I ett antal bloggar har jag skrivit om Värnamo pastorat, men endast för att bli närgången och konkret. Fenomenet heter tidsandan och genomtränger inte endast Värnamo pastorat utan hela den svenska kristenheten. Men också i Värnamo pastorat. Problemet som jag ser det är att det saknas motståndskraft. Den kan inte finnas eftersom kyrkan i samma stund skulle upphöra att vara folkkyrka. Och alla anställda med förlov sagt vill att Svenska kyrkan ska fortsätta vara en folkkyrka. Det är Svenska kyrkans kallelse. Jag förstår det. Men i den situationen behövs den klara förkunnelsen, fördjupningsgrupperna och vaksamheten så mycket mer. Och det är på den punkten vi behöver se ett uppvaknande. Folkkyrkan med sina anställda förmår inte att ge oss detta. Det måste komma på annat sätt. Om det då eller sedan får rymmas inom Svenska kyrkan är en annan fråga. Verkligheten får visa det.
Eftersom kyrkan talar så tyst om Jesus och hans budskap kommer i stället stenarna att ropa. Det börjar ske nu när journalister som inte själva förklarar sig som bekännare ändå kritiserar och vädjar till Svenska kyrkan. I förrgår skrev en bekännande ateist följande:
Religionen är tillbaka. Det är dags att ta den på allvar igen. Jag har inte hört det från Gud personligen, men jag har läst det i tidningen, och det räcker för att jag ska tro på det.
Världen har upplevt många tidigare religiösa väckelser, men den här gången är det något konstigt med religionens återkomst; det är så lite religion i den. När vi talar om religionens återkomst talar vi om slöjor, aborter, delade badtider, evolutionsundervisning i skolan, hbtq-rättigheter, förtryckande stater och förtryckande familjer. Det finns en gemensam nämnare här. Inget handlar om andlighet eller om livet efter detta. Allt handlar om makt: makten över andra människors vardagsliv här och nu. Många troende verkar uppriktigt sagt mer intresserade av makten över andra människors liv än av den himmel de säger sig tro på.
Utdraget från artikeln är hämtat från SvS Under strecket torsdagen den 9 augusti 2018. Du kan läsa den i sin helhet genom att klicka här. Den har den talande och träffande rubriken Kan religion fylla tomrummet efter Gud? Den är skriven av Håkan Lindgren.
Nej, det finns ingenting som kan ersätta Guds människoblivande i Jesus Kristus. Ingen kan ersätta Jesus från Nasareth, hans budskap och undervisning. Hans tecken och under. Ingenting kan ersätta hans försoningsverk, hans uppståndelse eller himmelsfärd. Det finns ingen som kan ge oss ett hopp om en god tillvaro efter döden. Hela detta "paket" och vad som hör till det är Svenska kyrkan satt att förvalta. Värnamo pastorat har ett uppdrag att förvalta, utmana och förmedla. Jag 'är övertygad att människor vill lyssna om vi lever detta.
Håkan Lindgren recenserar eller kommenterar boken Den gudlösa tidsåldern av Peter Watson. Den innehåller en skarp kritik av den västerländska kristenheten, inklusive Svenska kyrkan och Värnamo pastorat. Jag citerar igen: "I samma utsträckning som de troende vill ha makt över andra människors liv får de lära sig att leva med samma kritik som alla andra maktlystna ideologier och organisationer."
Men efter Lindgren bekänner sig som ateist måste han söka meningen med livet någon annanstans även om postmodernisterna säger att det inte finns någon mening. Var kan man hitta meningen om religionen försvinner, frågar han. Hans svar blir i konsten och/eller i förnuftet. Men samtidigt kan jag inte låta bli att höra ropet. Han fortsätter: "Mening, metafysik och hur man ska leva sitt liv med eller utan Gud är inga abstraktioner, det är dödligt allvarliga saker."
Lindgren avslutar med att återge Watson:
Saknar hon (människan, min anm.) mening kommer hon att ersätta mening med gemenskap, och i brist på goda gemenskaper duger vilket slags tillhörighet som helst: den tillhörighet som är lättast att återskapa är en hierarki där alla vet sin plats ... kan religionen erbjuda mening? Eller erbjuder den gemenskap, hierarkier och traditioner som i praktiken fungerar som ett substitut för djupare mening?
Jag ryser när jag läser denna avslutning. kyrkopolitik, konserter eller socialt företagande i all ära. Det är absolut goda eller nödvändiga ting i sig, men de kan aldrig ersätta Jesu Kristi evangelium.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar