Lukas brukar anges som författare
till både evangeliet och Apostlagärningarna. Han är inte omnämnd i vare sig
Lukasevangeliet eller Apostlagärningarna, men vi finner honom i Kol 4:14, 2 Tim
4:11 och Filemon v 24. I Kol kallas han för den älskade läkaren och i 2 Tim
sägs att han är den ende som är kvar hos Paulus. Av 4:11 framgår indirekt att
han är en oomskuren, det vill säga hednakristen. Det är i sig en intressant
uppgift. Det står inte så mycket om Lukas i Nya Testamentet, men han är omtalad
också i andra källor.
Det står i inledningen av
Lukasevangeliet att han efterforskat allt noggrant. Det verkar klart att Lukas
reste med Paulus. Det förklarar de så kallade ”vi-styckena”, 16:10-17, 20:5-16,
21:1-18, 27:1-28:16. Paulus hade varit med när Stefanus stenades, 7:28 och 22:3
och kunde berätta om detta och naturligtvis om sin egen omvändelse, kap 9, 22
och 26. Andra som Lukas varit i kontakt med
och som kan ha bidragit med information är Barnabas (4:36), Markus (12:12) och
Jakob (12:13). De båda verken, Lukasevangeliet och
Apostlagärningarna är dedikerade till Theofilus, men är samtidigt riktade till
en långt större läsekrets.
När det gäller dateringen vill jag
framhålla fyra skäl till att Apostlagärningarna är skrivet ganska tidigt,
kanske redan år 60 e Kr.
För det första finns inget av
Paulusbreven omnämnt. Det finns ingen hänvisning till dem och inget tyder på
att Lukas hade kännedom om dem. De samlades ihop och fick en stark ställning
bland de kristna församlingarna senast i slutet av det första århundradet.
Apostlagärningarna har därför kommit till innan breven fått sin starka
position.
För det andra jämnades Jerusalem
med marken år 70 e Kr och det nämns inte ett ord om detta. Det är därför
troligt att Lukas som skriver en historisk berättelse skrivit denna innan år 70
e Kr.
För det tredje använder Lukas i
regel väldigt positiva ordalag om den romerska staten. Man kan fråga sig om det
varit möjligt om han upplevt de förföljelser kejsar Nero satte igång på
60-talet.
För det fjärde nämns inte de stora
apostlarna död alls, varken Petrus eller Paulus som led martyrdöden år 64 (?)
eller Jakob som led martyrdöden år 62 e Kr. Apostlagärningarna slutar med att
Paulus fortfarande predikar från sin husarrest.
Redan Didache (70-150 e Kr)
innehåller delar av Apostlagärningarna, se Didache 4:8 (Apg 2:44 f, 4:32) 9:2
och 10:2 (3:13, 26, 4:27, 30). Det är möjligt att
Apostlagärningarna citeras också i 1 Clemensbrevet (96 e Kr), till exempel 2:1
(Apg 20:35), 2:2, (2:17), 5:4, 7 (1:25), 17:1 (7:52) och 18:1 (13:22). På ett
liknande sätt används Apostlagärningarna i Ignatiusbreven (110-115 e Kr), till
exempel brevet till magnesierna 5:1 (Apg 1:23), till smyrnierna 3:3 (10:41)
eller filadelfierna 2:2 (20:29).
Justinus Martyren (-165) skrev Apologin
och i den citerar han både Lukasevangeliet och Apostlagärningarna. Han citerar
bland annat från det tal Paulus höll på Aeropagen i Aten, som Lukas berättar om
i Apostlagärningarna 17. Hos Irenaeus (-200 e Kr) spelar Apostlagärningarna en
stor roll i dennes kamp mot olika villolärare. Irenaeus har i
Apostlagärningarna stöd för den kristna lära som blir tydlig i de många tal som
finns återgivna där. Irenaeus menar att Apostlagärningarna ska betraktas som
kanonisk på grund av att Lukas skrivit boken.
I Canon Muratori från 180-190 görs en uppdelning mellan vilka
skrifter som ska betraktas som kanoniska och vilka som inte ska betraktas så.
Kriterierna är oklara, men Apostlagärningarna nämns bland de kanoniska. Lukas
var en Pauluslärjunge och hade deltagit i dennes missionsresor, vilket framgår
av de så kallade ”vi-ställena”. I denna gemenskap ingick Silas, Timoteus och
Lukas. I Canon Muratori omnämns Lukas som läkare i Antiokia, Syrien. Han var
en av de tidiga hednakristna, apostlalärjunge och senare verksam i Akaja,
Grekland. Han ska ha blivit 84 år gammal.
Apostlagärningarna är fast förankrade i hisotrien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar