Biskop Jan-Olof av Växjö stift

Då var valet klart och det behövs ingen andra valomgång. Förhandsfavoriten och Domprosten Jan Olof Johansson vann överlägset. Om jag är nöjd med detta? Fel fråga. Det handlar inte om det, utan om vem som blev biskop. Den som blivit biskop har blivit biskop med allt vad det innebär. Nu gäller det att be för vår nye biskop och göra vad vi kan för att stödja honom under den korta tid han ska vara biskop. Jan-Olof är 62 år gammal och kan väl vad jag förstår gå i pension närhelst han önskar från och med nu.

Min erfarenhet är att Jan-Olof är en god människa. Han är född, uppvuxen och har med undantag alltid bott i Småland och kan stiftet bättre än de flesta. Han har under många prästår visat en närmast filantropisk sida. Han är en människovän, noggrann, trogen och inte ovän med någon vad jag vet. Under många år, närmare bestämt tio år, har han drivit "Storfosterhem" och månat om barn och unga. Det tycker jag säger något. Han prästvigdes för Växjö stift 1980 och har haft många uppdrag inom stiftet. Här har vi hans förtjänster. Dessa förtjänster talar om att han har "ett hjärta" för stiftet, dess präster och diakoner.

Mitt intryck av honom är vidare att han är en förvaltare. Det skulle överraska mig om han tog tag i någon större teologisk fråga trots att det finns många sådana som vi bara måste ta tag i på något sätt. Jag tänker på att vi verkar i en kyrka på reträtt, som blivit populistisk genom att låta sig drivas av vinden. Svenska kyrkan saknar andlig ledning och någon sådan går inte heller att se, Tyvärr inte heller efter detta biskopaval. Valet utföll på följande sätt:

382 röster (60 procent): Jan-Olof Johansson, domprost i Växjö
78 röster (12 procent): Per Eckerdal, teol doktor och styrelseordförande för Bräcke Diakoni i Göteborg
67 röster (11 procent): Kjell O Lejon, professor i religionsvetenskap vid Linköpings universitet
64 röster (10 procent): Lisa Tegby, kyrkoherde i Ålidhems församling i Umeå och kontraktsprost
45 röster (7 procent): Dag Sandahl, docent och komminister i Nordölands församling

Jag var som ni vet en av dem som röstade på han som kom sist, men är det något vi fått lära oss inom Svenska kyrkan är det att vara goda förlorare. Nu får vi fortsätta att be och arbeta, tala, tala och tala och något större motstånd från vår biskop Jan-Olof lär vi knappast få.

Om fyra veckor är det dags för kyrkomötet. Det blir en utmaning som heter duga. Frimodig kyrka har skrivit 17 av de 79 motioner som ska behandlas. Det ska bli intressant om vi får igenom någon enda av dem. Men det ska jag rapportera om när vi kommer dit.

Just nu gläder jag mig över att segern är vunnen av Jesus Kristus en gång för alla och den kamp vi utkämpar förs inte i första hand i biskopsval eller kyrkomöten. Den utkämpas i mitt och i ditt hjärta och tillsammans är vi kyrka.

I morgon bitti reser diakonen och jag till Albanien på missionsuppdrag. Vi ska medverka i ett bibelseminarium vi tog initiativ till förra året. Där samlas ett 60-tal människor, ingen förutom ledarna torde vara över 25 år. Jag ber att få återkomma.