Nu måste jag bara skriva några rader med anledning av kommentarerna på den senaste bloggen. Kommentarer som jag är tacksam för. Vi måste helt enkelt hitta vägar för De heligas gemenskap. Bergman skriver att det hela ser rätt dystert ut och jag har fått sådana signaler från andra håll också. Tyvärr är jag böjd att hålla med, men det finns skäl för denna pessimism. Vilka då? Ett skäl tror jag är att vi har en dåligt anpassad föreställning om de heligas gemenskap. Den kan vara för formell, för ostrukturerad, för ... Antingen är den för idealistisk, för långt borta eller obefintlig. Vi har helt enkelt inte den rätta bilden av det hela. Det andra skälet tror jag är våra egna tillkortakommanden, det vi i våra sammanhang kallar för synden. Till exempel lättja, bekvämlighet, högmod ...
Jag tror att vi är ganska överens om att en helig gemenskap knappast kan växa fram utan åtminstone en tänkt struktur eller organisation. Allt liv är i sig förprogrammerat på något sätt. Kanske hänger detta främlingssskap inför de heligas gemenskap samman med just avsaknaden av en sådan tänkt struktur. Vi ser den inte därför att den helt enkelt inte finns. Eller också så finns den redan utan att vi förstår det eller kan anpassa oss till den eftersom vi inte förstår den.
När jag djupstuderar Paulus och hans brev till församlingarna i Thessaloniki och Korint förstår jag att det fanns flera husförsamlingar (zoner) i de båda städerna. Dessa hölls samman genom att 1) de levde av samma budskap (kerygma), 2) bröt och fick del av samma bröd (nattvardsbrödet) samt att de ur detta utvecklade 3) samma sorts livsstil. Går vi sedan ett eller par decennier framåt i tiden hölls de 4) samman av någon ledare (ämbetet). Kanske är det på samma sätt idag, tänker jag? Men kvar står då frågan om de heligas gemenskap. Det måste finnas någon typ av organiserad gemenskap? Men är inte samlingarna i huset en sådan? Förvisso. De kristna bodde i sina hem (celler), men tre, fyra, fem eller sex hushåll kom samman hemma hos någon med ett större hus (som till exempel Aquila och Priscilla, Stefanas, Gajus ...) Det verkar ganska enkelt. Kanske är det inte svårare?
Det finns en sak till som måste med - tror jag efter att ha tänkt ganska mycket på det här och efter att ha sonderat mina erfarenheter. Det behövs överlåtelse! Det håller inte att komma och gå som man vill, att vara sig själv närmast. När jag talade med min gode vän Hans Sundberg föddes tanken på att överlåta sig till en bönegemenskap, ett sällskap eller nätverk av något slag. Överlåtelsen skulle kunna beskrivas med hjälp av "en regel". Den kunde vara gränslös både vertikalt (från gräsrotsnivå till imlen) och horisontalt (från alla vädersträck). Med denna grund kunde de som bor på samma ort samlas i hemmen.
Fundera vidare på denna tanke som jag tror vi ska väcka på konferensdagen den 17 april. Ge mig gärna era reflektioner!
7 kommentarer:
Jag lägegr mig i här... Jag tänker mig att jag som en av "de heliga" har ett uppdrag som jag får av Gud. Jag får också välja om jag vill anta uppdraget eller inte. Också de heligas gemenskap, tror jag, är sammanfogat av uppdraget, av budet att älska, av budet att tjäna. Som kan se olika ut i det praktiska genomförandet. Men vår gemenskap är inte detsamma som att sitta och "hänga" som de ickeanlitade daglönarna.
Jag tror inte att jag är så missmodig med tanke på gemenskapen, men vi är i olika faser i våra liv. Bara om vi umgås kan vi se och förstå det, och bara då kan vi älska varandra så mycket att vi blir viktiga för varandra så att vi kan gå vidare och växa... också om vi inte är överens.
Jag tror att frimodighet, erfarenhet och vishet får gå hand i hand.
Har jag missat din fråga totalt?
Nej du har inte missat någt. När du skriver uppdraget är det kanske vad jag också menar när jag skriver att det behövs överlåtelse. Är den frivillig? Varför uppfattas den som lagisk? Jag tänker att överlåtelsen till att be för varandra kan vara en minsta gemensamma nämnare. Därmed tror jag inte att vi ska göra avkall på de fyra sammnhållande faktorerna jag skrev om. Men man behöver ju vara överlåten till det. När jag vandrar med Herren tycker jag att överlåtelsen fördjupas. Allt annat vore väl konstigt?
Jag hänger på lite till: jag tror att överlåtelse är både överlåtelse till Herren och till uppdraget som han ger oss, men också ett mellanmänskligt avtal, till "gruppen"? Då får man se "gruppen" som en större enhet än husgruppen/cellen.
Att älska varandra i församlingen blir också att "överlåta" den andre till hans/hennes uppdrag och att genom bl a bön stödja varandras tjänst.
Gemenskapen hör samman med något mer, som nog handlar om friheten som livet i Kristus ger oss. Det är ju inte lagiskt alls. Kanske. Jag skall fundera över detta över helgen. Är jag plikttrogen, bara, eller lyssnar jag på vad Gud vill?
Fin kväll och helg och Glad Påsk! önskar Emma
Jag hade ett samtal med några vänner som inte är med någonstans. De är helt klart frustrerade av det skälet. Då insåg jag plöstligt att jag aldrig kommer att bli frustrerad därför att jag tillhör samma Kyrka som Petrus, Paulus, Ignatius, Franscicus ... Det är en oerhörd styrka att veta att vi har gemenskap med dem genom samma budskap, samma nattvard, samma liv i den Helige Ande. Det borde leda till att jag också med lätthet har gemenskap (organiserad?) med några av mina närmaste. Är det verkligen svårare än så?
Om överlåtelse är vad som behövs för att det ska fungera - vilket jag också tror - då har vi ett problem! För är det inte just detta den postmoderna människan skyr mest av allt?
Jag tror att överlåtelsen inte bara behöver vara frivillig, den måste nog vara omärklig också. Och vad jag menar med det är att istället för att uppmana till överlåtelse som ett steg in i gemenskapen, måste gemenskapen i sig vara så attraktiv att överlåtelsen går mer eller mindre "av sig själv", utan beslut eller ansträngning. En process som förstås kan ta tid för somliga.
/Lars
Där tror jag du har både rätt och fel. Överlåtelse behövs, men visst måste den vara frivillig. Jag tror vi kommer att göra den konkret, MEN att den ska förnyas en gång per år för att det ska fungera. Den som är med är med och den som inte är med är inte med.
Skicka en kommentar