Om morgondagens konferenser

Det blev inte så mycket tid över idag och därmed inte heller tid att tänka igenom vad jag ska skriva eller inte skriva i denna blogg där jag ville säga något om den andliga utvecklingen i vårt land. Jag vet vet ju vad jag tror och skrev det i förra bloggen, men om jag ytterligare ska försöka precisera. Så kom jag på att jag faktiskt har skrivit en hel bok om det. Den som inte har läst De heligas gemenskap, utgiven på Artos rekommenderas härmed att skaffa den. Ur inledningsordet klipper jag följande för sammanhanget passande:

Under alla de år jag har tjänat i Svenska kyrkan har det pågått en mycket medveten och engagerande kyrkokamp. Min egen kyrkokritik som vuxit sig starkare genom åren har säkerligen till stor del formats av de ovan nämnda personerna. Jag tänker på F.Gunnars bok Den ockuperade kyrkoprovinsen, från 1982. Han satte ord på det jag själv upplevde när han talade om att Svenska kyrkan ockuperats av främmande makter som sekularisering, utvecklingstron och jämlikhetsprincipen. Och jag tänker med förfäran på Biskop Giertz ord i boken En ny bok om Kyrkan från 1989. Han skriver bland annat:

"Idag lär väl ingen på allvar våga påstå att Svenska kyrkan, sådan hon faktiskt är, kan kallas en apostolisk kyrka. Men han fortsätter också med att skriva: Men vad är nu Kyrkans plats, dess uppgift och dess rätta yttre gestalt i en sådan situation? I en kyrka, där rätten att riva ner och förneka, omtolka och förvanska till oigenkännlighet tycks självklar? Vi har dock alltjämt kvar rätten att bygga upp … rätten att leva och lära på apostoliskt vis, i tro på Kristus och i lydnad för honom."

Giertz menar vidare att vi nu måste söka svaret genom att tränga djupare in i den verklighet som möter oss i Nya Testamentets kyrka. Där finns säkert möjligheter och rikedomar som vi förbisåg i min generation, skriver han. Det är om dessa möjligheter och rikedomar denna bok handlar.

En av flera grundläggande teser i boken är att församlingen uppträder på olika nivåer. Om jag börjar uppifrån har vi den allmänneliga Kyrkan, sedan fortsätter vi ner via stiftet till den lokala församlingen (orten) och slutligen den minsta gemenskapen, hushållet. Det är den senare som är grundligt förbisedd. Här har vi menar jag mycket att upptäcka. De små grupperna som tillsammans bildar husförsamlingen och ingår i den lokala församlingen. Jag menar lika bestämt idag som för några år sedan när boken skrevs att detta är vad 1980-1990 talets konferenser kunde ha syftat till. Nu är det hög tid och en rörelse som OAS borde kunna visa vägen. Längre ner i inledningen skrev jag:

De flesta konferenser syftar än idag till personlig uppbyggelse, något som jag ibland ställer mig frågande till eftersom den personliga uppbyggelsen aldrig kan vara ett självändamål. Det kristna livet levs i gemenskap med andra. Därför är det fantastiskt att se hur svensk kristenhet i takt med avkristningen rör sig i stark ekumenisk riktning. Det måste väl förstås som den Helige Andes verk?

Ungefär här befinner vi oss nu, i ett förändringsarbete som å ena sidan frigörs från samfundväsendet och å andra sidan sluter sig till den allmänneliga Kyrkan. Detta kan ske och bör ske via den stora församlingen och dess söndagsgudstjänst - förhoppningsvis.

I morgon har vi en heldag när vi ska tala med alla anställda om den här saken. Jag har blivit ombedd att hålla i inledningen. Jag tänker utgå från att alla vi som är anställda är döpta och att vårt "vara" betyder mer än vårt "göra". Konceptet Till Tro går ut på att "vårda det heliga", på engelska Sustaining the Sacred Center. Det borde snarare översättas med att hålla det heliga vid liv, underförstått det (Herren Jesus) finns mitt ibland oss.  Vidare skulle jag ge några samtalsfrågor. Just nu täner jag

1. Vad i inledning fick dig att tänka till?
2. Vad utmärker en gemenskap som har Jesus i centrum?
3. Vilka råd skulle du ge dem som vill stärka en sådan gemenskap?
4. Vilka steg behöver vi själva ta?

Fundera på det så hörs vi senare.