I dag har jag firat Högmässan i Mariakyrkan. Det var första gången jag mötte den nya Kyrkohandboken. Jag har inte brytt mig särskilt mycket om den eftersom jag ändå inte kommer att använda den. Kanske någon gång ... När och där jag firar mässan går det bra med den gamla ordningen.
Den nya mässordningen i Mariakyrkan avviker inte särskilt mycket från den gamla. Man håller, tack och lov, fast vid Kyrkans Ordo. Det är melodierna till sursum corda, prefationen, sanctus och Agnus Dei som är annorlunda. Den sistnämnda har jag hört förut. Den är melodiös. Det tycker jag för övrigt de andra var också även om jag inte riktigt förstår varför man ska behöva skriva om melodierna och ersätta melodier som har hållit i mer än tusen år. Det är begripligt varför man behöver revidera språket, men kommer de nya melodierna att hålla tusen år framöver? Eller ska de ändra vart tionde år? Tror man för övrigt att de nya melodierna kommer att dra mer folk? Knappast kommer någon till kyrkan därför att melodin till sanctus är så bra.
Det är ovanligt, ja obekvämt, för mig att sitta i bänken. Den är så att säga inte min plats. Min plats är att stå bakom altaret och celebrera mässan, inte att sitta i bänken. Men så kan det tydligen bli när man inte är anställd, i alla fall i Värnamo. Nu kommer jag förmodligen att framöver celebrera mässor i Gamla Hjelmseryds kyrka så helt lottlös blir jag inte. Och sedan firar vi ju i hemmen varje vecka året runt. Det är en höjdare måste jag säga. Varför? En mässa är väl en mässa?
Jo, förvisso är en mässa en mässa, men det är åtminstone två reflektioner jag gör. Den första innebär att vi rent fysiskt erfar en närhet i hemmet som inte är möjlig i en större kyrkolokal. Det större sammanhanget har sina förtjänster, men det har det mindre också. Eftersom Svenska kyrkan vill vara en folkkyrka kommer den också att sträva därefter. Här finns mycket yta i atmosfären, ibland rent publikfrieri. Här finns professionella aktörer och kanske också professionella åhörare eller åskådare som kan göra bra ifrån sig men det blir lätt yta. Någonting saknas trots att det ska hälsas så vänligt, hänvisas till sidan i psalmboken och läsas introduktionstexter till GT och episteln. Men det kanske aldrig kan gå på djupet eftersom då upphör kyrkan att vara folkkyrka.
Det andra innebär att vi talar om nattvardens måltid, men där serveras aldrig någon måltid. Hemma är bordsgemenskapen viktigt. Där flyter samtalet, potatisen skickas tvärs över borden, dricksglasen fylls på, böneämnen nämns och måltiden kulminerar i sakramentet. Det kan inte hjälpas att det här går på djupet på ett annat sätt. Sedan några år tillbaka har jag kunnat mer tid åt andlig läsning, bön och meditation. Jag har den lilla gemenskapen inklusive nattvardsmåltiden i min vardag. Kort sagt en miljö som folkkyrkan aldrig kan erbjuda. Och knappast inte vill heller eftersom då slutar den att vara folkkyrka.
När F Christian Braw intervjuades i DAGEN bekände han att efter sin hjärtoperation hade han blivit känslig. Och som bara han kan säga det: "Om jag hör en dålig predikan kan jag må dåligt en hel vecka". Så börjar det bli för mig också. Jag tänker inte utsätta mig för en dålig Högmässa om jag inte måste.
Så växer det fram en spänning mellan yta och djup, mellan folkkyrka och hemkyrka. De behöver inte utesluta varandra, men på många platser gör de det.
Den nya mässordningen i Mariakyrkan avviker inte särskilt mycket från den gamla. Man håller, tack och lov, fast vid Kyrkans Ordo. Det är melodierna till sursum corda, prefationen, sanctus och Agnus Dei som är annorlunda. Den sistnämnda har jag hört förut. Den är melodiös. Det tycker jag för övrigt de andra var också även om jag inte riktigt förstår varför man ska behöva skriva om melodierna och ersätta melodier som har hållit i mer än tusen år. Det är begripligt varför man behöver revidera språket, men kommer de nya melodierna att hålla tusen år framöver? Eller ska de ändra vart tionde år? Tror man för övrigt att de nya melodierna kommer att dra mer folk? Knappast kommer någon till kyrkan därför att melodin till sanctus är så bra.
Det är ovanligt, ja obekvämt, för mig att sitta i bänken. Den är så att säga inte min plats. Min plats är att stå bakom altaret och celebrera mässan, inte att sitta i bänken. Men så kan det tydligen bli när man inte är anställd, i alla fall i Värnamo. Nu kommer jag förmodligen att framöver celebrera mässor i Gamla Hjelmseryds kyrka så helt lottlös blir jag inte. Och sedan firar vi ju i hemmen varje vecka året runt. Det är en höjdare måste jag säga. Varför? En mässa är väl en mässa?
Jo, förvisso är en mässa en mässa, men det är åtminstone två reflektioner jag gör. Den första innebär att vi rent fysiskt erfar en närhet i hemmet som inte är möjlig i en större kyrkolokal. Det större sammanhanget har sina förtjänster, men det har det mindre också. Eftersom Svenska kyrkan vill vara en folkkyrka kommer den också att sträva därefter. Här finns mycket yta i atmosfären, ibland rent publikfrieri. Här finns professionella aktörer och kanske också professionella åhörare eller åskådare som kan göra bra ifrån sig men det blir lätt yta. Någonting saknas trots att det ska hälsas så vänligt, hänvisas till sidan i psalmboken och läsas introduktionstexter till GT och episteln. Men det kanske aldrig kan gå på djupet eftersom då upphör kyrkan att vara folkkyrka.
Det andra innebär att vi talar om nattvardens måltid, men där serveras aldrig någon måltid. Hemma är bordsgemenskapen viktigt. Där flyter samtalet, potatisen skickas tvärs över borden, dricksglasen fylls på, böneämnen nämns och måltiden kulminerar i sakramentet. Det kan inte hjälpas att det här går på djupet på ett annat sätt. Sedan några år tillbaka har jag kunnat mer tid åt andlig läsning, bön och meditation. Jag har den lilla gemenskapen inklusive nattvardsmåltiden i min vardag. Kort sagt en miljö som folkkyrkan aldrig kan erbjuda. Och knappast inte vill heller eftersom då slutar den att vara folkkyrka.
När F Christian Braw intervjuades i DAGEN bekände han att efter sin hjärtoperation hade han blivit känslig. Och som bara han kan säga det: "Om jag hör en dålig predikan kan jag må dåligt en hel vecka". Så börjar det bli för mig också. Jag tänker inte utsätta mig för en dålig Högmässa om jag inte måste.
Så växer det fram en spänning mellan yta och djup, mellan folkkyrka och hemkyrka. De behöver inte utesluta varandra, men på många platser gör de det.
1 kommentar:
Mässan i Svenska kyrkan, särskilt med nya handboken, blir som att man är på en konsert med någon som håller föredrag och så lite allsång där man läser innantill.
Man avviker från det allmänkyrkliga och Bibliska i text men även musik. Det är ett egenvärde när församlingen kan liturgin utantill, det underlättas inte. Man är gudstjänstdeltagare och inte besökare, varför man deltar i liturgin också genom sina böner ovh responser, kroppshållning och sina gester. Tyvärr ska man nu göra mest som man vill, man sitter mest istället för att stå eller knäfalla mest.
Jonas M
Skicka en kommentar