Jag röstar på Alliansen, men det betyder inte att jag håller med i allt. Det är snarast en ideologisk grundhållning som avgör på vem jag röstar. Det är främst av det skälet jag aldrig kommer att rösta åt vänster. Men nu måste jag varna för centerledaren Maud Olofsson. Hon intervjuas i Kyrkans Tidning, nr 33/10 och det är för oss troende bekräftande läsning, något jag förmodligen lär få bekräftat i Kyrkomötet senare i höst. Partierna har noll koll på kristen tro och de håller Svenska kyrkan i ett järngrepp trots att de menar sig att inte blanda ihop religion och politik. Vad säger då Maud Olofsson?
"När det gäller kyrkoval vill hon ha kvar systemet med politiska partier". Men varför i allsin världen då? För att kunna kontrollera kyrkan så klart! Hon drar sig inte heller för att säga det. "Hon ser det som en trygghet för väljarna ... att de vet vad företrädarna står för". Det är bra med ärliga svar. Hon fortsätter:
"Jag vill ha garantier för att de som jag röstar på ... är för kvinnliga präster, vigsel av homosexuella par och har ett starkt miljöengagemang. Tar man bort partipolitiken från kyrkopolitiken är risken stor att kyrkan skulle styras av präster." Ja, kanske det eller ännu värre - av Jesus själv. Han har ju uppstått från de döda, sägs det.
Finns det ingenting positivt med Centerpartiets hållning till Svenska kyrkan? Jo, hon ser gärna att gåvogivarna ska få avdragsrätt. Det tycker också jag är bra, men nu börjar vi väl ändå blanda ihop korten? Hon fortsätter med att säga, på frågan om staten ska ställa krav på kyrkan, att det inte är bra om staten agerar åsiktspolis. Det är bättre med dialog. I praktiken vet vi emellertid att såväl beslutet om kvinnliga präster som vigsel av homosexuella par var och kommer att förbli politiska beslut. Så det finns tydligen undantag. Kan det vara så att jämlikhet, rättvisa och broderskap är viktigare än Kyrkans tro? Självklart är det så.
Jag vill hinna med ett exempel till. Maud Olofsson vet att kyrkan går utanför sitt område när den bedriver begravningsbyråer och "kommersialiserar sin verksamhet". Märkligt, eftersom det är anställda inom Svenska kyrkan som sköter alltihop. Där finns präst, kantor, kyrkogårdspersonal och inte så lite administration. Allt betalas av kyrkan. Nu kan någon invända att det är vad vi anställda har betalt för. Riktigt, men glöm då inte att Svenska kyrkan INTE längre är en myndighet. Svenska kyrkan har placerats inom den ideella sektorn, den är en idéburen organisation och borde som sådan själv få sköta sin ekonomi, - utan inblandning av politiker!
Det är med andra ord, enligt Maud Olofsson, helt OK att staten lägger sig i kyrkans liv. Kyrkan ska hållas på sitt område. Den får gärna arbeta med miljöfrågor, men inte kommersialisera den är budskapet. Hon vill att Svenska kyrkan ska syssla med det andliga, men inte att det andliga ska inkarneras, det vill säga förverkligas. Faktum är att samtliga exempel ovan kan tillskrivas en gnostiker. Gnostikerna utgjorde den största faran för urkyrkan och kyrkan förde en mycket tuff kamp mot gnosticismen. Vi är där igen. Jag rekommenderar i sammanhanget en bok av Gustaf Wingren som heter Människa och kristen. Där fångas denna kamp på ett lätttillgängligt sätt.
Tyvärr gäller nog Maud Olofssons hållning också övriga partier. Hur ska vi ta upp kampen mot gnosticismen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar