Måndagen den 25 januari hölls en konferens om dödshjälp i Stockholm. Den var en redovisning av det arbete som Statens medicin-etiska råd gjort på regeringens uppdrag. Någon kanske undrar hur man alls kan tänka sig dödshjälp. Svaret är helt enkelt att kunskapsutvecklingen tvingar oss till det. Idag är det möjligt att hålla liv i en människa så länge att det närmast kan betraktas som ett övergrepp. Men var går gränsen? Det är frågan. Under senare tid har det också skett en förskjutning mot att individen själv i allt högre grad ska få vara med och bestämma om sin behandling och också inom sin död.
Rådet sammanställde fem överväganden som också låg till grund för konferensen. Dessa är att:
1. avstå från att inleda livsuppehållande behandling
2. avbryta livsuppehållande behandling
3. erbjuda palliativ behandling och palliativ sedering
4. erbjuda läkarhjälp vid förskrivning av läkemedel vid ett självvalt livsslut
5. erbjuda aktiv läkarhjälp vid ett självvalt livsslut
Alternativen 1-3 används idag, men alternativ 4 och 5 kräver lagändring.
Sjukhusprästen Brattgård gav en historisk dimension genom att påminna om Hippokrates (470-360 f Kr) etiska hållning för läkare. Denna är att läkaren
• aldrig ska skada
• ibland bota
• ofta lindra
• alltid trösta
Professorn Lynöe som deltog i TV-programmet Debatt kan för sin del tänka att alt 4 utgör en rimlig hållning och menade att samtidigt som patientsäkerheten är viktigt är också läkarnas säkerhet viktigt. De ska inte behöva ta sådana beslut som att assistera vid självvalda livsslut utan juridiskt stöd, än mindre behöva risker böter eller fängelse. Det är vad som just hänt på Astrid Lndgrens sjukhus. Läkaren avslutade det lilla barnets lidande, men har nu häktats. Det ska bli intressant att se hur rättegången utvecklas.
Riksdagsledamoten Barbro Westerholm hävdade att det är viktigt att politikerna nu inte sviker sitt ansvar. Hon talade för att politikerna ska ge ramar som gagnar individens autonomi, men var samtidigt införstådd med den spänning som finns mellan individen och dennes familj. Ska föräldrarna besluta om vilken vård deras svårt hjärnskadade barn ska få? Här finns mycket svåra ställningstaganden att göra för alla inblandade. Ska vi verkligen lägga våra liv i politikernas händer?
Varje år dör ungefär 95 000 människor i Sverige, ungefär 50 % i hemmen, 40 % på sjukhuset och övriga 10 % på andra platser. De flesta dör lugnt och stilla. Döendet är en del av livsprocessen och den processen bör vi inte påskynda eller fördröja. Problemet är att vi sällan på dagen an veta om en patient är döende eller inte. Är det rimligt att sätta in palliativ sedering, det vill säga söva ner en människa när smärtorna är för svåra?
Dagen avslutade med ett panelsamtal. I panelen deltog Anders Wejryd, ärkebiskop, Helena D´Arcy, ordförande för Respekt inom Romersk-katolska kyrkan, Christina Wåhlin, sjukhuspastor på Karolinska sjukhuset, Misha Jaksic, ortodox präst och ekumeniska samordnare vid Sveriges Kristna Råd. Sakkunniga var närvarande och det gavs utrymme för deltagarna att ställa frågor. Samtalet inleddes med att var och en fick tala. Den ortodoxe prästen och den Romersk-katolske representanten var båda väl genomtänkt och profilerade i sina inledningar. Den ortodoxe prästen betonade liturgins ställning och betydelse inom den ortodoxa gemenskapen. I den framhävs livet, livets seger över döden och Gud som livgivaren. Livet är därför alltid överordnad döden och döden kan bara förstås ur det perspektivet. Den Romersk-katolske representanten började med att säga att det är stor skillnad mellan att dö och att dödas. Detta är en skillnad som måste upprätthållas. Hon kunde tillsammans med övriga säga ja till alt 1 och 2, men fick problem redan med alt 3. En patient ska inte utan vidare kunna förmå läkare att handla på beställning. Den sjuke måste respektera läkarna, sa hon. Om någon ska få hjälp måste vi börja värdera människor och kommer strax att befinna oss på ett sluttande plan. Den Romersk-katolska kyrkan kan av det skälet inte tänka sig alt 4 eller 5.
Ärkebiskopen tyckte att frågan behöver utredas mer och välkomnade ett samtal. Detta var också vad media rapporterade.
Konferensen var givande och klargörande. Frågan hur vi skall dö belystes ur flera olika synvinklar. Enligt min mening är detta i mycket hög grad är en existentiell och därmed också en teologisk fråga. Jag tyckte det framgick att frågan inte främst är juridisk eller ens etisk, utan berör den underliggande synen på människovärdet, för att inte säga världsbilden. Därför tycker jag det var något oroväckande när individens beslut betonades så starkt. Då ligger alt 4 nära till hans eftersom de dödsbringande tabletter som läkarna skriver ut och levererar lägger hela ansvaret på den enskilde. Men hur ska en sådan hantering kunna begränsas utan att missbrukas? Ska pillerburken finnas där i stället för en medmänniska eller i stället för en god palliativ vård?
Det talades regelbundet om en ”värdig död”. Men ingen död är ovärdig. Döden är en del i vår livsprocess. Däremot kan det finnas en ovärdig yttre miljö, ovärdig etik och moral som kan leda till en ovärdig behandling. Men det leder till en helt annan diskussion.
Det är sannolikt att det i framtiden kommer en lagändring på grund av den ökade kunskapen och därför att individens självbestämmande stärks. Det första skälet är lätt att förstå, men det andra gör frågan ytterst komplicerad. Framtiden får utvisa om det blir ingående samtal inom kyrkor och samfund. Dessa samtal kanske har mindre betydelse för utslaget, men kan få stor betydelse för kyrkornas egen syn på människan.
