Jag fick ett tips om Annika Borgs blogg med rubriken Vad ska vi ha biskopar till? Fantastisk fråga och betydligt svårare än vi först tänker oss. Det visade sig att upphovet till bloggen kom från professorn em Henry Cöster som skrivit en klargörande artikel i ämnet i Svensk kyrkotidning i ämnet med en snarlik rubrik. Efter konstaterandet att Kyrkoordningen (KO) och Confessio Augustana (CA), vårt viktigaste bekännelsedokument och därtill ekumeniskt, inte stämmer överens med varandra, ställer han frågan varför vi väljer biskopar. Det är nog bra att frågan inte ställs till kyrkomötet eller ens biskopsmötet för jag tror inte de kan svara.
Det hör till Svenska kyrkans stolta arv, eller hörde (?), att vi lever i gemenskap med den allmänneliga Kyrkan, från vilken allt utgår. När den svenska kyrkoprovinsen sattes år 1164 hade redan en del kommit på plats. Det började med att någon eller några missionsbiskopar kom till landet med evangelium och att förbindelserna med den allmänneliga Kyrkan upprättades. Det var budskapet om Jesus Kristus, hans död och uppståndelse, himmelsfärden och pingsten, som utgjorde själva innehållet. Det är därför CA hävdar att det är nog för enheten att "vara överens om evangeliets förkunnelse och utdelandet av sakramenten". Det är först i andra hand vi behöver "egna" biskopar och de är insatta i det förra med uppgift att vaka över evangeliet. Detta är den allmänkyrkliga ordning vi måste komma tillbaka till. Evangeliet behöver inga chefer eller karriärister. Vi behöver väktare av evangelium.
Redan när reformationen ägde rum på 1500-talet förlorade vi en del av vår identitet på bekostnad av den framväxande nationalkyrkan, en kyrka som inte längre håller måttet. Den har inte heller i sig sådana förutsättningar eftersom kyrkan alltid måste ingå i den allmänneliga för att inte bli sekterisk. Det är biskoparnas särskilda uppgift att undvika sekterism, en uppgift de uppenbarligen inte längre tar på allvar.
Biskoparnas ställning är stark inom Svenska kyrkan. Det finns ett bra anslag i KO men tillsättningarna är katastrofala. Så här ser biskopens arbetsuppgifter ut enligt KO:
1. förkunna evangelium i ord och handling,
2. ha ansvar för att evangelium förkunnas rent och klart och för att sakramenten förvaltas enligt
kyrkans bekännelse och ordning,
3. svara för ledning och tillsyn,
4. vårda och värna kyrkans enhet,
5. viga präster och diakoner,
6. kalla präster och diakoner till överläggningar, samt
7. i övrigt fullgöra biskopens uppgifter enligt kyrkoordningen
Punkterna 1 - 4 lyser ofta med sin frånvaro medan punkterna 5-7 framstår som viktigare. Med den typ av tillsättningar vi har idag saknas ofta den teologiska kompetensen och Cöster skriver att "utan teologisk kompetens är det lätt att tro att teologi är det samma som allas möjlighet att tala eller "prata" om livet och Gud." Christina Grenholm som framstår som chefsideolog inom Svenska kyrkan har myntat begreppet "gudsprat." Men Cöster fortsätter: "Så är det inte. Teologisk kompetens måste hållas vid liv, så att inte självutnämnda auktoriteter ... lägger beslag på livsmodets språk. Ingen tror att landstinget kan klara sig utan sakliga kompetenser bara för att alla kan prata om liv och hälsa"
Inför de stundande biskopsvalen hävdar därför Cöster att KO måste ändras. "Vi måste se till biskopen kring sig har dels en permanent teologisk kommitté ... dels säkra det arbetsgivaransvar som sakligt ska utövas av biskopen och domkapitlet. Episkopal myndighet skall med oväld och saklighet säkra förkunnelse och sakrament och därmed ge skydd för den enskildes livsmod" (min kursivering). Om det funnits hade min biskop aldrig sagt att jag brutit mina prästvigningslöften och förklarat mig som illojal mot Svenska kyrkan. Jag vet inte vad biskopen tycker, men jag säga jag är glad över att ha kunnat hålla fast vid mina allmänkyrkliga prästvigningslöften.
Cöster skriver: "Tyvärr har vi på senare tid sett alltför många exempel på hur den kyrkopolitiska demokratin irrationellt överordnats det teologiska ansvaret och tillsynsuppdraget och lett till exempellöst utövande av godtyckets makt."
Det vore bra om vi kunde få till stånd en debatt i våra kretsar där evangeliet på nytt ställs i centrum och biskopen sätts in i det sammanhanget.
Det hör till Svenska kyrkans stolta arv, eller hörde (?), att vi lever i gemenskap med den allmänneliga Kyrkan, från vilken allt utgår. När den svenska kyrkoprovinsen sattes år 1164 hade redan en del kommit på plats. Det började med att någon eller några missionsbiskopar kom till landet med evangelium och att förbindelserna med den allmänneliga Kyrkan upprättades. Det var budskapet om Jesus Kristus, hans död och uppståndelse, himmelsfärden och pingsten, som utgjorde själva innehållet. Det är därför CA hävdar att det är nog för enheten att "vara överens om evangeliets förkunnelse och utdelandet av sakramenten". Det är först i andra hand vi behöver "egna" biskopar och de är insatta i det förra med uppgift att vaka över evangeliet. Detta är den allmänkyrkliga ordning vi måste komma tillbaka till. Evangeliet behöver inga chefer eller karriärister. Vi behöver väktare av evangelium.
Redan när reformationen ägde rum på 1500-talet förlorade vi en del av vår identitet på bekostnad av den framväxande nationalkyrkan, en kyrka som inte längre håller måttet. Den har inte heller i sig sådana förutsättningar eftersom kyrkan alltid måste ingå i den allmänneliga för att inte bli sekterisk. Det är biskoparnas särskilda uppgift att undvika sekterism, en uppgift de uppenbarligen inte längre tar på allvar.
Biskoparnas ställning är stark inom Svenska kyrkan. Det finns ett bra anslag i KO men tillsättningarna är katastrofala. Så här ser biskopens arbetsuppgifter ut enligt KO:
1. förkunna evangelium i ord och handling,
2. ha ansvar för att evangelium förkunnas rent och klart och för att sakramenten förvaltas enligt
kyrkans bekännelse och ordning,
3. svara för ledning och tillsyn,
4. vårda och värna kyrkans enhet,
5. viga präster och diakoner,
6. kalla präster och diakoner till överläggningar, samt
7. i övrigt fullgöra biskopens uppgifter enligt kyrkoordningen
Punkterna 1 - 4 lyser ofta med sin frånvaro medan punkterna 5-7 framstår som viktigare. Med den typ av tillsättningar vi har idag saknas ofta den teologiska kompetensen och Cöster skriver att "utan teologisk kompetens är det lätt att tro att teologi är det samma som allas möjlighet att tala eller "prata" om livet och Gud." Christina Grenholm som framstår som chefsideolog inom Svenska kyrkan har myntat begreppet "gudsprat." Men Cöster fortsätter: "Så är det inte. Teologisk kompetens måste hållas vid liv, så att inte självutnämnda auktoriteter ... lägger beslag på livsmodets språk. Ingen tror att landstinget kan klara sig utan sakliga kompetenser bara för att alla kan prata om liv och hälsa"
Inför de stundande biskopsvalen hävdar därför Cöster att KO måste ändras. "Vi måste se till biskopen kring sig har dels en permanent teologisk kommitté ... dels säkra det arbetsgivaransvar som sakligt ska utövas av biskopen och domkapitlet. Episkopal myndighet skall med oväld och saklighet säkra förkunnelse och sakrament och därmed ge skydd för den enskildes livsmod" (min kursivering). Om det funnits hade min biskop aldrig sagt att jag brutit mina prästvigningslöften och förklarat mig som illojal mot Svenska kyrkan. Jag vet inte vad biskopen tycker, men jag säga jag är glad över att ha kunnat hålla fast vid mina allmänkyrkliga prästvigningslöften.
Cöster skriver: "Tyvärr har vi på senare tid sett alltför många exempel på hur den kyrkopolitiska demokratin irrationellt överordnats det teologiska ansvaret och tillsynsuppdraget och lett till exempellöst utövande av godtyckets makt."
Det vore bra om vi kunde få till stånd en debatt i våra kretsar där evangeliet på nytt ställs i centrum och biskopen sätts in i det sammanhanget.
2 kommentarer:
Men har han inte rätt, illojal har du varit mot den kyrka som vigt sig och därmed Biskopen med tidsandan.Men däremot kan man se att du varit solidarisk mot Kristi Kyrka.
Men den där gruppen som Cöster talar om, var inte det en gång Domkapitlets uppgift./Sven-Åke Nilsson
Redan punkt 1 är väl en måttstock som inte uppfylls?
Vilken av dagens biskopar predikar evangelium i ord och handling?
Redan det faktum att man anser Missionsprovinsens ställningstaganden som kyrkoskiljande tyder ju på att man tolkar skiljelinjerna som ett annat evangelium.
Annars skulle man väl inte välja konfrontationen?
Vi har i praktiken redan två kyrkoskiljande grenar inom SvK, en som tycker att Mekane Yesus har grund för att visa avståndstagande mot SvK (annat evangelium) och en annan som anser att "SvKs envangelium" så självklart är bättre att de som inte vill predika sammalunda kan klara sig själva.
Det avangelium som ger efterföljare till Jesus i Nepal ligger nog närmare sanningen än evangeliet i en kyrka som vandrat för länge i självgodhetens tecken.
Skicka en kommentar