Apg 9:1-6

Lukas har tidigare nämnt om Saulus för sina läsare, 7:58 och 8:1 och dessa verser utgör därför bakgrunden till hans omvändelse. I Apg 7:58 beskrivs Saulus som en ung man, men han har gjort karriär. 

9 ¹ Saulus, som fortfarande andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen ² och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus. Om han kunde finna några som tillhörde Vägen, män eller kvinnor, skulle han få fängsla dem och föra dem till Jerusalem.

V 1-2a Saulus hade förföljt de kristna i Jerusalem, men nu bett om ett utvidgat mandat. Den överstepräst som ger uppdraget Saulus är Kajafas, samme man som dömde först Jesus och sedan Stefanus. Förföljelserna hade resulterat i att lärjungarna spred sig utöver hela Israel, ja, också långt utanför dess gränser. Evangeliet fördes inte bara från hus till hus, utan de kristna tog med sig det till synagogornas gudstjänster. Saulus åtar sig nu uppgiften att på sina resor besöka och försöka ställa saker och ting tillrätta i dessa synagogor. Han skulle inte bara städa upp efter de kristna, utan också leta reda på nyckelpersoner och föra dem till Stora Rådet i Jerusalem där de skulle höras och dömas. Det var i ett sådant ärende han var på väg till Damaskus

V 2b De första kristna kunde beskrivas med hjälp av metaforen ”vägen”. Jesus är Vägen, Sanningen och Livet och de första kristna identifierade sig med honom. När judarna talade om vägen, talade de om ett sätt att leva, en livshållning. Det märkliga med uttrycket här är att det används inte bara om ett sätt att leva utan som beteckning på en grupp av människor, de som är på ”vägen”, det vill säga som en sociologisk term.

  

9 ³ Men när han på sin resa närmade sig Damaskus, strålade plötsligt ett ljus från himlen omkring honom. ⁴ Han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: "Saulus! Saulus! Varför förföljer du mig?" ⁵ Då frågade han: "Vem är du, Herre?" Rösten svarade: "Jag är Jesus, den du förföljer. ⁶ Men res dig och gå in till staden, så ska du få veta vad du måste göra."

V 3 När Saulus är på väg till Damaskus händer något plötsligt, något oväntat. När Gud handlar är det alltid oväntat. Lukas betonar att ljuset är den gudomliga härligheten genom att förklara att det kommer från himlen, se även 2 Mos 13:21 ff, Luk 2:9 och Apg 12:7. Det står inte i vårt avsnitt att Saulus såg Jesus, men det verkar vara underförstått.

V 4 Saulus hörde, auditivt, en röst som talade till honom. I v 7 står det att följeslagarna hörde ljudet, men de såg ingen. I 22:19 står det tvärtom och det har naturligtvis förbryllat exegeterna. Några menar att vår text säger att de hörde rösten, men inte kunde urskilja vad som sades, jämför Joh 12:28b f. Andra menar att det var Saulus röst de hörde, men att de inte såg vem han talade med. Så kan det vara rent formellt, men sammanhanget vill lyfta fram att det är Herren som talar varför motsättningen tills vidare får stå kvar.

V 5-6 Rösten presenterar sig som den Saulus förföljer. Detta kan förstås på två sätt. Det betyder antingen att Jesus identifierar sig med sina lärjungar så starkt och att Jesus förklarar detta för Saulus eller betyder det att Saulus faktiskt förföljde Jesus. Han skulle då vara så förblindad och övermodig. Den första tolkningen är den mest troliga. När Saulus tilltalar Jesus med det grekiska ordet kyrie använder han det närmast som ett hövligt tilltal, inte som en bekännelse.

Saulus får veta att han ska resa sig upp och gå in i staden för att där få veta vad som ska ske. Det är typiskt för Lukas att betona att Anden leder och hur Anden leder, först lyda sena få veta, minns 8:26 och 29. I v 8 står det att reskamraterna fick hjälpa honom. Det var knappast fråga om några vänner till Saulus, utan förmodligen en karavan av något slag. Man reste ogärna ensam på grund av stråtrövare, utan följde med karavanerna. Det är viktigt för Lukas att skriva att de också registrerade allt med häpnad. Den fasta Saulus levde i under de närmaste dagarna ska uppfattas som en botfasta.