Under en tid har jag ägnat mig åt att gå igenom, strukturera och anteckna kring ämbetet. Det finns tre tolkningstraditioner. Den som inte erkänner något särskilt ämbete, den som förordar en äldstekår och så biskopsämbetet. Vad jag förstår har de vuxit fram i den ordningen.
Lördagen den 22 september är det dags att koinonian får del av den andra delen av detta studium. Det handlar om ämbetet i Apostlagärningarna, hos Paulus och om den apostoliska successionen. Jag tror det är viktiga studier med tanke på den tid vi lever i. När förvirringen tilltar, som om den befintliga inte vore tillräcklig, är det bra för lekmännen att förstå vad som gäller.
Under sommaren har jag också läst Arne Olssons avhandling om Förnyelse, förbistring och försoning. Den är särskilt intressant för mig eftersom han gör en ingående analys av Hjälmserydsväckelsen. Materialet redovisar han i en ingående bilaga och till och med jag ser ett och annat i nytt ljus trots att jag var i händelsernas centrum. Mina reflektioner har annars varit; kunde vi gjort något annorlunda innan vi lämnade Hjälmseryd? Vad skulle det ha varit i sådana fall?
Olsson har ett intressant avsnitt, sid 325-332, som handlar om just biskopen. Biskopen, och Svenska kyrkan är en episkopal kyrka, har försoningens ämbete. Olsson ställer frågan vad biskopen kan göra i en situation då förnyelsen, eller vitaliserings rörelsen som han kallar den, "splittrat" församlingen, för övrigt ett fenomen som tycks oundvikligt. I fornkyrkan fanns det en biskop i varje stad och han hade då möjlighet att vara i situationen på ett annat sätt än biskopen har idag. Men biskopen i fornkyrkan var inte ensam. Han hade sina diakoner och sina präster, precis som idag.
Olsson nämner samfundsledarnas begränsningar, de lokala ekumeniska rådens icke-hierarkier och brist på bekräftelse av lokalt erkända fredsmäklare. Men han tänker vidare och utmanar biskopen att undersöka om det inte vore möjligt att få en biskopens representant lokal. Vad jag förstår handlar det inte om att biskopen skickar någon till platsen utan att han upptäcker och bekräftar någon fredsmäklare på platsen. Onekligen en intressant tanke. Den borde dessutom kunna vara genomförbar.
Det första steget kunde vara att de lokala prästerna och pastorerna finner och kommer överens om vem denna person kan vara. Går det att finna en lokal episkope-funktion som de lokala församlingarna kan erkänna?
Jag funderar på hur det kunde ha blivit om det funnits en sådan episkope-funktion i Hjälmseryd när väckelse gick genom församlingen under åren 1983-1994. Sven Lindegård till 1991 och efterträddes av Jan-Arvid Hellström som var biskop till 1994. Sent på året 1994 omkom de båda tragiskt i en bilolycka. Båda biskoparna var intresserade av och bejakade vad som skedde i Hjälmseryd. Biskop Lindegård celebrerade till och med Högmässan när Sommarbibelskolan ägde rum och kyrkan var fullsatt med upp till 800 personer. Jag glömmer det aldrig.
Biskop Jan-Arvid var också intresserad och besökte mig vid ett par tillfällen. När jag sa upp mig vill han "ta vara" på mig och erbjuda mig en tjänst som evangelist. Det visade sig att det inte var möjligt eftersom hans mandat stannade inom Växjö stift medan jag reste över hela landet och även i Finland. Det skulle då bli ett kyrkomötesärende och det vet ni hur det fungerar. Därför blev det ingenting av det. Och kanske var jag inte heller tillräckligt lyhörd.
Ingen av dessa biskopar hade de frikyrkligas öra, men om Olssons förslag varit verklighet kunde utvecklingen blivit en annan. Kanske.
Avhandlingen innehåller undersökningar av fem olika orter varav Hjälmseryd är en. Här finns mer att hämta men detta var det intressant för dagen. Jag tänker till och med att detta kunde bli en motion både till kyrkomötet och andra samfundsledningar.
Lördagen den 22 september är det dags att koinonian får del av den andra delen av detta studium. Det handlar om ämbetet i Apostlagärningarna, hos Paulus och om den apostoliska successionen. Jag tror det är viktiga studier med tanke på den tid vi lever i. När förvirringen tilltar, som om den befintliga inte vore tillräcklig, är det bra för lekmännen att förstå vad som gäller.
Under sommaren har jag också läst Arne Olssons avhandling om Förnyelse, förbistring och försoning. Den är särskilt intressant för mig eftersom han gör en ingående analys av Hjälmserydsväckelsen. Materialet redovisar han i en ingående bilaga och till och med jag ser ett och annat i nytt ljus trots att jag var i händelsernas centrum. Mina reflektioner har annars varit; kunde vi gjort något annorlunda innan vi lämnade Hjälmseryd? Vad skulle det ha varit i sådana fall?
Olsson har ett intressant avsnitt, sid 325-332, som handlar om just biskopen. Biskopen, och Svenska kyrkan är en episkopal kyrka, har försoningens ämbete. Olsson ställer frågan vad biskopen kan göra i en situation då förnyelsen, eller vitaliserings rörelsen som han kallar den, "splittrat" församlingen, för övrigt ett fenomen som tycks oundvikligt. I fornkyrkan fanns det en biskop i varje stad och han hade då möjlighet att vara i situationen på ett annat sätt än biskopen har idag. Men biskopen i fornkyrkan var inte ensam. Han hade sina diakoner och sina präster, precis som idag.
Olsson nämner samfundsledarnas begränsningar, de lokala ekumeniska rådens icke-hierarkier och brist på bekräftelse av lokalt erkända fredsmäklare. Men han tänker vidare och utmanar biskopen att undersöka om det inte vore möjligt att få en biskopens representant lokal. Vad jag förstår handlar det inte om att biskopen skickar någon till platsen utan att han upptäcker och bekräftar någon fredsmäklare på platsen. Onekligen en intressant tanke. Den borde dessutom kunna vara genomförbar.
Det första steget kunde vara att de lokala prästerna och pastorerna finner och kommer överens om vem denna person kan vara. Går det att finna en lokal episkope-funktion som de lokala församlingarna kan erkänna?
Jag funderar på hur det kunde ha blivit om det funnits en sådan episkope-funktion i Hjälmseryd när väckelse gick genom församlingen under åren 1983-1994. Sven Lindegård till 1991 och efterträddes av Jan-Arvid Hellström som var biskop till 1994. Sent på året 1994 omkom de båda tragiskt i en bilolycka. Båda biskoparna var intresserade av och bejakade vad som skedde i Hjälmseryd. Biskop Lindegård celebrerade till och med Högmässan när Sommarbibelskolan ägde rum och kyrkan var fullsatt med upp till 800 personer. Jag glömmer det aldrig.
Biskop Jan-Arvid var också intresserad och besökte mig vid ett par tillfällen. När jag sa upp mig vill han "ta vara" på mig och erbjuda mig en tjänst som evangelist. Det visade sig att det inte var möjligt eftersom hans mandat stannade inom Växjö stift medan jag reste över hela landet och även i Finland. Det skulle då bli ett kyrkomötesärende och det vet ni hur det fungerar. Därför blev det ingenting av det. Och kanske var jag inte heller tillräckligt lyhörd.
Ingen av dessa biskopar hade de frikyrkligas öra, men om Olssons förslag varit verklighet kunde utvecklingen blivit en annan. Kanske.
Avhandlingen innehåller undersökningar av fem olika orter varav Hjälmseryd är en. Här finns mer att hämta men detta var det intressant för dagen. Jag tänker till och med att detta kunde bli en motion både till kyrkomötet och andra samfundsledningar.
1 kommentar:
Det som "hände" i Hjälmseryd berörde många. Vi fick smaka och se. Sedan inställer sig alltid frågan: vad vill Gud lära oss med detta?
Skicka en kommentar