Är du nöjd med boken du skrivit, frågade far. Ja, det är jag samtidigt som jag inser att den är skriven i en pågående process. Vi har ännu ingen klar bild av hur de heligas gemenskap kommer att ta gestalt i Värnamo församling. Victor, vår äldste son, menade vid ett tillfälle, att han inte tror på någon forma av organiserad andlighet. Jag har tänkt mycket på detta och svävar på målet.
Cellkyrkorörelsen kan härledas till 1965 och går att studera fram till våra dagar. Rörelsen sköt fart först under 1980-talet och idag är det lättare att se resultaten. Joel Comiskey som följt rörelsen utveckling på nära håll beklagar att han sett många ledare som försökt bygga egna slott, stirrat sig blinda på numerären, kört fast med "sin modell", blivit lagiska och så vidare. Han varnar också för orealistiska förväntningar och för att försumma teologin. Bloggen fortsätter sedan med några riktigt goda exempel på församlingar som lyckats. Jag tror det är viktigt att inte bara hålla distans till "sin vision", utan också att vara ytterst noggrann med teologin.
I boken redogör jag för en modell som vi försökt arbeta efter i Värnamo, men jag försöker också redogöra för motstånd och hinder. Dessa upptäckte vi allteftersom tiden gick och det var ingen rolig resa. Den som inte är klar över Guds vilja, inte är uthållig eller drabbas av högmod kommer knappast att lyckas. Varför ska det vara så svårt? Jag tror inte att det är meningen att någon människa ska lyckas "bygga" församlingen. Kanske har Victor rätt i den meningen att ingen människa kan organisera församlingen? Och ändå ser jag behovet av en struktur, av "något" som håller ihop gemenskapen, av träning och av "något" att växa i. Min fråga till dig är: Räcker det med gudstjänsten? Räcker det med nådemedlen, det vill säga Ordet och bönen? Kan det vara så att alla verksamheter, också de mycket andliga, ytterst sett är kontraproduktiva? Det skulle vara intressant att få några kommentarer på detta.
6 kommentarer:
Jag inser att jag ser rätt dystert på möjligheterna att alls bygga något bestående. Det verkar som om allt, precis allt, som till synes börjar bra slutar med platt fall eller stagnation.
När övergår en levande, livgivande Relation med Gud till att bli "bara" Verksamhet? Jag tänker mig att det finns en skärningslinje just där, och att det är där vi tappar det. Vad vi nu hade.
Konkreta svar på övriga frågor: Nej, det räcker inte med gudstjänsten. Har aldrig förstått SvK:s fokus på den. Nej, det räcker inte med Ordet och bönen. Utan gemenskap mellan bröder byggs inte Guds rike.
Men hur organiserar man en fungerande gemenskap? Eller hur växer en sådan fram utan organisation? Jag vet inte. Tänker bara att det största problemet handlar om Makt. Vem av oss kan i längden hantera en maktposition?
"... och på den klippan ska jag bygga min församling."
Det ordet tål att mediteras över.
/Lars
Tack broder för kommentar. Jag ber att få återkomma, särskilt till det där med gudstjänsten som fått ny betydelse för mig sedan jag börjat fördjupa mig i 1 Kor. Återkommer alltså.
Har grunnat ett dygn nu. Med min bakgrund (EFS) blev svaret rätt självklart.
Nej, det räcker inte med gudstjänsten. Knappt ens med Ordet och bönen, även om vi då börjar närma oss.
Gemenskapen, det andliga samtalet, den gemensamma bönen och bibelläsningen (vi har precis startat embryot till en cell - en bibelläsningsgrupp!). Kroppens delar tillsammans på ett synligt och hörbart sätt.
Men - det är nu en gång människor som ska utgöra gemenskapen. Och det innebär som alltid en risk. Människor kan vandra iväg långt från Herrens tankar, detta sker i en grupp och med enskilda individer. Därför behövs nog trots allt en struktur, en sorts ledning. Antagligen en helt annan sorts struktur än vi är vana. Herren bygger så vitt jag förstår något helt nytt nu.
Fast, å andra sidan, gemenskapen kanske vi inte behöver organisationen kyrkans hjälp att ordna. Utifrån det kanske det räcker med gudstjänsten. Som organiserad verksamhet av kyrkan. Visst borde väl vi själva kunna ordna oss i grupper, celler, gemenskaper för att där vara de heligas gemenskap.
Bergman,
"Jag inser att jag ser rätt dystert på möjligheterna att alls bygga något bestående. Det verkar som om allt, precis allt, som till synes börjar bra slutar med platt fall eller stagnation." Jag håller helt med. Det känns helt ogenomförbart och inte det minsta hoppingivande.
Sigrid,
"Människor kan vandra iväg långt från Herrens tankar, detta sker i en grupp och med enskilda individer. Därför behövs nog trots allt en struktur, en sorts ledning." Ledningen tycker jag utgör det största hotet mot att man förlorar ledningen. Gud får vara våran ledare.
...jag tror inte man behöver skilja anden från det kroppsligt fysiska, vi är skapade och begåvade med ande själ och kropp som en helhet. Och så driver och uppmuntrar och begåvar Gud sin församling som en kropp. Vi behöver organisation, struktur och ordning - den ene mer än den andre. Det samlar våra förhoppningar, och hjälper oss att använda vår energi och kraft på ett positivt sätt. Rigid form är dåligt, liksom kaos är det. Någonstans mittemellan är nog bra. Den som har lätt för sociala kontakter kan behöva form för att få något praktiskt gjort för sin medmänniska, och den som har svårt för det sociala umgänget behöver formen för att möta andra människor så att man kan betjäna dem på ett kärleksfullt sätt...
Herren har organiserat oss som sin kropp. Vi har av honom fått uppdrag och gåvor (t ex att leda, undervisa och profetera) - är inte det i sig själv ett andligt sätt att organisera de heligas gemenskap som tar sig rent fysiska uttryck?
Med risk för att jag talar om sådant jag inte begriper - eftersom jag inte bor i Värnamo - vill jag härmed erkänna att jag tror att en gemenskap utan organisation och struktur riskerar att låta djungelns lag råda.
Skicka en kommentar