Biskop Jan-Olof av Växjö stift

Då var valet klart och det behövs ingen andra valomgång. Förhandsfavoriten och Domprosten Jan Olof Johansson vann överlägset. Om jag är nöjd med detta? Fel fråga. Det handlar inte om det, utan om vem som blev biskop. Den som blivit biskop har blivit biskop med allt vad det innebär. Nu gäller det att be för vår nye biskop och göra vad vi kan för att stödja honom under den korta tid han ska vara biskop. Jan-Olof är 62 år gammal och kan väl vad jag förstår gå i pension närhelst han önskar från och med nu.

Min erfarenhet är att Jan-Olof är en god människa. Han är född, uppvuxen och har med undantag alltid bott i Småland och kan stiftet bättre än de flesta. Han har under många prästår visat en närmast filantropisk sida. Han är en människovän, noggrann, trogen och inte ovän med någon vad jag vet. Under många år, närmare bestämt tio år, har han drivit "Storfosterhem" och månat om barn och unga. Det tycker jag säger något. Han prästvigdes för Växjö stift 1980 och har haft många uppdrag inom stiftet. Här har vi hans förtjänster. Dessa förtjänster talar om att han har "ett hjärta" för stiftet, dess präster och diakoner.

Mitt intryck av honom är vidare att han är en förvaltare. Det skulle överraska mig om han tog tag i någon större teologisk fråga trots att det finns många sådana som vi bara måste ta tag i på något sätt. Jag tänker på att vi verkar i en kyrka på reträtt, som blivit populistisk genom att låta sig drivas av vinden. Svenska kyrkan saknar andlig ledning och någon sådan går inte heller att se, Tyvärr inte heller efter detta biskopaval. Valet utföll på följande sätt:

382 röster (60 procent): Jan-Olof Johansson, domprost i Växjö
78 röster (12 procent): Per Eckerdal, teol doktor och styrelseordförande för Bräcke Diakoni i Göteborg
67 röster (11 procent): Kjell O Lejon, professor i religionsvetenskap vid Linköpings universitet
64 röster (10 procent): Lisa Tegby, kyrkoherde i Ålidhems församling i Umeå och kontraktsprost
45 röster (7 procent): Dag Sandahl, docent och komminister i Nordölands församling

Jag var som ni vet en av dem som röstade på han som kom sist, men är det något vi fått lära oss inom Svenska kyrkan är det att vara goda förlorare. Nu får vi fortsätta att be och arbeta, tala, tala och tala och något större motstånd från vår biskop Jan-Olof lär vi knappast få.

Om fyra veckor är det dags för kyrkomötet. Det blir en utmaning som heter duga. Frimodig kyrka har skrivit 17 av de 79 motioner som ska behandlas. Det ska bli intressant om vi får igenom någon enda av dem. Men det ska jag rapportera om när vi kommer dit.

Just nu gläder jag mig över att segern är vunnen av Jesus Kristus en gång för alla och den kamp vi utkämpar förs inte i första hand i biskopsval eller kyrkomöten. Den utkämpas i mitt och i ditt hjärta och tillsammans är vi kyrka.

I morgon bitti reser diakonen och jag till Albanien på missionsuppdrag. Vi ska medverka i ett bibelseminarium vi tog initiativ till förra året. Där samlas ett 60-tal människor, ingen förutom ledarna torde vara över 25 år. Jag ber att få återkomma.

Vem blir biskop i Växjö stift?

Nu drar det ihop sig till val av biskop i Växjö stift. På måndag äger det rum och framåt kvällen har vi resultatet. Det blir spännande. Efter nomineringen såg saken ut att vara klar, men jag är inte längre helt säker. Domprosten Jan-Olof Johansson, en hyvens man, fick de överlägset flesta rösterna. Det som var lite förvånande var nog att Dag Sandahl lyckade komma med bland de fem som gått vidare till det riktiga valet. Så långt var det inge bortkastad röst med andra ord.

Nu har det varit hearing med de fem. I mina ögon står det klart att Per Eckerdal och Lisa Tegby är borta ur räkningen. Återstår alltså tre, nämligen Jan-Olof Johansson, Kjell O Lejon och Dag Sandahl. Det är svårt att tänka sig att Kjell O Lejon blir vald. Han är inte tillräcklig förankrad i stiftet, men man ska aldrig säga aldrig. Det är idag inte lika säkert som tidigare att Jan-Olof Johansson blir vald. Jag tror inte man ska räkna bort Dag Sandahl som är den överlägset mest kvalificerade och som borde bli vald med god marginal om inte om vore om.

I panelsamtalet frågade intervjuarna: Kan du tänka dig att viga homosexuella? Tre räckte upp handen. Kjell O Lejon och Dag Sandahl gjorde det inte. Jan-Olof Johansson fick då motivera sitt svar. Han svarade att ”detta är kyrkans ordning och den måste vi hålla oss till.”

Vi visste det innan det som nu bekräftats, att med Jan-Olof Johansson som biskop förblir stiftet tyst. Det blir inga protester och inga försök att staka ut en ny och riktigare inriktning. Han har inte heller de kvalifikationerna om han skulle vilja. Men det har Dag. Vi till och med vet med säkerhet att så skulle ske. Kan vi inte kosta på oss det? Vi behöver en kyrka som vågar stå upp för kristen tro, som vågar ta striden för och visa vägen till den apostoliska tron.

Ondskans strategi

Om Svenska kyrkan är på väg åt fel håll gäller det att protestera och att ändra inriktning. Tyvärr är det alldeles för tyst och alldeles för få som pekar i en annan riktning. Men de finns och de blir allt viktigare för varje dag som går. I SPT nr 15,16 och 17 har en känd norsk debattör gjort en genomlysning av ideologin och strategin bakom dem som drivit igenom urholkningen och omdefinieringen av den kyrkliga synen på äktenskapet. Av artikeln framgår att omdaningen ännu inte nått sitt mål även om den kommit en bra bit på väg. Rörelsen tog sin början i slutet av 1980-talet och rörelsen har samarbetat med filosofer, politiker och media. En viktig strategi var att få folk i allmänhet att tycka synd om de homosexuella, att koppla homosexualitet till människor med stort förtroende, som Sokrates, Abraham Lincoln och andra. Människor som betytt mycket positivt. Samtidigt kopplade man samman allt motstånd med människor som Hitler. Vidare fick allmänheten lära sig att homosexualitet är medfött och budskapet upprepades tills allmänheten tröttnade och gav efter. Med hjälp av politiker och medier lanserades ett nytt språkbruk som gjorde allt motstånd till diskriminering trots att det inte alls behöver vara diskriminerande att ha en annan åsikt. Så kunde man få lagändringar till stånd vilket i sin tur gjorde att motståndarna kunde svartmålas än mer. Resultatet har medfört en ny diskriminering nämligen mot barn som inte längre har rätt till en mor och far och ännu en ny diskriminering, nämligen av dem som håller fast vid den gamla synen. Denna strategi går att belägga vetenskapligt.

Planeringen för den fortsatta strategin ligger också klar. Äktenskapet betraktas som en patriarkalisk institution som håller fast människan i gamla mönster, mönster som förtycker oss människor, särskilt kvinnor. Därför måste äktenskapet helt och hållet bort. För att nå det målet bedrivs så kallad könsforskning. Den utgår från att människor är sociala konstruktioner, också hennes kön. Du blir sådan du vill uppfatta dig själv, säger man. Här finns visserligen en motsägelse eller en förskjutning i strategin, men den blundar man för. Förskjutningen är att tidigare räknades homosexualitet som medfödd, men nu är den en social konstruktion, således inte medfödd. Strategin är att om man kan urholka teorin om kön kommer det också att på sikt helt upphäva äktenskapet. Inom Queer-forskningen sägs att om vi inte är fria att välja sexpartners oberoende av kön är vi inte människor helt och fullt! Så kunde man driva igenom ett könsneutralt ”äktenskap”. Och eftersom den gamla definitionen nu är upphävd så behövs inget äktenskap fortsättningsvis. Detta är nästa mål. Relationer ska fortsättningsvis kunna se ut precis hursomhelst. Jag har skrivit om detta sluttande plan tidigare på denna blogg.

Den engelske politikern Edmund Burke har sagt: ”Allt som behövs för att ondskan ska lyckas är att goda människor ingenting gör.”

Vi kan beklaga att rörelsen lyckats manipulera politiker, forskare och massmedia, men varför är kyrkan så tyst? Var är den profetiska rösten? Har någon hört den? Då vill jag gärna veta det.

Är Maud Olofsson gnostiker?

Jag röstar på Alliansen, men det betyder inte att jag håller med i allt. Det är snarast en ideologisk grundhållning som avgör på vem jag röstar. Det är främst av det skälet jag aldrig kommer att rösta åt vänster. Men nu måste jag varna för centerledaren Maud Olofsson. Hon intervjuas i Kyrkans Tidning, nr 33/10 och det är för oss troende bekräftande läsning, något jag förmodligen lär få bekräftat i Kyrkomötet senare i höst. Partierna har noll koll på kristen tro och de håller Svenska kyrkan i ett järngrepp trots att de menar sig att inte blanda ihop religion och politik. Vad säger då Maud Olofsson?

"När det gäller kyrkoval vill hon ha kvar systemet med politiska partier". Men varför i allsin världen då? För att kunna kontrollera kyrkan så klart! Hon drar sig inte heller för att säga det. "Hon ser det som en trygghet för väljarna ... att de vet vad företrädarna står för". Det är bra med ärliga svar. Hon fortsätter:

"Jag vill ha garantier för att de som jag röstar på ... är för kvinnliga präster, vigsel av homosexuella par och har ett starkt miljöengagemang. Tar man bort partipolitiken från kyrkopolitiken är risken stor att kyrkan skulle styras av präster." Ja, kanske det eller ännu värre - av Jesus själv. Han har ju uppstått från de döda, sägs det.

Finns det ingenting positivt med Centerpartiets hållning till Svenska kyrkan? Jo, hon ser gärna att gåvogivarna ska få avdragsrätt. Det tycker också jag är bra, men nu börjar vi väl ändå blanda ihop korten? Hon fortsätter med att säga, på frågan om staten ska ställa krav på kyrkan, att det inte är bra om staten agerar åsiktspolis. Det är bättre med dialog. I praktiken vet vi emellertid att såväl beslutet om kvinnliga präster som vigsel av homosexuella par var och kommer att förbli politiska beslut. Så det finns tydligen undantag. Kan det vara så att jämlikhet, rättvisa och broderskap är viktigare än Kyrkans tro? Självklart är det så.

Jag vill hinna med ett exempel till. Maud Olofsson vet att kyrkan går utanför sitt område när den bedriver begravningsbyråer och "kommersialiserar sin verksamhet". Märkligt, eftersom det är anställda inom Svenska kyrkan som sköter alltihop. Där finns präst, kantor, kyrkogårdspersonal och inte så lite administration. Allt betalas av kyrkan. Nu kan någon invända att det är vad vi anställda har betalt för. Riktigt, men glöm då inte att Svenska kyrkan INTE längre är en myndighet. Svenska kyrkan har placerats inom den ideella sektorn, den är en idéburen organisation och borde som sådan själv få sköta sin ekonomi, - utan inblandning av politiker!

Det är med andra ord, enligt Maud Olofsson, helt OK att staten lägger sig i kyrkans liv. Kyrkan ska hållas på sitt område. Den får gärna arbeta med miljöfrågor, men inte kommersialisera den är budskapet. Hon vill att Svenska kyrkan ska syssla med det andliga, men inte att det andliga ska inkarneras, det vill säga förverkligas. Faktum är att samtliga exempel ovan kan tillskrivas en gnostiker. Gnostikerna utgjorde den största faran för urkyrkan och kyrkan förde en mycket tuff kamp mot gnosticismen. Vi är där igen. Jag rekommenderar i sammanhanget en bok av Gustaf Wingren som heter Människa och kristen. Där fångas denna kamp på ett lätttillgängligt sätt.

Tyvärr gäller nog Maud Olofssons hållning också övriga partier. Hur ska vi ta upp kampen mot gnosticismen?

Halleluja - äntligen!

Idag har jag läst en bok som heter Längta efter liv - församlingsväxt i Svenska kyrkan. Det är en stor händelse att det överhuvud skrivits en bok i ämnet. Författare är Fredrik Modéus och boken är utgiven på Verbum. Han har ställt frågor om växt till 35 församlingar inom Svenska kyrkan och tro det eller ej, men mycket är hämtat från Cellkyrkan. Och inte bara det; Han påstår att det finns mycket att lära av cellkyrkan. Jag är naturligtvis väldigt glad över detta, men det känns märkligt att ha jobbat med ämnet i nästan 20 år och mestadels fått höra kritiska invändningar. Men tiden arbetar för cellkyrkan eller rättare sagt de principer som ligger bakom konceptet. För det ska jag erkänna att modellen är bara en modell bland flera, men principerna om den lilla gemenskapen, missionen, lärjungaskapet och ledarskapet tror jag är avgörande för församlingsväxt. Modéus gör i stort rättvisa åt dessa principer. Hela hans bok bygger på vad han kallar "det nya paradigmet". Han nämner visserligen inte Värnamo församling bland de 35 ävenom han har tagit del av vad som skett här. Men det får vi bjuda på. Däremot skriver han en hel del om arbetet i England och Norge.

Nu hoppas jag bara att samtalet om celler, zoner och storsamlingar skjuter fart på alla nivåer inom Svenska kyrkan. Bättre sent än aldrig.

Lysande kolumn av Göran Skytte i SvD

Egentligen hade jag tänkt skriva en blogg om det verkliga problemet med Benny Hinn. Jag menar att det snarast handlar om hur Kyrkan som helhet ska bemöta hans "felsägningar", snarare än om dålig moral eller privata felsteg. Sådana gör vi alla. Detta tillsammans med hur lekmännen ska lära sig att urskilja för att själva kunna ta ansvar är de verkliga utmaningarna menar jag. Men så är det det att Kari och jag reser till Grekland om några timmar, så jag väntar till jag kommer hem - om två veckor.

Däremot bara måste jag få med Göran Skyttes senaste kolumn, publicerad i dagens i Svd. Jag länkar till den. Den var föranledd av det interna bråk som uppstått mellan Alexander Bard och Gudrun Schyman. Den förre vill få lov att sälja sex och den senare förbjuda allt som har med pengar att göra. Den debatten som förs på ett sluttande plan lär fortsätta tillsammans med en mängd andra mer eller mindre obskyra sådana. Det är verkligen en tråkig utveckling vi ser framför oss och inte minst det faktum att de kristna kyrkorna och samfunden ställt sig på den sida som gör att planet sluttar.

Det ska bli skönt att ta semester ett tag.