Framtiden tillhör oss

Jag gläder mig när ni kommenterar svensk kristenhet kritisk utan att verka förbittrade. Kanske är det den nya generationens särskilda uppgift. Bakgrunden till denna kommentar är att den kyrkokamp som har pågått så länge jag vetat långt ifrån är avslutad. Under de 30 år som jag varit präst i Svenska kyrkan har min kritik av denna ökat. MEN det har alltid varit besärligt att framföra den eftersom den lätt uppfattas som "gnällig". Eller också tror folk att man är besviken över någonting eller allmänt förbittrad. Den som försöker förklara Kyrkans tro och lära framstår lätt som fundamentalist eller mörkerman. Jag vet inte vilket som är värst. Men saken är ju den att svensk kristenhet befinner sig på mycket låg nivå. Dock kan jag berätta för dig att det sägs ha varit värre i början på 1900-talet. Då växte sig frikyrkorörelsen stark. Och nykterhetsrörelsen. Och arbetarrörelsen. Allt skedde utanför den helt passifiserade folkkyrkan. Inut kyrkan tog liberalteologerna och tro det eller ej, men många trogna präster på den tiden menade sig vara den sista generationen bekännelsetrogna präster. Så blev det inte. Och uppriktigt sagt är läget idag ganska ljust. Linjerna dras upp, inte mellan kyrkan och frikyrkan, utan mellan dem som tror och dem som inte tror. De som vill hålla fast vid apostlarna undervisning, bönerna, nattvarden och gemenskapen med alla de heliga. UNDERBART! I detta skeende ska vi vara frimodiga att kritisera otron. Den har ingen framtid hos oss. Förvisso kommer detta att innebära stora förändringar liknande dem som faktiskt redan har skett i samhället för övrigt. Men den som tror ska inte komma på skam. Låt oss därför när vi krititserar svensk kristenheten dels förstå att vi själva är en del av den och dels göra det frimodigt eftersom VI VET att framtiden tillhör oss. Lovad vare Herren.

Dags att skriva igen

Det kan nog vara riktigt. Jag försöker följa en del bloggar och särskilt ett par, tre stycken har gjort mig riktigt trött. Jag fattar inte att folk orkar skriva så mycket. Varenda dag. Nåja, det var inte meningen som en ursäkt för att jag inte skrivt, men kanske ett uttryck för att dewt inte alltid är så lätt att producera något riktigt bra.

Det som gör mig trött är när "amatör-teologer" diksuterar eller ifrågasätter självklarheter som rör Kyrkans självklara lära sedan 2 000 år. Det mås sedan vara dop, nattvard eller ämbete. Förvisso finns detmånga olika infallsvinklar på dessa ämnen och det må vara hänt att det finns många del-sanningar. Men just dessa vi-är-emot inläggen är tröttsamma. Jag vet att det kan behövas i bland, men då får man välja sina strider och se till att det finns kompetens.

Sedan är det de här bloggarna som nu ska pröva det som sker i Florida och genom Todd Bentley. Det går att tycka vad man vill men mer än ett tyckande blir det inte. Jesus säger att vi känner honom genom Andens frukt. Det är självklart så att det finns sådant som är av Gud och sådant som kommer från demonerna. Är det inte så med det mesta - också i våra kyrkor.

Det är gott att Herren har gett oss en allmänkyrklig lära. Den ger beskydd och vägledning i ganska mycket.

Att vara lärjunge tillsammans med andra i en cell

Tack för intressanta inlägg på min förra blogg. Är det för krävande att vara en lärjunge? Jag tror VI behöver förstå att det inte är det eftersom vår livsinriktning är given. Vi vill följa Jesus och inte oss själva. Men samtidigt tror jag att det för många ickekristna och även obefästade kristna att det är för krävande. Jag menar att de uppfattar det vara för krävande och därför backar de. Att leva med i en cell förutsätter att medlemmarna tillsammans med de andra vill följa Jesus aktivt, men vår tid, djävulen och vår egen svaghet gör kraftigt motstånd.
Jag skrev också att det knappast finns fler än fyra, fem församlingar som är cellstrukturerade. jag menar det. När en församling (vad är det) har celler som en verksamhet är den inte cellstrukturerad. Den cellstrukturerade församlingen utgår från Jesu närvaro i den lilla gemenskapen, i cellen. Det är inte många som tänker och inrättar sig efter det.

Tänk att jag ska få tala om detta på sommarens stora OAS.möte i Borås. Hag ser fram emot det.

Det går sakta framåt

Dagen med grannpastoratet blev en hit. De lyssnade SÅ intresserat och lär återkomma på något sätt. Det är en sak att drömma, en annan sak att vilja och en tredje att kunna. Så det är en lång väg att gå.
Dagen i Nyköping blev också bra. Vad roligt att kunna sälja Comiskeys bok samtidigt. Jag träffade förutom honom och Sven-Gunnar Roos också Per-Johans Stenstrand och upplevde det som en angenäm person. När vi samtalat en stund tycker jag mig få min bild bekräftad. Det finns fyra eller fem cellstrukturerade församlingar i Sverige. Den femte är i sådana okänd för mig.
Är det för krävande att vara en lärjunge?

Just nu!

Usch, nu har jag inte skrivit på länge. Det kräver ganska mycket om man ska producera eller berätta hela tiden. Det är klart att det kan bli rutin, men hur intressant? Samtidigt händer mycket. Nu ville jag bara berätta att vi Romelanda församlings blivande celledare varit på besök. Det är alltid lärorikt att möta andra människor. I går var de med på en zonsamling hemma hos Kent. Det var ett 80-tal personer närvarande och en fantastiskt upplevelse. Rolfs vittnesbörd berörde i sin enkelhet alla djupt.

I morgon ska jag berätta för grannpastoratet om cellerna. Fast det blir nog mest om smågrupper i allmäönhet som ju är något annat. Men någonstans ska man börja.

Sedan reser jag till Nyköping på torsdag för att möta och lyssna till Joel Comiskey. Hörde att det kommer folk ända från England för att få vara med. Det ska bli intressant så jag får väl återkomma.

Ha det så bra.

Vad är sanning?

Frågan som Pontius Pilatus ställde till Jesus har blivit har blivit klassisk. Kanske för att den ännu inte har fått något definitivt svar. För hur kan vi veta vad som är sant?

Min första fundering blir den att frågan ändå förutsätter att det finns en sanning. Vi lever ända sedan antikens dagar med den allmänna förståelsen att det finns sådant som är sant. Och det finns sådant som är falskt.

Aristoteles (300-talet f Kr) sa att sant är det som stämmer överrens med verkligheten. När vi säger som det är talar vi sant. Inom den klassiska logiken stämmer ett påstående med verkligheten eller så stämmer det inte. Påståendet är sant eller falskt. Men det har visat sig att det inte är riktigt så enkelt. Den ena dagen är det skadligt för en småbarnsmamma att dricka alkohol när hon ammar. Den andra dagen är det inte skadligt. Vad är sanning?

Det har gjort att man idag istället talar om sanningen som ett mått, en sannolikhet. Inom forskarvärlden brukar man säga att en sanning aldrig kan motsäga en annan sanning. Sanningen hänger ihop med andra sanningar och sådant som faller utanför ramen betraktas med skepsis.

Men som vi vet är det inte alltid vi människor är överens. Det är inte alltid vi uppfattar saker och ting på samma sätt. I synnerhet gäller det sådant som konst, musik, religion eller moral. Någon kan bestämt hävda att det andra orgelstycket var överlägset de övriga. Den som satt i bänken bakom lyssnade till samma musik, men hävdar bestämt att det tredje stycket var bäst. Men inte kan vi säga att den ene har mer rätt än den andra.
Förr i tiden hände det att samhällets makthavare bestämde vilka tavlor som fick målas, vilka orgelstycken som fick spelas, vilken religion som skulle utövas och vad som är sant eller lögn. Nu har det blivit svårare, oändligt mycket svårare för att inte säga närmast omöjligt.

Min andra fundering förutsätter att det finns en sanning, men jag inser att vi kan uppfatta den på olika sätt. Varje människa lever genom sin tro. När den franske 1600-talsfilosofen Descartes tvivlade på att han fanns insåg han plötsligt att tvivel kom ur hans tänkande. Men man kan ju inte tänka om man inte finns. Cogito, ergo sum. Jag tänker alltså finns jag. Han lyckades med andra ord bevisa sin egen existens. Jag tycker inte att vi behöver tvivla på att vi eller verkligheten faktiskt finns till. Men viss kan vi uppfatta den på olika sätt. Denna självklarhet har i våra dagar blivit så uppmärksammat att den överskuggar allt annat. Dt som är rätt, sant och viktigt för dig gäller för dig. Längre än så behöver vi inte fundera. Men stämmer verkligen det?

Det finns många sätt att uppfatta begreppet sanning, men som regel är de flesta överens om att sanningen måste vara gemensam så långt som möjligt och den måste fungera i praktiken. Den enskilda människan kan inte ensam stoltsera med sanningen. En sådan människa tar vi inte på allvar. I den meningen äger ingen sanningen. Vår gamle ärkebiskop K-G Hammar skrev en bok om detta, Jag har inte sanningen, jag söker den. Och därmed får jag avsluta med en tredje fundering.

Min tredje fundering förlägger sanningen till Gud. Sanningen är en person. Gud är sanningen. Gud kan inte ljuga. Det Gud säger är sant, - också när vi inte tycker om det Han säger eller när vi inte tror på Honom. Det är inte svårt att låta Gud vara sanningen, men det blir konkret och verklighetsnära när en sådan som Jesus säger: Jag är Vägen, Sanningen och Livet. Hur ska jag förstå honom? Vad menar han?

När Jesus står inför Pontius Pilatus får han frågan: Är du judarnas konung? Det hör till saken att det grekiska språket inte har några skiljetecken så egentligen säger Pilatus: Du är judarnas konung, sannolikt med ett frågetecken efteråt. Jesus förstår emellertid att hans svar spelar mindre roll. I slutänden handlar det mest om vad Pontius Pilatus själv anser, så Jesus säger: Säger du detta av dig själv eller har andra sagt det om mig? Pilatus blir då irriterad och snäser tillbaka. Jesus fortsätter: Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen.

Pilatus sa: Du är alltså en konung? Jesus svarade: Du säger själv att jag är en Konung. Ja, för att vittna om sanningen är jag född och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst. Det är då Pilatus säger: Vad är sanning? Hans fråga är snarast ställd till honom själv. Men hur han än svarade nådde han längre än Descartes. Pilatus svar stannade inte vid insikten att han själv finns till utan blev ett förhållande till Gud.

Gå ut ...

Jag läste just Stefan Svärds blogg om att GÅ UT. Stefan är ordförande i Svenska Evangeliska Allinansen. Han har doktorerat och har varit en frontfigur inom den evangelikala traditionen så länge jag kan minnas. Att läsa hans inlägg var som att lyssna till mig själv för tio-femton år sedan. När han beklagat sig över det systemfel som styr svensk kristenhet skriver han emellertid: Det är inget fel ... Här stoppar jag för att reflektera.

Det finns två fakta som jag skulle vilja lägga till hans funderingar om att GÅ UT. Det första är att jag numera är övertygad om att Gud är verksam bland dem som inte tror, trots att vi inte är där. Det är befriande att våga tro detta. Det andra är att vi förmodligen aldrig kommer att gå ut så länge vi får bestämma själva. Höstens studier av Apostlagärningarna bekräftar denna tanke. Vi måste på något sätt försättas i sådana situationer att vårt missionerande blir naturligt. Eller tvärtom så att det bli onaturligt att inte beräta om vad Jesus betyder för oss. Kanske är Alphakursen ett bra exempel. Om vi väl hamnar i situationer där vi på ett naturligt sätt kan berätta om vår tro går det bra. Men detta är minimalistiskt. Mer än så behöver hända. Det har Stefan alldeles rätt i. Läs gärna hans blogg.