Det finns de som försöker
misskreditera Lukas genom att säga att Apostlagärningarna är en
propagandaskrift, men det är tydligt överdrivet. Kanske är det bättre att säga
att boken är en historisk monografi, det vill säga försöker beskriva ett visst skeende i historien, nämligen den kristna rörelsens utveckling under tre
decennier, från Jesus uppståndelse och himmelsfärd i Jerusalem till Paulus
fångenskap i Rom. Det är självklart så, som med all historieskrivning, att Lukas valt ut det han vill berätta. Det finns sådant som han inte berättar. Han
berättar till exempel inte något om hur den kristna församlingen uppstod i Alexandria,
Nordafrika fastän den var stor och inflytelserik.
Lukas skriver teologisk historia,
kyrkohistoria. Han skriver om ”de stora
händelser som ägt rum ibland oss”, Luk 1:1. En intressant utveckling inom
Apostlagärningarnas ram är den att Torahn på ena sidan förlorar sin betydelse
och på andra sidan fortsätter att vara en särskild förmån för judekristna.
Denna konflikt som var så svår bland de första kristna tycks vara nedtonad utan
att han förbigår den. Det finns mycket att säga om sättet
att förstå Apostlagärningarna men det finns inte skäl att fördjupa sig i detta
här.[1]
Det är särskilt två intressen som ligger bakom dessa bibelförklaringar. Det första är att se hur den första kristna
församlingen växer fram och det andra är att jag vill placera
Paulusbreven i sitt rätta sammanhang. Jag har valt att läsa Apostlagärningarna
kronologiskt även om det inte alltid verkar självklart att det är skrivet
kronologiskt. På så sätt hoppas jag kunna öka förståelsen dels för kyrkans
framväxt och dels av Paulusbrevens tillkomstmiljö.
När vi studerar Matteusevangeliet läser vi att Guds rike har kommit till oss och att
vi kan leva i gemenskap med detta redan här i tiden. Guds
rike förmedlades genom Kristi Ord och det spred sig muntligt och
skriftligt. Men när vi nu ska studera Lukas och
Apostlagärningarna händer något annat. Lukas skriver fortsättningshistoria. Han
medverkar till att institutionalisera Guds rike. Lukas talar om den
gammaltestamentliga tiden, Jesu fullbordan och fortsätter nu med Kyrkans tid.
Den eskatologiska, ”andliga”, gemenskapen blir till församling och kyrka med
organisation och ämbeten. Det finns naturligtvis de som är starkt kritiska till
att rörelsen blir institution, men när Lukas berättar om detta är det helt och hållet
ett verk av den Helig Ande. Vi ska särskilt lägga märke till hur Lukas
beskriver Andens verk.
För det andra; det är möjligt att
med hjälp av den information vi får i breven att kunna placera in dem i
Apostlagärningarnas historiska framställning, även om det i några fall inte är
självklart och kan göras olika. Utan Apostlagärningarna hade det varit svårt
att placera in Paulus-breven i tidsföljd. Utan Paulus-breven hade det varit
svårt att förstå Kyrkans och dogmernas utveckling i Apostlagärningarna. Det betyder
att kyrkohistoria och dogmhistoria hör samman, något som ofta förbisetts i
svensk forskning.
Om det behöver sägas säger jag det
nu; Utan en grundläggande förståelse av den Helig Ande blir Apostlagärningarna
obegriplig. Det som sker här beskrivs helt som ett Andens verk. Och ändå frågar vi; hur är Apostlagärningarna uppbyggt?
Apostlagärningar delas gärna in i
två delar. Den första delen är den så kallade Petrus-delen, kap 1-12 och den
andra är Paulus-delen, kap 13-28, en naturlig uppdelning, men något tveksam,
eftersom de båda överlappar varandra ganska tydligt. Paulus blir till exempel
omvänd i Kap 9 och Petrus spelar en huvudroll i kap 15.
Några har försökt läsa
Apostlagärningarna enligt mönstret i 1:8, Jerusalem, Judéen, Samarien och hela
världen. I sådana fall kommer 1:1-8:3 utgöra del ett i Jerusalem och Judéen,
8:4-11:18 del två och 11:19-28:31 hela världen. Andra har försökt förklara att
Apostlagärningarna är uppbyggd kring olika teman som valet av ny apostel,
pingsten, förföljelsen, Saulus omvändelse, Apostlamötet, missionsresorna och
så vidare.
Men är inte Apostlagärningarna en
historisk bok? Ja och nej. Vi ska då vara medvetna om att Lukas var en mycket
medveten och kunnig teolog. Han väljer sitt material och har ett syfte med sin
berättelse. Han vill beskriva hur evangeliets förkunnelse går från Jerusalem
till Rom, från judemission till hednamission.
[1] Jag hoppar bland annat
över Apostlagärningarnas forskningshistoria. I mitten på 1800-talet menade
många forskare att Lukas skrivit en propagandaskrift, åtminstone att boken var
starkt tendensiös. Denna infallsvinkel mötte motstånd och ersattes med en
historisk positivism, som koncentrerade sig på de källor Lukas använt sig av
och det sätt på vilket han använt sig av dessa. Den senare religionshistoriska
skolan försökte förstå framväxten av den kristna församlingen i ljuset av sin
miljö. Tysken Martin Dibelius (1883-1947) koncentrerade sig på frågor om hur Lukas
komponerat och vilka traditioner han använt sig av. Detta kallas
redaktionshistoria. Det som kom att karaktärisera församlingen var dess unika
kyrios-tro. Det var så kristendomen uppstod, menar man. Liberalteologen Rudolf
Bultmann (1884-1976) var en av förespråkarna. Hans sätt att tolka kallas
existential tolkning. Han är skeptisk till det mesta och menar att Lukas
lyckats förvandla Jesu enkla lära till en kyrkoinstitution. Andra har
koncentrerat sig på Lukas som teolog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar