Den sekulära kyrkan

Våren år 2000 skickades ett nytt förslag på Kyrkohandbok ut på remiss. Det mötte så stark kritik att det drogs tillbaka. Men nu är det dags igen. Sedan den 1 advent har ett ganska stort antal församlingar börjat pröva det nya förslaget. Den som vill kan läsa och studera det nya förslaget genom att klicka här. Jag förstår om du inte kommer att djupstudera det hela. Det är tämligen svårt. I förslaget finns bland annat åtta olika syndabekännelser och 13 olika nattvardsböner. Här gäller det med andra ord att välja och vraka. Det betyder också att du kan ena söndagen fira Högmässa i en kyrka och nästa söndag i en annan för att samtidigt ställa dig själv frågan om det är samma trossamfund du befinner dig i. Det finns så många möjligheter att olikheterna kan bli många. Är det bra att varje församling kan göra sin egen Högmässa? Behöver vi i sådana fall alls någon Kyrkohandbok? Varför, undrar någon?

Traditionellt sätt ska Kyrkohandboken återspegla Kyrkans tro. Den ska vara en garant för att församlingarna håller sig inom ramarna för kristen tro. Men den garantin är idag svag, nästan obefintlig. Själv är jag ganska övertygad om att nya Kyrkohandboken utgör ytterligare ett led i nedmonteringen av Svenska kyrkan. Och även om det är processer över längre tid kan jag inte låta bli att undra över vem eller vilka som så medvetet styr Svenska kyrkan i diket. Är det nödvändigt att Svenska kyrkan går från att vara folkkyrka till att bli en sekulär kyrka? Kanske det, men låt oss då vara observanta.

Mikael Löwegren och Mikael Isacson har i fyra artiklar i SPT, nr 22, 23, 24 och 25 gått igenom och redovisat förslaget. Det har de gjort mycket bra. Det är nödvändigt och har naturligtvis ett värde i sig. Men vilken praktisk betydelse har det när alla i alla fall gör som de själva vill? I nr 25 kommer de så med några principiella synpunkter. Också dessa är hovsamt återgivna, men här skulle det ha kunnat hetta till lite mer då de redovisar Kyrkostyrelsens direktiv för en ny kyrkohandbok. Från år 2000 finns tre direktiv kvar, skriver de två, nämligen:

1. en anpassning till Bibel 2000
2. en anpassning till kyrkoordningen
3. ett mer inkluderande språk

Var och en av dessa tre punkter skulle behöva genomlysas, men jag avstår tills vidare. Den som inte har avstått är doktoranden Marie Rosenius, Umeå som har analyserat de två dokument som Kyrkohandboksgruppen tog fram år 2006. De heter Teologiska grundprinciper för arbetet i 2006 års kyrkohandboksgrupp och Mässans grundordning. Det har hon gjort i en artikel publicerad i Svensk Teologisk Kvartalskrift 2012. årg 88.

Kyrkohandboksgruppen har bestått av Ninna Edgardh, Martin Modéus, Lena Peterson och Lars Åberg. Och arbetet med att ta fram en ny handbok leds av Sekretariatet för teologi och ekumenik vid kyrkokansliet i Uppsala med projektledningen som består av Boel Hössjer Sundman, och Karin Sarja. Kan tyckas något tunt för ett så majestätiskt uppdrag som att ta fram en ny Kyrkohandbok.

Marie Rosenius visar hur Mässans Ordo (det vill säga de fyra delarna 1. Samlingen 2. Ordets gudstjänst 3. Nattvardens gudstjänst och 4. Sändandet)  påverkas av den nya demokratiska folkkyrkan. I den första delen sker en förskjutning från Gud till folket helt i ordning med utvecklingen för övrigt av Svenska kyrkan. Tidigare kom vi inför Gud. Nu kommer vi bara samman. Samma förskjutning äger rum i den andra delen som tidigare var hierarkiskt betonad där Gud talar till folket. Nu är det snarare en dialog mellan Gud och människor. På vissa platser har man helt slutat med de avslutande orden: "Så lyder Herrens ord." Nu heter det i anvisningarna att textläsaren kan avsluta med de orden. Det är alltså inte förbjudet. Hierarkierna plockas också ner genom att gruppen strävat efter "ett inkluderande språk" och "genom att Bibelns status tonas ned", för att citera från analysen. Helt i linje med med denna nedtoning är det fortsättningsvis bara evangelieläsningen som är obligatorisk i Högmässan. Rosenius visar också att det sker en förändring i läran genom att Gud aldrig tillåts stå över människan och genom att människan alltid är tillräcklig. I den gamla Svenska kyrkan, där jag för övrigt prästvigdes, citerades ofta Luther där han sa att människan är "samtidigt syndare och rättfärdig." Numera heter det emellertid att hon är "både otillräcklig och rättfärdig". Den förra otillräckligheten är aldrig något hinder för rättfärdigheten. Syndaförlåtelsen är inte nödvändig utan snarare en bekräftelse på att människan är rättfärdig. Enligt min mening talar vi om en heresi, men det hindrar inte gruppen från att skriva:

Det är viktigt att inget i gudstjänsten, till exempel en obligatorisk inledande bön om förlåtelse eller förlåtelseord, antyder att människans synd skulle vara ett hinder som först måste undanröjas för att relationen med Gud skall kunna återupprättas.

Som en följd av denna nya syn blir syndabekännelsen något vi kan välja bort från Högmässan. En annan idé är att Credo, det vill säga Trosbekännelsen inte heller är obligatorisk i den demokratiska folkkyrkan. Tidigare förenades mångfalden i trosbekännelsens ord. Nu förenas mångfalden i den demokratiska strukturen snarare än i trosbekännelsen. Som ärkebiskopen brukar säga: Vi är ingen åsiktsgemenskap.

Den här bloggen blir lite för lång men jag vill avsluta den med att berätta att Marie Rosenius'  analys slutar med ett sammanfattande stycke som bär rubriken: Den sekulära kyrkan. Därav min rubrik. Hon menar att gruppen genom att överbetona skapelseteologin suddat ut gränsen mellan kyrkan och världen. Det betyder också att gränsen mellan döpta och odöpta suddas ut. Dopet töms på sitt innehåll och odöpta kommer att få tillträde till nattvarden. Gruppen kan skriva: "Det finns inte längre något som skiljer människan från Gud. Inte heller synden sätter en gräns." Vidare suddas gränsen mellan präst och församling. Vi har i decennier sett hur ämbetet suddats ut. Idag har vi bara en vigningstjänst som få förstår sig på. I förlängningen suddas gränsen ut på ett sådant sätt att det knappast behövs någon prästvigd för att leda Högmässan.

Avslutningsvis förstår läsaren att den djupare sakramentala förståelsen av Svenska kyrkan som Kristi kropp helt har gått förlorad. Vi har fått den sekulära kyrkan. Förhoppningsvis blir det en del kommentarer på denna redovisning och någon mer blogg.