidare till centrala förhandlingar och om det krävs till Arbetsdomstolen.

Nu blev det nya skriverier i Värnamo Nyheter. Här förs för första gången tre anklagelser fram. Mattias sägs vara illojal (sic!), sabotera arbetet och ha dåligt humör. Konkret innebär det att han lämnat ut den i och för sig offentliga uppgiften att kyrkoherden fick dubbla löner, han sägs ha uteblivit från en personalsamling och pratat om sin nu prekära situation. Vad jag förstår är kyrkorådet ganska långt ifrån tillräckliga skäl för avsked. Och det tycker tydligen domkapitlet och facket också. Samtidigt ökar stödet från lokalbefolkningen för Mattias Fjellander för varje vecka som går. Han har ändå tjänat i bygderna i mer än 25 år och folk känner honom som en god, lojal och trogen präst. Men kyrkorådet i Gnosjö har bestämt sig och tänker inte vika ner sig om de så har hela världen emot sig. Tänk om ett sådant nit kunde användas för att sprida Guds rikes evangelium i stället!?

Biskopen utser då kontraktsprosten Magnus Hullfors och förre kyrkoherden i Döderhult Leif Norrgård att ta sig till Gnosjö för att samtala med kyrkorådet och dess ordförande Ann-Marie Johansson. Då inträffar det nästan osannolika. Ann-Marie Johansson vägrar att sitta ner med dessa! Jag tar mig för pannan. Det måste väl finnas gränser för dumheten. Ann-Marie Johansson kräver att biskopen själv kommer. Förstår hon inte att de två representerar biskopen? Jag hoppas innerligt att biskopen inte viker ner sig.

Är det någon mer än jag som lider av att kyrkomötet nu ska besluta om att centralisera makten än mer?

Denna pesthärd av egocentricitet

Som ni vet har jag tidigare flera gånger frågat mig: "hur kritisk får man vara mot sin arbetsgivare?" Det är lätt att bli beskylld för att vara bitter eller på annat sätt omöjlig om man protesterar. Så fick vi en tystnadens kultur i vår kyrka. Jag har fortsatt att fundera tillsammans med Gustaf Wingren och vill lyfta fram något av en fortsättning från de föregående bloggarna. Själva utgångspunkten är att vi ska och att vi måste vara självkritiska. De är de tysta som är omöjliga! 

För Gustaf Wingren var det det vardagliga livet som skulle upprättas, recapitulatio. Gud har skapat oss och ordningarna i denna värld och frälsningen handlar därför om befrielse och upprättelse av skapelsen. Det är därute i vardagen kyrkan måste ha sitt centrum. Vi lever för att utge oss för den lidande människan. Därför måste kyrkan alltid vara självkritisk och extra självkritisk när hon blir självupptagen. Wingren säger:

Synden härskar i hela världen och den kulminerar i kyrkan, denna pesthärd av egocentricitet. På ett enda ställe i världen är denna egocentricitet upphävd, i den totalt utgivne Kristus ...

Citatet är hämtat från Bengt Kristensson Ugglas bok Gustaf Wingren - människan och teologen. När jag nu plockat fram boken och repeterat en del skulle jag vilja lägga till några punkter till de fem jag skrev 30 september. Därför börjar jag med nr 6.

6. Gustaf Wingren menar att kyrkan alltid måste vara kritisk för att kunna vara kyrka. Kyrkan är kallad att leva för andra och de andra måste vara dess centrum, ja, dess grundval hävdar Bo Håkansson i sin avhandling Vardagens kyrka där han redogör för Wingrens syn på kyrkan. Han konstaterar vidare att bilden av Kristus och bilden av vardagens människa  här smälter samman. (Detta hindrar inte att församlingen har två centrum, altaret och medmänniskan, min anm)

7. Gustaf Wingren menar att enhetligheten är obiblisk men mångfalden är biblisk. Urkyrkan var inte enhetlig utan rymde olika traditioner och uttrycks sätt. I vår tid hävdas lojaliteten så starkt att alla avvikelser bestraffas och vi snabba med sektstämpeln. Så beter sig en maktkyrka.

8. Gustaf Wingren tänker sig att varje kristen representerar kyrkan med full myndighet. Han ondgör sig över all kyrkocentrering. Kanske återger jag det bäst med ännu ett citat:

Veckan mellan söndag och lördag är emellertid fylld av timmar och av möten med människor, det är till dessa timmar och möten den positiva kraften från söndagens gudstjänst skulle flyta. Om detta icke sker hos oss som besöker den söndagliga gudstjänsten, om livet från måndag morgon till lördag kväll är ett område för sig, då är det i denna brist som kyrkans isolering består. Om gudstjänstbesökare är sådana, då blir kyrkan i dess helhet med nödvändighet inkrökt i sig själv, oavbrutet sysselsatt med sig själv, väntande på att världen äntligen skall låta henne ha allt kyrkligt i fred.

9. Gustaf Wingren stryker med kraft under att kyrkan ska styras med evangelium och inte med lag. Detta var en ögonöppnare för mig som numera så ofta sitter med Kyrkoordningen lika tjock som Bibeln och som arbetsledande komminister ständigt får hålla på med arbetsregler. För att inte tala om att Domkapitlet förklarat mig som illojal för att ...

10. Gustaf Wingren menar att ekumeniken är en folkkyrklig uppgift. I Sverige finns bara en kristenhet och Wingren kan till och med tänka sig att vi får se nya församlingsbildningar med egen sakramentsförvaltning utan att det skulle behöva vara särskilt märkvärdigt.

Som ni märker har vi nu 10 punkter med vilka jag känner allt större sympati. Nu vill jag bara tillägga en kritik som Bo Håkansson tar upp i sin avhandling. Han menar att Wingren underskattar begreppet communio, det vill säga gemenskapens betydelse. Gemenskapen är inte helt borta, men den utgör aldrig grunden, utan ses som en frukt av att människor nås av evangeliet. Håkansson tar upp saken igen på slutet av avhandlingen där han skriver att "den enskilde får själv bära hela ansvaret av att vara kyrka utan koinonians stödjande gemenskap."

Men ett tillägg om de små gruppernas betydelse bistår jag gärna med som ni vet. Och jag är glad över att Växjö stift vill verka för detta. Min tes blir därför tills vidare att vi kan använda oss av Wingren med tillägget att vi behöver uppmuntra många olika gemenskaper.