Dopet i den Helige Ande, del 1

Emil Gustafsson var upptagen med sin egen helgelse. Han kämpade och fann så småningom att livet pendlar mellan vila och kamp. Kampen blev paradoxalt nog ofta en kamp för att komma in i vilan. Skälet var att han upptäckte att han efter omvändelsen inte var färdig. Han saknade något. Detta var och är typiskt för helgelserörelserna.

John Wesley (1703-1791) som räknas som en av förgrundsgestalterna till helgelserörelsen talade om det kristna livet i två led. Inledningsvis förklarades människan för rättfärdig och fick del av Guds helighet. Först senare gavs den Helige Ande som Hjälparen för den fortsatta helgelsen. I USA fick Jonathan Edwards (1705-1758) vara Guds redskap för en stor väckelse som också kan räknas till helgelserörelsen. Han hävdade Guds Allmakt. Människan har visserligen förmåga att tjäna Gud, men bara om hon får den nåden från Gud. Wesley som tillbringade några år i USA hade liknande tankar och när Metodismen väl var på plats hemma i England exporterades den också till USA. Den där nödvändiga extra-nåden som träffande nog kom att kallas "the second blessing" utgör bakgrunden till pingstvännernas "andedop".

I slutet på 1800-talet skedde en förskjutning i USA från helgelsen till att bli utrustad för tjänst. Det var mot den bakgrunden pingströrelsen växte fram med början på Azusa Street i Los Angelses 1906. Genom att bli döpta i den Helige Ande får vi kraft att vara Guds vittnen. Men hur biblisk är denna lära om ett särskilt andedop egentligen? 

En som noggrant har forskat i ämnet är exegeten och professorn James D.G. Dunn. I sin bok Baptism in the Holy Spirit - a reexamination of the New Testament Teaching on the Gift of the Spirit in Relation to Pentecostalism Today går han igenom det nytestamentliga materialet. Det är en forskning som alla som vill vara Jesu lärjungar borde få del av, särskilt teologie studeranden. Jag läste boken för några veckor sedan och den har varit till stor hjälp för mig. Den är klargörande, radikal och väcker en mängd pastorala frågor till liv. I all korthet beskriver han dopet i den Helige Ande som att bli kristen. Det är framför allt två grundläggande tankar jag fastnat för.

För det första var det först Johannes döparen som använde uttrycket. Han sa att han döpte i vatten, men att han som kommer efter ska döpa i Helig Ande. Detta ska förstås som att den som döper i Helig Ande, Jesus, ska föra oss in i sitt rike, just genom att döpa oss i den Helige Ande. Någon annan väg finns inte. Dunn går igenom alla nytestamentliga ställen som handlar om dopet och visar att det handlar om omvändelse, tro, pånyttfödelse, rättfärdiggörelse, att iklädas Kristus och så vidare, men att det överordnade begreppet är att bli döpt i den Helige Ande, det vill säga Jesu eget verk. Den andra tanken som bekräftar detta och ställer allt på sin spets är vad Paulus skriver i Romarbrevet, nämligen att om någon inte har Guds Ande så hör han inte till Kristus. 

Dunn, eller ska vi säga NT, utmanar på detta sätt inte bara pingstvännernas teologi utan också den allmänneliga Kyrkans lära om sakramenten. Också sakramenten är underställda dopet i den Helige Ande. Här kan vi lutheraner citera Luther: 

Hur kan vatten åstadkomma en så kraftig verkan? Vatten åstadkommer det förvisso inte utan Guds Ord, som är förbundet med vattnet, samt tron, som förtröstar på det med vattnet förenade ordet, ty utan Guds Ord är det bara vatten och inget dop, men med Guds Ord är det ett dop.

Sammanfattningsvis definierar Dunn dopet i den Helige Ande på följande sätt:

1. Dopet i den Helige Ande ingår i processen att bli kristen naturligtvis tillsammans med tron på och dopet till Kristus.

2. Dopet i den Helige Ande är Jesu helt avgörande bidrag i processen av omvändelse och upptagande. Om inte det sker kan man inte vara en kristen.

3. Dopet i den Helige Ande var definitivt och ofta dramatiskt så att lärjungarna efter detta aldrig blev desamma.

Jag inser att det inte går att göra rättvisa åt hela boken på en enkel blogg, men kanske väcker den intresse hos några av er. 

Glad Pingst!