Vad är sanning?

Frågan som Pontius Pilatus ställde till Jesus har blivit har blivit klassisk. Kanske för att den ännu inte har fått något definitivt svar. För hur kan vi veta vad som är sant?

Min första fundering blir den att frågan ändå förutsätter att det finns en sanning. Vi lever ända sedan antikens dagar med den allmänna förståelsen att det finns sådant som är sant. Och det finns sådant som är falskt.

Aristoteles (300-talet f Kr) sa att sant är det som stämmer överrens med verkligheten. När vi säger som det är talar vi sant. Inom den klassiska logiken stämmer ett påstående med verkligheten eller så stämmer det inte. Påståendet är sant eller falskt. Men det har visat sig att det inte är riktigt så enkelt. Den ena dagen är det skadligt för en småbarnsmamma att dricka alkohol när hon ammar. Den andra dagen är det inte skadligt. Vad är sanning?

Det har gjort att man idag istället talar om sanningen som ett mått, en sannolikhet. Inom forskarvärlden brukar man säga att en sanning aldrig kan motsäga en annan sanning. Sanningen hänger ihop med andra sanningar och sådant som faller utanför ramen betraktas med skepsis.

Men som vi vet är det inte alltid vi människor är överens. Det är inte alltid vi uppfattar saker och ting på samma sätt. I synnerhet gäller det sådant som konst, musik, religion eller moral. Någon kan bestämt hävda att det andra orgelstycket var överlägset de övriga. Den som satt i bänken bakom lyssnade till samma musik, men hävdar bestämt att det tredje stycket var bäst. Men inte kan vi säga att den ene har mer rätt än den andra.
Förr i tiden hände det att samhällets makthavare bestämde vilka tavlor som fick målas, vilka orgelstycken som fick spelas, vilken religion som skulle utövas och vad som är sant eller lögn. Nu har det blivit svårare, oändligt mycket svårare för att inte säga närmast omöjligt.

Min andra fundering förutsätter att det finns en sanning, men jag inser att vi kan uppfatta den på olika sätt. Varje människa lever genom sin tro. När den franske 1600-talsfilosofen Descartes tvivlade på att han fanns insåg han plötsligt att tvivel kom ur hans tänkande. Men man kan ju inte tänka om man inte finns. Cogito, ergo sum. Jag tänker alltså finns jag. Han lyckades med andra ord bevisa sin egen existens. Jag tycker inte att vi behöver tvivla på att vi eller verkligheten faktiskt finns till. Men viss kan vi uppfatta den på olika sätt. Denna självklarhet har i våra dagar blivit så uppmärksammat att den överskuggar allt annat. Dt som är rätt, sant och viktigt för dig gäller för dig. Längre än så behöver vi inte fundera. Men stämmer verkligen det?

Det finns många sätt att uppfatta begreppet sanning, men som regel är de flesta överens om att sanningen måste vara gemensam så långt som möjligt och den måste fungera i praktiken. Den enskilda människan kan inte ensam stoltsera med sanningen. En sådan människa tar vi inte på allvar. I den meningen äger ingen sanningen. Vår gamle ärkebiskop K-G Hammar skrev en bok om detta, Jag har inte sanningen, jag söker den. Och därmed får jag avsluta med en tredje fundering.

Min tredje fundering förlägger sanningen till Gud. Sanningen är en person. Gud är sanningen. Gud kan inte ljuga. Det Gud säger är sant, - också när vi inte tycker om det Han säger eller när vi inte tror på Honom. Det är inte svårt att låta Gud vara sanningen, men det blir konkret och verklighetsnära när en sådan som Jesus säger: Jag är Vägen, Sanningen och Livet. Hur ska jag förstå honom? Vad menar han?

När Jesus står inför Pontius Pilatus får han frågan: Är du judarnas konung? Det hör till saken att det grekiska språket inte har några skiljetecken så egentligen säger Pilatus: Du är judarnas konung, sannolikt med ett frågetecken efteråt. Jesus förstår emellertid att hans svar spelar mindre roll. I slutänden handlar det mest om vad Pontius Pilatus själv anser, så Jesus säger: Säger du detta av dig själv eller har andra sagt det om mig? Pilatus blir då irriterad och snäser tillbaka. Jesus fortsätter: Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen.

Pilatus sa: Du är alltså en konung? Jesus svarade: Du säger själv att jag är en Konung. Ja, för att vittna om sanningen är jag född och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst. Det är då Pilatus säger: Vad är sanning? Hans fråga är snarast ställd till honom själv. Men hur han än svarade nådde han längre än Descartes. Pilatus svar stannade inte vid insikten att han själv finns till utan blev ett förhållande till Gud.