Svenska kyrkans överklagandenämnd

Svenska kyrkans överklagandenämnd
751 70 Uppsala

ÖVERKLAGANDE

Överklagat beslut: Domkapitlet i Växjös beslut den 16 maj 2011 i ärende § 68, Dnr 11-216-39
Klagande: Håkan Sunnliden, personnummer 19520201-1119
komminister i Värnamo kyrkliga samfällighet
Jönköpingsvägen 9
331 34 Värnamo

Yrkande:
Jag yrkar att Överklagandenämnden undanröjer Domkapitlets beslut.

Bakgrund
Den 16 maj 2011 beslutade Domkapitlet i Växjö stift (DK) att ge mig en skriftlig erinran för att jag ansågs ha agerat illojalt mot Svenska kyrkan. I sitt beslutsunderlag gjorde DK gällande att jag brutit mina prästvigningslöften. Beslutet är svårt för mig att förstå rent sakligt. Inte minst som jag efter att ha tjänat solidariskt i nästan 35 år plötsligt betraktas som illojal, ha nedsatt tjänstbarhet och ha brutit mot mina prästvigningslöften. Mitt agerande att ansöka om att bli befriad från vigselrätten strider inte mot mina prästvigningslöften. Grund saknas därmed att ge mig en erinran. Överklagandenämnden ska därför med stöd av kyrkoordningen 31 kap. 18§ undanröja DKs beslut.

Eftersom jag hade semester och var bortrest under tiden 17/5-30/5 kunde jag inte få del av beslutet förrän den 27/5.

Saken
Frågan gäller huruvida präst, som har tjänst i Svenska kyrkan, som en del i sin anställning måste inneha ett vigselförordnande från Kammarkollegiet.

Kammarkollegiet svarar på den frågan med ett tydligt nej. Det finns ingen laglig skyldighet för präst inom Svenska kyrkan att vara vigselförrättare. Domkapitlet svarar indirekt ja, men svävar på målet eftersom det inte självt kan förordna vigselförordnanden. Det har inte heller vid någon av tidigare förfrågningar framförts som nödvändigt för upprätthållandet av prästämbetet att inneha ett sådant förordnande. Jag har därför handlat i god tro när jag ansökte om att bli fråntagen vigselrätten.

Det går att närma sig frågan om äktenskap och vigsel ur olika perspektiv såsom ett kyrkohistoriskt perspektiv, ett ekumeniskt eller att demokratisk perspektiv. För mig har det inte varit tillräckligt med ett perspektiv, med bara ett tvingande måste. Domkapitlet hade möjlighet att underrätta Kyrkostyrelsen om att jag inte längre ska ha ett förordnande (23 kapitel 4 § kyrkoordningen). Istället valde man att försöka tvinga mig inneha ett sådant. Det kan tyckas som enkelt att säga att nu har vi denna ordning och det är bara att följa den, men riktigt så enkelt är det inte. Jag vill argumentera för min sak med hjälp av tre frågeställningar.

Måste jag kompromissa med Svenska kyrkans egen bekännelse? Måste jag ha ett förordnande för att förrätta en kyrklig vigsel? Är inte straffet jag fått orimligt med tanke på rättsläget?

Måste jag kompromissa med Svenska kyrkans egen bekännelse?
Under denna rubrik är det främst fyra skäl som bidrar till mitt handlande. För det första framgår det av inledningstexten till 23 kap. kyrkoordningen att Svenska kyrkans lära om äktenskapet har ändrats. De diskussioner som förts före, under och efter det att beslutet togs visar oenighet i frågan om huruvida synen på äktenskapet verkligen har förändrats eller inte. Min uppfattning är att Svenska kyrkans syn på äktenskapet har förändrats på sådant sätt att den inte längre står i samklang med Svenska kyrkans egna bekännelseskrifter. Därför kan jag inte medverka till denna ordning, se också Confessio Augustana, art 28, om sammanblandningen av den andliga och världsliga makten.

För det andra; Vad man än anser om bekännelsen står det att läsa i Kyrkostyrelsens skrivelse 2009:6 att ”Svenska kyrkan bejakar att det inom kyrkan kan rymmas olika syn på äktenskapet.” DKs beslut i detta ärende strider mot detta direktiv och är ett löftesbrott.

För det tredje ska dessa olikheter, enligt samma skrivelse, hanteras inte av Domkapitlet utan av kyrkoherden. Detta är också skälet till att det inte finns några särskilda bestämmelser i kyrkoordningen. Därför kan också sättas i fråga huruvida Domkapitlet alls är behörigt att pröva denna fråga.

När Domkapitlet i Växjö stift gav mig en skriftlig erinran hänvisade det till ett liknande ärende i Göteborgs stift som skrev: ”Om någon är missnöjd med kyrkans beslut … finns det demokratiska vägar att gå för att skapa en opinion för en annan uppfattning och för att försöka åstadkomma en förändring. Att använda sig av andra tillvägagångssätt anser domkapitlet inte vara lojalt med Svenska kyrkan och de som gör på detta sätt förtjänar kritik”. Vid ett närmare studium av detta protokoll visade det sig att ledamoten Bo Hansson lämnade följande yttrande: ”Svenska kyrkan har bestämt att ingen präst ska vara skyldig att förrätta vigsel av samkönade par. Om kyrkan anser att samvetsfrihet på denna punkt bör råda för kyrkans präster, finnar jag det naturligt att det också bör vara frivilligt att motta förordnande att förrätta sådana vigslar. Att staten inte skiljer mellan förordnande som förrättare av vigsel för olika slag av par, kan i denna situation vara opraktiskt för kyrkan, men bör inte hindra, att den som besväras av Kammarkollegiets förordnande får avsäga sig detta."

Domkapitlet i Göteborg delade inte ut någon skriftlig erinran och var heller inte enigt. Kyrkans principiella inställning är oklar och konsekvensen av det är att olika kyrkliga instanser bedömer frågan olika. Detta är inte en godtagbar rättssäkerhet.

Måste jag ha ett förordnande för att förrätta en kyrklig vigsel?
För det första framgår det av den svenska kyrkohandboken att det inte krävs något särskilt vigselförordnande för att leda en gudstjänst med kyrklig välsignelse över ett borgerligt äktenskap. De som önskar Guds välsignelse får då ha med sig, inte hindersprövningen, utan istället vigselattesten. Detta skulle kunna vara en god praxis för oss som saknar vigselförordnande, och på så sätt kan vi medverka till att utveckla en kyrklig vigsel i ordets rätta mening. Det är en ordning som andra kyrkor har levt och lever med och för det behövs inget särskilt vigselförordnande från Kammarkollegiet.

Jag förstår, för det andra, att Svenska kyrkan för närvarande samverkar med staten vad gäller vigslar. Men en sådan samverkan kan hastigt förändras. I sin doktorsavhandling från 1959 om Luthersk äktenskapsuppfattning påpekar förre ärkebiskopen Olof Sundby att det finns en gräns för denna samverkan mellan kyrkan och staten. Då handlade det om vigsel av frånskilda och Sundby befarade att ”det kan komma till en punkt, där kyrkan måste skilja sina vägar från staten”. Under åren 1969-2010 gifte sig 11 796 män och 11 021 kvinnor för tredje eller upp till elfte gången, redovisar SvD 11/6 2011. Det finns ingen anledning att moralisera över detta, men enligt min mening måste präster i denna fråga ha rätt att följa sina värderingar och tro och – i enlighet med uttalanden från Svenska kyrkan – ha möjlighet att avstå ett särskilt vigselförordnande från Kammarkollegiet. Därför vore det en god sak om Svenska kyrkans Överklagandenämnd upphäver Domkapitlets bestraffning av mitt handlande. Det skulle öppna för en framtida lösning, för en lösning måste förr eller senare komma till stånd. Det vore redan nu en klok lösning och skulle samtidigt visa att det faktum att jag lämnar statens göranden inte innebär att jag är illojal mot Svenska kyrkan.

Om, säger om, Kammarkollegiet nästa gång inte automatiskt och kollektivt tilldelar Svenska kyrkan vigselförordnanden kommer sannolikt ingen präst att betraktas som illojal trots att då ingen innehar ett vigselförordnande från Kammarkollegiet. I ett sådant läge skulle dessutom jag plötsligt betraktas som lojal igen. Detta känns alls inte rättssäkert.

Är inte straffet jag fått orimligt med tanke på rättsläget?
Det var min övertygelse att DK skulle lämna mitt handlande utan åtgärd. Då hade saken varit klar. Istället vill DK tvinga mig att inneha ett vigselförordnande - fast det i realiteten inte kan det. Det är Kammarkollegiet och ingen annan som förordnar. Hur kan då vigselförordnandet sägas ingå i Svenska kyrkans lag och ordning när det från och med 1 maj 2010 kommer från Kammarkollegiet. Det finns minst tre skäl till att det är orimligt att sanktionera mitt agerande.

Det första är att det skapar en tystnadens kultur. Jag har vid ett flertal tillfällen genom åren fått avböja vigslar på grund av kontrahenternas trasiga relationer. Det har varit svåra beslut både för kontrahenterna, för mig och min arbetsgivare. När DK vill tvinga mig och mina kollegor att inneha vigselförordnande får vi fortsätta leva med detta pastorala problem och istället för att prata öppet om det skapar vi en tystnadens kultur.

Jag menar, för det andra, att vi inom Svenska kyrkan internt måste lära oss hur vi lever med olika synsätt och olika pastorala praxis. Det är oroande att i Kyrkans Tidning (23/11, 2011) läsa om hur representanter för flera olika stift uttalar sig. Biskopen i Stockholms stift säger bland annat: ”Går man in och ska bli präst i vår kyrka så följer man de beslut som är fattade.” Eftersom detta och liknande uttalanden strider mot kyrkomötets intentioner anser jag att Överklagandenämnden ska upphäva mitt straff. Det är dessutom ett känt faktum att den allmänneliga Kyrkans hålls samman inte med hjälp av lag, utan av evangelium.

För det tredje finns det andra stift än Växjö som har fått hantera liknande ärenden och stiften har gjort olika bedömningar. Det tidigaste jag känner till är från december 2009 och Göteborgs stift, där några präster ställde frågan om det är möjligt att vara präst i Svenska kyrkan utan att inneha vigselrätt, alt. utan att göra bruk av vigselrätten. Något klargörande lämnades aldrig. Det andra fallet hämtar jag från Luleå stift där en kollega återsänt sitt förordnande till Kammarkollegiet. Eftersom prästen i fråga inte innehar någon tjänst får hans ”illojalitet mindre konsekvenser”, skriver DK. Det tredje fallet härrör från mitt eget stift, april 2010, där frågan ställdes och DK svarar att frågan ännu inte är prövad och därför lämnas obesvarad. Det fjärde fallet, som jag känner till, gäller Linköpings stift. Där yttrade sig DK först inte alls varefter vid närmare efterforskning framkom särskilda omständigheter. Men av protokollet framgår att biskopskollegiet ”för närvarande diskuterar frågan huruvida en präst som saknar vigselrätt skall kunna vara behörig att utöva vigningstjänsten” Idag, mer än ett år senare, har vi fortfarande inte fått klara besked om vad som gäller. Hur kan då DK utdela en bestraffning av mig?

Sammanfattningsvis
Med tanke på att Svenska kyrkan ännu inte har löst frågan huruvida ett särskilt vigselförordnande kan knytas till prästämbetet eller - annorlunda uttryckt - huruvida en präst måste inneha ett sådant, kan det inte anses skäligt att straffa dem utav oss som intresserar oss för svaret. Det inte bara går att lösa prästs avsaknad av vigselförordnande lokalt. Det är till och med där det ska lösas.

Ingen har tidigare informerat mig om att det skulle vara illojalt mot Svenska kyrkan att återsända vigselförordnandet och jag yrkar därför att Överklagandenämnden upphäver Växjö Domkapitels beslut om skriftlig erinran. Om detta inte räcker vill jag påpeka att Växjö Domkapitel hänvisar beslutet till 34 kap. 12 § 1 punkten, vilket för mig gör det hela än mer obegripligt.

Värnamo Annandag Pingst, 13 juni 2011

Håkan Sunnliden
komminister i Värnamo

Det känns redan nästan lite högtidligt.

Det har varit ett par riktigt intensiva dagar. Men ändå ovanligt mycket tillsammans med Kari, barn och barnbarn. Kari och jag var i Stockholm och lyssnade på Eric Clapton och han var riktigt bra. På hemvägen hälsade vi på mina föräldrar i Katrineholm och sedan dröjde det inte länge förrän Jacob och hans familj kom till oss. Marija och de två minsta reste vidare till Falköping, men Jacob och Elena, 10 år stannade ett par dagar. På söndagen reste vi till Falkenberg därför att vi ville se Bajen ta sin första tre-poängare på bortaplan. Där fick vi tji och var glada över att de fick 1-1. Det var länge sedan jag såg Bajen så dåliga. Och nu på lördag tar de emot IFK Värnamo på Söderstadion. Det vore en mardröm om de inte tog tre poäng då. Då får jag nog sjukskriva mig.

Samtidigt har jag skrivit på mitt överklagande som nu är färdigt. Jag har verkligen arbetat på detaljerna, med språket, strukturen, ordvalen, hänvisningarna och är till sist nöjd med det. Min gode vän advokaten gick igenom det en sista gång för några timmar sedan och spetsade vissa formuleringar. Han är guld värd. Det är nästan så jag börjar tro på en seger i Överklagandenämnden. I vilket fall som helst har de verkligen något att bita i och deras beslut blir prejudicerande hur de än beslutar. Kan de verkligen var så okloka att de stadfäster eller förvärrar mitt straff? Jag har uppriktigt sagt svårt att tro det. Det enda riktigt kloka i mina ögon är att undanröja Växjö Domkapitels beslut, så varför inte? Det skulle vara enormt viktigt för oss alla. En liten sak kanhända för Svenska kyrkan i stort, till en början, men en väg skulle öppnas för kollegorna.

I morgon är jag i stället för Dag Sandahl i Stiftsstyrelsen, därefter ska Biskop Johansson ha ett enskilt samtal med mig. Jag vet inte alls om vad. Kanske han vill utnämna mig till hedersprost? Hur som helst ska jag därefter stega in till stiftsjuristen och överlämna mitt överklagande. Det känns redan nästan lite högtidligt. Sedan ska jag lägga ut det på bloggen för er kännedom, kära läsare.

Värnamo Nyheter, 8 juni

Håkan Sunnliden överklagar Håkan Sunnliden ändrar sig och överklagar kritiken från domkapitlet.
– Frågan är principiellt viktig för hela Svenska kyrkan, säger han.
När Håkan Sunnliden fick Kammarkollegiet att återkalla hans vigselrätt svarade domkapitlet i Växjö stift med formell kritik i form av en skriftlig erinran. Man ansåg att Håkan Sunnliden hade agerat illojalt mot Svenska kyrkan.
Inte prestige
Han tänkte först inte överklaga, men senaste tiden har han fått mycket stöd, inte minst från flera präster, och därför tänkt om. Inom kort överklagar Håkan Sunnliden till Svenska kyrkans överklagandenämnd.
– Ett antal för mig trovärdiga personer har kontaktat mig och sagt att jag måste överklaga. Nu handlar det inte om min personliga prestige utan om alla mina kollegor, inte minst dem som har hört av sig, säger Håkan Sunnliden och tillägger:
– Om inte jag driver det vidare, vem gör det då?
En sak han vill ha klargjord är gränsdragningen mellan Kammarkollegiet och Svenska kyrkan.
– Som det är nu får vi dubbla besked huruvida vi ska följa Kammarkollegiet eller Svenska kyrkan. Det här måste Svenska kyrkans högsta ledning göra upp en gång för alla.
Vad gäller saken?
Håkan Sunnliden ifrågasätter också varför han fick hårdare kritik än en präst i Göteborgs stift som gjorde samma sak.
– Vi måste ha ett klarläggande om vad som gäller.
Håkan Sunnliden tycker inte att domkapitlet i Växjö stift gav honom något svar.
– Jag levererade 36 skäl för min sak men de bemötte inte ett enda. De har inte argumenterat nånting. Man kan inte vara så svepande utan man måste föra sin sak i bevis, annars kan vem som helst anklagas för vad som helst, säger Håkan Sunnliden och tillägger:
– Domkapitlet har skött det här klantigt.

Faktaruta Svenska kyrkans överklagandenämnd
Svenska kyrkans överklagandenämnd är ett särskilt organ för överprövning av beslut inom Svenska kyrkan.
Nämnden består av fem ledamöter där fyra ska uppfylla specifika krav: Ordföranden ska vara eller ha varit ordinarie domare, en ska vara präst med teologie doktorsexamen, en ska vara präst med dokumenterad kunskap och erfarenhet inom det kyrkorättsliga området, och en ledamot ska ha avlagt juris kandidatexamen eller juristexamen.

Sandal har piggnat till

Klockan är 08.10 och jag håller på att plocka ihop mina saker. Kari och jag bilar strax till Stockholm, men först ville jag kolla bloggen. Tack för era hjälpsamma och uppmuntrande kommentarer. Sedan upptäckte jag till min glädje att Dag Sandahl piggnat till och skrivit en blogg om processen. Han är som vanligt vass med pennan så den tycker jag ni ska läsa. Han skriver bland annat det jag också frågat efter; när kommer journalisterna att gräva? Tyvärr är det nog inte bara en tidsfråga, utan också en fråga om kunskaper och insikter. Men låt oss be till Gud att det svänger så Svenska kyrkan utveckling åtminstone bromsas upp något. I bästa fall justeringar sin inriktning. Här gäller ju att rädda vad som räddas kan.


Värnamo Nyheter har jag inte tillgång till här hemma, men vi kör nog in till Församlingshemmet. Där finns den. Sedan blir det Södermalm och Stockholm. Det gick ju bra för fotbollslandslaget i går, men i kväll stundar det riktiga allvaret. Bajen spelar borta mot Sundsvall. Det känns redan i magen.

Vi hörs på fredag.

Jag ska skriva ett överklagande

Idag har jag varit på stiftsinformation kring den nya Handboken, - hela dagen, men samtidigt står det allt klarare att jag ska överklaga. Det är hyfsat många som hör av sig och menar att jag ska överklaga och ger mig råd av olika slag. De bästa råden har jag emellertid fått av er kommentatorer på bloggen. Sedan kom Biskop Johansson fram och frågade hur jag mådde. Jag svarade att jag mår utmärkt (det är inte en tom fras, än mindre en lögn), men att jag djupt beklagar Domkapitlets okloka beslut. Jo, det förstod han. När jag sa att jag övervägt att överklaga såg han förvånat på mig och sa: Det räknande jag med. Det var då jag bestämde mig. (Det gäller ju att ha Biskopens stöd, om möjligt). En timme senare ringde Värnamo Nyheter och frågade som på beställning, så nu blir det en nyhet där i morgon.

Jag tror att de flesta förstår att det inte är jag som har problem. Jag är inte illojal. Jag har inte brutit mina prästvigningslöften. Det är Svenska kyrkans ledning som har problem, ganska stora sådana vill jag påstå. När ni kommenterade infördes begreppet B-präst och det i stället om Svenska kyrkan och mina kollegor. Det är för dem jag överklagar. (I veckan som gick kom en av kyrkoherdarna ut som transvestit och DET verkar inte ställa till problem. Alla ska inkluderas. Jag nämner det därför att det så tydligt visar att just denna fråga om manligt/kvinnlig och äktenskap/familj är SÅ viktig. Den är värd att kämpa för och låt oss be att åtminstone Kyrkan segrar i detta.)

Frågan måste först reduceras till huruvida en präst är skyldig att inneha vigselförordnande från Kammarkollegiet. Kammarkollegiet har sagt att jag inte är skyldig att ha ett sådant. Svenska kyrkan menar att jag måste. Men jag måste inte det för att ha en vigsel. Jag kan förrätta en vigsel lika mycket som alla andra präster, med den skillnaden att kontrahenterna registrerat sig först. Jag kan inte ha en juridisk vigsel, men en kyrklig. Ni hör ju själva. Det var ett oklokt beslut av Domkapitlet därför att de har gjort sig beroende av Kammarkollegiet. Det är ju Kammarkollegiet och inte Svenska kyrkan som utfärdar förordnandet. Svenska kyrkan måste, enligt min mening, ta sig ur detta dilemma genom att ge fribrev till mig och andra som vill ha det

Jag har INTE problem med min arbetsgivare som är Värnamo Kyrkliga Samfällighet. Kanske har jag till och med deras stöd. Hur som helst. Men varför har då DK lagt sig i? Jo, de är Tillsyningsmyndighet. Men vad betyder det? Om jag har hjälpt min arbetsgivare genom att visa var jag står, hjälpt kyrkoherden att bättre kunna planera arbetet, - varför ska då DK lägga sig i? Och det domstolsmässigt? Hade det inte varit klokare att bara låta mig och andra slippa så är ju saken ur världen? I stället ska de fortsätta bråka? Ulf Ekman skrev en ledare i Världen I Dag med rubriken Nu dras tumskruvarna åt. Det är lite märkligt att inte fler bröder trätt upp offentlig till mitt försvar. Jag bryr mig inte, men det är fortfarande lite märkligt. Men kan jag (och komministern Tord Nordblom) vinna striden åt dem kanske de kommer efter? Detta var INTE uttryck för besvikelse, bara en stilla fråga.

En av kommentatorerna föreslår att jag kanske kan stämma DK. Nu börjar det bli riktigt intressant. OM, jag säger OM, och först då, Överklagandenämnden slår fast mitt straff inställer sig en tredje rond. Ska jag ta detta till Arbetsrättsdomstolen, AD? Av det enkla skälet att Kammarkollegiet säger till mig att det är OK att vara utan förordnande, medan DK tvingar mig och bestraffar mig. Då kanske man först ska vinna i AD (AD kan väl inte besluta att präst i Svenska kyrkan är TVINGAD att inneha vigselförordnande?) och sedan stämma stiftet för ärekränkning. Men så elak är jag nog inte.

Ja, så går tankarna efter ännu en dag. Nu är det snart fotboll. Sverige möter strax Finland i EM-kval och jag kommer definitivt att titta på den matchen, även om jag tycker Bajens matcher är mer intressanta. I morgon är det Sundsvall borta. Kari och jag reser jag till Stockhom i morgon, men i ett annat ärende. Vi ska lyssna till Eric Clapton i Globen. Det ni. Men eftersom detta sker onsdag-torsdag hör ni ingenting av mig förrän på fredag. Då är min lediga dag och jag göra vad jag vill. Jag ska skriva ett överklagande! Vi hörs.

Om inte jag driver det vidare; vem gör det då?

Nu har jag haft ett långt samtal med käre far, Allan i Katrineholm. Han frågade naturligtvis om hur jag tagit detta med Domkapitlets skriftliga erinran. Jag sa som det var. Sedan ett par dagar tillbaka har jag fått inte bara 40-50 starka uppmuntringar utan också uppmaningar att överklaga. Jag ska redovisa fyra starka skäl för er

För det första fick "populisten" som skrivit några kommentarer mig att på nytt ställa frågan till mig själv. Jag tycker om hans argument; Om du inte kan följa Bekännelsen får du väl följa svensk lagstiftning! Kammarkollegiet har sagt att ingen kan tvingas att inneha ett vigselförordnande, underförstått inte ens en präst. Det rimmar med min vän advokaten som sa; då blir det en arbetsrättstvist.

För det andra ställde Dag Sandahl frågan. Det kanske inte var helt överraskande. Alla vet att på vilken sida han kämpar i kyrkokampen. Men så läste jag nyligen in hans blogg, dagens; "Och hanteringen av Håkan Sunnliden reser många frågor. Skriftlig erinran - hur dumt är domkapitlet och vilka fattar så korkade beslut. Min vän biskop Johansson? Då tycker jag stiftet har fått problem." Du kan själv läsa slutet på hans blogg genom att klicka till höger.

För det tredje läste jag ledaren i Världen i Dag. Den var skriven av pastor Ulf Ekman. Han kommenterar faktiskt detta tillsynsärende. Han ställer naturligtvis kritiska frågor till Svenska kyrkan angående behandlingen av Håkan Sunnliden. Nu har jag inte ledaren framför mig, men vill minnas att den sista meningen löd ungefär så hör: Det är förfärande att se Svenska kyrkans förfall, men också hur de som vet bättre tiger". Det taggade mig. Varför är det, förutom Dag Sandahl, så tyst? Min tes förutom de som tycker som Domkapitlet är: de är rädda. En kollega antydde för mig hur jag ska förstå det; "Du kämpar som en David mot Goliat." Jag är osäker på vad han menade, men trodde att han menade att mina möjligheter är utsiktlösa. Jag kommenterade med orden: "Vem var det som vann?"

För det fjärde läste jag på eftermiddagen Söndagskrönikan i SvD. Jag läser gärna PJ Anders Linder, inte bara för att han är från Värnamo, utan därför att han skriver politiskt klokt. Den krönikan handlar inte om mig, men om nationaldagen. Han skriver:

"Nationalkänslan spelar en viktig roll som sammanhållande kraft när så mycket annat drar människorna i sär, och jag är övertygad om att sammanhållning behövs för att det demokratiska samhället ska fungera. Att vi lyder lagarna och betalar skatt till det gemensamma beror inte bara på att vi blir straffade ifall vi låter bli, utan det beror på känslan av att vi hör ihop och har mer gemensamt än att vi råkar vara på samma plats samtidigt."

Det är bra skrivet, men överför det på Svenska kyrkan. Den kyrliga ledningen borde inte bestraffa mig utan arbeta för en gemensam känsla för alla oss inom Svenska kyrkan. Domkapitlet har gjort det motsatta; att förklara en av de mest lojala för illojal är ett misstag. Var finns känslan av samhörighet när man utestängs från all karriär? Hotas med nedsättning av lönen? Och stämplas för illojal när man håller sig till Bekännelsen? Men förhoppningsvis kan det rättas till. VSB, som jag fick lära mig att skriva i småskolan. Det betyder Vilket Ska Bevisas.

Sammantaget betyder detta att jag för närvarande vacklar. Jag tänkte INTE överklaga, men har tvekat eftersom ärendet blivit principiellet viktig för prästerskapet. Om inte jag driver det vidare; vem gör det då? Min vän advokaten tyckte jag ska låta bli, eftersom mitt straff kan komma att förvärras. Men jag tror att han då tänkte på Arbetsrättsdomstolen. Att gå vidare till Svenska kyrkans Överklagandenämnd kostar sannolikt ingenting och betyder sannolikt ingenting. Därav min tvekan. Men det går att vända på argumentet. Just därför ska jag överklaga.

När eller om jag förlorar där kan jag göra ärendet till en arbetsrättstvist. Då står kyrkan mot staten. Kyrkan vill tvinga mig att inneha ett förordnande, men staten har friat mig. Vem har rätt? Staten eller kyrkan? Problemet är bara att ett sådant ärende går förmodligen över flera år och det kostar hundratusentals kronor. Jag tror staten väger tyngre än kyrkan, men kanske kan jag uppnå samma önskvärda resultat genom att gå direkt till Riksdagen? Nu börjar ärendet bli principiellt viktigt.

OM, säger om, jag osannolikt förlorar mot staten då är det EU-domstolen som gäller. Är det rimligt att tro att EU anser det aboslut nödvändigt att präster inom Svenska kyrkan innehar vigselförordnande? Tror inte det.

Nu börjar jag förstå Dags ord: "hur dumt är domkapitlet och vilka fattar så korkade beslut. Min vän biskop Johansson? Då tycker jag stiftet har fått problem." Be. tillsammans med mig att jag får vägledning i denna sak. I morgon ska jag gå igenom detta för mig själv, ringa en eller annan. Det är bara det att överklagandetiden är satt till tre veckor. Och jag som varit på semester i två av dessa tre veckor. Kan det vara så illa att det är för sent? Återkommer så for jag vet svaret.

PS Käre far, som kämpar på samma sida som mig i kyrkokampen, var inte heller främmande för ett överklagande. DS

Sunnliden om kritiken från Domkapitlet

Så lyder rubriken i dagens nummer av Värnamo Nyheter. De är iallafall bra på att sätta rubriker. Jag återger artikeln här och återkommer om någon eller några dagar med ytterligare kommentarer.


Sunnliden om kritiken:
"Domkapitlet försöker att skrämmas"

– Domkapitlet försöker att skrämmas. De är rädda att fler präster ska göra likadant som jag.
Det säger Värnamoprästen Håkan Sunnliden om kritiken från domkapitlet.

Domkapitlet har gett Håkan Sunnliden en skriftlig erinran för att han har avsagt sig rätten att viga. Enligt domkapitlet har Håkan Sunnliden därmed agerat illojalt mot Svenska kyrkan och brutit mot ett prästvigningslöfte.

Lögn
Håkan Sunnliden hävdar att domkapitlet, genom att ge honom formell kritik, vill skrämma andra präster som är emot Svenska kyrkans anpassning till den könsneutrala äktenskapslagstiftningen till lydnad.
– Jag tror tyvärr att domkapitlet också kommer att stoppa en del att göra som jag, säger han.
Håkan Sunnliden tycker att domkapitlets kritik avslöjar en lögn inom Svenska kyrkan. Enligt honom har kyrkomötet sagt att det inom Svenska kyrkan kan finnas två olika åsikter som är lika mycket värda.
– Man är ju tvingad att ha ett förordnande att viga från Kammarkollegiet. Det är antingen det eller så får man betala med en skriftlig erinran, säger Håkan Sunnliden.
Han tycker inte att domkapitlets ståndpunkt att präster som har ett vigselförordnande inte har skyldighet att viga räcker:
– Har man ett förordnande riskerar man att bli anklagad för diskriminering om man av någon anledning vill neka någon vigsel. Den typen av rättsfall har vi framför oss.

"Är en fri man"
Utan vigselförordnande behöver Håkan Sunnliden dock inte bekymra sig för egen del.
– Jag behöver ju inte ta ställning till det där. Jag är en fri man, säger han.
För Håkan Sunnliden är frågan om vigselrätten ett uttryck för den politiska kampen inom Svenska kyrkan om vilken typ av kyrka man ska vara. Därför kommer han att driva frågan vidare. Bland annat ska han skriva två motioner till kyrkomötet. Den ena ska föreslå att alla präster ska kunna avsäga sig vigselrätten utan risk för att straffas.

Riksdagen
Han funderar också på att ta frågan till riksdagen.
– Vi kan inte ha det så att man kan tvinga någon att ha ett förordnande, säger Håkan Sunnliden.
Det lutar dock åt att han inte överklagar domkapitlets beslut.
– Jag tror inte det gör någon skillnad. Man hade bestämt sig redan innan man pratade med mig om det här.

text: Henrik Timner, Värnamo Nyheter