Nu väntar jag med spänning på att få se boken De heligas gemenskap recenserad. Om nu någon vågar göra det med tanke på hur styvmoderligt lekmännen behandlats under 1900-talet. Boken är ett bidrag till ett nödvändigt samtal. Jo det finns en god vän som skrivit om den, om han än bara tagit upp en not. Det är i alla fall något. Dag Sandahl skriver i sin blogg:
Nu har jag i en fotnot upptäckt en förvånad författare. Han är förvånad att arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse på kyrkodagar tagit upp frågan om lekfolkets roll (kyrkodagarna 2008). ”Det var för det första intressant att lekmännen alls uppmärksammades i detta sammanhang.”
Jag svimmar en stund. Kyrkodagarna har återkommande från 1966 tagit upp frågan om lekfolket. Per-Olof Sjögren och Rune Klingert är två exempel på präster som drivit lekmannafrågorna. Hur kan det då komma sig att en begåvad präst i Svenska kyrkan, en man som jag håller mycket av, blir förvånad?
(Dagblogg 23 mars 2010)
Jag gläder mig mycket över erkännandet han ger mig, Men, ursäkta Dag, klippet ovan liknar mest början på ett självförsvar. Bokens budskap är att svensk kristenhet, särskilt Svenska kyrkan, inte lyckats ta tillvara tiotusentals engagerade lekmän. Förvisso har det försökts, inte minst inom högyrkligheten, men säg inte att vi lyckats. Varför bildades då alla frikyrkorna? Varför bildades Livets Ord och hur hanterades dessa sökande och längtande människor? Svenska kyrkans Lekmannaförbund är ett tafatt försök och även om det än idag har 8 000 medlemmar frågar jag; Hur mycket motivation och kraft finns det där? De exempel du ger med P-O Sjögren och Rune Klingert går ju 50-60 år tillbaka i tiden!
Sedan, till min glädje, berör Dag ämnet igen:
Högkyrkliga präster är INTE emot lekfolkets engagemang. Jag kan bara hänvisa till mina böcker för jag vågar inte påpeka att jag i decennier varit församlingspräst och gjort i alla fall något av det jag skrivit om. Fast det kanske jag ska. När människor säger att det VI gjort i Nordölands församling förändrat deras liv så är det ett besked att vara ödmjukt och tacksamt glad för – i förvåning av vad Gud kan göra genom människor.
(Dagblogg 1 april 2010)
Här bekräftar Dag att Gud verkar trots våra tafatta insatser. Det är också min erfarenhet. Ingen kyrka och inget samfund skulle säga att de är emot lekmännen. Men kvar står det faktum att lekmännen är dåligt organiserade. De saknar i stor utsträckning visioner och strategier. Lekmännen har alltid varit folkkyrkans dilemma. De äger liten makt och saknar strukturer för sitt lärjungaskap. Inga lekmannaledare har utbildats. Vi vill ju inte ha några konventiklar, än mindre några sekter.
Professorn Sven-Erik Brodd höll ett föredrag på Kyrkodagarna 2008 som handlade om hur illa vi tagit varit på lekmännen. Det var till och med svårt att definiera vilka de är. Det var ett mycket belysande föredrag där han föreslog att det apostoliska uppdraget kunde vara något som förenar klerker och lekmän. Bra förslag, men sedan då?
Jag är ledsen om jag tagit i för mycket i den där fotnoten. Kanske ska den närmast uppfattas som en retorisk stilfigur, en hyperbole till exempel.
2 kommentarer:
Du skriver: "Men kvar står det faktum att lekmännen är dåligt organiserade. De saknar i stor utsträckning visioner och strategier"
Men hur skulle vi kunna ha det? Ingen frågar efter oss, vem erbjuder oss att komma med idéer, och vem lyssnar sen till dem och låter oss utföra dem?
Alla är inte så påflugna som jag, som ringer kyrkoherden och säger att vi måste starta en grupp för vuxenkonfirmander eftersom jag har två intresserade.
Frågan om lekmännens bemyndigande är av yttersta vikt för kyrkan.
Nej, just det. Det är ingensom frågar. Där är en del av problemet. Det är inte lekmännens fel att det ser ut som det gör. Det är de andliga ledanra som inte arbetar enligt Ef 4:12. Det gäller att hitta de lekmän som bär på visionen och att bistå, uppmuntra och skickliggöra. Tråkigt bara att präster och pastorer inte är utbildade i detta ärende. Det är helt klart att vi har ett stort problem här. Budskapet , gudstjänsten och Anden i alla ära, men det måste till en helig gemenskap också.
Skicka en kommentar