Idag är det Annandag Pingst och vi har i god ordning firat Högmässa.
Det står allt klarare för mig att förståelsen av den Helige Ande är försummad i vår kyrkotradition. Det är djupt olyckligt och som vanligt finns säkerligen många orsaker till det. Det finns särskilt två grundläggande orsaker, som jag ser det, till att det ser ut som det gör i vår lutherska tradition. Därför vill jag skriva några rader om detta och bistå med lite grundläggande undervisning om Pingstens betydelse.
Den första orsaken är att den Helige Andes verk kom att knytas till Ordet och sakramenten på ett sådant sätt att omvändelsen, den nya födelsen och kraften till ett kristet liv kom i bakgrunden. Kanske ansågs det kristna livet självklart eller var rädslan för subjektivism så stor att ingen vågade fråga efter den Helige Andes bistånd. Och effekten blev den motsatta; vi blev helt beroende av oss själva.
Den andra orsaken kan väl vara den efter reformationen framväxande pietismen. Jag uppfattar den som en motreaktion. Helgelserörelsens och sedan pingströrelsens bidrag är återupptäckten av den Helige Ande, men genom att läsa frälsningshistorien fel skedde, i samförstånd med tidens tand, en förskjutning mot individualismen. Så började man tala om en andra personlig välsignelse, om ett Andens dop som en erfarenhet utöver frälsningen. Därmed stannade inte dopet i den Helige Ande vid en nyupptäckt utan gjordes närmast till en dogm som vilseledde många goda kristna. Av detta har vi mycket att lära.
När James D.G. Dunn, som jag hänvisade till i förra bloggen, gjorde ett djupare exegetiskt studium av den Helige Andes dop tog han sin utgångspunkt i Johannes döparens ord om att den som kommer efter ska döpa i Helig Ande. Vad menade Johannes döparen? Jo, att människan aldrig kan frälsa sig själv, inte föda sig själv på nytt, inte leva det nya livet i egen kraft, att vattnet han döpte i inte kunde hjälpa men att den som kommer efter ska döpa i Helig Ande, det vill säga frälsa, föda på nytt och ge kraft till det nya livet.
Dunn pekar på hur fel det blir när vi läser evangelium enligt Lukas som vore den dogmatik i stället för ett vittnesbörd om hur Gud verkar i och skriver om historien. Lukas är mån om att framställa Jesu verk som en helhet och en engångshändelse, med början i Jesus dop och frestelseberättelsen, med fortsättning i Jesu död och uppståndelse och med fulländning i himmelsfärden och utgjutande av den Helige Ande. Detta är att betrakta som en helhet. I vår kyrkotradition stannar vi ofta vid Jesu död och uppståndelse och talar om försoningen. Men det är först med himmelsfärden som Jesus blir HERREN och först därefter som vi kan ta emot försoning genom att Jesus döper i Helig Ande. Detta senare är för oss, för vår skull och för att vi ska kunna få nya hjärtan och bli delaktiga av evigt liv. Den som vill kan höra om detta i dagens predikan, den på Annandag Pingst i Värnamo kyrka.
Jesus är förstlingen, den nya människan som fulländar sitt verk med himmelsfärden och först efter fullbordat verk kan göra oss delaktiga genom att döpa oss i den Helige Ande. Dopet i den Helige Ande är inte för de troende, utan det gör oss troende. Många missförstår Jesu dop.
När Jesus döps händer ingenting med hans person. Det är inte han utan historieförloppet som förändras. Den nya tidsåldern har kommit och Jesus är den förste som lever himlen här på jorden. Dunn visar att Jesu dop inte i förstone handlar om Jesu person eller om vattnet, utan om bönen Jesus ber, om duvan (urbilden för Israel och nu för det fulländade Israel), och Rösten som förkunnar att Sonen och Tjänaren som omtalas i Ps 2 och Jes 42 är här. När Jesus döps blir den nya människan, den nya skapelsen synlig för första gången, för att sedan fullbordas med himmelsfärden och Pingsten. På Pingstdagen uppfylls Joels profetia. Anden utgjuts över allt kött och de som tar emot Honom som är Gud, får nya hjärtan, nytt liv och tillgång till kraften att tro och att leva som kristna. Jesus döper oss i den Helige Ande och den Helige Ande är att betrakta som den som utför verket.
Denna Jesu helhet är apostlarnas undervisning och det är först nu det blir möjligt för lärjungarna att hålla sig till Guds Ord och att leva i de heligas gemenskap. Här föds Kyrkan och här börjar Kyrkans/Andens tid, den tid då Jesus kallar och upplyser oss genom att ge oss Andens nya liv som gåva.
Vi är med andra ord helt beroende av Den Helige Ande och det är inte märkligt att Paulus frågar lärjungar i Efesus om de fick den Helige Ande när de kom till tro. När det visade sig att de inte förstod instruerade Paulus dem och de kunde börja leva det nya livet. Paulus skriver ganska utförligt om den Helige Ande i breven till Korint och låter oss förstå att det finns lika många tjänster och gåvor som människor. I 1 Kor 12 skriver han inledningsvis att ingen kan (av hjärtat) bekänna Jesus som Herren annat än i den Helige Ande. I Rom 5 förtydligar han med att påminna om att Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den Helige Ande som har blivit oss given. När det står klart för oss att just dopet i den Helige Ande är synonymt med att bli en "riktig" kristen, om uttrycket tillåts, blir fortsättningen självklar. Det är nämligen självklart att vi gör olika erfarenheter, har olika tjänster och gåvor, men det är en annan historia.
Om vi kunde förstå Jesu verk, från hans dop till hans sändande av Anden som en handling skulle vi inte behöva köra i diket som vi gjort på grund av upplysningstidens individualism eller felaktigt hanterande av sakramenten.
Det finns anledning att återkomma till den Helige Ande eftersom tiden från och med nu till Domssöndagen handlar om att leva som kristen.
Det står allt klarare för mig att förståelsen av den Helige Ande är försummad i vår kyrkotradition. Det är djupt olyckligt och som vanligt finns säkerligen många orsaker till det. Det finns särskilt två grundläggande orsaker, som jag ser det, till att det ser ut som det gör i vår lutherska tradition. Därför vill jag skriva några rader om detta och bistå med lite grundläggande undervisning om Pingstens betydelse.
Den första orsaken är att den Helige Andes verk kom att knytas till Ordet och sakramenten på ett sådant sätt att omvändelsen, den nya födelsen och kraften till ett kristet liv kom i bakgrunden. Kanske ansågs det kristna livet självklart eller var rädslan för subjektivism så stor att ingen vågade fråga efter den Helige Andes bistånd. Och effekten blev den motsatta; vi blev helt beroende av oss själva.
Den andra orsaken kan väl vara den efter reformationen framväxande pietismen. Jag uppfattar den som en motreaktion. Helgelserörelsens och sedan pingströrelsens bidrag är återupptäckten av den Helige Ande, men genom att läsa frälsningshistorien fel skedde, i samförstånd med tidens tand, en förskjutning mot individualismen. Så började man tala om en andra personlig välsignelse, om ett Andens dop som en erfarenhet utöver frälsningen. Därmed stannade inte dopet i den Helige Ande vid en nyupptäckt utan gjordes närmast till en dogm som vilseledde många goda kristna. Av detta har vi mycket att lära.
När James D.G. Dunn, som jag hänvisade till i förra bloggen, gjorde ett djupare exegetiskt studium av den Helige Andes dop tog han sin utgångspunkt i Johannes döparens ord om att den som kommer efter ska döpa i Helig Ande. Vad menade Johannes döparen? Jo, att människan aldrig kan frälsa sig själv, inte föda sig själv på nytt, inte leva det nya livet i egen kraft, att vattnet han döpte i inte kunde hjälpa men att den som kommer efter ska döpa i Helig Ande, det vill säga frälsa, föda på nytt och ge kraft till det nya livet.
Dunn pekar på hur fel det blir när vi läser evangelium enligt Lukas som vore den dogmatik i stället för ett vittnesbörd om hur Gud verkar i och skriver om historien. Lukas är mån om att framställa Jesu verk som en helhet och en engångshändelse, med början i Jesus dop och frestelseberättelsen, med fortsättning i Jesu död och uppståndelse och med fulländning i himmelsfärden och utgjutande av den Helige Ande. Detta är att betrakta som en helhet. I vår kyrkotradition stannar vi ofta vid Jesu död och uppståndelse och talar om försoningen. Men det är först med himmelsfärden som Jesus blir HERREN och först därefter som vi kan ta emot försoning genom att Jesus döper i Helig Ande. Detta senare är för oss, för vår skull och för att vi ska kunna få nya hjärtan och bli delaktiga av evigt liv. Den som vill kan höra om detta i dagens predikan, den på Annandag Pingst i Värnamo kyrka.
Jesus är förstlingen, den nya människan som fulländar sitt verk med himmelsfärden och först efter fullbordat verk kan göra oss delaktiga genom att döpa oss i den Helige Ande. Dopet i den Helige Ande är inte för de troende, utan det gör oss troende. Många missförstår Jesu dop.
När Jesus döps händer ingenting med hans person. Det är inte han utan historieförloppet som förändras. Den nya tidsåldern har kommit och Jesus är den förste som lever himlen här på jorden. Dunn visar att Jesu dop inte i förstone handlar om Jesu person eller om vattnet, utan om bönen Jesus ber, om duvan (urbilden för Israel och nu för det fulländade Israel), och Rösten som förkunnar att Sonen och Tjänaren som omtalas i Ps 2 och Jes 42 är här. När Jesus döps blir den nya människan, den nya skapelsen synlig för första gången, för att sedan fullbordas med himmelsfärden och Pingsten. På Pingstdagen uppfylls Joels profetia. Anden utgjuts över allt kött och de som tar emot Honom som är Gud, får nya hjärtan, nytt liv och tillgång till kraften att tro och att leva som kristna. Jesus döper oss i den Helige Ande och den Helige Ande är att betrakta som den som utför verket.
Denna Jesu helhet är apostlarnas undervisning och det är först nu det blir möjligt för lärjungarna att hålla sig till Guds Ord och att leva i de heligas gemenskap. Här föds Kyrkan och här börjar Kyrkans/Andens tid, den tid då Jesus kallar och upplyser oss genom att ge oss Andens nya liv som gåva.
Vi är med andra ord helt beroende av Den Helige Ande och det är inte märkligt att Paulus frågar lärjungar i Efesus om de fick den Helige Ande när de kom till tro. När det visade sig att de inte förstod instruerade Paulus dem och de kunde börja leva det nya livet. Paulus skriver ganska utförligt om den Helige Ande i breven till Korint och låter oss förstå att det finns lika många tjänster och gåvor som människor. I 1 Kor 12 skriver han inledningsvis att ingen kan (av hjärtat) bekänna Jesus som Herren annat än i den Helige Ande. I Rom 5 förtydligar han med att påminna om att Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den Helige Ande som har blivit oss given. När det står klart för oss att just dopet i den Helige Ande är synonymt med att bli en "riktig" kristen, om uttrycket tillåts, blir fortsättningen självklar. Det är nämligen självklart att vi gör olika erfarenheter, har olika tjänster och gåvor, men det är en annan historia.
Om vi kunde förstå Jesu verk, från hans dop till hans sändande av Anden som en handling skulle vi inte behöva köra i diket som vi gjort på grund av upplysningstidens individualism eller felaktigt hanterande av sakramenten.
Det finns anledning att återkomma till den Helige Ande eftersom tiden från och med nu till Domssöndagen handlar om att leva som kristen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar